...och ett par andra väldigt bra saker.
Här har ni en gratis e-bok (ja, den går att köpa upptryckt på döda träd också) med några essäer om vad politisk frihet är och vad den gör med oss människor.
Läs och fundera!
onsdag 3 februari 2010
Byggnadsstöd till de som inte behöver det
Märkligt att en politisk koalition som vill värna de svaga i samhället lägger förslag på att sponsra byggandet åt alla (både fattig och rik), med pengar som de drivit från alla (både fattig och rik). Dessa pengar skulle kunna användas åt riktat stöd åt dem som behöver hjälpen. "Åt var och en efter behov" trodde jag det hette.
Grundproblemet med bostäderna är fortfarande detta: hus har en verklig kostnad. De ska byggas och underhållas och städas och värmas upp och repareras.
Den kostnaden kan man inte nagivera sig förbi genom politik. Hyresrätterna i detta rödgröna förslag är inte billigare. Men kostnaderna för bostäderna, alltså i slutändan hyran, ska enligt förslaget betalas av oss alla, på märkliga byråkratiska bidragsvägar.
Om det är så att folk inte har råd att betala vad det faktiskt kostar att bygga och bo, då är det DÄR problemet ligger. Att inte kunna betala hyran är en konsekvens av ha för lite pengar, inte dess orsak.
Och pengar får man genom eget arbete. Eller i värsta fall genom andras arbete, via gåvor eller olika försäkringar och bidragsapparater. Det kan ju vem som helst råka ut för att behöva.
Men att bränna pengar på att sponsra alla människors bostäder (både fattig och rik) är ju att minska utrymmet att stötta dem som verkligen behöver. Det är ur vänstersynvinkel ett ganska konstigt resonemang.
Men det är naturligtvis planekonomiskt alldeles logiskt. På frågan om inte skattesänkningar istället fungerar bättre säger Lars Ohly:
Så fungerar det naturligtvis inte i verkligheten. Skattelättnaden ökar marginalen för byggbolagen, det har Ohly rätt i. Men när marginalen ökar tjänar man ju inte på att behålla den låga produktionen.
Tvärtom tjänar byggbolagen då mer på att bygga mer. Byggbolagens vinstintresse får dem att vilja öka utbudet av lägenheter. Producentens vinstintresse är i vanlig ordning konsumentens bäste vän.
Men planekonomen känner väl att han förlorar makten på en sådan ordning. Hellre då att planekonomen driver in höga skatter (gärna ännu högre än idag), och sedan riktar investeringsstöd som planekonomen får bestämma över, till de byggare som planekonomen vill gynna, så att utbudet förhoppningsvis blir som planekonomen bestämmer.
Ett utbud som även vid 40 000 producerade bostäder om året är alldeles för litet.
Grundproblemet med bostäderna är fortfarande detta: hus har en verklig kostnad. De ska byggas och underhållas och städas och värmas upp och repareras.
Den kostnaden kan man inte nagivera sig förbi genom politik. Hyresrätterna i detta rödgröna förslag är inte billigare. Men kostnaderna för bostäderna, alltså i slutändan hyran, ska enligt förslaget betalas av oss alla, på märkliga byråkratiska bidragsvägar.
Om det är så att folk inte har råd att betala vad det faktiskt kostar att bygga och bo, då är det DÄR problemet ligger. Att inte kunna betala hyran är en konsekvens av ha för lite pengar, inte dess orsak.
Och pengar får man genom eget arbete. Eller i värsta fall genom andras arbete, via gåvor eller olika försäkringar och bidragsapparater. Det kan ju vem som helst råka ut för att behöva.
Men att bränna pengar på att sponsra alla människors bostäder (både fattig och rik) är ju att minska utrymmet att stötta dem som verkligen behöver. Det är ur vänstersynvinkel ett ganska konstigt resonemang.
Men det är naturligtvis planekonomiskt alldeles logiskt. På frågan om inte skattesänkningar istället fungerar bättre säger Lars Ohly:
– Den här överenskommelsen är vårt svar. Sänkta skatter hamnar bara i byggbolagens egna fickor, säger Lars Ohly.
Så fungerar det naturligtvis inte i verkligheten. Skattelättnaden ökar marginalen för byggbolagen, det har Ohly rätt i. Men när marginalen ökar tjänar man ju inte på att behålla den låga produktionen.
Tvärtom tjänar byggbolagen då mer på att bygga mer. Byggbolagens vinstintresse får dem att vilja öka utbudet av lägenheter. Producentens vinstintresse är i vanlig ordning konsumentens bäste vän.
