Så här skriver Hanna:
Jag ser till varje individ och tycker inte att några försäkringssystem ska var kollektiva. Tycker ni som förespråkar kollektivism i föräldraförsäkringen att exempelvis sambeskattning är bra? Det minskade valfriheten för många kvinnor när den avskaffades. Kvinnor som då kunde leva på sin mans förmåner och som nu inte längre kan det. Är det också fruktansvärt oliberalt att tycka att det är bra att sambeskattningen är avskaffad?
Det är detta drag av sträng individualism, every-human-is-an-island, som gjort att jag så länge misstrott liberalismens förmåga att vara bra för människor. Under i stort sett hela tonåren tänkte jag att om liberalismen trots sina vackra ord kokar ner till "sköt dig själv och skit i andra", så är den djupt destruktiv.
Så istället sökte jag politiska lösningar i olika frihetliga varianter av socialism, men blev gång på gång besviken på att dessa bakom sina vackra ord om frihet hela tiden landade i tvång. Ju frihetligare socialist desto hårdare krav på tvångsmedel.
Vändpunkten kom när jag insåg att liberalismen handlade om "sköt dig själv och sköt om andra av fri vilja på ett sätt som är bra för alla". Ingen människa är en ö. Företag är ett samarbete. Att köpa och sälja av varandra är att samarbeta. Konkurrensen i en fri marknad handlar om att tävla i konsten att göra det så bra för alla som möjligt.
Jag insåg att motsättningen inte går mellan kollektiv och individ. Utan om huruvida individen så långt som det bara går ska vara fri att välja sina kollektiv, så länge man inte kränker andras frihet.
Men jag förstår Hanna rätt så mer eller mindre likställer hon liberalism med individualism.
Hon ifrågasätter principiellt alla kollektiva lösningar, som t ex ersättningsdagar till familjekollektivets medlemmar att fördela mellan sig, eller möjligheten att betraktas som skattemässig enhet.
Men en familjebildning är, precis som ett handelsbolag, en frivillig sammanslutning. Det som försvann med sambeskattningen, som Hanna tar upp som exempel, var möjligheten att fullt ut dela ekonomi med andra människor.
Rätten att slippa fanns redan. Visserligen var den rätten väldigt begränsad för kvinnor. Men det berodde på dåtidens snäva praktik och syn på äktenskap och arbete och könsroller. Rätten skulle kunna ha stärkts utan att man för den sakens skull tagit bort möjligheten. En rätt kan alltid stärkas utan att en motsvarande möjlighet tas bort.
På samma sätt som det i dag är fullt möjligt att dela ersättningsdagarna i föräldraförsäkringen 50-50, även när ingenting tvingar oss till det.
Konsekvensen av slopad sambeskattning blev precis som Hanna skriver: "Det minskade valfriheten för många kvinnor när den avskaffades." Idag, när det inte är sensationellt att hon tjänar mer än han, eller - för att inte vara heteronormativa - att han tjänar mer än han eller hon tjänar mer än hon, kan man konstatera att valfriheten för alla människor minskade.
Hannas parallell mellan föräldraförsäkring och sambeskattning är i själva verket väldigt rätt att göra, för bägge handlar om hur omgivningen väljer att betrakta och
med allmänna medel stödja folks ansvarsfördelning inom en familj. Misstror vi deras förmåga att mellan sig fritt fördela ansvaret på det sätt som är bäst? Misstycker vi när vi ser på deras faktiska val?
När Hanna och andra som förespråkar en sträng individualisering av ersättningsdagarna i föräldraförsäkrningen ser på folks faktiska val så misstycker de. För utfallet är inte den önskvärda 50-50-fördelningen. Hannas reaktion är: "Detta utfall vill jag inte vara med att stödja med skattemedel".
Men vad jag och andra då säger är att Hanna och andra samtidigt misstror folks förmåga att fördela ansvaret på det sätt som är bäst. Det är familjen själv som lever mitt i sin ekonomiska vardag, så därför menar jag att man måste tro att de alltid har goda skäl till varför de väljer som de gör.
Hanna pekar på negativa externa effekter av familjernas val. Hon påstår t ex att ordningen, genom att i praktiken förstärka de befintliga könsrollsförväntningarna, håller tillbaka alla kvinnors löner.
Detta påstående är nu inte belagt, utan förmodat, och jag skulle dessutom vilja se hur mycket folks "felaktiga val" drabbar andra än dem själva. Detta eftersom deras förlust måste ställas emot folks faktiska förlust av minskad valfrihet. Men än så länge är sådana argument vaga. De starka argumenten verkar gälla vara principiella runt individ och kollektiv.
Och där tycker jag att problematiserandet av kollektiv, och att man ogillar folks val att välja kollektiva lösningar på sina vardagsproblem, är otäckt indiuvidualfundamentalistisk.
För problemet med familjen är knappast att den är ett kollektiv. Utan att kollektivet är så snävt definierat (tvåsam, fram till nyligen krav på olika kön, krav på något som liknar gemensamt sexliv osv). Och att familjebildning på sina håll är ett yttre tvång.
Men om nu folk faktiskt väljer tvåsamma heterosexuella kollektiv, och inom dessa kollektiv skaffar barn, och menar att barnet är ett gemensamt projekt, varför ska vi då beröva dem verktyg (t ex ersättningsdagar) för att forma vardagen på det sätt som de själva vill?
Eller om folk väljer tvåsamma homosexuella kollektiv, eller tresamma asexuella eller vad 17 som helst? Kan inte vi, omgivningen, se att dessa människor väljer utifrån vad de tycker passar bäst, att de har en god vilja rörande sina barn, och en god förmåga att organisera vardagen om de bara får verktygen.
Och helt enkelt låta dem fördela ersättningsdagarna på det sätt som passar dem?
Om man tror att folks förmåga att själva välja vilka sammanslutningar de mår bäst av att ingå i, så bör man stödja dem i deras beslut. Problemet med Hannas tvångsindividuella lösning är inte att den är individuell utan att den innebär ett tvång.
Precis som problemet med socialisternas tvångskollektiv är inte att de är kollektiv utan att de är just tvång.
O så bra skrivet!
SvaraRaderaTack *rodnar*...
SvaraRadera