Eftersom fertila kvinnor är avelskossor åt resten av mänskligheten ska de banne mig inte ut i världspolitiken. Eller nåt sånt. Verkar det som om Eva Sternberg tänkte.
Läs Emerentias inlägg!
onsdag 3 februari 2010
Negativt kampanjande
Håller med Per Ankersjö om att negativt kampanjande (smutskastande av motståndaren) är otrevligt i en valrörelse.
Tusen gånger bättre är att stolt berätta vad man gjort, gör, och kommer att göra.
Men min fråga till Ankersjö är väl ändå om det inte kan räknas som liiite "negative campaigning" att kalla en företrädare för oppositionen för "evil mastermind"?
Tusen gånger bättre är att stolt berätta vad man gjort, gör, och kommer att göra.
Men min fråga till Ankersjö är väl ändå om det inte kan räknas som liiite "negative campaigning" att kalla en företrädare för oppositionen för "evil mastermind"?
Afrika, en röst?
Hört från Afrikanska Unionens möte: Afrika ska uppträda med en enad röst. Vilken röst?
Det är som att hävda att Europa borde uppträtt med en enad röst under andra världskriget. Att Hitler och Per-Albin Hansson skulle ställt upp med gemensamma uttalanden gentemot USA. För så stor skillnad är det mellan Robert Mugabe i Zimbabwe och t ex John Atta Mills i Ghana.
Det finns trevliga och otrevliga regimer. I vissa länder finns en ganska stor grad politisk frihet och demokrati. Det betyder att det är länder där folk bygger sin egen framtid tillsammans.
Läs till exempel denna 15-sidiga rapport om politisk frihet och mänskliga rättigheter i länderna söder om Sahara år 2006.
I ett land som är fritt enligt (Freedom Houses definition) får folk säga vad de vill utan att riskera repression, de får bedriva politiskt och fackligt arbete, och samtliga fria länder i Afrika (tillsammans med ungefär hälften av de delvis fria) anordnar fria val.
Till exempel Kap Verde, Ghana, Mauritius, Sydafrika, Benin, Botswana, Mali, Namibia, Sao Tome, Lesoto och Senegal.
Folket kan alltså granska makten i dessa länder, och vid behov avsätta den utan blodsspillan (även om tyvärr valrörelser kan bli blodiga här). Men det betyder att den röst som makthavarna ger uttryck för faktiskt har folkets stöd och mandat.
Vilket är något helt annorlunda än rösten från Sudan, Zimbabwe och Eritrea.
Afrikanska Unionen vill vara ett EU för Afrika. Men en oerhört stor skillnad är att EU ställer ganska långtgående krav på att folk måste tillåtas vara fria i de länder som vill vara medlemmar i EU. Det gör att EU är ett "Demokratiernas Förbund" för länder i Europa.
Jämför med hur den politiska situationen ser ut för de länder som är med i AU: List of African Union member states by political system. Inget "Demokratiernas Förbund" direkt.
Kanske inte oväntat om man har en ordning som tillåter Libyens Muammar al-Gaddafi att fatta ordförandeklubban, eller har sitt administrativa säte i Addis-Abeba i det inte helt demokratiska Etiopien.
Så Afrikanska Unionen är ett bra samarbetsprojekt, på samma vis som FN är ett bra samarbetsprojekt, i det att även totalitära stater förs till förhandlingsborden. Demokratiseringsprocesser kan starta. Intressekonflikter kan lösas utan blodsspillan.
Men mandat att tala för Afrikas räkning gentemot omvärlden har man inte! Och det ska omvärlden ha väldigt klart för sig. På samma sätt som vi inte trodde att vi lyssnade på folket i Sydafrika när vi lyssnade på Botha, eller folket i Zimbabwe när vi lyssnade påRhodes Ian Smith eller Robert Mugabe.
Despoterna ska inte få sola sig i glansen av sina demokratiska grannar. Det hade varit Hitler som vunnit om Per-Albin skulle nedlåtit sig att uttala sig tillsammans med honom.
