En ljudlig prutt i frihetens ankdamm

Från och med i morgon kl 11-15 (och varje dag därefter under samma tid) kommer det att enligt den lokala ordningsstadgan att inte vara tillåtet med gatumusik i Göteborgs centralaste delar.

Jo, pyttsan! Tilltaget har naturligtvis gjort att mängder med gatumusikanter deklarerat att de faktiskt kommer att spela precis där och då!

Grundlag står över lokal ordningsstadga. Som min son sa: "Förbjuda att spela? Det är ju detsamma som att förbjuda att prata!"

Otäck individualism

I kölvattnet efter debatten om delad föräldraförsäkring hos Hanna Lager har det uppstått en metadebatt om vad frihetspolitik innebär.

Så här skriver Hanna:

Jag ser till varje individ och tycker inte att några försäkringssystem ska var kollektiva. Tycker ni som förespråkar kollektivism i föräldraförsäkringen att exempelvis sambeskattning är bra? Det minskade valfriheten för många kvinnor när den avskaffades. Kvinnor som då kunde leva på sin mans förmåner och som nu inte längre kan det. Är det också fruktansvärt oliberalt att tycka att det är bra att sambeskattningen är avskaffad?

Det är detta drag av sträng individualism, every-human-is-an-island, som gjort att jag så länge misstrott liberalismens förmåga att vara bra för människor. Under i stort sett hela tonåren tänkte jag att om liberalismen trots sina vackra ord kokar ner till "sköt dig själv och skit i andra", så är den djupt destruktiv.

Så istället sökte jag politiska lösningar i olika frihetliga varianter av socialism, men blev gång på gång besviken på att dessa bakom sina vackra ord om frihet hela tiden landade i tvång. Ju frihetligare socialist desto hårdare krav på tvångsmedel.

Vändpunkten kom när jag insåg att liberalismen handlade om "sköt dig själv och sköt om andra av fri vilja på ett sätt som är bra för alla". Ingen människa är en ö. Företag är ett samarbete. Att köpa och sälja av varandra är att samarbeta. Konkurrensen i en fri marknad handlar om att tävla i konsten att göra det så bra för alla som möjligt.

Jag insåg att motsättningen inte går mellan kollektiv och individ. Utan om huruvida individen så långt som det bara går ska vara fri att välja sina kollektiv, så länge man inte kränker andras frihet.

Men jag förstår Hanna rätt så mer eller mindre likställer hon liberalism med individualism.

Hon ifrågasätter principiellt alla kollektiva lösningar, som t ex ersättningsdagar till familjekollektivets medlemmar att fördela mellan sig, eller möjligheten att betraktas som skattemässig enhet.

Men en familjebildning är, precis som ett handelsbolag, en frivillig sammanslutning. Det som försvann med sambeskattningen, som Hanna tar upp som exempel, var möjligheten att fullt ut dela ekonomi med andra människor.

Rätten att slippa fanns redan. Visserligen var den rätten väldigt begränsad för kvinnor. Men det berodde på dåtidens snäva praktik och syn på äktenskap och arbete och könsroller. Rätten skulle kunna ha stärkts utan att man för den sakens skull tagit bort möjligheten. En rätt kan alltid stärkas utan att en motsvarande möjlighet tas bort.

På samma sätt som det i dag är fullt möjligt att dela ersättningsdagarna i föräldraförsäkringen 50-50, även när ingenting tvingar oss till det.

Konsekvensen av slopad sambeskattning blev precis som Hanna skriver: "Det minskade valfriheten för många kvinnor när den avskaffades." Idag, när det inte är sensationellt att hon tjänar mer än han, eller - för att inte vara heteronormativa - att han tjänar mer än han eller hon tjänar mer än hon, kan man konstatera att valfriheten för alla människor minskade.

