Anders W Jonsson har skrivit tre korta men viktiga blogginlägg om sjukförsäkringar och arbete:
Det första: "Jag såg stupstocken!", handlar om hur den bortre gränsen i sjukförsäkringen av motståndarna framställts som närmast en avrättning. Du kastas ut i kylan. De onda borgarna bryr sig inte. Medan verkligheten istället handlar om att man överförs till Arbetsförmedlingen och får hjälp att komma tillbaks på banan igen.
Det andra: "Siffror siffror siffror" handlar om att ohälsotalen minskar, samtidigt som arbetslösheten naturligtvis har ökat i spåren efter en kraftig nedgång i efterfrågan.
Det tredje: "Fler unga förtidspensionärer" handlar om en grupp som regeringen inte lyckats hjälpa på ett bra sätt: människor under 25 år som hamnar i förtidspension. Att det egentligen är två grupper: dels unga människor som överlevt svåra medfödda skador (människor som förr om åren med sämre utvecklad sjukvård alltså inte ens skulle levat); och dels unga människor som gått från arbetslöshet till långtidssjukskrivning till förtidspension.
Uppdatering: Här passar även detta inlägg, om hur fackföreningarnas krav på att ta bort den bortre gränsen verkligen inte är något som hjälper medlemmarna. (Var inte kombinationen bortre gräns + rehabilitering något som facken brukade vara för?)
söndag 28 februari 2010
lördag 27 februari 2010
Spekulationsattack!
Jag blir så trött på alla som försöker skylla konsekvenserna av sina egna ekonomiska beslut på andra. Nu senast är det grekiska politiker som menar att det är illasinnade "spekulationsattacker" som ligger bakom problemen.
Tongångarna känns igen. Under den svenska 90-talskrisen hördes samma sak: det var kortsiktigt köp och sälj av svenska kronor som orsakade allt. Vilket är att blanda ihop orsak och verkan. Det ständiga köpandet och säljandet av valutor är helt normalt, och ingenting som orsakar problem. Om man däremot redan har problem, så yttrar sig problemen på marknaden.
Marknaden är en budbärare, och pengar ett slags meddelanden. Meddelanden som berättar om vad saker och ting faktiskt är värda. Om man underminerat det faktiska värdet på sina tillgångar, till exempel genom att sätta sig i stor skuld och inte producera lika stora värden som man konsumerar, så kommer detta att märkas i hur pengarna flödar. I en frisk ekonomi kommer pengarna att flöda med dig, i en sjuk ekonomi kommer pengaflödena att motarbeta dig; tills dess du har gjort ekonomin frisk igen.
Tongångarna känns igen. Under den svenska 90-talskrisen hördes samma sak: det var kortsiktigt köp och sälj av svenska kronor som orsakade allt. Vilket är att blanda ihop orsak och verkan. Det ständiga köpandet och säljandet av valutor är helt normalt, och ingenting som orsakar problem. Om man däremot redan har problem, så yttrar sig problemen på marknaden.
Marknaden är en budbärare, och pengar ett slags meddelanden. Meddelanden som berättar om vad saker och ting faktiskt är värda. Om man underminerat det faktiska värdet på sina tillgångar, till exempel genom att sätta sig i stor skuld och inte producera lika stora värden som man konsumerar, så kommer detta att märkas i hur pengarna flödar. I en frisk ekonomi kommer pengarna att flöda med dig, i en sjuk ekonomi kommer pengaflödena att motarbeta dig; tills dess du har gjort ekonomin frisk igen.
fredag 26 februari 2010
Positivt från Bernanke
Den amerikanska centralbankschefen Bernanke talade inför kongressen i onsdags och levererade ett ganska tufft men gott meddelande. Människorna i USA har ju under en längre tid spenderat mer än vad de producerat. Det gäller både Bush, som både startade dyra krig och försökt stimulera igång ekonomin efter 11 september, och Obama som både fortsätter att kriga dyrt, och stimulera igång ekonomin ännu mer.
USA är alltså skuldsatt upp över öronen, vilket naturligtvis leder till problem. Närmare bestämt exakt samma problem som Grekland brottas med.
