Familjeförsäkringen igen

En folkpartist applåderar det senaste folkpartistiska kravet att ytterliga minska det antal ersättningsdagar i föräldraförsäkringen som en förälder får lov att överlåta på den andra föräldern. Och jag argumenterar emot.

Inte för att jag ogillar att folk delar lika på föräldraförsäkringen, utan för att jag ogillar att de ska tvingas till det. Jag litar nämligen på att de själva klarar av att räkna ut hur de ska fördela sina dagar. Jag kan inte ställa mig bakom något krav på 50-50, eller 33-33-33 eller 100-0 eller vilken annan fördelning som helst.

Alla sätt att fördela arbetet inom en familj är precis lika bra så länge som alla är överens om att det är så de vill ha det. Precis som att alla familjekonstellationer är precis lika bra så länge man tar hand om varandra.

Inom en familj har man bara ansvar inför varandra. Inte inför omgivningen. Om man vill leva jämställt, och vad jämställdhet i så fall innebär, så är det ett gemensamt inbördes beslut. De enda man i så fall har skyldigheter gentemot är de övriga familjemedlemmarna.

Men även om jag hade sett allt annat än 50-50-fördelning som problematisk, så hade jag definitivt inte ställt mig bakom några sådana krav. För om nu 50-50 är en så bra fördelning, hur kommer det sig då att folk inte väljer det? Är det inte mer fruktbart att utröna och åtgärda de bakomliggande orsakerna? Så att folk väljer 50-50 av fri vilja, eftersom det är bäst?