Socialdarwinism

Socialdarwinism går som bekant ut på att folkstammen ska "förbättras" genom att svaga individer slås ut. Ska slås ut. Enligt socialdarwinisten ska man aktivt låta bli att rädda de svaga. Inte ens om man vill ska man få lov att syssla med socialpolitik.

Med andra ord en kraftigt antiliberal ideologi.

Jag har ofta tänkt att de som beskyller liberaler för att vara socialdarwinister gör det som ett retoriskt knep. Man ogillar folks frihet, och vill att folk ska associera frihet med utslagning, så att folk blir rädda för friheten. Men den som istället läser innantill ser ju att socialdarwinism och liberalism har rakt motsatta idéer om hur framgången realiseras och för vilka den ska vara tillgänglig.

Socialdarwinismen knyter förhoppningen om samhällets framgång till att man gör sig av med människor som inte förmår leva upp till vissa kriterier. Därför vill de aktivt begränsa framgång, att den bara ska vara tillgänglig för dessa ûbermennischor.

Liberalerna litar istället till människors förmåga att skapa frivilliga samarbeten, och att människor i sådana frivilliga samarbeten får användning för sina styrkor, och på så sätt upphäver de flesta av de negativa konsekvenserna av sina svagheter.

Men jag har börjat svänga lite. Även begåvat folk som Torbjörn Tännsjö har skrivit att "Socialdarwinism är den ekonomiska liberalismens ideologiska kärna."

Och på bloggarna LOKE och Who is John Galt? pågår en debatt där frihetskritiker på allvar hävdar att liberalism ytterst bygger på utslagning av de svaga:

Det är varken en lögn, eller ett missförstånd, eftersom nyliberalismen faktiskt vill slå ut de svaga; det är det som är kärnan i konkurrensen.

Det verkar med andra ord som om missförståndet är genuint, och jag funderar på hur jag ska tackla det. Ni som instämmer i påståendet att liberalism är eller leder till socialdarwinism får gärna tipsa mig vilka tänkbara argument som skulle kunna få er att överge er position.

Ett pedagogiskt problem är att Tännsjö och många andra ickeliberaler har en nyttofilosofisk utgångspunkt på samhällsbygget: målet är den maximala samhällsnyttan (enligt någon definition av nytta), och folks valmöjligheter ska regleras så att vi landar så nära målet som möjligt.

Vissa strikta liberaler (t ex objektivister) har däremot individens frihet som överordnat mål, och då finns det inte ens någon tänkbar samhällsnytta som skulle rättfärdiga inskränkningar i individens frihet. Men det går inte att bemöta anklagelser om socialdarwinism utifrån den positionen, den frihetsetiska. Det renodlat frihetsetiska bemötandet av anklagelse om socialdarwinism lyder i stället ungefär:

Socialdarwinism eller inte; jag bryr mig inte om utfallet så länge som det är en följd av en rättvis process där folks frihet från tvång garanteras.

Istället behöver man förstå att antiliberalernas rädsla för socialdarwinism är faktiskt grundad. En stor del av deras avvisande av friheten beror på denna genuina rädsla för att friheten får omänskliga konsekvenser; att den faktiskt leder till socialdarwinism.

Etiska utsagor om hur samhället bör fungera eller vilka hänsyn vi bör ta till varandra, tar inte denna rädsla på allvar. Kort sagt: det räcker inte med att beskriva etiken, vi behöver också beskriva konsekvenserna av den; även när vi inte är konsekvensetiker.

Synpunkter från alla upptänkliga politiska vinklar är välkomna. Jag utgår nämligen från att alla politiska inriktningar är välvilliga och att det alltså finns ett ömsesidigt intresse att ta reda på om en viss politisk inriktning faktiskt leder till socialdarwinism.

Bloggtips: Bob Murphy om varför krig INTE är bra för ekonomin

Ibland hör man folk påstå att krig är bra för ekonomin. Den inte helt smarta tanken är att all förstörelse betyder att man måste börja bygga upp, och uppbyggnad betyder tillväxt!

Problemet är ju naturligtvis förstörelsen. Om jag bränner ner mitt hus och sedan bygger upp det, så har ju varken jag eller någon annan blivit rikare. Bara fattigare. Mödan och resurserna för att bygga upp huset för andra gången hade ju använts till något annat.

Bastiat skrev en liknelse om det där.

Och nu har Bob Murphy skrivit ett blogginlägg om hur militär upprustning inte är en god affär, inte ens på andra världskrigets tid.

Krig är enbart av ondo, på alla upptänkliga sätt. Visst, ibland måste man försvara sin frihet med våld. Men det gör inte våld till någonting annat än destruktivt. Eller militära utgifter till någonting annat än en nettoförlust.

Nytt IT-dagis för bondeförbundare

För oss bondeförbundare har det öppnat ett nytt IT-dagis, med ett kraftigt facebook-komplex (fast i många stycken krattigare, det är ju en beta).

http://centerpartiet.net heter spektaklet, och där huserar jag, med mina frågeställningar om närhetsprincip, integriptet, demokrati och frihet.