Det är som att hävda att Europa borde uppträtt med en enad röst under andra världskriget. Att Hitler och Per-Albin Hansson skulle ställt upp med gemensamma uttalanden gentemot USA. För så stor skillnad är det mellan Robert Mugabe i Zimbabwe och t ex John Atta Mills i Ghana.
Det finns trevliga och otrevliga regimer. I vissa länder finns en ganska stor grad politisk frihet och demokrati. Det betyder att det är länder där folk bygger sin egen framtid tillsammans.
Läs till exempel denna 15-sidiga rapport om politisk frihet och mänskliga rättigheter i länderna söder om Sahara år 2006.
I ett land som är fritt enligt (Freedom Houses definition) får folk säga vad de vill utan att riskera repression, de får bedriva politiskt och fackligt arbete, och samtliga fria länder i Afrika (tillsammans med ungefär hälften av de delvis fria) anordnar fria val.
Till exempel Kap Verde, Ghana, Mauritius, Sydafrika, Benin, Botswana, Mali, Namibia, Sao Tome, Lesoto och Senegal.
Folket kan alltså granska makten i dessa länder, och vid behov avsätta den utan blodsspillan (även om tyvärr valrörelser kan bli blodiga här). Men det betyder att den röst som makthavarna ger uttryck för faktiskt har folkets stöd och mandat.
Vilket är något helt annorlunda än rösten från Sudan, Zimbabwe och Eritrea.
Afrikanska Unionen vill vara ett EU för Afrika. Men en oerhört stor skillnad är att EU ställer ganska långtgående krav på att folk måste tillåtas vara fria i de länder som vill vara medlemmar i EU. Det gör att EU är ett "Demokratiernas Förbund" för länder i Europa.
Jämför med hur den politiska situationen ser ut för de länder som är med i AU: List of African Union member states by political system. Inget "Demokratiernas Förbund" direkt.
Kanske inte oväntat om man har en ordning som tillåter Libyens Muammar al-Gaddafi att fatta ordförandeklubban, eller har sitt administrativa säte i Addis-Abeba i det inte helt demokratiska Etiopien.
Så Afrikanska Unionen är ett bra samarbetsprojekt, på samma vis som FN är ett bra samarbetsprojekt, i det att även totalitära stater förs till förhandlingsborden. Demokratiseringsprocesser kan starta. Intressekonflikter kan lösas utan blodsspillan.
Men mandat att tala för Afrikas räkning gentemot omvärlden har man inte! Och det ska omvärlden ha väldigt klart för sig. På samma sätt som vi inte trodde att vi lyssnade på folket i Sydafrika när vi lyssnade på Botha, eller folket i Zimbabwe när vi lyssnade på
Despoterna ska inte få sola sig i glansen av sina demokratiska grannar. Det hade varit Hitler som vunnit om Per-Albin skulle nedlåtit sig att uttala sig tillsammans med honom.
tisdag 2 februari 2010
Faktafel vecka 5
Vissa tror att det kommer att bli en ful valrörelse, en där man far med osanningar.
För att jag själv inte ska tappa huvudet tänkte jag samla de faktafel som uppdagats i debatten under denna vecka, ett inlägg som jag alltså tänker uppdatera när jag finner på något nytt. Innehållet i det här inlägget kommer alltså att förändras i takt med att fakta i målen inkommer (till skillnad mot den princip jag annars följer: att inte ändra i efterhand annat än ett och annat stavfel).
Nej, det är kanske inte, som Fredrik Reinfeldt uppgav, 100 000 fler i arbete nu än 2006. Under resans gång ändrades ju definitionerna lite.
Enligt siffror från SCB är det 40 000 fler i arbete 2009 än 2006.
Arbetslösheten är, hur man än räknar, märkligt nog inte värre nu under krisen än vad den var under högkonjunkturen.
Arbetarbladet påstod på ledarplats att CUF-ordföranden Magnus Andersson önskar se en utrensning på arbetsmarknaden där 40- och 50-åringar ska träda tillbaks.
Något som Magnus Andersson naturligtvis inte vill eller någonsin har påstått.
