...är dessa konstgjorda låga räntor helt vansinniga.
I praktiken är de ett slags priskontroll på pengar. Konstgjort låg ränta betyder att pengar uthyres till ett konstgjort lågt pris.
Men om pengar istället lånas ut till marknadsmässiga priser så kommer priset (=räntan) vara hög när tiderna är osäkra och vi inte riktigt ännu har kommit på hur vi ska tjäna pengar.
Nu är pengarna konstgjort billiga och det betyder att de kommer att användas lättvindigt. Troligen för att höja priset på bostäder löjligt mycket.
Om lånemarknaden istället själv hade fått bestämma lånekostnaden så hade priset gått upp. Det hade minskat utlåningen. Istället hade kapital ackumulerats. Tills dess att investerare bedömer att de ackumulerat tillräckligt mycket pengar för att våga investera.
Varför varför varför hålla på att kladda och störa ett självreglerande system?
torsdag 2 juli 2009
Lagen om AnställningsStopp
Mona Sahlin sade en väldigt bra sak i sitt tal i Almedalen. Hon påminde om att antalet jobb i ett samhälle inte är fixerat. Ibland låter det ju så. Sverigedemokraterna tycker att invandrare inte ska komma hit och sno "våra jobb". Både Miljöpartister och Vänsterpartister har lanserat idén att man ska möta arbetslöshet genom att "dela på jobben".
Men ett riktigt jobb, ett som är lönsamt och produktivt, är ju något som ger mer än det tar. Den första som får del av arbetets frukt är ju den som köper arbetet eller resultatet av arbetet. Det är det första goda som ett jobb ger. Den andra är den som arbetat och fått lön för mödan. Den personen kan försörja sig själv, och ge arbetstillfälle åt andra som kan sälja saker. Den tredje är den som får nytta av alla skatter (lite mer än hälften) som arbetaren betalar in av de pengar som arbetaren tjänar.
Så: ju fler som har lönsamma jobb i ett samhälle, desto fler jobb blir lönsamma. Desto fler arbetstillfällen skapas alltså. Det blir en positiv spiral.
Man ska inte ställa människa mot människa i arbetsmarknaden alltså. Inte invandrare mot svensk. Inte heller ung mot gammal. Självklarheter. Där har Mona Sahlin helt rätt.
MEN! Det är precis det man gör när man ser till att ungas och invandrares jobb inte blir lönsamma. Det finns några tricks för att göra ungas och invandrares jobb olönsamma:
När skatterna tar mer än hälften av vad en låginkomsttagare tjänar, så betyder det att det inte räcker med att arbetet ska vara lönsamt. Det måste vara dubbelt lönsamt. Är det inte det, så finns inte det arbetstillfället alls.
Eller när ingångslönen tvunget ska vara högre än vad arbetaren kan producera. Då betyder det att det inte blir något arbetstillfälle alls. För vem kan i längden producera med förlust?
Eller när man hittar på lagar som gör det så riskabelt att anställa att man inte vågar satsa på oprövade kort. Som till exempel LAS.
Alla dessa saker finns för ett gott syfte. Höga skatter och ingångslöner ska garantera hög välfärd. LAS ska på något mirakulöst sätt skydda anställningen (trots att de verkliga hotet mot anställning inte kan lagstiftas bort, som t ex vikande konjunktur eller bristande uppfinningsrikedom).
Men som vanligt när man tar till lagstiftningsmedlet så fungerar det inte. Man kan inte ropa på polis för att rädda företag. Eller kollektivavtala om lönsamhet. Som vanligt blir det istället en tröskeleffekt. Som först och främst stoppar folk på marginalen.
Men ett riktigt jobb, ett som är lönsamt och produktivt, är ju något som ger mer än det tar. Den första som får del av arbetets frukt är ju den som köper arbetet eller resultatet av arbetet. Det är det första goda som ett jobb ger. Den andra är den som arbetat och fått lön för mödan. Den personen kan försörja sig själv, och ge arbetstillfälle åt andra som kan sälja saker. Den tredje är den som får nytta av alla skatter (lite mer än hälften) som arbetaren betalar in av de pengar som arbetaren tjänar.
