Petter Larsson upprörs i Aftonbladet över jämförelserna mellan de sk "vänsterautonomas" våld och de sk "högerextremas".
Det är inte helt klart vad han vill säga med artikeln. Men flera av hans resonemang är otäcka.
För det första gör han en poäng av att det "högerextrema" politiska våldet över en tioårsperiod varit grövre än det "vänsterextrema". Och det stämmer om man ser till antalet offer.
Men statistiken spelar ju ingen roll för den som är drabbad. Om jag får stryk av en vänsterautonom för att jag sätter upp valaffischer eller om jag får stryk av en högerextrem för att jag pläderar för ökad invandring, så får jag ju ändå 100% ont.
Men det riktigt otäcka är att han påstår att det "högerextrema" våldet drabbar fler än det "vänsterautonoma". Exempel: Högerextremister ger sig på breda grupper, t ex HBT-personer och invandrare; medan de autonoma främst ger sig på högerextrema, samt politiker och poliser.
(Och näringsidkare förstås. Och invandrare, om de råkar vara judar, för då ska de minsann ställas till svars för staten Israels förehavanden...)
Saliga blindhet!
Det spelar liksom ingen roll vilken grupp av människor du hatar: bög, liberal, kommunist, nazist, affärsman eller arab: du har ingen rätt att slå dem för det. Nazister och AFA gör samhället precis lika otryggt genom att hota med våld alla som inte passar in i den egna mallen.
Vi övriga väljer att inte ta till våld för att skydda oss själva. Vi har delegerat våldsutövningen i samhället till en myndighet: polisen. En myndighet som vi övervakar genom demokratisk kontroll, inte genom mobbmentalitet.
Polisen finns för att inte bara de rika och starka ska få sina rättigheter skyddade, med våld om så krävs, utan för att även de svagaste ska få skydd. Att ge sig på polisen är att ge sig på dessa svagaste. Skulle det vara något som ursäktar de autonoma, att polisen tillhör deras offer?
En annan sak som vi övriga valt, istället för att ta till våld, är det här med demokrati. Vi upprätthåller yttrandefrihet, åsiktsfrihet, mötesfrihet, tryckfrihet och demokratiska val för att olika åsikter ska kunna mötas, och så att alla vi människor fredligt ska kunna komma överens om hur vi kan leva tillsammans.
Då kommer även otrevliga åsikter att synas. Politiker med obehagliga ideer kommer att höras, och de kommer att åtnjuta lagens skydd för att få lov att höras. Eftersom alternativet är våld och ett samhälle där endast den starkaste får höras; så är demokratin ändå ljusår bättre.
Att ge sig på politiker för deras åsikters skull är ett hot mot demokratin, och ett steg mot våldssamhället. Skulle det vara något som ursäktar de autonoma, att politiker tillhör deras offer?
Praktiskt nog så nämner inte Petter Larsson våldet och hotet mot näringsidkarna. För är det någonstans där det står klart att det autonoma våldet drabbar breda grupper så är det i aktionerna mot t ex McDonalds eller H&M. Folk får hata mackedonken och Hennes & Mauritz hur mycket de vill, men dessa företag finns därför att miljontals människor väljer deras produkter.
Alla företag finns enbart därför att stora grupper vanligt folk tycker att deras - eller deras kunders eller kunders kunders - produkter gör deras liv rikare och bättre. Aktionerna mot dessa näringsidkare är en aktion mot dessa stora människogrupper vanligt folk. Antingen vi pratar om bomber mot hamburgerier eller skadegörelse eller urspårade gatufester med stöldräder.
Vilka symboler man gömmer sig bakom, eller vilken grupp man utsett till huvudmotståndare spelar ingen roll. Det politiska våldet är den lilla klickens förakt och hot mot de stora människogrupperna. När man inte med demokratiska medel har lyckats få alla andra att lyssna, så tar man till våld och hot för att tvinga dem istället. Det är att hävda den starkes rätt, och den starkes rätt är ALLTID FASCISM!
fredag 10 juli 2009
torsdag 9 juli 2009
Näthat yada yada
Alltså, hur stort är problemet med "näthatet" egentligen?
Jag menar inte hur stor andel av lästa bloggar där någon pellejöns lagt en kränkande kommentar, den är säkert stor. Eller grovleken på elakheter när den är som värst. Det har man ju sett.
