The chairman says...

Visst var Ordförande Mao en lustigkurre? Och alla som viftat med hans lilla röda floskelsamling, samtidigt som de stolt deklarerat att de minsann inte är stalinister.

(Men naturligtvis uttryckt sin avsky över Hitler och Pinochet...)

Denna märkliga självrättfärdighet över att omhulda den ene vanvettige massmördaren men hata den andra. När man faktiskt kan vara emot allt förtryck urskillningslöst.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Mat och mänskliga rättigheter

"Mat är en mänsklig rättighet" heter en debattartikel i GP, apropå världshungerdagen.

Tanken i artikeln är att om man deklarerar att mat faktiskt är en mänsklig rättighet, så kommer alla hungrande att kunna börja kräva mat av de som styr.

Denna vackra med blinda tilltro till kraften i deklarationer om mänskliga rättigheter...

Yttrandefrihet är redan en mänsklig rättighet. Liksom rätten att granska och välja de som styr. Liksom andra basala friheter som äganderätt och annat som inte kräver mer än att de styrande låter bli att förtrycka.

Om man nu tittar på hur det ser ut med hungern i världen, och tittar på hur det ser ut med yttrande- och andra friheter, så kan man lätt konstatera ett mönster. Låg grad av frihet ger lågt kaloriintag.

Svält förekommer nämligen i stort sett inte alls i demokratier. Helt enkelt för att hunger, vattenbrist och skydd mot basala sjukdomar är förhållandevis enkelt att avvärja, med dagens teknik. En demokratiskt vald härskare som inte förmådde lösa ett såpass simpelt problem skulle åka ut ur regeringskansliet med öronen före.

Men om man ödelägger land och människor genom vanvettiga krig, om man inte låter människor äga land, om man inte tillåter kapitalinvesteringar, om man inte får granska och avsätta makten, om man måste muta regeringstjänstemän för att få starta företag, om härskarna lägger beslag på naturtillgångar istället för att låta proffs utvinna dem och betala för den rätten osv osv; då blir det fattigt.

Så visst är mat en mänsklig rättighet. Och det räcker långt om härskarna i de fattiga länderna slutar upp med att förtrycka sitt eget folk, så är folket fullt kapabelt att föda sig självt.

Artikeln antyder att skatteuttag på något sätt skulle vara nyckeln till att folk skulle få mat. Men man kan inte fördela bort fattigdomen. Som Fredrik Segerfeldt skriver: vi har fördelningspolitik för att vi är rika, inte tvärtom.

Det är produktion (uppdatering: inklusive distribution och handel förstås) som fattiga länder i t ex Afrika behöver. Och produktion kräver gynnsamma omständigheter. Där diktatorer och brist på mänsklig frihet innebär de mest ogynnsamma omständigheterna.

Att tro att diktatorerna på något mirakulöst sätt skulle börja ge folk mat bara för att människor med god vilja deklarerat att mat är en mänsklig rättighet, det är en till vanvett gränsande naivitet.

Arenaartikel HOWTO

Citerar signaturen "Lena Johansson" i kommentarsfältet till denna artikel:

Alla kan skriva sin egen Arenaartikel. Det är lätt. Så här gör du:

1) Identifiera och avgränsa en grupp som inte brukar komma till tals i massmedia.

2) Beskriv gruppen i fråga som marginaliserad, och dig själv som den sanningssägare som är ensam om att våga tala för gruppen.

3) Eftersom du talar för en marginaliserad grupp, och därigenom har ett underdog-perspektiv, kan du rikta vilka anklagelser som helst mot vem som helst och påstå vad som helst – du kämpar ju för de utsatta och därmed i motvind och för ”det goda”.

4) Maila resultatet av dina skrivarmödor till Arena, DN eller Aftonbladet.

Om du har några bloggarkompisar som kan skriva om din insats för den marginaliserade gruppen så är det ett extra plus. Och snabbare än du vågat hoppas är du anställd som fast krönikör på DN, Arena, Metro eller någon likvärdig publikation. Lycka till!