Hannas parallell mellan föräldraförsäkring och sambeskattning är i själva verket väldigt rätt att göra, för bägge handlar om hur omgivningen väljer att betrakta och
med allmänna medel stödja folks ansvarsfördelning inom en familj. Misstror vi deras förmåga att mellan sig fritt fördela ansvaret på det sätt som är bäst? Misstycker vi när vi ser på deras faktiska val?

När Hanna och andra som förespråkar en sträng individualisering av ersättningsdagarna i föräldraförsäkrningen ser på folks faktiska val så misstycker de. För utfallet är inte den önskvärda 50-50-fördelningen. Hannas reaktion är: "Detta utfall vill jag inte vara med att stödja med skattemedel".

Men vad jag och andra då säger är att Hanna och andra samtidigt misstror folks förmåga att fördela ansvaret på det sätt som är bäst. Det är familjen själv som lever mitt i sin ekonomiska vardag, så därför menar jag att man måste tro att de alltid har goda skäl till varför de väljer som de gör.

Hanna pekar på negativa externa effekter av familjernas val. Hon påstår t ex att ordningen, genom att i praktiken förstärka de befintliga könsrollsförväntningarna, håller tillbaka alla kvinnors löner.

Detta påstående är nu inte belagt, utan förmodat, och jag skulle dessutom vilja se hur mycket folks "felaktiga val" drabbar andra än dem själva. Detta eftersom deras förlust måste ställas emot folks faktiska förlust av minskad valfrihet. Men än så länge är sådana argument vaga. De starka argumenten verkar gälla vara principiella runt individ och kollektiv.

Och där tycker jag att problematiserandet av kollektiv, och att man ogillar folks val att välja kollektiva lösningar på sina vardagsproblem, är otäckt indiuvidualfundamentalistisk.

För problemet med familjen är knappast att den är ett kollektiv. Utan att kollektivet är så snävt definierat (tvåsam, fram till nyligen krav på olika kön, krav på något som liknar gemensamt sexliv osv). Och att familjebildning på sina håll är ett yttre tvång.

Men om nu folk faktiskt väljer tvåsamma heterosexuella kollektiv, och inom dessa kollektiv skaffar barn, och menar att barnet är ett gemensamt projekt, varför ska vi då beröva dem verktyg (t ex ersättningsdagar) för att forma vardagen på det sätt som de själva vill?

Eller om folk väljer tvåsamma homosexuella kollektiv, eller tresamma asexuella eller vad 17 som helst? Kan inte vi, omgivningen, se att dessa människor väljer utifrån vad de tycker passar bäst, att de har en god vilja rörande sina barn, och en god förmåga att organisera vardagen om de bara får verktygen.

Och helt enkelt låta dem fördela ersättningsdagarna på det sätt som passar dem?

Om man tror att folks förmåga att själva välja vilka sammanslutningar de mår bäst av att ingå i, så bör man stödja dem i deras beslut. Problemet med Hannas tvångsindividuella lösning är inte att den är individuell utan att den innebär ett tvång.

Precis som problemet med socialisternas tvångskollektiv är inte att de är kollektiv utan att de är just tvång.

Varför man inte ska ha obalans i landets ekonomi

Hur knastertorrt och tråkigt som helst. Ett grått konstaterande av ett ekonomiskt faktum.

Stabilitet är bra.

Politiker som lovar en massa utan att visa hur budgeten går ihop, sådana politiker ska vi inte ha! Fråga alltid efter hur de tänkt sig finansieringen, när de säger att de ska satsa på det ena och det andra. För de kan bara satsa andra människors pengar.

Och för att påminna sig om att verkligheten bakom ekonomin inte är knastertorr och tråkig: tänk på tårarna när pengarna plötsligt inte räcker. Men tänk på glädjen när någon vill köpa det man producerar.

Familjeförsäkringen igen

En folkpartist applåderar det senaste folkpartistiska kravet att ytterliga minska det antal ersättningsdagar i föräldraförsäkringen som en förälder får lov att överlåta på den andra föräldern. Och jag argumenterar emot.