Men hur stort är problemet? Som problem betraktat, alltså.
Vad gör det om något troll skriver något dumt? Vems frihet inskränks? Vem får ont av att bokstäver står i en viss ordning?
Ord kan inte i sig skada. Inte ens fula ord. Eller kränkande ord. Inte i sig.
För att verbala kränkningar ska skada måste de ha ett reellt hot bakom sig. Komma från en maktposition. Från någon man är i beroendeställning till. Om t ex hela samhällsdiskursen är rasistisk, då är rasistiska tillmälen ett reellt hot. Eller om de kommer från kända våldsverkare. Eller om kränkningarna kommer från myndigheterna. Eller majoriteten i en skolklass. Eller ens ende vän.
Men om en eller ett par kommentatorer i ett öppet forum, som t ex en blogg, skriver elakt och kränkande, vad åstadkoms? Det enda som åstadskoms är att idioten framstår som den idiot han eller hon är. Och det bevisas att idiotens åsikter tack och lov är i minoritet.
Och en annan sak: förekomsten av enstaka idioter i en kommentarstråd bevisar att det är fråga om ett i sanning fritt åsiktsutbyte. Att den inte modereras von oben, utan inifrån sig själv.
Däremot är det allvarligt när man på sina håll försöker göra "näthatet" till ett stort problem. Plötsligt misstänkliggörs anonymiteten.
Eller så gör man som Hanne Kjöller och försöker dra generella och maktstrukturella växlar på vad som visar sig i själva verket vara en handfull dårar.
Och då måste man dra öronen åt sig. För visst är det tråkigt att dårar finns, men hur har bloggarna och anonymiteten i övrigt bidragit till debatten? Jo: fler röster, nästan allas röster, har chansen att bli hörda. De som faktiskt hörs har fått genomslag genom vanligt folks utväljande i det stora myllret.
Och ingen, inte ens journalister, kommer längre undan med att ljuga om sådant som går att kontrollera.
Det går ju inte att göra något åt dårarna utan att samtidigt förstöra allt det här nya goda. Tar man bort något av det: anonymiteten, allas möjlighet att lägga upp en blogg och skriva precis vad som helst, den fria tillgången på ett oövervakat internet, så försvinner fördelarna med bloggen som forum för samhällelig debatt. Då kommer vi tillbaks till åsiktsmonopolens tid, då ledarsidan var de enda bloggar som fanns.
Jag menar inte hur stor andel av lästa bloggar där någon pellejöns lagt en kränkande kommentar, den är säkert stor. Eller grovleken på elakheter när den är som värst. Det har man ju sett.
Men hur stort är problemet? Som problem betraktat, alltså.
Vad gör det om något troll skriver något dumt? Vems frihet inskränks? Vem får ont av att bokstäver står i en viss ordning?
Ord kan inte i sig skada. Inte ens fula ord. Eller kränkande ord. Inte i sig.
För att verbala kränkningar ska skada måste de ha ett reellt hot bakom sig. Komma från en maktposition. Från någon man är i beroendeställning till. Om t ex hela samhällsdiskursen är rasistisk, då är rasistiska tillmälen ett reellt hot. Eller om de kommer från kända våldsverkare. Eller om kränkningarna kommer från myndigheterna. Eller majoriteten i en skolklass. Eller ens ende vän.
Men om en eller ett par kommentatorer i ett öppet forum, som t ex en blogg, skriver elakt och kränkande, vad åstadkoms? Det enda som åstadskoms är att idioten framstår som den idiot han eller hon är. Och det bevisas att idiotens åsikter tack och lov är i minoritet.
Och en annan sak: förekomsten av enstaka idioter i en kommentarstråd bevisar att det är fråga om ett i sanning fritt åsiktsutbyte. Att den inte modereras von oben, utan inifrån sig själv.
Däremot är det allvarligt när man på sina håll försöker göra "näthatet" till ett stort problem. Plötsligt misstänkliggörs anonymiteten.
Eller så gör man som Hanne Kjöller och försöker dra generella och maktstrukturella växlar på vad som visar sig i själva verket vara en handfull dårar.
Och då måste man dra öronen åt sig. För visst är det tråkigt att dårar finns, men hur har bloggarna och anonymiteten i övrigt bidragit till debatten? Jo: fler röster, nästan allas röster, har chansen att bli hörda. De som faktiskt hörs har fått genomslag genom vanligt folks utväljande i det stora myllret.