Lena Sandlin, ledarskribent på Västerbottens folkblad, tar detta påstående vidare och förser det med pratminus, alltså påstår att det är ett direkt citat (och hon skriver samma sak på sin blogg).
Bloggen "Utsikt från ett tak" påstod att Jonas Petterson (han med filmen om protektionismen i den svenska byggbranschen) spelade in filmen på sin arbetstid och bloggen gjorde en poäng av att vissa måste arbeta med kroppen för att få lön, medan andra kan springa runt och smygfilma arbetare.
Men Jonas Petterson spelade inte in filmen på arbetstid. Han, precis som "Utsikt från ett tak" drivs av ett politiskt patos. Han har vidare inte kallat byggarbetare för lata.
För att jag själv inte ska tappa huvudet tänkte jag samla de faktafel som uppdagats i debatten under denna vecka, ett inlägg som jag alltså tänker uppdatera när jag finner på något nytt. Innehållet i det här inlägget kommer alltså att förändras i takt med att fakta i målen inkommer (till skillnad mot den princip jag annars följer: att inte ändra i efterhand annat än ett och annat stavfel).
Reinfeldts 100 000 fler i arbete
Nej, det är kanske inte, som Fredrik Reinfeldt uppgav, 100 000 fler i arbete nu än 2006. Under resans gång ändrades ju definitionerna lite.
Enligt siffror från SCB är det 40 000 fler i arbete 2009 än 2006.
Arbetslösheten är, hur man än räknar, märkligt nog inte värre nu under krisen än vad den var under högkonjunkturen.
Arbetarbladets kreativa citerande
Arbetarbladet påstod på ledarplats att CUF-ordföranden Magnus Andersson önskar se en utrensning på arbetsmarknaden där 40- och 50-åringar ska träda tillbaks.
Något som Magnus Andersson naturligtvis inte vill eller någonsin har påstått.
Lena Sandlin, ledarskribent på Västerbottens folkblad, tar detta påstående vidare och förser det med pratminus, alltså påstår att det är ett direkt citat (och hon skriver samma sak på sin blogg).
Jonas Petterson filmade inte byggnadsarbetare på arbetstid
Bloggen "Utsikt från ett tak" påstod att Jonas Petterson (han med filmen om protektionismen i den svenska byggbranschen) spelade in filmen på sin arbetstid och bloggen gjorde en poäng av att vissa måste arbeta med kroppen för att få lön, medan andra kan springa runt och smygfilma arbetare.
Men Jonas Petterson spelade inte in filmen på arbetstid. Han, precis som "Utsikt från ett tak" drivs av ett politiskt patos. Han har vidare inte kallat byggarbetare för lata.
Kadafi Hussein
Kolla här. 25-årige Kadafi Hussein är en ung man från Rinkeby som sätter sig upp emot en somalisk extremistgrupp som heter al-Shabab (kända från att ha gjort det Somaliska inbördeskriget så blodigt och brutalt som det blev). Al-Shabab blir naturligtvis sura och börjar, ivriga som de är, att mordhota honom. Vad göra?
När sådant här händer hamnar samhället, vi alla, inför ett vägval. Vi hatar den våldsamma och förtryckande extremismen, men när en människa ställer sig upp och går emot den så sviker vi.
Det är ju annars vad vi ska ha våldsmonopolet till: skydda allas våra frihet, och särskilt skydda de som går långt i sitt motstånd mot förtryck. Tack vare människor som Kadafi blir ju vår omgivning tryggare.
Men om och när grupper av människor upplever att det offentliga samhället sviker i sin uppgift att skydda deras frihet, så uppstår de parallella strukturerna. Det är då som obskyra rörelser träder fram och erbjuder ett slags skydd och offentlig struktur.
Det är i sådana miljöer, med ett uppluckrat civilsamhälle, som rasistiska fascister av typen al-Shabab och Ku Klux Klan och andra trivs och frodas. Så det är genom att skydda Kadafi Hussein, och därmed alla som går emot förtrycket, som samhället väljer att al-Shabab och liknande inte ska få fotfäste. Samhället väljer. Alltså: du och jag väljer. Vad göra?
Kadafi: om det är något jag kan göra, så säg till.