När man politiserar det opolitiska

I Aftonbladet utnyttjar Bengt Göransson det faktum att dansare sällan kan dansa tills de är 65, för att gnälla på regeringen. "Arbetslinjen är heligare än förståndet" säger han, och menar att dansare borde få garantipensioner i tidig ålder, istället för att försörja sig själva.

Varför? Och varför skulle det vara en fråga för någon politiker att blanda sig i? Vad man får i ersättning för att dansa är en fråga för den som dansar och den som vill titta på att göra upp om. Precis som allt annat frivilligt utbyte, människor emellan.

Vill man gå i pension efter sin dansarkarriär får man se till att ha sparat ihop tillräckligt. Och är inte det realistiskt, på grund av att publiken betalar för lite, så får man skruva ner sina ambitioner.

Det är en situation man som dansare själv har försatt sig i, och det är ett minimikrav på vuxna människor att de själva tar konsekvensen av sina karriärval.

Årets pseudodebatt: Skolan och kristendomen

Well, well. Under tusen år har en religion från Mellanöstern utgjort den mest dominerande kulturpåverkande faktorn Sverige har sett. Tätt följd av det näst mest dominerande ideologiska paketet: den sekulära materialismen (en religion från Europa).

Sedan fyrtio år har den sistnämnda (som ju varit den mest dominerande faktorn under de senaste hundra åren) predikat att den förstnämndas läror inte ska förkunnas i den offentligt finansierade skolan. Eftersom man menar att skolan ska vara sekulär ska det alltså inte predikas kristendom.

Däremot, naturligtvis (något annat vore vanvett), behöver eleverna - som ska få verktyg att i första hand hantera just vårt lilla hörn av världskartan - mycket kunskap om just det idépaket som i så hög grad format vårt hörn av väldskartan.

Så har det fungerat under de senaste decennierna. Och det tycker utbildningsministern är en ordning som gärna kan fortsätta. Ingen nyordning, alltså.

Men oj, oj, oj, detta är tydligen skandalöst. Tomtarna som i varje fråga bara måste utmåla regeringens politik som ett stöd för SD går naturligtvis igång på detta också. Liksom tomtarna som inte riktigt vill förstå vad det innebär att ett land är kulturkristet - alltså har ett visst kulturellt arv (men inte direkt ett folk bestående av aktivt bekännande kristna).

Trots att det här alltså inte innebär någon förändring emot tidigare läroplaner.

Skitlöjligt. Det är inte underligare än att vi läser mer om barrskogens djur än om öknens djur. Och jag förväntar mig att skolorna i ökentäta områden gör likadant fast tvärtom.

Däremot finns det en intressant frågeställning: varför är skolans innehåll alls en politisk fråga? Vad som är objektivt sant är inte ett föremål för tyckande, så det borde skolorna självständigt - helt på egen hand - kunna räkna ut. Och vad av denna objektivt sanna kunskapsmassa eleverna behöver i form av förberedelse för att kunna hantera sin tillvaro som vuxna tror jag inte att politiker är bättre än de själva på att räkna ut.

Folkpartiet i allmänhet, och Björklund i synnerhet, borde lyssna ordentligt på sitt ungdomsförbund.

Vad ska man med den kollektiva analysen till

Debatten om Tusen gånger starkare fortsätter på Newsmill.

Alice Teodorescu går tvärtemot Nour El-Refai och pekar på hur de individuella variationerna ogiltigförklarar de kollektiva förklaringsmodellerna. Men det är att gå för långt. Som kommentatorerna påpekar: vad gör vi av de konkreta fakta som tydligt visar på hur kollektiv drabbas. Alice Teodorescu har en del att förklara.

Emerentia Leifsdotter-Lund beskriver å sin sida högst konkreta och vidriga erfarenheter. Men bara för att Emerentia är kvinna betyder ju inte det att det var för att hon var tjej som hon utsattes. Att det var den stora könsmaktordningen som slog till.