Och ingen, inte ens journalister, kommer längre undan med att ljuga om sådant som går att kontrollera.
Det går ju inte att göra något åt dårarna utan att samtidigt förstöra allt det här nya goda. Tar man bort något av det: anonymiteten, allas möjlighet att lägga upp en blogg och skriva precis vad som helst, den fria tillgången på ett oövervakat internet, så försvinner fördelarna med bloggen som forum för samhällelig debatt. Då kommer vi tillbaks till åsiktsmonopolens tid, då ledarsidan var de enda bloggar som fanns.
lördag 4 juli 2009
Blott Svärje svänska ID-kort haver
Kulturskribenten Rasmus Malm är två saker. Dels vanvettigt ursäktande gentemot fascister som påstår sig vara anti-fascister. Men vill åtminstone vara konsekvent antirasist, och det ska han ha cred för.
I senaste GP (lördagen 4 juli) skriver han en krönika från kön hos Skatteverket. Han följer med när Adam från Jordanien ska hämta ut sitt leg. Utan leg får Adam inget kneg, och det är ju förstås förfärligt.
Förut var det så här, att du i princip var tvungen att ha ett leg för att få hämta ut ett leg. Eller massa svenska vänner från förr, eller ett svenskt pass, eller ett prästbetyg, eller vad som helst som du inte har om du kommer ensam till Sverige i vuxen ålder.
Vilket naturligtvis stänger ute dig. Vilket naturligtvis är korkat. Särskilt i mina ögon, jag som tycker att massinvandringen har kommit av sig lite och vill se mer av den varan.
Men från och med 1:a juni i år kan du som folkbokförd i Sverige äntligen få ett ID-kort på Skattemyndigheten. Det är ju därför som Adam från Jordanien överhuvudtaget är just där. Han har jobb på G, legitimationen var sista pusselbiten.
Men mitt i denna solskenshistoria gör Malm något lustigt. I mitten av texten berättar han om Moment 22-situationen i det förra regelverket. I presens, nästan så att man tror att det fortfarande gäller. Och så skriver han:
"Vad är det som pyser? Ljudet av den skrumpnande trovärdigheten i regeringens jobblinje och integrationspolitik kanske?"
Eh... va? OK, jag är för det mesta skeptisk till vad regeringen har för sig, men var det inte så att det var ett regeringsbeslut från den sittande regeringen som tog bort Moment-22-situationen till att börja med?
Nå, klart att det fortfarande är för krångligt att komma in i Sverige. Att få ett skattekonto och skattsedel (A, F eller FA-skatt) borde vara en enkel formalitet som en utlänning skulle kunna göra varsomhelt i världen. Därefter borde det vara enkelt att få köpa sig ett ID-kort, t ex hos passmyndigheten som redan har mojänger installerade med fotoutrustning, lamineringsskrivare och allt.
Men det har ju inte blivit svårare i och med regeringen Reinfeldt. Kom snarare ihåg vilka som satt vid makten då de svenska gränserna verkligen stängdes till.
(Hur är det med invandring och regeringspartierna? Är Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna på något särskilt sätt negativa till invandring? Eller flyktingmottagande? Vill man från regeringshåll göra det krångligt för folk att komma hit? Nä.)
I senaste GP (lördagen 4 juli) skriver han en krönika från kön hos Skatteverket. Han följer med när Adam från Jordanien ska hämta ut sitt leg. Utan leg får Adam inget kneg, och det är ju förstås förfärligt.
Förut var det så här, att du i princip var tvungen att ha ett leg för att få hämta ut ett leg. Eller massa svenska vänner från förr, eller ett svenskt pass, eller ett prästbetyg, eller vad som helst som du inte har om du kommer ensam till Sverige i vuxen ålder.
Vilket naturligtvis stänger ute dig. Vilket naturligtvis är korkat. Särskilt i mina ögon, jag som tycker att massinvandringen har kommit av sig lite och vill se mer av den varan.
Men från och med 1:a juni i år kan du som folkbokförd i Sverige äntligen få ett ID-kort på Skattemyndigheten. Det är ju därför som Adam från Jordanien överhuvudtaget är just där. Han har jobb på G, legitimationen var sista pusselbiten.