När sådant här händer hamnar samhället, vi alla, inför ett vägval. Vi hatar den våldsamma och förtryckande extremismen, men när en människa ställer sig upp och går emot den så sviker vi.
Det är ju annars vad vi ska ha våldsmonopolet till: skydda allas våra frihet, och särskilt skydda de som går långt i sitt motstånd mot förtryck. Tack vare människor som Kadafi blir ju vår omgivning tryggare.
Men om och när grupper av människor upplever att det offentliga samhället sviker i sin uppgift att skydda deras frihet, så uppstår de parallella strukturerna. Det är då som obskyra rörelser träder fram och erbjuder ett slags skydd och offentlig struktur.
Det är i sådana miljöer, med ett uppluckrat civilsamhälle, som rasistiska fascister av typen al-Shabab och Ku Klux Klan och andra trivs och frodas. Så det är genom att skydda Kadafi Hussein, och därmed alla som går emot förtrycket, som samhället väljer att al-Shabab och liknande inte ska få fotfäste. Samhället väljer. Alltså: du och jag väljer. Vad göra?
Kadafi: om det är något jag kan göra, så säg till.
söndag 31 januari 2010
Gräddfil i vården
I kategorierna "ohederlig argumentation" och "som man frågar får man svar" går januaripriset odelat till Ylva Johansson och Mona Sahlin för denna drapa på SvD Debatt: "Svagt stöd för gräddfiler i vården".
I ingressen sägs det att "66 procent av svenskarna anser att det är fel att man kan gå förbi kön på offentligt finansierade sjukhus, visar en undersökning som S beställt."
Självklart. Offentligt driven sjukvård är ett slags prenumeration. Dealen är att du betalar landstingsskatt, och för den skatten kan du söka vård, och enligt dealen så prioriteras just ditt ärende efter hur ditt vårdbehov uppfattas av vårdapparaten.
Fair and square. Och om det då kommer en person och mutar sig förbi processen, så att folk som egentligen behöver komma i första rummet istället hamnar i andra rummet, så är det ju förkastligt. En vårdkö som alla betalat för ska ovillkorligen fungera så som alla har kommit överens om. Att muta sig förbi är att stjäla från alla andra.
Men det är inte det - att flytta fram sin egen position i en vårdkö - artikeln sedan handlar om! Artikeln klagar på något helt annat, nämligen att folk av fri vilja och egna pengar inrättar ännu fler vårdinrättningar, utöver de som vi alla betalar för; samtidigt som samma personer fortsätter att finansiera allas våra offentliga inrättningar.
Här har vi alltså människor som enbart tillför samhället gott: de finansierar sin egen vård helt och hållet, och därmed lämnar de vårdkön och lämnar plats åt alla oss andra. Samtidigt är de fortfarande i lika hög utsträckning med och finansierar den vård vi andra utnyttjar, utan att kräva att vi ska finansiera deras.
Vad är problemet? De snor inga resurser från någon annan. Tränger sig inte före någon annan. Utan är istället stora nettogivare, av sina egna pengar, till de befintliga systemen. Men i artikeln försöker ändå Sahlin och Johansson att misstänkliggöra dem. Varför?
Det kan jag inte svara på. Men jag ser ett svar på frågan hur de ror i land med artikelvinkeln. Den retoriska finten "bestämd form singularis". VårdEN. Som om det bara fanns en enda vårdapparat, med en fixerad volym. Som man då följaktligen måste hushålla med och portionera ut i behovsgrad.
Men prova att byta ut ordet "vården" mot "vårdinrättningarna", så ser ni skillnaden.
Vård produceras. Tillför man mer pengar i produktionen, som de osjälviska givarna som bekostar både din och sin egen vård faktiskt gör, så produceras mer vård. Det är ju det som Sahlin och Johansson glömmer att berätta, att även i de fall det är landstinget som utför den vård som försäkringen ger rätt till, så tar landstinget betalt. En betalning som gott och väl täcker upp kostnaden för den vård som utförs.
Vilket ju fortfarande betyder att det i slutändan blir mer vårdresurser till oss andra som inte har privat sjukförsäkring.