Inte för att jag ogillar att folk delar lika på föräldraförsäkringen, utan för att jag ogillar att de ska tvingas till det. Jag litar nämligen på att de själva klarar av att räkna ut hur de ska fördela sina dagar. Jag kan inte ställa mig bakom något krav på 50-50, eller 33-33-33 eller 100-0 eller vilken annan fördelning som helst.

Alla sätt att fördela arbetet inom en familj är precis lika bra så länge som alla är överens om att det är så de vill ha det. Precis som att alla familjekonstellationer är precis lika bra så länge man tar hand om varandra.

Inom en familj har man bara ansvar inför varandra. Inte inför omgivningen. Om man vill leva jämställt, och vad jämställdhet i så fall innebär, så är det ett gemensamt inbördes beslut. De enda man i så fall har skyldigheter gentemot är de övriga familjemedlemmarna.

Men även om jag hade sett allt annat än 50-50-fördelning som problematisk, så hade jag definitivt inte ställt mig bakom några sådana krav. För om nu 50-50 är en så bra fördelning, hur kommer det sig då att folk inte väljer det? Är det inte mer fruktbart att utröna och åtgärda de bakomliggande orsakerna? Så att folk väljer 50-50 av fri vilja, eftersom det är bäst?

Stolpe ut...

...centerpartister i riksdagen... jag säger då det...

Eftersom hon stängt av kommentarstråden får jag kommentera här istället:

Klantigt? Ja. Definitivt. Men framförallt BLINT.

Till skillnad från majoriteten unga män i landet sitter du i den lagstiftande församlingen. Du har, till skillnad från dem, reell MAKT. Så som ni fördelar resurserna, så blir de fördelade. Så som ni beslutar att våldsapparaten ska användas, så används våldsapparaten.

Det är helt och hållet NI som ytterst beslutar att resurser måste tas från annat polisarbete, t ex våldtäktsbekämpning, och istället läggas på massövervakning av fredliga svenskar: via institutioner och lagar som FRA, IPRED, ACTA, och teledatalagringsdirektivet.

Att besluta om en sådan prioritering (att våldsapparaten ska gå från att skydda vanliga svenskar från kränkning till att utöva kränkning mot vanliga svenskar) och sedan påstå att ANDRA inte gör tillräckligt, det vittnar om en sådan arrogans att man verkligen FÖRTJÄNAR att förlora varenda demokratiskt val.

Är det någonstans i Sverige där makten att bekämpa våldtäkter och värna folks integritet ligger, så är det i DINA händer.

Sånt här är INTE vad vårt Centerparti står för. Läs partiprogrammet. Och integritetscertifiera dig på Centeruppropet.se. Och börja arbeta för att vända skutan rätt igen.

Människoskapad koldioxid?

Ett paper om hur teserna om stigande koldioxidnivåer (och att dessa höjda nivåer beror av människans förbränning av fossila bränslen) kom till.

Christer Sanne rör till det

Ännu en artikel som blandar bort korten när det gäller tillväxt och konsumtion.

Det är sent, jag ska gå och lägga mig, men vi tar det lite kortfattat:

För det första så innebär inte minskad tillväxt att vi använder mindre resurser. Tvärtom. Tillväxt är när vi använder befintliga resurser mer effektivt. Tillväxt, dvs det som i artikeln kallas "ökad konsumtion", är alltså att få ut mer av mindre. Inte att ödelägga mer.

Detta illustreras väl av det faktum att det kräver betydligt mindre energi för en modern västerlänning att få en köttbulle i magen än vad det tar för en människa på stenåldersnivå. Primitivt jakt, fiske, djurhållning, jordbruk, insamling, eldning osv släpper ut en massa skit och använder en massa resurser.

Så en återgång till lägre tekniknivåer innebär en återgång till ett mer miljöovänligt sätt att leva. Modern teknik är miljösmart, äldre teknik är smutsig. Modern teknik använder energi effektivt, äldre teknik använder den ineffektivt.