Så: ju fler som har lönsamma jobb i ett samhälle, desto fler jobb blir lönsamma. Desto fler arbetstillfällen skapas alltså. Det blir en positiv spiral.
Man ska inte ställa människa mot människa i arbetsmarknaden alltså. Inte invandrare mot svensk. Inte heller ung mot gammal. Självklarheter. Där har Mona Sahlin helt rätt.
MEN! Det är precis det man gör när man ser till att ungas och invandrares jobb inte blir lönsamma. Det finns några tricks för att göra ungas och invandrares jobb olönsamma:
När skatterna tar mer än hälften av vad en låginkomsttagare tjänar, så betyder det att det inte räcker med att arbetet ska vara lönsamt. Det måste vara dubbelt lönsamt. Är det inte det, så finns inte det arbetstillfället alls.
Eller när ingångslönen tvunget ska vara högre än vad arbetaren kan producera. Då betyder det att det inte blir något arbetstillfälle alls. För vem kan i längden producera med förlust?
Eller när man hittar på lagar som gör det så riskabelt att anställa att man inte vågar satsa på oprövade kort. Som till exempel LAS.
Alla dessa saker finns för ett gott syfte. Höga skatter och ingångslöner ska garantera hög välfärd. LAS ska på något mirakulöst sätt skydda anställningen (trots att de verkliga hotet mot anställning inte kan lagstiftas bort, som t ex vikande konjunktur eller bristande uppfinningsrikedom).
Men som vanligt när man tar till lagstiftningsmedlet så fungerar det inte. Man kan inte ropa på polis för att rädda företag. Eller kollektivavtala om lönsamhet. Som vanligt blir det istället en tröskeleffekt. Som först och främst stoppar folk på marginalen.
Att bekämpa efterfrågan med förbud
Skälet till att jag tycker att man bör avkriminalisera narkotikainnehav är inte att jag är någon stor vän av narkotika. Utan för att förbud inte verkar hjälpa, utan tvärtom stjälpa. Skärpningarna av lagarna mot innehav har pågått i stora delar av världen udner hela 90-talet. Samtidigt skördar narkotikan fler och fler offer på olika sätt, både direkt och indirekt. Ju fler förbud desto värre blir det.
Det är inte så konstigt. Ett förbud är ett repressivt medel. Och repressiva medel har vissa speciella kännetecken.
För att kunna bekämpa en negativ företeelse med repressiva medel måste företeelsen framför allt vara marginell. Folk får inte lov att efterfråga det förbjudna. Efterfrågan på leopardpäls är till exempel inte så stor. Därför är inte problemet med leopardpälskarteller speciellt stort.
Men när det gäller knark så är efterfrågan tillräckligt stor för att det ska gå att få ekonomi i det, trots det övriga samhällets repression. I synnerhet om du är en stor och hänsynslös aktör, med god tillgång till billig arbetskraft som har både vilja och vana att hålla sig undan lagens långa arm. Dvs. om du är ett brottssyndikat dit smågangstrar står på kö för att få ansluta sig.
Eftersom repressionen inte alls biter på efterfrågan, så biter det inte på utbudet heller. Det enda som händer är att utbudet koncentreras till färre och mer hänsynslösa aktörer.
Nu har Portugal en tid provat med avkriminalisering. Det har gett goda resultat. I Mexiko, hårt drabbat av knarkkartellernas krig, har presidenten nyligen lagts ett förslag om detsamma.
Ibland framställs legaliseringen som att man ger upp kampen mot knarket, och ger upp kampen mot den organiserade brottsligheten. Men i själva verket är det tvärtom.
Brottssyndikaten stödjs av förbudet. Maffian i USA stärktes under den tid då alkohol var förbjudet, eftersom där fanns en efterfrågan som de i praktiken fick ensamrätt på att möta. På samma sätt finansieras idag brottssyndikat av inkomster från knarkhandeln.