Att bli näckad, sparkad, tvingad, bunden, hånad, toaspolad, slängd i pissrännan, utsedd till "ordningsman", osv är visserligen lyckligtvis inte några allmänmänskliga erfarenheter från skoltiden; men de är sannerligen inte ovanliga, och framförallt inte förbehållna tjejer att råka ut för.

Upplevelser av ett förtryck som drabbar oavsett kön kan naturligtvis inte stödja teorin om ett förtryck som drabbar på grund av kön. Och om man ogillar att offer för förtryck osynliggörs av könsmaktordningens kritiker bör man vara väldigt noga så att inte ens teori om könsmakt osynliggör ytterligare.

Dessutom, och här måste man ge Alice Teodorescu rätt, kan inte individuella upplevelser tas som intäkt för allmängiltiga strukturer. De egna upplevelserna är naturligtvis alltid ofrånkomliga, men hurpass allmängiltig erfarenheten är kan enbart besvaras genom kvantitativa jämförande undersökningar. Alla teser om förtryck som drabbar på grund av kön kan undersökas genom att man mäter förekomst hos en representativ grupp, och sedan undersöker hur förekomsten varierar med könet.

Malin Stenman tar däremot in lite allmängiltiga sanningar i debatten:

Genusstrukturer existerar, men dessa förändras ständigt och innebär förskjutningar beroende av tid och rum. Eleverna i klassrummen reproducerar därmed ständigt sin person utifrån en rad olika kulturella och sociala förhållanden, baserade på kön, sexualitet, etnicitet och klass och det är därmed högst problematiskt att generalisera ...

Och det är nu det blir intressant. Genom att flera spel pågår samtidigt, vissa konfrontatoriska, andra samspelande, kan man aldrig för de enskilda individerna peka ut en enstaka variabel som avgörande. Den som tystas kan aldrig veta varför det skedde. Hos vissa är det verkligen könade strukturer, som i Tusen gånger starkare som spelar den största rollen. Men långt ifrån alltid.

När vi ser på stora grupper kan vi finna stöd för tesen att tillhörigheten till kollektiv, t ex kön, spelar roll. I grupperna "killar i högstadiet" eller "tjejer i högstadiet" kan vi undersöka hur stor andel som drabbas av vissa saker. Där kan vi se skillnader.

Men det är ju aldrig en grupp som får sina rättigheter kränkta, det är ju alltid individerna i gruppen, eftersom det ju endast är individer - inte grupper - som har rättigheter och som därmed kan bli kränkta. En grupp är inget subjekt.

För individen utgör tillhörigheten till en viss grupp, t ex kön, en av flera faktorer som bestämmer vad man faktiskt kommer att råka ut för. Det som syns som en tydlig skillnad när man betraktar gruppen blir i det individuella fallet något som man med viss sannolikhet kan råka ut för. Och för individen är det enda intressanta om man faktiskt blir drabbad eller inte.

Det är t ex lite högre sannolikhet för killar att bli utsatta för fysiskt våld. Men det betyder ju inte att alla killar blir lite mer slagna än tjejerna. Eller att tjejerna, när de väl får stryk, får det lite mildare. Både för den kille och den tjej som är utsatt för fysiskt våld är sannolikheten 100% att de utsätts. Oavsett hur det ser ut med sannolikheten i gruppen killar respektive tjejer.

Så frågan är då hur vi ska använda den kollektiva analysen. Visserligen får vi reda på att killar utsätts för våld oftare än tjejer, men vilken politisk handling ska detta leda oss till? Rimligen borde väl våra krafter riktas på att hjälpa dem som utsätts, vem denne än är.

I vissa fall kan kunskapen om mekanismerna bakom ge oss verktyg. Om vi noterat hur vuxenvärldens olika förväntningar på killar respektive tjejer är en bidragande orsak till att människor kränks, då kan vi använda den kunskapen för att motverka.

