He he. Gnabb i kammaren:
Mona Sahlin: "Att ett parti med rötter i rasismen har tagit plats i Sveriges riksdag är en förlust för demokratin och ett misslyckande för svensk politik i dag."
Jimmie Åkesson: "Det är inte mitt parti som har tagit initiativ till rasbiologisk forskning eller till tvångssterilisering av människor."
Åkesson pekar på något viktigt: att ställa grupp mot grupp, att strunta i människors rättigheter, och att tillåta majoriteten förtrycka minoriteten, det är inte någon Sverigedemokratisk uppfinning. SD:s utilitaristiska argumentation om invandringens påverkan på folkhemmet vilar på en solid svensk politisk tradition av social ingenjörskonst, inte sällan i Socialdemokratisk skepnad.
Det är på samma sätt ingen fundamental skillnad mellan SD:s vilja att begränsa invandringen och socialdemokratins, framförallt fackföreningarnas, vilja att begränsa invandringen, eller vilja att begränsa importen av varor och tjänster. Det vilar på protektionistiskt tankegods och på grupptänkande.
Jag som centerpartist har inget att berömma mig av, historiskt sett. I mitt partis historia finns både den bruna flörten med nazistiska ideer, och den röda flörten med kommunistiska ideer. Två rejält nedblodade nittonhundratalsfenomen.
Men det finns däremot, hos både socialister och liberaler, i både S och C, en stolt tradition av både värnandet om friheten (även om liberaler kan ha svårt att se friheten i socialisternas frihetsvurm), och solidariteten mellan människor (även om socialister kan ha svårt att se liberalernas solidaritet).
Och det är det som spelar roll för människor idag. För människor som knackar på vår dörr och önskar att fredligt leva i vår närhet. Att dörren självklart står öppen för all fredlig samexistens. Att vi för en öppenhetens politik oavsett vad våra partier gjort i historien.
torsdag 4 november 2010
Kling & Klang på muselmanjakt
O jag ville jag vore under en enda helg i goa Göteborg polisens insatsledare för att möta ett verkligt terrorhot. Ett hot man kan möta med bister min i TV-kamerorna och känna sig som i en amerikansk långfilm.
Eller äntligen få utföra de chockartade gripanden av terroristceller man tränat på i insatsstyrkan. Vettvillingar som ligger beväpnade bakom minerade dörrar med automatkarbinen i hand.
Det är klart att det inte är självklart att de misstänkta är oskyldiga. Det kan röra sig om skickligt maskerade Al-Qaida-medlemmar som nu gråter ut i pressen. Det är inte heller självklart att jag inte, bakom fasaden, är en våldtäktsman som antastar dagisbarn i närheten. Eller du. Vem vet?
Varför inte ta det säkra före det osäkra och hämta både dig och mig med piketen?
Men om jag ganska omedelbart efter gripandet släpps på fri fot torde det vara ganska säkert att polisens misstankar som låg till grund för gripandet redan från början var väldigt svaga. Och med vilken sorts proportionalitetslogik använder man då övervåld mot mig och min familj?
Rätten och plikten för polisen att bruka våld har du och jag delegerat till dem. De agerar på vårt uppdrag och med vår tillåtelse, för det handlar om din och min rätt att skydda oss själva.
Vill du och jag tillåta att de, på vårt uppdrag, agerar så här?
Eller äntligen få utföra de chockartade gripanden av terroristceller man tränat på i insatsstyrkan. Vettvillingar som ligger beväpnade bakom minerade dörrar med automatkarbinen i hand.
Det är klart att det inte är självklart att de misstänkta är oskyldiga. Det kan röra sig om skickligt maskerade Al-Qaida-medlemmar som nu gråter ut i pressen. Det är inte heller självklart att jag inte, bakom fasaden, är en våldtäktsman som antastar dagisbarn i närheten. Eller du. Vem vet?
Varför inte ta det säkra före det osäkra och hämta både dig och mig med piketen?
Men om jag ganska omedelbart efter gripandet släpps på fri fot torde det vara ganska säkert att polisens misstankar som låg till grund för gripandet redan från början var väldigt svaga. Och med vilken sorts proportionalitetslogik använder man då övervåld mot mig och min familj?
Rätten och plikten för polisen att bruka våld har du och jag delegerat till dem. De agerar på vårt uppdrag och med vår tillåtelse, för det handlar om din och min rätt att skydda oss själva.
Vill du och jag tillåta att de, på vårt uppdrag, agerar så här?
Sakineh lever men hotet står kvar
Onsdagar ska tydligen vara avrättningsdagar i Iran, men det verkar som om Sakineh överlevde gårdagen. Freedom House passar på att ännu mer belysa ärendet.