För det andra så är artikelns önskan om att å ena sidan producera på en hög teknisk nivå (år 2040) samtidigt som man konsumerar på en "lägre nivå" (1980) helförvirrad. Du kan inte separera "konsumtion" och "produktion" på det sättet. Produktionsmedlen (som alltså skulle hålla 2040 års nivå) är samtidigt konsumtionsartiklar. De följs åt.

Lösningen på både miljö- och fattigdomsproblemen är istället att de fattiga regionerna av jordklotet börjar använda modern teknik. Modern teknik är renare och mindre resurskrävande. Christer Strannes tes om att denna nivå skulle innebära en ekologisk katastrof stämmer inte. Västerlandets levnadssätt är det hållbara. De fattiga ländernas levnadssätt är det inte.

Det som gör att äldre tiders teknik framstår som bättre är att dess ineffektivitet gör att färre personer kan fås att överleva med den. I vår vardag lever vi inte lyxigare idag än för trettio år sedan. Det vi har, det vi lägger våra resurser på, är en vansinnigt mycket bättre sjukvård. Vi överlever i mycket högre grad, i synnerhet när vi föds eller när vi föder. Vem av dina vänner eller barn skulle du önska inte ha fötts?

(Fast det kanske mer handlar om att försäljningen av Strannes bok viker och att han känner att han behöver skapa lite spinn?)

Grundlagsdomstol nu!

Med en grundlagsdomstol kan man stoppa lagar som kränker invånarnas rättigheter. Som i Frankrike.

Bagdad-Bengt

Bagdad-Bengt!

Man måste älska honom. Trofast var ordet. Satt att försvara (S)-brofästet oavsett vad, hur, eller varför. Inte utan att man tänker på fänrik Ståls sägner. ...men hjärtat, det var gott!

Dags att vakna, partiledarna!

Alla partier utom Piratpartiet gjorde ett katastrofval. I synnerhet gick det åt pipsvängen för di stora (S/M).

I eftervalsanalysen verkar det dock som om Fredrik och Mona inte riktigt har insett detta. De verkar bägge vara av den åsikten (i alla fall utåt) att de inte förlorade eftersom det gick ungefär lika dåligt för motparten.

Högerbloggaren Johan Ingerö och vänsterbloggaren Erik Laakso analyserar och kritiserar detta klokt.

Ingerö skriver:

För att ta sig in i kretsen kring en partiledare - bli talskrivare, pressekreterare eller sakkunnig - måste man i regel bekräfta denna partiledare hela tiden. Det skapar en farlig miljö där makthavare baserar sina ställningstaganden på råd från nickedockor.

När partiledarna närmar sig dikeskanten saknar de i allmänhet personer som kan återföra dem till körbanan.

Heder åt Lars Ohly som öppet erkänner att väljarna dissade honom och hans parti, och att han ska vända på varje sten för att ta reda på varför.

Nu önskar jag att även Centerledningen har samma ambition. För valet var en katastrof även för oss.

Elitklasser bryr jag mig inte om men förbudet ska bort

Jag tror på en jämlik skola. Men jag vet också av erfarenhet att det kan vara väldigt destruktivt att tvingas dela skolklass med folk som absolut inte är som en själv. Särskit när dessa människor inte förmår uppskatta olikheter utan ser det som något som ska bestraffas.

Det är också positivt att bilda klass med folk som har ungefär samma förkunskapsnivå och samma mål som en själv. När läraren pratar känns det inte som om resonemanget går över huvudet på en, eftersom läraren kan utgå från en nivå som alla i klassen är bekväma med. Alla får mer ut av undervisningen. Utslagningen i klassrummet minskar.

Samtidigt finns det naturligtvis goda argument emot sk "elitklasser".

Men frågan handlar inte om elitklasser eller inte. Det är nämligen ingen som vill tvinga någon att införa elitklasser. Eller tvinga någon att gå i elitklasser. Det som det handlar om är att upphäva ett förbud mot teoretiska intagningskrav på skolor.