Men kunskapen om att det för den enskilda individen alltid är en helt unik uppsättning faktorer som spelat in betyder att vi inte kan använda vad vi lärt oss om kollektiven. "Män har generellt mer egenmakt" betyder ju ingenting när det är en man som lider av för lite egenmakt.

Könsmaktordningen som bristfälligt analysverktyg

Läser Nour El-Refais artikel på Newmill där hon reagerar mot att folk i efterspelet av filmen "Tusen gånger starkare" kommit att kritisera "könsmaktordningen". Filmen "Tusen gånger starkare" handlar om en tjej som i en skolklass bryter maktspelet mellan högstatustjejer och -killar respektive lågstatus-diton. Genom att sprida glädje och få tjejerna att sluta förtrycka varandra blir hon en positiv kraft. Dans och "mjuka värden" börjar plötsligt få utrymme i skolan, vilket naturligtvis retar upp killarna. Och:

"Plötsligt enas killarna också för en gång skull. De coola och de töntiga går ihop för att få tyst på tjejerna."

Och det är precis här som könsmaktordningens otillräcklighet lyser igenom som analysverktyg. Vilket tyvärr Nour El-Refai uppenbarligen inte förstår. "Håll käften, ni som förnekar könsmaktsordningen", skriver hon.

Men det är ju inte förnekelse som är den vanligaste kritiska reaktionen på könsmaktordningen. Utan att den är så otillräcklig i sin beskrivning att den osynliggör hela sjok av förtryck, och tilldelar gärningsmannastatus åt den som definitivt inte förtjänar det.

Den utmålas som ett "killarna mot tjejerna", men består i verkligheten av en liten klick - ofta men inte alltid bestående av killar - som dominerar hela sin omgivning. En omgivning som ju består av både tjejer och killar.

"Plötsligt enas killarna också för en gång skull. De coola och de töntiga går ihop för att få tyst på tjejerna." I filmens fantasivärld sker detta. Där "går coola och töntiga killar ihop", som om de agerade utifrån samma könsbestämda maktbas.

Men det gör de ju inte. Agerar utifrån en könsbestämd maktbas. Coola och töntiga killar tillsammans alltså.

Feministisk analys är ju i vanliga fall så duktig på att ifrågasätta begrepp som enhet och frivillighet i de fall där folk agerar utifrån olika positioner i en struktur som drivs av underliggande hot. Är sex i ett hotfullt förhållande frivilligt? Är beslutet att stanna kvar i ett våldsamt förhållande uttryck för ens egentliga vilja, eller framdrivet av rädsla? Är gemensamma beslut i ett förhållande där den ena parten slår och hotar och kontrollerar verkligen att betrakta som gemensamma?

Nej, naturligtvis inte. Det har feministisk analys blottlagt med all tydlighet.

Så hur kan man mena att killarna, där några dominerar de övriga med hot och våld, agerar "gemensamt" och "går samman"?

Den som har erfarenhet av precis detta skeende i verkligheten vet att det handlar om att makteliten (dominerande killar) mobiliserar en del av sina offer (underkuvade killar) som sina verktyg för att behålla sin egen position. Genom sedvanliga maktmedel: stryk och hot om stryk, förlöjligande och hot om förlöjligande.

Men med det lilla ordet "enas" osynliggörs offer för maktstrukturer, bara för att de råkar vara killar. Och genom begreppet "könsmakt" kollektiviserar man maktinnehavet som om det tillhörde alla medlemmar i en hel grupp.

Uppfattningen om att makten på det sättet tillhör ett kön gör att killars förtryck av killar beskrivs med en helt annan terminologi än killars förtryck av tjejer, trots att det handlar om exakt samma begränsning, exakt samma krav på underkastelse, exakt samma hot.