Men mitt i denna solskenshistoria gör Malm något lustigt. I mitten av texten berättar han om Moment 22-situationen i det förra regelverket. I presens, nästan så att man tror att det fortfarande gäller. Och så skriver han:
"Vad är det som pyser? Ljudet av den skrumpnande trovärdigheten i regeringens jobblinje och integrationspolitik kanske?"
Eh... va? OK, jag är för det mesta skeptisk till vad regeringen har för sig, men var det inte så att det var ett regeringsbeslut från den sittande regeringen som tog bort Moment-22-situationen till att börja med?
Nå, klart att det fortfarande är för krångligt att komma in i Sverige. Att få ett skattekonto och skattsedel (A, F eller FA-skatt) borde vara en enkel formalitet som en utlänning skulle kunna göra varsomhelt i världen. Därefter borde det vara enkelt att få köpa sig ett ID-kort, t ex hos passmyndigheten som redan har mojänger installerade med fotoutrustning, lamineringsskrivare och allt.
Men det har ju inte blivit svårare i och med regeringen Reinfeldt. Kom snarare ihåg vilka som satt vid makten då de svenska gränserna verkligen stängdes till.
(Hur är det med invandring och regeringspartierna? Är Moderaterna, Centern, Folkpartiet och Kristdemokraterna på något särskilt sätt negativa till invandring? Eller flyktingmottagande? Vill man från regeringshåll göra det krångligt för folk att komma hit? Nä.)
fredag 3 juli 2009
torsdag 2 juli 2009
Och för övrigt
...är dessa konstgjorda låga räntor helt vansinniga.
I praktiken är de ett slags priskontroll på pengar. Konstgjort låg ränta betyder att pengar uthyres till ett konstgjort lågt pris.
Men om pengar istället lånas ut till marknadsmässiga priser så kommer priset (=räntan) vara hög när tiderna är osäkra och vi inte riktigt ännu har kommit på hur vi ska tjäna pengar.
Nu är pengarna konstgjort billiga och det betyder att de kommer att användas lättvindigt. Troligen för att höja priset på bostäder löjligt mycket.
Om lånemarknaden istället själv hade fått bestämma lånekostnaden så hade priset gått upp. Det hade minskat utlåningen. Istället hade kapital ackumulerats. Tills dess att investerare bedömer att de ackumulerat tillräckligt mycket pengar för att våga investera.
Varför varför varför hålla på att kladda och störa ett självreglerande system?
I praktiken är de ett slags priskontroll på pengar. Konstgjort låg ränta betyder att pengar uthyres till ett konstgjort lågt pris.
Men om pengar istället lånas ut till marknadsmässiga priser så kommer priset (=räntan) vara hög när tiderna är osäkra och vi inte riktigt ännu har kommit på hur vi ska tjäna pengar.
Nu är pengarna konstgjort billiga och det betyder att de kommer att användas lättvindigt. Troligen för att höja priset på bostäder löjligt mycket.
Om lånemarknaden istället själv hade fått bestämma lånekostnaden så hade priset gått upp. Det hade minskat utlåningen. Istället hade kapital ackumulerats. Tills dess att investerare bedömer att de ackumulerat tillräckligt mycket pengar för att våga investera.
Varför varför varför hålla på att kladda och störa ett självreglerande system?
Lagen om AnställningsStopp
Mona Sahlin sade en väldigt bra sak i sitt tal i Almedalen. Hon påminde om att antalet jobb i ett samhälle inte är fixerat. Ibland låter det ju så. Sverigedemokraterna tycker att invandrare inte ska komma hit och sno "våra jobb". Både Miljöpartister och Vänsterpartister har lanserat idén att man ska möta arbetslöshet genom att "dela på jobben".
Men ett riktigt jobb, ett som är lönsamt och produktivt, är ju något som ger mer än det tar. Den första som får del av arbetets frukt är ju den som köper arbetet eller resultatet av arbetet. Det är det första goda som ett jobb ger. Den andra är den som arbetat och fått lön för mödan. Den personen kan försörja sig själv, och ge arbetstillfälle åt andra som kan sälja saker. Den tredje är den som får nytta av alla skatter (lite mer än hälften) som arbetaren betalar in av de pengar som arbetaren tjänar.
Så: ju fler som har lönsamma jobb i ett samhälle, desto fler jobb blir lönsamma. Desto fler arbetstillfällen skapas alltså. Det blir en positiv spiral.