Nu har det funnits bedömare som hoppats och önskat att centralbanken helt enkelt skulle "trycka upp mer pengar" (egentligen: se till att det kommer ut fler dollar på marknaden genom utställande och återköp av diverse obligationer till konstgjort satta priser; men effekten är densamma som att trycka och distribuera ut fler sedlar).
Det är den "lösningen" som Bernanke säger att centralbanken inte tänker genomföra. Och det är ju bra sagt.
En sådan åtgärd är ju som bekant inflatorisk. Bedömarna önskar att problemen "löses" genom att man accepterar en inflation på mellan 4 och 6 procent. Om du har en skuld på 100 dollar blir den plötsligt 95 dollar. Kruxet är ju att det är den som lånat ut 100 dollar till dig som får betala. Vilket leder till prishöjningar, i takt med att fler inser att dollarns reella värde faktiskt har sjunkit.
Inflation är ett slags kedjebrev som gynnar den som är nära källan, men missgynnar alla andra. Det går inte att lura ekonomin. Om man är kraftigt skuldsatt har man en enda möjlighet att lösa problemen: man måste dra ner på utgifterna och öka intäkterna.
Dvs, eftersom det gäller en stat: skära ner på de offentliga utgifterna samtidigt som man höjer skatterna. Att sluta bedriva dyra krig är en god början. Bättre bygga upp en att riva ner.
Hoppas Bernanke står fast.
USA är alltså skuldsatt upp över öronen, vilket naturligtvis leder till problem. Närmare bestämt exakt samma problem som Grekland brottas med.
Nu har det funnits bedömare som hoppats och önskat att centralbanken helt enkelt skulle "trycka upp mer pengar" (egentligen: se till att det kommer ut fler dollar på marknaden genom utställande och återköp av diverse obligationer till konstgjort satta priser; men effekten är densamma som att trycka och distribuera ut fler sedlar).
Det är den "lösningen" som Bernanke säger att centralbanken inte tänker genomföra. Och det är ju bra sagt.
En sådan åtgärd är ju som bekant inflatorisk. Bedömarna önskar att problemen "löses" genom att man accepterar en inflation på mellan 4 och 6 procent. Om du har en skuld på 100 dollar blir den plötsligt 95 dollar. Kruxet är ju att det är den som lånat ut 100 dollar till dig som får betala. Vilket leder till prishöjningar, i takt med att fler inser att dollarns reella värde faktiskt har sjunkit.
Inflation är ett slags kedjebrev som gynnar den som är nära källan, men missgynnar alla andra. Det går inte att lura ekonomin. Om man är kraftigt skuldsatt har man en enda möjlighet att lösa problemen: man måste dra ner på utgifterna och öka intäkterna.
Dvs, eftersom det gäller en stat: skära ner på de offentliga utgifterna samtidigt som man höjer skatterna. Att sluta bedriva dyra krig är en god början. Bättre bygga upp en att riva ner.
Hoppas Bernanke står fast.
Kritik = Förtal = Hädelse
Det går inte att hålla isär begreppen förtal, kritik och hädelse.
Till att börja med kan man inte på något vettigt sätt skilja mellan kritik och förtal. Möjligen att förtal skulle vara ogrundad kritik, men vilken domstol ska avgöra om min kritik av dig var ogrundad eller inte?
Och likaså kan man inte hålla dessa begrepp åtskilda från hädelse. Det finns alltid någon människa som menar att en företeelse eller person är såpass helig att den står fri från kritik. Själv tycker jag till exempel att Jesus alltid står över all kritik. För en annan person är det den egna sexualiteten. För en tredje är det profeten Muhammed.
Ska vi kunna leva tillsammans finns det bara två vägar att gå. Antingen menar vi på allvar att alla har rätt att inte bli sårade. Det verkar som om Lars Gårdfeldt och Faisal A. Z. Yamani (se länkarna) är lite inne på det, var och en på sitt sätt. Men då får vi en värld där ingenting i princip kan kritiseras.
Eller så menar vi på allvar att allt kan kritiseras, ifrågasättas, och skämtas med. Så länge ingen utsätts för våld och tvång, eller hot om våld och tvång, så är ingen skada skedd!
Till att börja med kan man inte på något vettigt sätt skilja mellan kritik och förtal. Möjligen att förtal skulle vara ogrundad kritik, men vilken domstol ska avgöra om min kritik av dig var ogrundad eller inte?