Den enskilda narkomanen däremot stjälps av förbudet. Drar sig från att söka hjälp. Hamnar på kant med polisen och andra myndigheter. Begår svårare brott för att få tillgång till knark och knyts närmare upp till syndikaten.
För att bekämpa narkotikan måste man bekämpa efterfrågan. Det handlar främst om attityder och inte om förbud. Och det bör utgå från narkomanens behov, vilket talar för att anslaget bör vara skadereducerande.
Men för att bekämpa den organiserade brottsligheten måste man slå undan de ekonomiska förutsättningarna för den.
Det är inte så konstigt. Ett förbud är ett repressivt medel. Och repressiva medel har vissa speciella kännetecken.
För att kunna bekämpa en negativ företeelse med repressiva medel måste företeelsen framför allt vara marginell. Folk får inte lov att efterfråga det förbjudna. Efterfrågan på leopardpäls är till exempel inte så stor. Därför är inte problemet med leopardpälskarteller speciellt stort.
Men när det gäller knark så är efterfrågan tillräckligt stor för att det ska gå att få ekonomi i det, trots det övriga samhällets repression. I synnerhet om du är en stor och hänsynslös aktör, med god tillgång till billig arbetskraft som har både vilja och vana att hålla sig undan lagens långa arm. Dvs. om du är ett brottssyndikat dit smågangstrar står på kö för att få ansluta sig.
Eftersom repressionen inte alls biter på efterfrågan, så biter det inte på utbudet heller. Det enda som händer är att utbudet koncentreras till färre och mer hänsynslösa aktörer.
Nu har Portugal en tid provat med avkriminalisering. Det har gett goda resultat. I Mexiko, hårt drabbat av knarkkartellernas krig, har presidenten nyligen lagts ett förslag om detsamma.
Ibland framställs legaliseringen som att man ger upp kampen mot knarket, och ger upp kampen mot den organiserade brottsligheten. Men i själva verket är det tvärtom.
Brottssyndikaten stödjs av förbudet. Maffian i USA stärktes under den tid då alkohol var förbjudet, eftersom där fanns en efterfrågan som de i praktiken fick ensamrätt på att möta. På samma sätt finansieras idag brottssyndikat av inkomster från knarkhandeln.
Den enskilda narkomanen däremot stjälps av förbudet. Drar sig från att söka hjälp. Hamnar på kant med polisen och andra myndigheter. Begår svårare brott för att få tillgång till knark och knyts närmare upp till syndikaten.
För att bekämpa narkotikan måste man bekämpa efterfrågan. Det handlar främst om attityder och inte om förbud. Och det bör utgå från narkomanens behov, vilket talar för att anslaget bör vara skadereducerande.
Men för att bekämpa den organiserade brottsligheten måste man slå undan de ekonomiska förutsättningarna för den.
tisdag 30 juni 2009
En ljudlig prutt i frihetens ankdamm
Från och med i morgon kl 11-15 (och varje dag därefter under samma tid) kommer det att enligt den lokala ordningsstadgan att inte vara tillåtet med gatumusik i Göteborgs centralaste delar.
Jo, pyttsan! Tilltaget har naturligtvis gjort att mängder med gatumusikanter deklarerat att de faktiskt kommer att spela precis där och då!
Grundlag står över lokal ordningsstadga. Som min son sa: "Förbjuda att spela? Det är ju detsamma som att förbjuda att prata!"
Jo, pyttsan! Tilltaget har naturligtvis gjort att mängder med gatumusikanter deklarerat att de faktiskt kommer att spela precis där och då!
Grundlag står över lokal ordningsstadga. Som min son sa: "Förbjuda att spela? Det är ju detsamma som att förbjuda att prata!"
torsdag 25 juni 2009
Otäck individualism
I kölvattnet efter debatten om delad föräldraförsäkring hos Hanna Lager har det uppstått en metadebatt om vad frihetspolitik innebär.