Titta in!

Bloggtips: Nyttan av rörliga växelkurser

Läs här om varför rörlig växelkurs är så bra.

Precis just av det här skälet är jag emot EMU! Det är inte speciellt krångligt att växla pengar. Det är mycket krångligare när man inte får lov att växla pengar eftersom man har samma valuta, med samma nominella värde, trots att man har helt olika ekonomisk situation.

Frihetsordbok: institutionell konkurrens

Institutionell konkurrens - Att man gör på olika sätt på olika ställen (olika länder, olika kommuner, olika myndigheter osv.), så att det blir olika resultat. Sedan kan nämligen folk på olika ställen kopiera de sätt de gillar bäst.

Detta kräver två saker:

1) Att man inte är rädd för olikhet. Det måste få lov att bli på olika sätt. Ett myller. Ibland bättre, ibland sämre.

2) Att folk får ändra sig. Om ställena tvingas fortsätta att göra som de alltid gjort, så kommer bara de som lyckats bra att lyckas. Men om folk och myndigheter och kommuner och länder får lov att ändra sig, så kan de härma det de gillar hos andra.

Detta höjer kvaliteten på länder och myndigheter dramatiskt.

Uranium

Några partikamrater (vilket ord!) har lämnat in en riksdagsmotion om att kommunerna ska ha rätt att säga nej, inte bara till uranbrytning (det har de idag), utan även till prospektering (alltså när någon karvar i marken för att se om det finns något att börja bryta).

De lagar som reglerar naturtillgångarna har en kraftigt statlig slagsida. Huvudprincipen idag är att staten ger tillstånd till företag att röja runt på kommunens mark. Det är inte bra. Det måste ändras.

Jag, som är helt och hållet för närhetsprincip och självstyre, tycker det är självklart att folket i de berörda kommunerna ska få lov att bestämma över samtliga naturtillgångar på deras egna allmänningar.

Säkerhetsföreskrifterna för potentiellt farliga och giftiga saker (t ex all gruvdrift, inte bara uran) är en allmän angelägenhet och bör bestämmas statligt, utan att diskriminera någon verksamhet, på evidensbaserad vetenskaplig grund. Grundvatten och luft känner nämligen inte av några kommunala gränser.

Men koncessionerna, tillstånden för prospektering och brytning, ska säljas av kommunerna. Ja, säljas. Då får nämligen invånarna i varje kommun bestämma vad uranbrytning kontra orört berg är värt. Folket som bor i kommunen ges helt enkelt makt att bestämma vad de har för verksamheter inpå knuten. Skörda både de negativa och de positiva frukterna av det, och själva göra avvägningen om huruvida det är värt det.

Så länge som de nationella och internationella säkerhetskraven följs förstås. Liksom de lokala villkoren för koncessionerna.

Detta är icke-paternalistisk glesbygdspolitik, mina vänner! Inga jämra statliga bidrag. Utan egenmakt åt de kommuner som har en invånare per jag vet inte hur många kvadratkilometer resursrik mark. Power to the people.

Bloggtips: Laakso om arbetarfrågor som hittar svaren högerut

Erik Laakso skriver om att arbetare och arbetarrörelse inte med nödvändighet måste vara socialistiska, utan kan vara socialliberala.

Jag gör också den reflektionen att det här inlägget visar precis vad jag och Laakso står varandra nära:

Samtidigt vill vi se en trygg generell skattefinansierad välfärd som inte tillåter att någon ofrivilligt får hela sitt liv förstört av högst allmänmänskliga händelser såsom sjukdom och arbetslöshet.

Inga problem. Men inlägget visar också på vilket sätt vi står långt ifrån varandra:

Den socialliberalism som jag känner mig bekväm med är den som ligger filosofen John Rawls nära, en liberalism som har omfördelning och rättviseskapande åtgärder som kännetecken.

Aldrig att jag definierar "ŕättvisa" som likhet. Aldrig att jag ser omfördelning som ett självändamål.

Ibland krävs det lite omfördelning för att utjämna riskpremierna för folk, så att ingen ska behöva lida utan egen förskyllan.

Men att behöva ta till omfördelning är alltid ett misslyckande! I livsmedelsförsörjningen är vi inte så misslyckade, där klarar den överväldigande majoriteten av att finansiera sin egen försörjning utan behov av försörjningsstöd från socialen, eller att myndigheterna driver butikerna.

Men varför inte majoriteten på samma sätt klarar av att betala försäkringspremierna för vård och omsorg, det kan jag inte förstå. Eller rättare sagt: jag vet att det går! Eftersom vi faktiskt klarar av det idag, via skattsedeln (ett system som läcker resurser i mängder), så skulle vi klara av det med direktbetalning. Med stöd och riskutjämning för dem som drabbats av omständigheter utanför deras egen kontroll.