Men planekonomen känner väl att han förlorar makten på en sådan ordning. Hellre då att planekonomen driver in höga skatter (gärna ännu högre än idag), och sedan riktar investeringsstöd som planekonomen får bestämma över, till de byggare som planekonomen vill gynna, så att utbudet förhoppningsvis blir som planekonomen bestämmer.
Ett utbud som även vid 40 000 producerade bostäder om året är alldeles för litet.
Lästips: Eva Sternbergs hjärnsläpp
Eftersom fertila kvinnor är avelskossor åt resten av mänskligheten ska de banne mig inte ut i världspolitiken. Eller nåt sånt. Verkar det som om Eva Sternberg tänkte.
Läs Emerentias inlägg!
Läs Emerentias inlägg!
Negativt kampanjande
Håller med Per Ankersjö om att negativt kampanjande (smutskastande av motståndaren) är otrevligt i en valrörelse.
Tusen gånger bättre är att stolt berätta vad man gjort, gör, och kommer att göra.
Men min fråga till Ankersjö är väl ändå om det inte kan räknas som liiite "negative campaigning" att kalla en företrädare för oppositionen för "evil mastermind"?
Tusen gånger bättre är att stolt berätta vad man gjort, gör, och kommer att göra.
Men min fråga till Ankersjö är väl ändå om det inte kan räknas som liiite "negative campaigning" att kalla en företrädare för oppositionen för "evil mastermind"?
Afrika, en röst?
Hört från Afrikanska Unionens möte: Afrika ska uppträda med en enad röst. Vilken röst?
Det är som att hävda att Europa borde uppträtt med en enad röst under andra världskriget. Att Hitler och Per-Albin Hansson skulle ställt upp med gemensamma uttalanden gentemot USA. För så stor skillnad är det mellan Robert Mugabe i Zimbabwe och t ex John Atta Mills i Ghana.
Det finns trevliga och otrevliga regimer. I vissa länder finns en ganska stor grad politisk frihet och demokrati. Det betyder att det är länder där folk bygger sin egen framtid tillsammans.
Läs till exempel denna 15-sidiga rapport om politisk frihet och mänskliga rättigheter i länderna söder om Sahara år 2006.
I ett land som är fritt enligt (Freedom Houses definition) får folk säga vad de vill utan att riskera repression, de får bedriva politiskt och fackligt arbete, och samtliga fria länder i Afrika (tillsammans med ungefär hälften av de delvis fria) anordnar fria val.
Till exempel Kap Verde, Ghana, Mauritius, Sydafrika, Benin, Botswana, Mali, Namibia, Sao Tome, Lesoto och Senegal.
Folket kan alltså granska makten i dessa länder, och vid behov avsätta den utan blodsspillan (även om tyvärr valrörelser kan bli blodiga här). Men det betyder att den röst som makthavarna ger uttryck för faktiskt har folkets stöd och mandat.
Vilket är något helt annorlunda än rösten från Sudan, Zimbabwe och Eritrea.
Afrikanska Unionen vill vara ett EU för Afrika. Men en oerhört stor skillnad är att EU ställer ganska långtgående krav på att folk måste tillåtas vara fria i de länder som vill vara medlemmar i EU. Det gör att EU är ett "Demokratiernas Förbund" för länder i Europa.
Jämför med hur den politiska situationen ser ut för de länder som är med i AU: List of African Union member states by political system. Inget "Demokratiernas Förbund" direkt.
Kanske inte oväntat om man har en ordning som tillåter Libyens Muammar al-Gaddafi att fatta ordförandeklubban, eller har sitt administrativa säte i Addis-Abeba i det inte helt demokratiska Etiopien.
Så Afrikanska Unionen är ett bra samarbetsprojekt, på samma vis som FN är ett bra samarbetsprojekt, i det att även totalitära stater förs till förhandlingsborden. Demokratiseringsprocesser kan starta. Intressekonflikter kan lösas utan blodsspillan.
Men mandat att tala för Afrikas räkning gentemot omvärlden har man inte! Och det ska omvärlden ha väldigt klart för sig. På samma sätt som vi inte trodde att vi lyssnade på folket i Sydafrika när vi lyssnade på Botha, eller folket i Zimbabwe när vi lyssnade påRhodes Ian Smith eller Robert Mugabe.
Despoterna ska inte få sola sig i glansen av sina demokratiska grannar. Det hade varit Hitler som vunnit om Per-Albin skulle nedlåtit sig att uttala sig tillsammans med honom.
Det är som att hävda att Europa borde uppträtt med en enad röst under andra världskriget. Att Hitler och Per-Albin Hansson skulle ställt upp med gemensamma uttalanden gentemot USA. För så stor skillnad är det mellan Robert Mugabe i Zimbabwe och t ex John Atta Mills i Ghana.