Och då tycker jag att ställningstagandet är självklart. Det är frivilligt att söka sig till en utbildning med vissa förkunskapskrav. Det borde på motsvarande sätt vara frivilligt att ordna en sådan utbildning. Annars är friheten för dem som söker bara en chimär.

För estetiska och idrottsliga profilutbildningar har man naturligtvis förkunskapskrav som beläggs med intagningsprov. Varför inte i teoretiska profilutbildningar?

För teoretiska gymnasielinjer har man faktiskt förkunskapskrav redan idag, men dessa beläggs med betyg från högstadiet. Hade gymnasierna fått ha intagningsprov (och bestämt själva över provens innehåll) så hade vare sig orättvisa eller rättvisa betyg från nian spelat roll. Du hade fått en lika rättvis chans till utbildningen som alla andra.

Men varför nationalisera oljeindustrin?

Hugo Chavez är igång igen. Det sista av den Venezulanska oljeindustrin ska nationalieras.

Om jag kunde begripa varför. Alltså, det räcker liksom inte med att äga en industri för att skörda vinsterna av den. Man måste först sköta den så att den ger några vinster.

Och även om man sköter den så att den ger vinster, så bör man inte äga den om någon annan kan sköta den så att den ger ännu högre vinster. När man tar över en industri, så tar man samtidigt på sig ansvaret att sköta den bättre än någon annan.

Det verkar lite jobbigt. Särskilt som oljeproduktion är ganska svårt och bäst sköts av specialister.

Varför kan han inte istället göra som vanliga politiker och ta ut koncessionsavgift av företaget, och bolagsskatt, och glädjas över att företaget anställer medborgarna (=skattebetalarna), och skapar jobb i andra sektorer som transportsektorn, IT-sektorn och så vidare?

Skulle inte det vara lite lättare? Och i slutändan gett mer välstånd åt både Chavez själv och Venezuelas folk?

(Och jag tänker på alla de sorgliga exempel som finns i världen, Zimbabwe och Tanzania t ex, där blomstrande produktion tagits över, men misskötts, och därför inte varit till någon glädje för folket.)

Nej, jag firar inte statskuppen 1523

Jag firar inte statskupper av princip. Särskilt inte i mitt eget land. Inte ens om de är mycket gamla.

Statskuppen 1523 då diktatorn Gustav Vasa berövade ett helt folk rätten att välja kung, berövade bönderna deras relativt höga grad av självbestämmande, införde centralstyre, byråkrati och registrering mm mm, inte ens den statskuppen vill jag fira.

Vi lär av historien. Ja, det är sant att "Sverige" i någon mening vann sin självständighet den 6:e juni, när Gustav Vasa kröntes utsågs till enväldig kung i Strängnäs. Sverige som nationalstat alltså. Den lösa konfederationen Kalmarunionen upphävdes ju. Kristian Tyrann motades. Reformationen, vars ideer innebar ett slut på gärningsrättfärdighet, och en kyrkostruktur mer byggd underifrån än vad den romerska tillåter. Allt vad en diktator gör är ju inte av ondo.

Men vann "svearna" sitt "rike" den dagen, eller förlorade de? Ett "rike", det är platsen där man råder. Under Gustav Vasa fick svenskarna råda betydligt mindre över sig själva än tidigare. I synnerhet förlorade de möjligheten att avsätta regimen utan blodsspillan. En möjlighet som inte återkom förrän genom 1809 års grundlag (och den kan man gott fira den 6:e juni).

Gustav Vasa vann Sverige åt sig själv och sina ättlingar. Som en annan Kim Jong Il Sun Whatever inrättade han sin dynasti. Själv tycker jag det är träffande och bra att hans släktvapen, Vasakärven, återfinns hos de gamla fascisterna och än idag bärs som symbol av svenska nationalsocialister.

Närhet

Hela idén bakom demokrati är, och det hörs ju på namnet, folk-styre. Att folk ska få lov att styra sig själva. För ingen annan än de själva vet vad som är bäst för dem.