Man ska inte ställa människa mot människa i arbetsmarknaden alltså. Inte invandrare mot svensk. Inte heller ung mot gammal. Självklarheter. Där har Mona Sahlin helt rätt.
MEN! Det är precis det man gör när man ser till att ungas och invandrares jobb inte blir lönsamma. Det finns några tricks för att göra ungas och invandrares jobb olönsamma:
När skatterna tar mer än hälften av vad en låginkomsttagare tjänar, så betyder det att det inte räcker med att arbetet ska vara lönsamt. Det måste vara dubbelt lönsamt. Är det inte det, så finns inte det arbetstillfället alls.
Eller när ingångslönen tvunget ska vara högre än vad arbetaren kan producera. Då betyder det att det inte blir något arbetstillfälle alls. För vem kan i längden producera med förlust?
Eller när man hittar på lagar som gör det så riskabelt att anställa att man inte vågar satsa på oprövade kort. Som till exempel LAS.
Alla dessa saker finns för ett gott syfte. Höga skatter och ingångslöner ska garantera hög välfärd. LAS ska på något mirakulöst sätt skydda anställningen (trots att de verkliga hotet mot anställning inte kan lagstiftas bort, som t ex vikande konjunktur eller bristande uppfinningsrikedom).
Men som vanligt när man tar till lagstiftningsmedlet så fungerar det inte. Man kan inte ropa på polis för att rädda företag. Eller kollektivavtala om lönsamhet. Som vanligt blir det istället en tröskeleffekt. Som först och främst stoppar folk på marginalen.
Men ett riktigt jobb, ett som är lönsamt och produktivt, är ju något som ger mer än det tar. Den första som får del av arbetets frukt är ju den som köper arbetet eller resultatet av arbetet. Det är det första goda som ett jobb ger. Den andra är den som arbetat och fått lön för mödan. Den personen kan försörja sig själv, och ge arbetstillfälle åt andra som kan sälja saker. Den tredje är den som får nytta av alla skatter (lite mer än hälften) som arbetaren betalar in av de pengar som arbetaren tjänar.
Så: ju fler som har lönsamma jobb i ett samhälle, desto fler jobb blir lönsamma. Desto fler arbetstillfällen skapas alltså. Det blir en positiv spiral.
Man ska inte ställa människa mot människa i arbetsmarknaden alltså. Inte invandrare mot svensk. Inte heller ung mot gammal. Självklarheter. Där har Mona Sahlin helt rätt.
MEN! Det är precis det man gör när man ser till att ungas och invandrares jobb inte blir lönsamma. Det finns några tricks för att göra ungas och invandrares jobb olönsamma:
När skatterna tar mer än hälften av vad en låginkomsttagare tjänar, så betyder det att det inte räcker med att arbetet ska vara lönsamt. Det måste vara dubbelt lönsamt. Är det inte det, så finns inte det arbetstillfället alls.
Eller när ingångslönen tvunget ska vara högre än vad arbetaren kan producera. Då betyder det att det inte blir något arbetstillfälle alls. För vem kan i längden producera med förlust?
Eller när man hittar på lagar som gör det så riskabelt att anställa att man inte vågar satsa på oprövade kort. Som till exempel LAS.
Alla dessa saker finns för ett gott syfte. Höga skatter och ingångslöner ska garantera hög välfärd. LAS ska på något mirakulöst sätt skydda anställningen (trots att de verkliga hotet mot anställning inte kan lagstiftas bort, som t ex vikande konjunktur eller bristande uppfinningsrikedom).
Men som vanligt när man tar till lagstiftningsmedlet så fungerar det inte. Man kan inte ropa på polis för att rädda företag. Eller kollektivavtala om lönsamhet. Som vanligt blir det istället en tröskeleffekt. Som först och främst stoppar folk på marginalen.
Att bekämpa efterfrågan med förbud
Skälet till att jag tycker att man bör avkriminalisera narkotikainnehav är inte att jag är någon stor vän av narkotika. Utan för att förbud inte verkar hjälpa, utan tvärtom stjälpa. Skärpningarna av lagarna mot innehav har pågått i stora delar av världen udner hela 90-talet. Samtidigt skördar narkotikan fler och fler offer på olika sätt, både direkt och indirekt. Ju fler förbud desto värre blir det.
Det är inte så konstigt. Ett förbud är ett repressivt medel. Och repressiva medel har vissa speciella kännetecken.
