Om badhus

I SvD och hos Gudmunsson, samt hos Svansbo uppmärksammas att det blir vanligare med könsseparatistiska träningspass och badpass.

Om detta kan man tycka mycket. För det första kan man vara för eller emot företeelsen som sådan. Utifrån ett likhetsperspektiv kan man vara emot, utifrån ett feministiskt perspektiv kan man vara både för (kvinnor behöver fredade zoner) och emot (likhet), utifrån ett sexualkonservativt perspektiv kan man vara för. Bland annat.

Men i allt detta tyckande är det en sak som har kommit bort: att det faktiskt inte är någon sexualkonservativ eller feministisk reglering som drivit igenom det här emot folks vilja.

Det är tvärtom vanligt folk som efterfrågat precis denna könsseparatism.

Man kan förfasa sig över deras bevekelsegrunder. Man kan vara arg på, och vilja motverka, den bakomliggande värdegrunden. Man kan underkänna giltigheten i deras analys.

Men man kan inte med gott samvete underkänna själva valen de gör. Av något skäl, som vi kan ogilla eller gilla, har dessa människor valt att för sin egen skull efterfråga något som berör just dem. Att låta dem få sin vilja igenom för något som gäller deras egna val och deras egna kroppar, borde vara en självklarhet.

Om man sedan inte gillar deras bevekelsegrunder och värderingar: men så angrip dem då! Det finns bara ett enda sätt att angripa värderingar på, och det är genom argumentation. Tvångsmedel, som t ex att förbjuda kommunala hallar att erbjuda könsseparatistiska alternativ, fungerar inte: People convinced against their will, have the same opinions still!

Träna på att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Jag ogillar din sexualsyn, men jag är beredd att slåss med näbbar och klor för din rätt att tillämpa den på dig själv.