Det finns trevliga och otrevliga regimer. I vissa länder finns en ganska stor grad politisk frihet och demokrati. Det betyder att det är länder där folk bygger sin egen framtid tillsammans.
Läs till exempel denna 15-sidiga rapport om politisk frihet och mänskliga rättigheter i länderna söder om Sahara år 2006.
I ett land som är fritt enligt (Freedom Houses definition) får folk säga vad de vill utan att riskera repression, de får bedriva politiskt och fackligt arbete, och samtliga fria länder i Afrika (tillsammans med ungefär hälften av de delvis fria) anordnar fria val.
Till exempel Kap Verde, Ghana, Mauritius, Sydafrika, Benin, Botswana, Mali, Namibia, Sao Tome, Lesoto och Senegal.
Folket kan alltså granska makten i dessa länder, och vid behov avsätta den utan blodsspillan (även om tyvärr valrörelser kan bli blodiga här). Men det betyder att den röst som makthavarna ger uttryck för faktiskt har folkets stöd och mandat.
Vilket är något helt annorlunda än rösten från Sudan, Zimbabwe och Eritrea.
Afrikanska Unionen vill vara ett EU för Afrika. Men en oerhört stor skillnad är att EU ställer ganska långtgående krav på att folk måste tillåtas vara fria i de länder som vill vara medlemmar i EU. Det gör att EU är ett "Demokratiernas Förbund" för länder i Europa.
Jämför med hur den politiska situationen ser ut för de länder som är med i AU: List of African Union member states by political system. Inget "Demokratiernas Förbund" direkt.
Kanske inte oväntat om man har en ordning som tillåter Libyens Muammar al-Gaddafi att fatta ordförandeklubban, eller har sitt administrativa säte i Addis-Abeba i det inte helt demokratiska Etiopien.
Så Afrikanska Unionen är ett bra samarbetsprojekt, på samma vis som FN är ett bra samarbetsprojekt, i det att även totalitära stater förs till förhandlingsborden. Demokratiseringsprocesser kan starta. Intressekonflikter kan lösas utan blodsspillan.
Men mandat att tala för Afrikas räkning gentemot omvärlden har man inte! Och det ska omvärlden ha väldigt klart för sig. På samma sätt som vi inte trodde att vi lyssnade på folket i Sydafrika när vi lyssnade på Botha, eller folket i Zimbabwe när vi lyssnade på
Despoterna ska inte få sola sig i glansen av sina demokratiska grannar. Det hade varit Hitler som vunnit om Per-Albin skulle nedlåtit sig att uttala sig tillsammans med honom.
tisdag 2 februari 2010
Faktafel vecka 5
Vissa tror att det kommer att bli en ful valrörelse, en där man far med osanningar.
För att jag själv inte ska tappa huvudet tänkte jag samla de faktafel som uppdagats i debatten under denna vecka, ett inlägg som jag alltså tänker uppdatera när jag finner på något nytt. Innehållet i det här inlägget kommer alltså att förändras i takt med att fakta i målen inkommer (till skillnad mot den princip jag annars följer: att inte ändra i efterhand annat än ett och annat stavfel).
Nej, det är kanske inte, som Fredrik Reinfeldt uppgav, 100 000 fler i arbete nu än 2006. Under resans gång ändrades ju definitionerna lite.
Enligt siffror från SCB är det 40 000 fler i arbete 2009 än 2006.
Arbetslösheten är, hur man än räknar, märkligt nog inte värre nu under krisen än vad den var under högkonjunkturen.
Arbetarbladet påstod på ledarplats att CUF-ordföranden Magnus Andersson önskar se en utrensning på arbetsmarknaden där 40- och 50-åringar ska träda tillbaks.
Något som Magnus Andersson naturligtvis inte vill eller någonsin har påstått.
Lena Sandlin, ledarskribent på Västerbottens folkblad, tar detta påstående vidare och förser det med pratminus, alltså påstår att det är ett direkt citat (och hon skriver samma sak på sin blogg).
Bloggen "Utsikt från ett tak" påstod att Jonas Petterson (han med filmen om protektionismen i den svenska byggbranschen) spelade in filmen på sin arbetstid och bloggen gjorde en poäng av att vissa måste arbeta med kroppen för att få lön, medan andra kan springa runt och smygfilma arbetare.
Men Jonas Petterson spelade inte in filmen på arbetstid. Han, precis som "Utsikt från ett tak" drivs av ett politiskt patos. Han har vidare inte kallat byggarbetare för lata.