Så här skriver Hanna:
Det är detta drag av sträng individualism, every-human-is-an-island, som gjort att jag så länge misstrott liberalismens förmåga att vara bra för människor. Under i stort sett hela tonåren tänkte jag att om liberalismen trots sina vackra ord kokar ner till "sköt dig själv och skit i andra", så är den djupt destruktiv.
Så istället sökte jag politiska lösningar i olika frihetliga varianter av socialism, men blev gång på gång besviken på att dessa bakom sina vackra ord om frihet hela tiden landade i tvång. Ju frihetligare socialist desto hårdare krav på tvångsmedel.
Vändpunkten kom när jag insåg att liberalismen handlade om "sköt dig själv och sköt om andra av fri vilja på ett sätt som är bra för alla". Ingen människa är en ö. Företag är ett samarbete. Att köpa och sälja av varandra är att samarbeta. Konkurrensen i en fri marknad handlar om att tävla i konsten att göra det så bra för alla som möjligt.
Jag insåg att motsättningen inte går mellan kollektiv och individ. Utan om huruvida individen så långt som det bara går ska vara fri att välja sina kollektiv, så länge man inte kränker andras frihet.
Men jag förstår Hanna rätt så mer eller mindre likställer hon liberalism med individualism.
Hon ifrågasätter principiellt alla kollektiva lösningar, som t ex ersättningsdagar till familjekollektivets medlemmar att fördela mellan sig, eller möjligheten att betraktas som skattemässig enhet.
Men en familjebildning är, precis som ett handelsbolag, en frivillig sammanslutning. Det som försvann med sambeskattningen, som Hanna tar upp som exempel, var möjligheten att fullt ut dela ekonomi med andra människor.
Rätten att slippa fanns redan. Visserligen var den rätten väldigt begränsad för kvinnor. Men det berodde på dåtidens snäva praktik och syn på äktenskap och arbete och könsroller. Rätten skulle kunna ha stärkts utan att man för den sakens skull tagit bort möjligheten. En rätt kan alltid stärkas utan att en motsvarande möjlighet tas bort.
På samma sätt som det i dag är fullt möjligt att dela ersättningsdagarna i föräldraförsäkringen 50-50, även när ingenting tvingar oss till det.
Konsekvensen av slopad sambeskattning blev precis som Hanna skriver: "Det minskade valfriheten för många kvinnor när den avskaffades." Idag, när det inte är sensationellt att hon tjänar mer än han, eller - för att inte vara heteronormativa - att han tjänar mer än han eller hon tjänar mer än hon, kan man konstatera att valfriheten för alla människor minskade.
Hannas parallell mellan föräldraförsäkring och sambeskattning är i själva verket väldigt rätt att göra, för bägge handlar om hur omgivningen väljer att betrakta och
med allmänna medel stödja folks ansvarsfördelning inom en familj. Misstror vi deras förmåga att mellan sig fritt fördela ansvaret på det sätt som är bäst? Misstycker vi när vi ser på deras faktiska val?
När Hanna och andra som förespråkar en sträng individualisering av ersättningsdagarna i föräldraförsäkrningen ser på folks faktiska val så misstycker de. För utfallet är inte den önskvärda 50-50-fördelningen. Hannas reaktion är: "Detta utfall vill jag inte vara med att stödja med skattemedel".
Men vad jag och andra då säger är att Hanna och andra samtidigt misstror folks förmåga att fördela ansvaret på det sätt som är bäst. Det är familjen själv som lever mitt i sin ekonomiska vardag, så därför menar jag att man måste tro att de alltid har goda skäl till varför de väljer som de gör.
Hanna pekar på negativa externa effekter av familjernas val. Hon påstår t ex att ordningen, genom att i praktiken förstärka de befintliga könsrollsförväntningarna, håller tillbaka alla kvinnors löner.