Så länge de inte kränker någon annan förstås. Även om 60% av Sveriges befolkning i god demokratisk ordning röstade för en invasion av Norge (så här 6 juni och allt), så skulle inte en sådan invasion vara demokratisk. Norrmännen är ju inte tillfrågade.

Men kanske då vän av ordning invänder att vi med en så förkrossande majoritet inte behöver fråga några norrmän. Det finns ungefär 4,7 miljoner av dem. 60% av Sveriges befolkning är däremot 5,5 miljoner (9,2 miljoner gånger 0,6). Norskarna har inget att sätta emot.

Och då står det fullständigt klart att demokrati inte är liktydigt med majoritetsvälde. Bara för att två vill slå den tredje har de inte rätt till det. Ska folk få styra, så måste de skyddas emot kränkning. Måste skyddas från en majoritet som med våld vill reglera delar av deras liv som ingen annan har att göra med.

Majoritetsbeslut är jättebra när man ska besluta om gemensamma angelägenheter. Sådant som angår gemensamt. Och då på rätt nivå. Göteborgs kommun ska inte bestämma över EU:s jordbrukspolitik. Den angår hela EU. Men EU ska inte bestämma över göteborgarnas sätt att sköta grundskolan. Den angår nämligen bara göteborgarna.

Denna superviktiga demokratiska hörnsten kallas för närhetsprincipen: att besluten fattas på rätt nivå, så nära de som berörs av dem som möjligt.

Om vi inte tillämpar närhetsprincipen så har vi ingen demokrati. Då har vi majoritetens diktatur. Och när vi sysslar med så viktiga saker som överstatliga samarbeten, som t ex EU, så blir det väldigt viktigt att de vi skickar ner till EU-parlamentet förstår närhetsprincipen. För inom EU finns en stark tendens av att inte begripa att folk vill rå sig själva så mycket som möjligt.

Rösta klokt på söndag.

Jag vet vilka resultat som är goda i psykiatrin

I Göteborgs-Posten försöker Edda Manga misstänkliggöra psykoterapeutiska infallsvinklar hon själv ogillar.

För det första försöker hon dra skiljelinjen mellan "biologisterna" med sina piller och "lättadministrerade lösningar" kontra de kloka psykoanalytikerna. Det är ju inte sant. Att ny hjärnforskning har gett oss bättre mediciner än tidigare är bara en förklaring till att psykoanalysen är på tillbakagång. En annan faktor, som Manga inte tar upp, är att kognitiva terapiformer har visat sig vara riktigt effektiva. Särskilt i kombination med medicin.

Så bilden av okänsliga pillerförskrivare kontra medkännande terapeuter är osann. Både kognitiva terapeuter och psykiatiker kan vara väl så medkännande. Och ingen menar att det skulle vara enkelt. Däremot så fungerar ofta kombinationen kognitiva terapier och piller.

Hon påstår nämligen för det andra att psykoanalysens tillbakagång berott på lobbying och monopolisering av undervisningen. Men ingen har använt sådana skamgrepp för att tränga tillbaka psykoanalysen. Det har den gjort så väldigt bra själv. Det var nämligen så att psykoanalys, även om det är en fascinerande verksamhet, inte hjälpte så värst många.

För när man började se på allvar vad som fungerade och inte fungerade, dvs ägnade sig åt det som kallas ett evidensbaserat angreppssätt (inte heller det ett populärt begrepp hos Manga), så såg folk att effekterna i deras ögon var mer önskvärda av modern terapi och moderna piller.

För det är nämligen folk som väljer. Inte staten. Manga skriver "staten privilegierar biologisterna: de erbjuder enkla förklaringar och snabba metoder.". Men den som satt sig in i hjärnans kemi eller kognitionsforskningens resultat vet att förklaringarna är allt annat än enkla.

Och tror hon inte att folk också föredrar snabba metoder? Tro mig, är man fast i ångest, nattsvärta, självhat och vanföreställningar, så är det inte långsamma metoder man vill ha.