För att jag själv inte ska tappa huvudet tänkte jag samla de faktafel som uppdagats i debatten under denna vecka, ett inlägg som jag alltså tänker uppdatera när jag finner på något nytt. Innehållet i det här inlägget kommer alltså att förändras i takt med att fakta i målen inkommer (till skillnad mot den princip jag annars följer: att inte ändra i efterhand annat än ett och annat stavfel).
Reinfeldts 100 000 fler i arbete
Nej, det är kanske inte, som Fredrik Reinfeldt uppgav, 100 000 fler i arbete nu än 2006. Under resans gång ändrades ju definitionerna lite.
Enligt siffror från SCB är det 40 000 fler i arbete 2009 än 2006.
Arbetslösheten är, hur man än räknar, märkligt nog inte värre nu under krisen än vad den var under högkonjunkturen.
Arbetarbladets kreativa citerande
Arbetarbladet påstod på ledarplats att CUF-ordföranden Magnus Andersson önskar se en utrensning på arbetsmarknaden där 40- och 50-åringar ska träda tillbaks.
Något som Magnus Andersson naturligtvis inte vill eller någonsin har påstått.
Lena Sandlin, ledarskribent på Västerbottens folkblad, tar detta påstående vidare och förser det med pratminus, alltså påstår att det är ett direkt citat (och hon skriver samma sak på sin blogg).
Jonas Petterson filmade inte byggnadsarbetare på arbetstid
Bloggen "Utsikt från ett tak" påstod att Jonas Petterson (han med filmen om protektionismen i den svenska byggbranschen) spelade in filmen på sin arbetstid och bloggen gjorde en poäng av att vissa måste arbeta med kroppen för att få lön, medan andra kan springa runt och smygfilma arbetare.
Men Jonas Petterson spelade inte in filmen på arbetstid. Han, precis som "Utsikt från ett tak" drivs av ett politiskt patos. Han har vidare inte kallat byggarbetare för lata.
Kadafi Hussein
Kolla här. 25-årige Kadafi Hussein är en ung man från Rinkeby som sätter sig upp emot en somalisk extremistgrupp som heter al-Shabab (kända från att ha gjort det Somaliska inbördeskriget så blodigt och brutalt som det blev). Al-Shabab blir naturligtvis sura och börjar, ivriga som de är, att mordhota honom. Vad göra?
När sådant här händer hamnar samhället, vi alla, inför ett vägval. Vi hatar den våldsamma och förtryckande extremismen, men när en människa ställer sig upp och går emot den så sviker vi.
Det är ju annars vad vi ska ha våldsmonopolet till: skydda allas våra frihet, och särskilt skydda de som går långt i sitt motstånd mot förtryck. Tack vare människor som Kadafi blir ju vår omgivning tryggare.
Men om och när grupper av människor upplever att det offentliga samhället sviker i sin uppgift att skydda deras frihet, så uppstår de parallella strukturerna. Det är då som obskyra rörelser träder fram och erbjuder ett slags skydd och offentlig struktur.
Det är i sådana miljöer, med ett uppluckrat civilsamhälle, som rasistiska fascister av typen al-Shabab och Ku Klux Klan och andra trivs och frodas. Så det är genom att skydda Kadafi Hussein, och därmed alla som går emot förtrycket, som samhället väljer att al-Shabab och liknande inte ska få fotfäste. Samhället väljer. Alltså: du och jag väljer. Vad göra?
Kadafi: om det är något jag kan göra, så säg till.
När sådant här händer hamnar samhället, vi alla, inför ett vägval. Vi hatar den våldsamma och förtryckande extremismen, men när en människa ställer sig upp och går emot den så sviker vi.
Det är ju annars vad vi ska ha våldsmonopolet till: skydda allas våra frihet, och särskilt skydda de som går långt i sitt motstånd mot förtryck. Tack vare människor som Kadafi blir ju vår omgivning tryggare.
Men om och när grupper av människor upplever att det offentliga samhället sviker i sin uppgift att skydda deras frihet, så uppstår de parallella strukturerna. Det är då som obskyra rörelser träder fram och erbjuder ett slags skydd och offentlig struktur.
Det är i sådana miljöer, med ett uppluckrat civilsamhälle, som rasistiska fascister av typen al-Shabab och Ku Klux Klan och andra trivs och frodas. Så det är genom att skydda Kadafi Hussein, och därmed alla som går emot förtrycket, som samhället väljer att al-Shabab och liknande inte ska få fotfäste. Samhället väljer. Alltså: du och jag väljer. Vad göra?
Kadafi: om det är något jag kan göra, så säg till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