Detta påstående är nu inte belagt, utan förmodat, och jag skulle dessutom vilja se hur mycket folks "felaktiga val" drabbar andra än dem själva. Detta eftersom deras förlust måste ställas emot folks faktiska förlust av minskad valfrihet. Men än så länge är sådana argument vaga. De starka argumenten verkar gälla vara principiella runt individ och kollektiv.
Och där tycker jag att problematiserandet av kollektiv, och att man ogillar folks val att välja kollektiva lösningar på sina vardagsproblem, är otäckt indiuvidualfundamentalistisk.
För problemet med familjen är knappast att den är ett kollektiv. Utan att kollektivet är så snävt definierat (tvåsam, fram till nyligen krav på olika kön, krav på något som liknar gemensamt sexliv osv). Och att familjebildning på sina håll är ett yttre tvång.
Men om nu folk faktiskt väljer tvåsamma heterosexuella kollektiv, och inom dessa kollektiv skaffar barn, och menar att barnet är ett gemensamt projekt, varför ska vi då beröva dem verktyg (t ex ersättningsdagar) för att forma vardagen på det sätt som de själva vill?
Eller om folk väljer tvåsamma homosexuella kollektiv, eller tresamma asexuella eller vad 17 som helst? Kan inte vi, omgivningen, se att dessa människor väljer utifrån vad de tycker passar bäst, att de har en god vilja rörande sina barn, och en god förmåga att organisera vardagen om de bara får verktygen.
Och helt enkelt låta dem fördela ersättningsdagarna på det sätt som passar dem?
Om man tror att folks förmåga att själva välja vilka sammanslutningar de mår bäst av att ingå i, så bör man stödja dem i deras beslut. Problemet med Hannas tvångsindividuella lösning är inte att den är individuell utan att den innebär ett tvång.
Precis som problemet med socialisternas tvångskollektiv är inte att de är kollektiv utan att de är just tvång.
Så här skriver Hanna:
Jag ser till varje individ och tycker inte att några försäkringssystem ska var kollektiva. Tycker ni som förespråkar kollektivism i föräldraförsäkringen att exempelvis sambeskattning är bra? Det minskade valfriheten för många kvinnor när den avskaffades. Kvinnor som då kunde leva på sin mans förmåner och som nu inte längre kan det. Är det också fruktansvärt oliberalt att tycka att det är bra att sambeskattningen är avskaffad?
Det är detta drag av sträng individualism, every-human-is-an-island, som gjort att jag så länge misstrott liberalismens förmåga att vara bra för människor. Under i stort sett hela tonåren tänkte jag att om liberalismen trots sina vackra ord kokar ner till "sköt dig själv och skit i andra", så är den djupt destruktiv.
Så istället sökte jag politiska lösningar i olika frihetliga varianter av socialism, men blev gång på gång besviken på att dessa bakom sina vackra ord om frihet hela tiden landade i tvång. Ju frihetligare socialist desto hårdare krav på tvångsmedel.
Vändpunkten kom när jag insåg att liberalismen handlade om "sköt dig själv och sköt om andra av fri vilja på ett sätt som är bra för alla". Ingen människa är en ö. Företag är ett samarbete. Att köpa och sälja av varandra är att samarbeta. Konkurrensen i en fri marknad handlar om att tävla i konsten att göra det så bra för alla som möjligt.
Jag insåg att motsättningen inte går mellan kollektiv och individ. Utan om huruvida individen så långt som det bara går ska vara fri att välja sina kollektiv, så länge man inte kränker andras frihet.
Men jag förstår Hanna rätt så mer eller mindre likställer hon liberalism med individualism.
Hon ifrågasätter principiellt alla kollektiva lösningar, som t ex ersättningsdagar till familjekollektivets medlemmar att fördela mellan sig, eller möjligheten att betraktas som skattemässig enhet.
Men en familjebildning är, precis som ett handelsbolag, en frivillig sammanslutning. Det som försvann med sambeskattningen, som Hanna tar upp som exempel, var möjligheten att fullt ut dela ekonomi med andra människor.