För att kunna bekämpa en negativ företeelse med repressiva medel måste företeelsen framför allt vara marginell. Folk får inte lov att efterfråga det förbjudna. Efterfrågan på leopardpäls är till exempel inte så stor. Därför är inte problemet med leopardpälskarteller speciellt stort.
Men när det gäller knark så är efterfrågan tillräckligt stor för att det ska gå att få ekonomi i det, trots det övriga samhällets repression. I synnerhet om du är en stor och hänsynslös aktör, med god tillgång till billig arbetskraft som har både vilja och vana att hålla sig undan lagens långa arm. Dvs. om du är ett brottssyndikat dit smågangstrar står på kö för att få ansluta sig.
Eftersom repressionen inte alls biter på efterfrågan, så biter det inte på utbudet heller. Det enda som händer är att utbudet koncentreras till färre och mer hänsynslösa aktörer.
Nu har Portugal en tid provat med avkriminalisering. Det har gett goda resultat. I Mexiko, hårt drabbat av knarkkartellernas krig, har presidenten nyligen lagts ett förslag om detsamma.
Ibland framställs legaliseringen som att man ger upp kampen mot knarket, och ger upp kampen mot den organiserade brottsligheten. Men i själva verket är det tvärtom.
Brottssyndikaten stödjs av förbudet. Maffian i USA stärktes under den tid då alkohol var förbjudet, eftersom där fanns en efterfrågan som de i praktiken fick ensamrätt på att möta. På samma sätt finansieras idag brottssyndikat av inkomster från knarkhandeln.
Den enskilda narkomanen däremot stjälps av förbudet. Drar sig från att söka hjälp. Hamnar på kant med polisen och andra myndigheter. Begår svårare brott för att få tillgång till knark och knyts närmare upp till syndikaten.
För att bekämpa narkotikan måste man bekämpa efterfrågan. Det handlar främst om attityder och inte om förbud. Och det bör utgå från narkomanens behov, vilket talar för att anslaget bör vara skadereducerande.
Men för att bekämpa den organiserade brottsligheten måste man slå undan de ekonomiska förutsättningarna för den.
Det är inte så konstigt. Ett förbud är ett repressivt medel. Och repressiva medel har vissa speciella kännetecken.
För att kunna bekämpa en negativ företeelse med repressiva medel måste företeelsen framför allt vara marginell. Folk får inte lov att efterfråga det förbjudna. Efterfrågan på leopardpäls är till exempel inte så stor. Därför är inte problemet med leopardpälskarteller speciellt stort.
Men när det gäller knark så är efterfrågan tillräckligt stor för att det ska gå att få ekonomi i det, trots det övriga samhällets repression. I synnerhet om du är en stor och hänsynslös aktör, med god tillgång till billig arbetskraft som har både vilja och vana att hålla sig undan lagens långa arm. Dvs. om du är ett brottssyndikat dit smågangstrar står på kö för att få ansluta sig.
Eftersom repressionen inte alls biter på efterfrågan, så biter det inte på utbudet heller. Det enda som händer är att utbudet koncentreras till färre och mer hänsynslösa aktörer.
Nu har Portugal en tid provat med avkriminalisering. Det har gett goda resultat. I Mexiko, hårt drabbat av knarkkartellernas krig, har presidenten nyligen lagts ett förslag om detsamma.
Ibland framställs legaliseringen som att man ger upp kampen mot knarket, och ger upp kampen mot den organiserade brottsligheten. Men i själva verket är det tvärtom.
Brottssyndikaten stödjs av förbudet. Maffian i USA stärktes under den tid då alkohol var förbjudet, eftersom där fanns en efterfrågan som de i praktiken fick ensamrätt på att möta. På samma sätt finansieras idag brottssyndikat av inkomster från knarkhandeln.
Den enskilda narkomanen däremot stjälps av förbudet. Drar sig från att söka hjälp. Hamnar på kant med polisen och andra myndigheter. Begår svårare brott för att få tillgång till knark och knyts närmare upp till syndikaten.
För att bekämpa narkotikan måste man bekämpa efterfrågan. Det handlar främst om attityder och inte om förbud. Och det bör utgå från narkomanens behov, vilket talar för att anslaget bör vara skadereducerande.
Men för att bekämpa den organiserade brottsligheten måste man slå undan de ekonomiska förutsättningarna för den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