Men vad den enskilda brukaren av psykiatrin tycker verkar inte spela någon större roll i Mangas värld. Hon misstänkliggör ansatsen idéhistoriskt genom att påstå att de moderna metoderna bygger på en överlägsenhetsideologi (men utan att ge ett enda exempel). Hon förminskar dem genom att påstå att de är relativt oberoende av den enskilde utövarens skicklighet (vilket inte är sant, men om de vore det så vore det väl en bra sak?) Hon kör den gamla guilt-by-association-drapan psykofarmaka-är-knark-som-avtrubbar, som gör patienterna "fogliga", och antyder att de moderna metoderna inte tar hänsyn till komplexiteten hos känslor och begreppsbilder.

Hon är lika nyanserad som Roy Anderssons gamla valfilm.

Det riktiga slaget i magen kommer i slutet av artikeln: "Vem tar sig rätten att bestämma om en enskild människas mål med sitt liv när den fråga man ställer är om hon svarar som hon ska på sin behandling?"

Ja, den frågan bör du ställa dig själv, Edda Manga. För du säger i slutklämmen: "Men vad som bedöms som friskt eller sjukt i ett samhälle och vem som ges makten att bestämma behandling och bedöma resultat är i grunden politiska frågor. De angår oss alla som medborgare" Men vad är det politiserandet, och din argumentation, om inte just ett sådant försök att bestämma om andra människors livsmål? Vad andra människor bör uppfatta som friskt?

Du har ägnat en spalt åt att försöka göra ner och smutskasta psykiatriska ansatser som har hjälpt massvis med människor, människor som inte tidigare kunnat få bra hjälp. Som har blivit "hjälpta", där behandlingen har "fungerat" enligt deras egna definitioner av begreppen "hjälp" och "funktion".

Du skriver "Och patienternas potentiella motkraft är inte särskilt stark: i den mån de befinner sig i akuta tillstånd av psykisk smärta är de utlämnade i deras [biologisternas min anm] våld." "Våld"? Varför inte "omsorg"? Och är du riktigt säker på att om patienterna bara vore lite starkare, då skulle de minsann protestera och istället kräva psykoanalys?

Och allt för att göra ner något som du ogillar, oavsett vad andra tycker.

Att inte få den vård man betalat för

Jag blir så trött.

Aftonbladets ledare menar att det här med vårdval Europa, det är en en usel idé. Det leder bara till kaos, och att den stackars stackars Försäkringskassan får mer att göra.

Och så lyckas man på nåt vis få in vinkeln att eftersom Försäkringskassan kanske inte kommer att lyckas göra sitt jobb och betala för sjukvården, så måste kanske privatpersoner ligga ute med pengarna. Vilket i så fall öppnar för att kanske stygga stygga PRIVATA aktörer kan låna ut pengarna under tiden eller sälja sjukförsäkringar.

Och då får dom rika vård minsann! *Nickar förnumstigt*

Alltså, kära Aftonblad, varför vill folk söka sig utomlands till att börja med? Till läkare som kanske inte talar svenska och som definitivt inte kan räknas till närsjukvården? När orkar man med allt det meckiga krånglet med att söka vård utomlands?

Jo, när den sjukvård som vi alla har rätt till och redan har betalat för, trots alla skattemiljarder ur våra egna fickor inte lyckas leverera det de är satta att leverera.

Och varför skulle Försäkringskassan krångla med våra egna pengar? Vi har betalat dem till Försäkringskassan, just för detta ändamål. Det är dyra pengar. Vi har slitit hårt för dem. Även låginkomsttagare betalar dyra pengar för att få sjukvård.

Att FK schabblar bort låginkomsttagarnas stålar är väl inget argument för att hindra låginkomsttagarna från att söka vård där den finns, om nu inte den landstingskontrollerade vårdapparaten kan ge dem den vård de har rätt till?