Rätten att slippa fanns redan. Visserligen var den rätten väldigt begränsad för kvinnor. Men det berodde på dåtidens snäva praktik och syn på äktenskap och arbete och könsroller. Rätten skulle kunna ha stärkts utan att man för den sakens skull tagit bort möjligheten. En rätt kan alltid stärkas utan att en motsvarande möjlighet tas bort.
På samma sätt som det i dag är fullt möjligt att dela ersättningsdagarna i föräldraförsäkringen 50-50, även när ingenting tvingar oss till det.
Konsekvensen av slopad sambeskattning blev precis som Hanna skriver: "Det minskade valfriheten för många kvinnor när den avskaffades." Idag, när det inte är sensationellt att hon tjänar mer än han, eller - för att inte vara heteronormativa - att han tjänar mer än han eller hon tjänar mer än hon, kan man konstatera att valfriheten för alla människor minskade.
Hannas parallell mellan föräldraförsäkring och sambeskattning är i själva verket väldigt rätt att göra, för bägge handlar om hur omgivningen väljer att betrakta och
med allmänna medel stödja folks ansvarsfördelning inom en familj. Misstror vi deras förmåga att mellan sig fritt fördela ansvaret på det sätt som är bäst? Misstycker vi när vi ser på deras faktiska val?
När Hanna och andra som förespråkar en sträng individualisering av ersättningsdagarna i föräldraförsäkrningen ser på folks faktiska val så misstycker de. För utfallet är inte den önskvärda 50-50-fördelningen. Hannas reaktion är: "Detta utfall vill jag inte vara med att stödja med skattemedel".
Men vad jag och andra då säger är att Hanna och andra samtidigt misstror folks förmåga att fördela ansvaret på det sätt som är bäst. Det är familjen själv som lever mitt i sin ekonomiska vardag, så därför menar jag att man måste tro att de alltid har goda skäl till varför de väljer som de gör.
Hanna pekar på negativa externa effekter av familjernas val. Hon påstår t ex att ordningen, genom att i praktiken förstärka de befintliga könsrollsförväntningarna, håller tillbaka alla kvinnors löner.
Detta påstående är nu inte belagt, utan förmodat, och jag skulle dessutom vilja se hur mycket folks "felaktiga val" drabbar andra än dem själva. Detta eftersom deras förlust måste ställas emot folks faktiska förlust av minskad valfrihet. Men än så länge är sådana argument vaga. De starka argumenten verkar gälla vara principiella runt individ och kollektiv.
Och där tycker jag att problematiserandet av kollektiv, och att man ogillar folks val att välja kollektiva lösningar på sina vardagsproblem, är otäckt indiuvidualfundamentalistisk.
För problemet med familjen är knappast att den är ett kollektiv. Utan att kollektivet är så snävt definierat (tvåsam, fram till nyligen krav på olika kön, krav på något som liknar gemensamt sexliv osv). Och att familjebildning på sina håll är ett yttre tvång.
Men om nu folk faktiskt väljer tvåsamma heterosexuella kollektiv, och inom dessa kollektiv skaffar barn, och menar att barnet är ett gemensamt projekt, varför ska vi då beröva dem verktyg (t ex ersättningsdagar) för att forma vardagen på det sätt som de själva vill?
Eller om folk väljer tvåsamma homosexuella kollektiv, eller tresamma asexuella eller vad 17 som helst? Kan inte vi, omgivningen, se att dessa människor väljer utifrån vad de tycker passar bäst, att de har en god vilja rörande sina barn, och en god förmåga att organisera vardagen om de bara får verktygen.
Och helt enkelt låta dem fördela ersättningsdagarna på det sätt som passar dem?
Om man tror att folks förmåga att själva välja vilka sammanslutningar de mår bäst av att ingå i, så bör man stödja dem i deras beslut. Problemet med Hannas tvångsindividuella lösning är inte att den är individuell utan att den innebär ett tvång.
Precis som problemet med socialisternas tvångskollektiv är inte att de är kollektiv utan att de är just tvång.
onsdag 24 juni 2009
Varför man inte ska ha obalans i landets ekonomi
Hur knastertorrt och tråkigt som helst. Ett grått konstaterande av ett ekonomiskt faktum.