Folkpartiet gjorde en god sak när de markerade emot artighetsvisiten från det iranska parlamentet och uteblev. Hoppas att även de som tog emot parlamentarikerna passade på att framföra sin syn på människors rätt att fredligt söka sin egen lycka.
Kan passa på att även tipsa om bloggen Why I act. Nej, jag drar inte alltid samma slutsatser. Men bloggarens aktivism för människors rätt att vara människor är en förebild.
Folkpartiet gjorde en god sak när de markerade emot artighetsvisiten från det iranska parlamentet och uteblev. Hoppas att även de som tog emot parlamentarikerna passade på att framföra sin syn på människors rätt att fredligt söka sin egen lycka.
Kan passa på att även tipsa om bloggen Why I act. Nej, jag drar inte alltid samma slutsatser. Men bloggarens aktivism för människors rätt att vara människor är en förebild.
onsdag 3 november 2010
Islamofobin
Nu kommer Mattias Gardell ut med en ny bok: Islamofobi, som såvitt jag begriper behandlar den islam- och muslimkritiska traditionen i Europa, och hur dess retorik och framställning av muslimer minner om annan särskiljande och demoniserande retorik som rasistiska och sexistiska framställningar.
Om detta finns det mycket att säga. För det första att Gardell har rätt. Det finns verkligen en djupt antiliberal vulgärframställning, kanske idag tydligast på diverse SD-bloggar men även annorstädes, om "muslimen" som den goda européns antites. "Towelheads" som det amerikanska slanguttrycket lyder, syftande på män med turban. "Den onde muslimen och hans förtryckta kvinna".
Men Gardells framställning av islamofobin lider, precis som mycket i hans politiska gärning i stort, av ett antal stora problem.
Tag till exempel etnifieringen av ideologin islam, den sammansmältning av människogrupper och tankegods som man måste göra för att kunna likna kritiken av muslimen med kritiken av afrikanen. Det är visserligen sant att etnifieringen av ideologin islam delvis är en produkt av islamofoberna själva. De förmår inte skilja mellan sak och person utan vill stoppa invandring från muslimska länder eftersom de ogillar sakinnehållet i islam.
Men samma etnifiering, tendensen att bunta samman människor och tankegods, är samtidigt en förutsättning för Gardells tes om muslimer som en kollektivt utsatt grupp. En tendens han ytterligare förstärker genom två urgamla tricks: dels att urskillningslöst kalla både rasistiska tillmälen och kritik av islams tankegods för "islamofobi", dvs antyda att den genomgående har med en irrationell skräck - en fobi - att göra; och dels att belägga islamofobin med clownargument, dvs ett selektivt urval av de dummaste argumenten och tydligaste exemplen på just irrationalitet som går att uppbringa.
Men resultatet blir ett samtalsklimat där det blir väldigt svårt att diskutera och kritisera tankar som framförs av just muslimer, om man inte själv råkar vara muslim eller börjar varje argument med "Jag är inte islamofob men..." Det är ett osynliggörande av den mängd rationella invändningar gentemot islamskt tankegods som också existerat, vid sidan av den rasistiska diskursen, minst lika länge som den period Gardell tar upp.
Att människor ska skyddas mot konsekvensen av rasism, det är lätt att förstå. Men varför ska just islamskt tankegods skyddas från kritik? Vad är det för tankar om människan, om världen, om folkstammar, om andra religioner, om kön, om makt, om Gud; som inte ska upp till ytan och granskas?
Jag tror att svaret står att finna i Gardells politiska sympatier. För kunde han inte, med hjälp av skygglappen "islamofobi", längre ducka för den ideologiska kritiken av islamismen; så skulle han bli tvungen att se att det Hamas han stödjer inte är en "muslimsk form av socialdemokrati"; utan är en totalitär politisk rörelse med judeutrotning som mål, som vill införa teokrati under sedlighets- och religionsdomstolar, som önskar börja stena folk för homosexualitet och otukt, som - kort sagt - har en agenda som fullständigt går på tvärs mot de värderingar som Gardell genom sitt vänsterengagemang stödjer här hemma.
Och då skulle han också bli tvungen att se att den revolutionära islamismen inte har något annat mål i Europa heller. Det är en rörelse med både världsväldesambitioner och tydliga fascistiska drag, och hade dess ideer burits fram av etniska västeuropeer är jag rätt säker på att Gardell hade bekämpat den med näbbar och klor.