Och likaså kan man inte hålla dessa begrepp åtskilda från hädelse. Det finns alltid någon människa som menar att en företeelse eller person är såpass helig att den står fri från kritik. Själv tycker jag till exempel att Jesus alltid står över all kritik. För en annan person är det den egna sexualiteten. För en tredje är det profeten Muhammed.
Ska vi kunna leva tillsammans finns det bara två vägar att gå. Antingen menar vi på allvar att alla har rätt att inte bli sårade. Det verkar som om Lars Gårdfeldt och Faisal A. Z. Yamani (se länkarna) är lite inne på det, var och en på sitt sätt. Men då får vi en värld där ingenting i princip kan kritiseras.
Eller så menar vi på allvar att allt kan kritiseras, ifrågasättas, och skämtas med. Så länge ingen utsätts för våld och tvång, eller hot om våld och tvång, så är ingen skada skedd!
torsdag 25 februari 2010
Lästips: Reason om övervakningsstaten
Katherine Mangu-Ward på Reason har intervjuat dem amerikanske journalisten Shane Harris som utkommit med en bok om övervakningsstatens oförmåga att förutse terroristattacker, trots tillgång till information.
Lästips: En man med ett skägg
Som också försöker, så här i efterhand, sig på att begripa sin uppväxt.
Det är nätverket det hänger på
Hur kan det komma sig att jag tjänar multum (i internationell jämförelse) utan att jag anstränger mig jättemycket, medan en ensamstående lantbrukare och fembarnsmor på landsbygden i Malawi sliter sig halvt fördärvad och ändå knappt förmår föda sin familj?
Orättvist? Ja! Hur avhjälps orättvisan? Ett förslag: Jag skulle kunna byta försörjning och odla på tomten. Då blev jag och kvinnan från Malawi lika fattiga, och vi skulle kunna sända en solidarisk tanke till varandra.
Ett annat förslag: man skulle kunna analysera vad det är som ger mig så god utväxling av min arbetsinsats, och försöka reproducera det i Malawi.
Första insikten är att arbetsvärdesteorin uppenbarligen inte stämmer! De mervärden vi skapar skapas i väldigt liten grad genom vår direkta arbetsinsats.
Den andra insikten är att det ojämförligen största bidraget till värdeökningen av en vara eller tjänst istället uppkommer i själva bytet av varan eller tjänsten mot en annan vara eller tjänst (eller mot pengar, som i sin tur varit del i ett tidigare sådant byte).
Jag ger ifrån mig sådant som för mig haft en väldigt låg marginalkostnad att producera, och jag får i utbyte något som ger mig en väldigt hög marginalnytta. Den jag byter med gör likadant. Tadaa! Väldigt mycket nytta (=värde) har plötsligt uppstått, bara genom ett frivilligt byte. Ett byte där vi bägge fått stort värde till en låg kostnad.
Den tredje insikten är att om detta kan skalas upp, så att vi allesammans ingår i ett stort nätverk av människor som frivilligt byter värden med varandra, så kommer vi alla att ha det väldigt bra!
Nu är det saker som krävs för att detta ska bli verklighet. Var och en måste tillerkännas rätten att förfoga över det man producerar. Äganderätten. Annars kan ju inget utbyte ske. Tänk om jag byter med dig, och så kan jag inte vara säker på att du verkligen äger det du byter med. Då slås nätverket sönder.
Därför behövs det institutioner som tillerkänner människor den rätten. Och man behöver rätt att byta med varandra. Rätt att anställa om det går bra. Rätt att ta del av vilken information som helst och rätt att sprida vilken information som helst. Rätt att behålla merparten av det man tjänar ihop. Rätt att kunna handla utan att nationsgränser (påhittat påfund) hindrar.
Så byggdes vårt eget land upp: först försvann de legala hindren så att folk fick lov att handla och resa inom (och i viss mån utom landet). Sedan kom uppfinningarna och entreprenörerna som gjorde att välståndet kundet ta fart. Och till sist fanns det ett ekonomiskt utrymme för sociala reformer.
