Jag vet vilka resultat som är goda i psykiatrin

I Göteborgs-Posten försöker Edda Manga misstänkliggöra psykoterapeutiska infallsvinklar hon själv ogillar.

För det första försöker hon dra skiljelinjen mellan "biologisterna" med sina piller och "lättadministrerade lösningar" kontra de kloka psykoanalytikerna. Det är ju inte sant. Att ny hjärnforskning har gett oss bättre mediciner än tidigare är bara en förklaring till att psykoanalysen är på tillbakagång. En annan faktor, som Manga inte tar upp, är att kognitiva terapiformer har visat sig vara riktigt effektiva. Särskilt i kombination med medicin.

Så bilden av okänsliga pillerförskrivare kontra medkännande terapeuter är osann. Både kognitiva terapeuter och psykiatiker kan vara väl så medkännande. Och ingen menar att det skulle vara enkelt. Däremot så fungerar ofta kombinationen kognitiva terapier och piller.

Hon påstår nämligen för det andra att psykoanalysens tillbakagång berott på lobbying och monopolisering av undervisningen. Men ingen har använt sådana skamgrepp för att tränga tillbaka psykoanalysen. Det har den gjort så väldigt bra själv. Det var nämligen så att psykoanalys, även om det är en fascinerande verksamhet, inte hjälpte så värst många.

För när man började se på allvar vad som fungerade och inte fungerade, dvs ägnade sig åt det som kallas ett evidensbaserat angreppssätt (inte heller det ett populärt begrepp hos Manga), så såg folk att effekterna i deras ögon var mer önskvärda av modern terapi och moderna piller.

För det är nämligen folk som väljer. Inte staten. Manga skriver "staten privilegierar biologisterna: de erbjuder enkla förklaringar och snabba metoder.". Men den som satt sig in i hjärnans kemi eller kognitionsforskningens resultat vet att förklaringarna är allt annat än enkla.

Och tror hon inte att folk också föredrar snabba metoder? Tro mig, är man fast i ångest, nattsvärta, självhat och vanföreställningar, så är det inte långsamma metoder man vill ha.

Men vad den enskilda brukaren av psykiatrin tycker verkar inte spela någon större roll i Mangas värld. Hon misstänkliggör ansatsen idéhistoriskt genom att påstå att de moderna metoderna bygger på en överlägsenhetsideologi (men utan att ge ett enda exempel). Hon förminskar dem genom att påstå att de är relativt oberoende av den enskilde utövarens skicklighet (vilket inte är sant, men om de vore det så vore det väl en bra sak?) Hon kör den gamla guilt-by-association-drapan psykofarmaka-är-knark-som-avtrubbar, som gör patienterna "fogliga", och antyder att de moderna metoderna inte tar hänsyn till komplexiteten hos känslor och begreppsbilder.

Hon är lika nyanserad som Roy Anderssons gamla valfilm.

Det riktiga slaget i magen kommer i slutet av artikeln: "Vem tar sig rätten att bestämma om en enskild människas mål med sitt liv när den fråga man ställer är om hon svarar som hon ska på sin behandling?"

Ja, den frågan bör du ställa dig själv, Edda Manga. För du säger i slutklämmen: "Men vad som bedöms som friskt eller sjukt i ett samhälle och vem som ges makten att bestämma behandling och bedöma resultat är i grunden politiska frågor. De angår oss alla som medborgare" Men vad är det politiserandet, och din argumentation, om inte just ett sådant försök att bestämma om andra människors livsmål? Vad andra människor bör uppfatta som friskt?

Du har ägnat en spalt åt att försöka göra ner och smutskasta psykiatriska ansatser som har hjälpt massvis med människor, människor som inte tidigare kunnat få bra hjälp. Som har blivit "hjälpta", där behandlingen har "fungerat" enligt deras egna definitioner av begreppen "hjälp" och "funktion".

Du skriver "Och patienternas potentiella motkraft är inte särskilt stark: i den mån de befinner sig i akuta tillstånd av psykisk smärta är de utlämnade i deras [biologisternas min anm] våld." "Våld"? Varför inte "omsorg"? Och är du riktigt säker på att om patienterna bara vore lite starkare, då skulle de minsann protestera och istället kräva psykoanalys?

Och allt för att göra ner något som du ogillar, oavsett vad andra tycker.