Det är bara en av paradoxerna i Gardells engagemang. Den största paradoxen tycker jag ändå är att Gardell, genom att konsekvent misstänkliggöra och osynliggöra berättigad kritik av den politiska islamismen, på så sätt gynnar en rörelse de flesta muslimer i både Sverige och Mellanöstern definitivt inte sympatiserar med, utan tvärtom i många fall flyr ifrån.
Om detta finns det mycket att säga. För det första att Gardell har rätt. Det finns verkligen en djupt antiliberal vulgärframställning, kanske idag tydligast på diverse SD-bloggar men även annorstädes, om "muslimen" som den goda européns antites. "Towelheads" som det amerikanska slanguttrycket lyder, syftande på män med turban. "Den onde muslimen och hans förtryckta kvinna".
Men Gardells framställning av islamofobin lider, precis som mycket i hans politiska gärning i stort, av ett antal stora problem.
Tag till exempel etnifieringen av ideologin islam, den sammansmältning av människogrupper och tankegods som man måste göra för att kunna likna kritiken av muslimen med kritiken av afrikanen. Det är visserligen sant att etnifieringen av ideologin islam delvis är en produkt av islamofoberna själva. De förmår inte skilja mellan sak och person utan vill stoppa invandring från muslimska länder eftersom de ogillar sakinnehållet i islam.
Men samma etnifiering, tendensen att bunta samman människor och tankegods, är samtidigt en förutsättning för Gardells tes om muslimer som en kollektivt utsatt grupp. En tendens han ytterligare förstärker genom två urgamla tricks: dels att urskillningslöst kalla både rasistiska tillmälen och kritik av islams tankegods för "islamofobi", dvs antyda att den genomgående har med en irrationell skräck - en fobi - att göra; och dels att belägga islamofobin med clownargument, dvs ett selektivt urval av de dummaste argumenten och tydligaste exemplen på just irrationalitet som går att uppbringa.
Men resultatet blir ett samtalsklimat där det blir väldigt svårt att diskutera och kritisera tankar som framförs av just muslimer, om man inte själv råkar vara muslim eller börjar varje argument med "Jag är inte islamofob men..." Det är ett osynliggörande av den mängd rationella invändningar gentemot islamskt tankegods som också existerat, vid sidan av den rasistiska diskursen, minst lika länge som den period Gardell tar upp.
Att människor ska skyddas mot konsekvensen av rasism, det är lätt att förstå. Men varför ska just islamskt tankegods skyddas från kritik? Vad är det för tankar om människan, om världen, om folkstammar, om andra religioner, om kön, om makt, om Gud; som inte ska upp till ytan och granskas?
Jag tror att svaret står att finna i Gardells politiska sympatier. För kunde han inte, med hjälp av skygglappen "islamofobi", längre ducka för den ideologiska kritiken av islamismen; så skulle han bli tvungen att se att det Hamas han stödjer inte är en "muslimsk form av socialdemokrati"; utan är en totalitär politisk rörelse med judeutrotning som mål, som vill införa teokrati under sedlighets- och religionsdomstolar, som önskar börja stena folk för homosexualitet och otukt, som - kort sagt - har en agenda som fullständigt går på tvärs mot de värderingar som Gardell genom sitt vänsterengagemang stödjer här hemma.
Och då skulle han också bli tvungen att se att den revolutionära islamismen inte har något annat mål i Europa heller. Det är en rörelse med både världsväldesambitioner och tydliga fascistiska drag, och hade dess ideer burits fram av etniska västeuropeer är jag rätt säker på att Gardell hade bekämpat den med näbbar och klor.
Det är bara en av paradoxerna i Gardells engagemang. Den största paradoxen tycker jag ändå är att Gardell, genom att konsekvent misstänkliggöra och osynliggöra berättigad kritik av den politiska islamismen, på så sätt gynnar en rörelse de flesta muslimer i både Sverige och Mellanöstern definitivt inte sympatiserar med, utan tvärtom i många fall flyr ifrån.
Utfall versus hinder
Kom ihåg detta i jämställdhetsdebatten: du kan inte betrakta ett utfall (t ex att uttaget av föräldraförsäkringsdagar är olika för kvinnor och män) och av det dra slutsatsen att det ser ut som det gör på grund av diskriminering.
Att stirra på utfallet och betrakta allt annat än likhet som ett problem är en ovana som vänsterteoretiker har, och som tyvärr tillåtits styra frågorna runt jämställdhet alltför länge. För det som i praktiken drabbar människor är inte olika utfall. Det som drabbar människor är när de utsätts för ett konkret otillbördigt hinder. Eller när andra människor otillbördigt gynnas på deras bekostnad.