För vad är det för mekanismer som i ledarartikelns skräckscenario leder till att den som kan måste skjuta till egna medel för att få vård? Jo, det är just när landstinget och Försäkringskassan misslyckas.

Det är precis sådana misslyckanden som ett fritt vårdval synliggör. Lyfter upp i ljuset. Att anföra de egna misslyckandena som skäl för att ingen ska få lov att söka sig någon annanstans, det är perverst. Det är som en psykopatisk make som hindrar frun från att lämna hemmet och det destruktiva förhållandet. Eftersom frun försörjer honom.

Åsså det här med priskontroll igen...

Det är ganska mycket som i slutändan visar sig vara försök till priskontroll. Alltså försök att besluta om vad ett pris bör vara, istället för att se vad alla människor tillsammans i verkligheten menar att priset bör vara.

Det har aldrig fungerat och det kommer aldrig att fungera. Det verkliga priset bestäms alltid i slutändan av vanligt folks möjlighet och vilja att betala. Alla försök att diktera ett annat pris leder till katastrofer, när skillnaderna mot det verkliga priset blir för stort.

En sak som man inte alltid tänker på är att också pengar har ett pris. Man blir dock påmind när man ska köpa pengar, t ex när man behöver ta ett lån, eller växla till ett annat lands valuta.

Räntor och växelkurser är pris på pengar. Men vänta, det betyder ju att fasta växelkurser (t ex när man har bestämt sig för att en lettisk peng har en fast kurs mot Euron) är ett slags priskontroll!

I Sverige var vi länge övertygade om att vi kunde ha priskontroll på pengar. Svenska kronor skulle alltid vara lika mycket värda. Men när omvärlden, alltså köparna av svenska kronor, under år 1992 inte höll med, så resulterade det i vanvettigheter. En ränta på 500% och annat dumt. Tills man släppte på priskontrollen och lät folk köpa svenska kronor till den kurs de själva tyckte var rimlig.

Kronan sjönk med 25%, dvs ner till sitt verkliga värde, och exportindustrin tog fart igen. Det är alltid svårt att umgås avslappnat med uppblåsta typer. Växelkurser bör vara flytande.

En annan sorts priskontroll är när riksbanker bestämmer räntor. I USA var riksbanken ("Federal Reserve") länge övertygad om att man kan pressa priset på pengar riktigt lågt. Då blir det billigt att konsumera serru och alla blir glada.

När terrorister i September 2001 angrep World Trade Center och USA:s ekonomi blixtstannade, så provade man detta ännu mer. Räntorna pressades på ett konstgjort sätt ner till rekordlåga nivåer. Men när myndigheter tillverkar alldeles för billiga pengar, så blir det alldeles för oförsiktig konsumtion och orealistiska investeringar.

Finanskrisen blir ett faktum.

Undvik priskontroll, snälla! Bara för att du äger en prislappsmaskin betyder inte det att du kan kontrollera vad priset ska vara.

Alla är välkomna

Alltså... det här är lite skumt.

Å ena sidan: bra att ha ett system där människor får lov att röra sig över gränserna. Och få en chans att skapa sig en framtid där det finns möjligheter. Men kan någon svara mig varför ett blått kort berättigar till att få komma in?

Borde det inte vara tillåtet från början att bo och arbeta var man vill, utan några blåa kort? Och ha ett rött kort istället, endast för dem som missköter sig och är kända skurkar?

Att få röra sig fritt, bo, arbeta, köpa, sälja, predika, propagera, bidra, är i mina ögon självklara mänskliga rättigheter. Jag ryser vid tanken på att det finns stater, som t ex Kuba och Nordkorea, som kräver att medborgarna ska ha ett utresetillstånd innan de får lov att resa utomlands.

"Utresetillstånd" är bland de fulaste ord jag vet. Men det är banne mig nästan lika illa att vi avkräver folk "inresetillstånd" innan de får komma in. Eller "arbetstillstånd" innan de får lov att arbeta.

Äckliga ord.