Samma väg har de folk gått som under de senaste trettio åren tagit sig upp ur fattigdomen: först rätten att bedriva affärer och fritt knyta kontakter, sedan affärer som skapar värdena, sedan utrymme för välfärdsreformer. Samma väg ligger framför de länder som vill ta sig upp ur fattigdomen.
Den mest lögnaktiga propagandan som finns är att vi som är för människors rätt att handla med varandra är individualistiska egoister som vill profitera på andra människors bekostnad. I själva verket är det ju tvärtom. Det är samarbetet mellan människor, i de stora bytesnätverken som skapar de stora vinsterna för alla. Som förjagar fattigdomen. Som gör att min ringa arbetsinsats gör mig många gånger rikare än den fattiga bonden.
Jag har tillgång till ett bättre nätverk, och jag vill arbeta för att kvinnan i Malawi också ska få tillgång till det. En jord, en mänsklighet, ett nätverk.
Orättvist? Ja! Hur avhjälps orättvisan? Ett förslag: Jag skulle kunna byta försörjning och odla på tomten. Då blev jag och kvinnan från Malawi lika fattiga, och vi skulle kunna sända en solidarisk tanke till varandra.
Ett annat förslag: man skulle kunna analysera vad det är som ger mig så god utväxling av min arbetsinsats, och försöka reproducera det i Malawi.
Första insikten är att arbetsvärdesteorin uppenbarligen inte stämmer! De mervärden vi skapar skapas i väldigt liten grad genom vår direkta arbetsinsats.
Den andra insikten är att det ojämförligen största bidraget till värdeökningen av en vara eller tjänst istället uppkommer i själva bytet av varan eller tjänsten mot en annan vara eller tjänst (eller mot pengar, som i sin tur varit del i ett tidigare sådant byte).
Jag ger ifrån mig sådant som för mig haft en väldigt låg marginalkostnad att producera, och jag får i utbyte något som ger mig en väldigt hög marginalnytta. Den jag byter med gör likadant. Tadaa! Väldigt mycket nytta (=värde) har plötsligt uppstått, bara genom ett frivilligt byte. Ett byte där vi bägge fått stort värde till en låg kostnad.
Den tredje insikten är att om detta kan skalas upp, så att vi allesammans ingår i ett stort nätverk av människor som frivilligt byter värden med varandra, så kommer vi alla att ha det väldigt bra!
Nu är det saker som krävs för att detta ska bli verklighet. Var och en måste tillerkännas rätten att förfoga över det man producerar. Äganderätten. Annars kan ju inget utbyte ske. Tänk om jag byter med dig, och så kan jag inte vara säker på att du verkligen äger det du byter med. Då slås nätverket sönder.
Därför behövs det institutioner som tillerkänner människor den rätten. Och man behöver rätt att byta med varandra. Rätt att anställa om det går bra. Rätt att ta del av vilken information som helst och rätt att sprida vilken information som helst. Rätt att behålla merparten av det man tjänar ihop. Rätt att kunna handla utan att nationsgränser (påhittat påfund) hindrar.
Så byggdes vårt eget land upp: först försvann de legala hindren så att folk fick lov att handla och resa inom (och i viss mån utom landet). Sedan kom uppfinningarna och entreprenörerna som gjorde att välståndet kundet ta fart. Och till sist fanns det ett ekonomiskt utrymme för sociala reformer.
Samma väg har de folk gått som under de senaste trettio åren tagit sig upp ur fattigdomen: först rätten att bedriva affärer och fritt knyta kontakter, sedan affärer som skapar värdena, sedan utrymme för välfärdsreformer. Samma väg ligger framför de länder som vill ta sig upp ur fattigdomen.
Den mest lögnaktiga propagandan som finns är att vi som är för människors rätt att handla med varandra är individualistiska egoister som vill profitera på andra människors bekostnad. I själva verket är det ju tvärtom. Det är samarbetet mellan människor, i de stora bytesnätverken som skapar de stora vinsterna för alla. Som förjagar fattigdomen. Som gör att min ringa arbetsinsats gör mig många gånger rikare än den fattiga bonden.
Jag har tillgång till ett bättre nätverk, och jag vill arbeta för att kvinnan i Malawi också ska få tillgång till det. En jord, en mänsklighet, ett nätverk.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