Det är det, otillbördigt hinder och otillbördigt gynnande, som är diskriminering. Och både hinder och gynnande är högst konkreta mekanismer som kan identifieras och bekämpas. Till skillnad från vagt uttryckta resonemang om strukturer i allmänhet.
Att säga att ett förtryck är strukturellt är ju ingen förklaring. Det är en utsaga om vilken sorts förklaring man kan vänta sig. För en struktur existerar inte "i allmänhet". Förtrycket tar sig alltid konkreta uttryck, och för att presentera en fungerande lösning måste man presentera en sann och prövningsbar beskrivning av förtryckets konkreta mekanismer.
Maud Olofsson har sagt sig villig att på allvar ta debatten med vänsterfeministerna. Det hoppas jag hon gör. Och jag hoppas att hon då också inkluderar de vänsterfeministiskt anstrukna medlemmarna i Alliansen. Som t ex hennes egen chef.
Att stirra på utfallet och betrakta allt annat än likhet som ett problem är en ovana som vänsterteoretiker har, och som tyvärr tillåtits styra frågorna runt jämställdhet alltför länge. För det som i praktiken drabbar människor är inte olika utfall. Det som drabbar människor är när de utsätts för ett konkret otillbördigt hinder. Eller när andra människor otillbördigt gynnas på deras bekostnad.
Det är det, otillbördigt hinder och otillbördigt gynnande, som är diskriminering. Och både hinder och gynnande är högst konkreta mekanismer som kan identifieras och bekämpas. Till skillnad från vagt uttryckta resonemang om strukturer i allmänhet.
Att säga att ett förtryck är strukturellt är ju ingen förklaring. Det är en utsaga om vilken sorts förklaring man kan vänta sig. För en struktur existerar inte "i allmänhet". Förtrycket tar sig alltid konkreta uttryck, och för att presentera en fungerande lösning måste man presentera en sann och prövningsbar beskrivning av förtryckets konkreta mekanismer.
Maud Olofsson har sagt sig villig att på allvar ta debatten med vänsterfeministerna. Det hoppas jag hon gör. Och jag hoppas att hon då också inkluderar de vänsterfeministiskt anstrukna medlemmarna i Alliansen. Som t ex hennes egen chef.
tisdag 2 november 2010
Klubben för inbördes beundran
Jag är glatt överraskad och stolt att Andreas Johansson Heinö tydligen både läser min blogg och gillar vad han ser.
Så till den milda grad att han nominerat mig till kedjebrevet "Beautiful Blogger Award".
Enligt reglerna ska jag alltså
Det finns så många bra bloggare därute att nominera. Ola Möller ger mig en bild på tvärs mot min egen, vilket alltid är nyttigt. Av socialdemokraterna kan jag annars lättast relatera till Anders Nilsson. Hans version av gräsrotsförankrad socialdemokrati liknar mest den folkrörelse jag känner igen från min farfar.
Elin Grelsson skriver oerhört bra, om än utifrån en analys man på väldigt goda grunder kan kritisera eller till och med plocka sönder helt. Kanske då att Anna Svensson i mycket berör samma problematik, fast på ett mer genomtänkt sätt som inte fastnar i på förhand fastslagna tolkningskategorier.
Den socialdemokratiske nestorn Enn Kokk följer jag med glädje. Det är en på alla sätt fin redogörelse för saker som är viktiga i livet: barnperspektiv, kärlek och solidaritet. Och samtidigt lite tragiskt rörande, med tanke på hur mycket av den politiska gärning som både Enn och hans fru Birgitta Dahl stått för, som i praktiken motverkat precis just detta goda de ville stå för: vurmen för statliga monopol av olika slag upprätthållna med våldsmakt, inte minst det barocka hindrandet av utländsk media att korsa Sveriges gränser, aktivt stöd till korrupta regimer i tredje världen, med mera sådant. En nyttig påminnelse om att goda avsikter inte är samma sak som god politik.
Enn ger mig dessutom två saker: en förståelse för svenskt sjuttiotal, och en aning om hur jag själv skulle vilja framleva mina dagar när jag blir gammal.
Men mina två favoriter, alla kategorier, är Mymlan och Kalle Lind. Läs dem.
Sju saker om mig själv då... 1) Född och uppvuxen i det väldigt knasröda Masthugget. 2) Kristen på det där bokstavstroende sättet du förmodligen avskyr. 3) Blev liberal i samma stund det gick upp för mig att kapitalism inte handlar om att ta något från någon annan. 4) Bytte ut snus mot löpning, nikotin mot endorfin, för fyra år sedan. 5) Någorlunda tillfrisknad självskadare. 6) Ivrig hobbymusiker. 7) Ivrig hobbyprogrammerare.