Det blir alltså svårt att i analysen göra skillnad mellan killar som förtrycker och killar som förtrycks. Säger man "killar är också offer" drar analysen åt att försöka visa hur även killarna som förtrycker är offer för förväntningar. För att analysen ser kön som en homogen kategori.

Men vad som analysen egentligen behöver visa är att de killar som förtrycks är offer på samma sätt som de tjejer som förtrycks. Är offer för de killar som förtrycker. Killarna som förtrycker är inte offer alls, utan gärningsmän som är till etthundra procent ansvariga för hur de väljer att bete sig emot andra.

Könsmaktordningen blir ett könsfilter som fördunklar blicken.

Allt detta får en obehaglig konsekvens när problemen ska angripas och ansvar utkrävas. Makt kräver ansvar, och då händer det att du som underkuvad kille i systemet tvingas ta ansvar för gärningar som definitivt inte är dina. Du får det kravet riktat mot dig att du utifrån din förmodade maktposition ska börja protestera mot den rådande ordningen, för att inte anses vara medskyldig. Den smärta och utfrysning som blir följden, genom förtryckarnas aktiva val att bestraffa ett beteende de inte gillar, förväntas du med andra ord acceptera.

Vilket inte är underligt. En könsmaktanalys som tillskriver dig makt förväntar sig naturligtvis ansvar av dig. Om du är kille. Men inte om du är tjej.

Det är så man ska förstå anklagelsen om ett inbyggt "manshat" i könsmaktanalysen. På samma sätt som vissa samhälleliga maktordningars nedvärderande av "det kvinnliga" har kallats för "kvinnohat" i feministisk analys.

Själv tycker jag att "hat" (precis som "fobi") är alldeles för starka begrepp i den här typen av resonemang. Men precis som frånkännande av makt drabbar kvinnor kollektivt, så drabbar även tillskrivande av makt män kollektivt. Oavsett hur man försöker friskriva eller nyansera sig genom ord om hur både män och kvinnor är offer för könsmaktordningen, vilket Nour El-Refai gör i slutet av artikeln, så hjälper inte det när även maktlösa personer tillskrivs makt, och därmed tilldelas ett gärningsmannaskap de inte kan frånsäga sig med mindre än att de lyckas uppbåda en kraft de faktiskt kanske inte besitter.

Ett dubbelt offer, först för maktordningen, och sedan för den analys som skulle motverka maktordningen.

Man skulle dessutom kunna skriva ett minst lika långt inlägg om hur könsmaktanalysen osynliggör tjejer som slår, som hotar, som förlöjligar. Osynliggörs på precis samma sätt som killarna: genom att medlemmarna av ett visst kön tillskrivs en viss position i maktordningen, istället för att analysen betraktar varje individs utsatthet för andra individers gärningar.

Saga, hjältinnan i "Tusen gånger starkare", frigör klassens alla tjejer genom att underkuva de coola tjejerna. "Ni får komma hit och sätta er", säger hon - ascoolt - till tuffa tjejklubben, och dessa böjer sig och börjar umgås med töntarna. Som tur är - i filmens värld - är Saga en upplyst despot. Kraft genom ett upprättat systerskap, solidaritet och inte kamp tjejer emellan.

Killarnas förtryck av tjejerna synliggörs och problematiseras däremot, och filmen är en tragedi. Saga misslyckas ju faktiskt att få till en varaktig förändring gentemot denna massiva patriarkala vägg som filmen skildrar. Men tjejers förtryck av tjejer löser man - fortfarande i filmens värld - enkelt om man är en god och glad och emancipatorisk tjej med ett osannolikt mått av inre resning och integritet.

Hur ofta ser verkligheten ut så? Hur många gånger ger den dominerande tjejen upp sin makt över de övriga så lättvindigt? Hur ofta är inte tjejer offer för tjejer som valt att vara förtryckare?

Därför förtjänar könsmaktsanalysen, och med den "Tusen gånger starkare", kritik. Den är ett trubbigt analysverktyg som leder till att helt fel slutsatser dras.