Stabilitet är bra.
Politiker som lovar en massa utan att visa hur budgeten går ihop, sådana politiker ska vi inte ha! Fråga alltid efter hur de tänkt sig finansieringen, när de säger att de ska satsa på det ena och det andra. För de kan bara satsa andra människors pengar.
Och för att påminna sig om att verkligheten bakom ekonomin inte är knastertorr och tråkig: tänk på tårarna när pengarna plötsligt inte räcker. Men tänk på glädjen när någon vill köpa det man producerar.
Stabilitet är bra.
Politiker som lovar en massa utan att visa hur budgeten går ihop, sådana politiker ska vi inte ha! Fråga alltid efter hur de tänkt sig finansieringen, när de säger att de ska satsa på det ena och det andra. För de kan bara satsa andra människors pengar.
Och för att påminna sig om att verkligheten bakom ekonomin inte är knastertorr och tråkig: tänk på tårarna när pengarna plötsligt inte räcker. Men tänk på glädjen när någon vill köpa det man producerar.
tisdag 23 juni 2009
Familjeförsäkringen igen
En folkpartist applåderar det senaste folkpartistiska kravet att ytterliga minska det antal ersättningsdagar i föräldraförsäkringen som en förälder får lov att överlåta på den andra föräldern. Och jag argumenterar emot.
Inte för att jag ogillar att folk delar lika på föräldraförsäkringen, utan för att jag ogillar att de ska tvingas till det. Jag litar nämligen på att de själva klarar av att räkna ut hur de ska fördela sina dagar. Jag kan inte ställa mig bakom något krav på 50-50, eller 33-33-33 eller 100-0 eller vilken annan fördelning som helst.
Alla sätt att fördela arbetet inom en familj är precis lika bra så länge som alla är överens om att det är så de vill ha det. Precis som att alla familjekonstellationer är precis lika bra så länge man tar hand om varandra.
Inom en familj har man bara ansvar inför varandra. Inte inför omgivningen. Om man vill leva jämställt, och vad jämställdhet i så fall innebär, så är det ett gemensamt inbördes beslut. De enda man i så fall har skyldigheter gentemot är de övriga familjemedlemmarna.
Men även om jag hade sett allt annat än 50-50-fördelning som problematisk, så hade jag definitivt inte ställt mig bakom några sådana krav. För om nu 50-50 är en så bra fördelning, hur kommer det sig då att folk inte väljer det? Är det inte mer fruktbart att utröna och åtgärda de bakomliggande orsakerna? Så att folk väljer 50-50 av fri vilja, eftersom det är bäst?
Inte för att jag ogillar att folk delar lika på föräldraförsäkringen, utan för att jag ogillar att de ska tvingas till det. Jag litar nämligen på att de själva klarar av att räkna ut hur de ska fördela sina dagar. Jag kan inte ställa mig bakom något krav på 50-50, eller 33-33-33 eller 100-0 eller vilken annan fördelning som helst.
Alla sätt att fördela arbetet inom en familj är precis lika bra så länge som alla är överens om att det är så de vill ha det. Precis som att alla familjekonstellationer är precis lika bra så länge man tar hand om varandra.
Inom en familj har man bara ansvar inför varandra. Inte inför omgivningen. Om man vill leva jämställt, och vad jämställdhet i så fall innebär, så är det ett gemensamt inbördes beslut. De enda man i så fall har skyldigheter gentemot är de övriga familjemedlemmarna.
Men även om jag hade sett allt annat än 50-50-fördelning som problematisk, så hade jag definitivt inte ställt mig bakom några sådana krav. För om nu 50-50 är en så bra fördelning, hur kommer det sig då att folk inte väljer det? Är det inte mer fruktbart att utröna och åtgärda de bakomliggande orsakerna? Så att folk väljer 50-50 av fri vilja, eftersom det är bäst?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