Så till den milda grad att han nominerat mig till kedjebrevet "Beautiful Blogger Award".
Enligt reglerna ska jag alltså
- Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den.
- Tacka och länka till den som nominerade dig.
- Nominera sju andra bloggare och länka till dem.
- Berätta sju intressanta saker om dig själv.
Det finns så många bra bloggare därute att nominera. Ola Möller ger mig en bild på tvärs mot min egen, vilket alltid är nyttigt. Av socialdemokraterna kan jag annars lättast relatera till Anders Nilsson. Hans version av gräsrotsförankrad socialdemokrati liknar mest den folkrörelse jag känner igen från min farfar.
Elin Grelsson skriver oerhört bra, om än utifrån en analys man på väldigt goda grunder kan kritisera eller till och med plocka sönder helt. Kanske då att Anna Svensson i mycket berör samma problematik, fast på ett mer genomtänkt sätt som inte fastnar i på förhand fastslagna tolkningskategorier.
Den socialdemokratiske nestorn Enn Kokk följer jag med glädje. Det är en på alla sätt fin redogörelse för saker som är viktiga i livet: barnperspektiv, kärlek och solidaritet. Och samtidigt lite tragiskt rörande, med tanke på hur mycket av den politiska gärning som både Enn och hans fru Birgitta Dahl stått för, som i praktiken motverkat precis just detta goda de ville stå för: vurmen för statliga monopol av olika slag upprätthållna med våldsmakt, inte minst det barocka hindrandet av utländsk media att korsa Sveriges gränser, aktivt stöd till korrupta regimer i tredje världen, med mera sådant. En nyttig påminnelse om att goda avsikter inte är samma sak som god politik.
Enn ger mig dessutom två saker: en förståelse för svenskt sjuttiotal, och en aning om hur jag själv skulle vilja framleva mina dagar när jag blir gammal.
Men mina två favoriter, alla kategorier, är Mymlan och Kalle Lind. Läs dem.
Sju saker om mig själv då... 1) Född och uppvuxen i det väldigt knasröda Masthugget. 2) Kristen på det där bokstavstroende sättet du förmodligen avskyr. 3) Blev liberal i samma stund det gick upp för mig att kapitalism inte handlar om att ta något från någon annan. 4) Bytte ut snus mot löpning, nikotin mot endorfin, för fyra år sedan. 5) Någorlunda tillfrisknad självskadare. 6) Ivrig hobbymusiker. 7) Ivrig hobbyprogrammerare.
Iran, ett bålverk mot USA-imperialismen
Och samtidigt som människor på allvar menar att USA är ett större hot i Mellanöstern än regimen i Iran, har en kvinna vid namn Sakineh dömts till döden för otukt, och domen hotar att verkställas i morgon.
Frihet är inte ett relativt begrepp. Man kan ha synpunkter på både amerikansk politik och på otukt, och i de mest radikalt religiösa kretsarna i USA finns det en och annan som kanske instämmer i islamofascismens syn på kvinnors sexualitet.
Men i USA, eller i områden som kontrolleras av USA, eller för den delen Israel, fängslas eller avrättas man inte för att ens sexuella beteende inte faller makten i smaken. Om detsamma kunde sägas om Syrien, Libanon, Palestina under Hamas, Iran, Irak under Saddam, Kurdistan, Somalia, Afghanistan under talibanerna etc etc, så hade "antiimperialisterna" kunnat ha ett uns av trovärdighet kvar.
Men palestinska och syrianska homosexuella män som får politisk asyl i "apartheidstaten" Israel har som sagt en något annorlunda syn på maktförhållandena i Mellanöstern än vad svensk grötmyndig kultursidesvänster har.
Frihet är inte ett relativt begrepp. Man kan ha synpunkter på både amerikansk politik och på otukt, och i de mest radikalt religiösa kretsarna i USA finns det en och annan som kanske instämmer i islamofascismens syn på kvinnors sexualitet.
Men i USA, eller i områden som kontrolleras av USA, eller för den delen Israel, fängslas eller avrättas man inte för att ens sexuella beteende inte faller makten i smaken. Om detsamma kunde sägas om Syrien, Libanon, Palestina under Hamas, Iran, Irak under Saddam, Kurdistan, Somalia, Afghanistan under talibanerna etc etc, så hade "antiimperialisterna" kunnat ha ett uns av trovärdighet kvar.
Men palestinska och syrianska homosexuella män som får politisk asyl i "apartheidstaten" Israel har som sagt en något annorlunda syn på maktförhållandena i Mellanöstern än vad svensk grötmyndig kultursidesvänster har.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