Jag har lite svårt att se problemet med att vårdapparaten tillförs mer pengar frivilligt.
I ingressen sägs det att "66 procent av svenskarna anser att det är fel att man kan gå förbi kön på offentligt finansierade sjukhus, visar en undersökning som S beställt."
Självklart. Offentligt driven sjukvård är ett slags prenumeration. Dealen är att du betalar landstingsskatt, och för den skatten kan du söka vård, och enligt dealen så prioriteras just ditt ärende efter hur ditt vårdbehov uppfattas av vårdapparaten.
Fair and square. Och om det då kommer en person och mutar sig förbi processen, så att folk som egentligen behöver komma i första rummet istället hamnar i andra rummet, så är det ju förkastligt. En vårdkö som alla betalat för ska ovillkorligen fungera så som alla har kommit överens om. Att muta sig förbi är att stjäla från alla andra.
Men det är inte det - att flytta fram sin egen position i en vårdkö - artikeln sedan handlar om! Artikeln klagar på något helt annat, nämligen att folk av fri vilja och egna pengar inrättar ännu fler vårdinrättningar, utöver de som vi alla betalar för; samtidigt som samma personer fortsätter att finansiera allas våra offentliga inrättningar.
Här har vi alltså människor som enbart tillför samhället gott: de finansierar sin egen vård helt och hållet, och därmed lämnar de vårdkön och lämnar plats åt alla oss andra. Samtidigt är de fortfarande i lika hög utsträckning med och finansierar den vård vi andra utnyttjar, utan att kräva att vi ska finansiera deras.
Vad är problemet? De snor inga resurser från någon annan. Tränger sig inte före någon annan. Utan är istället stora nettogivare, av sina egna pengar, till de befintliga systemen. Men i artikeln försöker ändå Sahlin och Johansson att misstänkliggöra dem. Varför?
Det kan jag inte svara på. Men jag ser ett svar på frågan hur de ror i land med artikelvinkeln. Den retoriska finten "bestämd form singularis". VårdEN. Som om det bara fanns en enda vårdapparat, med en fixerad volym. Som man då följaktligen måste hushålla med och portionera ut i behovsgrad.
Men prova att byta ut ordet "vården" mot "vårdinrättningarna", så ser ni skillnaden.
Vård produceras. Tillför man mer pengar i produktionen, som de osjälviska givarna som bekostar både din och sin egen vård faktiskt gör, så produceras mer vård. Det är ju det som Sahlin och Johansson glömmer att berätta, att även i de fall det är landstinget som utför den vård som försäkringen ger rätt till, så tar landstinget betalt. En betalning som gott och väl täcker upp kostnaden för den vård som utförs.
Vilket ju fortfarande betyder att det i slutändan blir mer vårdresurser till oss andra som inte har privat sjukförsäkring.
Jag har lite svårt att se problemet med att vårdapparaten tillförs mer pengar frivilligt.
Lästips
HAX om skillnaden mellan övervakningsstat, där medborgaren blir ett objekt för statens agerande, och civilsamhället där staten är ett verktyg i medborgarnas händer. Tänk, det här vet ju vi i (C) om. Vi har fattat viktigta beslut i frågan. I vårt öppenhetsmanifest poängterade vi det här. Men genom FRA-hanteringen svek vi.
Minns ni "Det naturliga steget". Miljökampanjen på 90-talet som trummade in att det krävs 2-3 jordklot för att klara av vår livsstil. Som hade medvind ända tills forskare började ifrågasätta och granska bakgrunden till påståendena. Lars B skriver om parallellerna mellan nutidens klimathysteri och 80-talets.
Och Ingerö är lite rolig om Usamas plötsliga miljöengagemang.
Minns ni "Det naturliga steget". Miljökampanjen på 90-talet som trummade in att det krävs 2-3 jordklot för att klara av vår livsstil. Som hade medvind ända tills forskare började ifrågasätta och granska bakgrunden till påståendena. Lars B skriver om parallellerna mellan nutidens klimathysteri och 80-talets.
Och Ingerö är lite rolig om Usamas plötsliga miljöengagemang.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
