Nu avslöjas korrespondensen med en svensk forskare som förgäves försökt rekonstruera IPCC:s rekordvarma 1900-tal i Norden. Och som frågat och frågat: hur bar ni er åt för att få datat att visa att det är så varmt. Och som inte fick så värst mycket klokt till svar.
Läs.
Det positiva i den här soppan är att vi kanske kan få lov att bli miljövänner igen? Bekämpa övergödning, tungmetaller, partiklar, ineffektiv vedeldning, hormonutsläpp och annan riktig skit. Och sluta oroa oss för koldioxiden, den lilla spårgas i atmosfären som uppstår vid ren förbränning och i som finns i utandningsluft.
måndag 30 november 2009
Jag håller med Bengt Silfverstrand
Läser ett BS-inlägg och kommer på mig själv med att nicka instämmande:
Härligt. Jag ska komma ihåg detta, att konsumentvaror även enligt BS ska vara marknadsorienterat.
Sedan återfaller BS i gamla hjulspår genom att lägga åsikter i mun på folk:
Centerpartiet är, vilket Bengt Silfverstrand förstås vet, EMOT EU:s jordbrukssubventionsvansinne. Liksom, om jag har förstått rätt, alla svenska riksdagspartier.
Att inte CAP redan är avskaffat beror på att partierna i resten av EU vill ha skiten kvar. Även Socialdemokraternas partigrupp i Europaparlamentet är för CAP. Trots att alltså (S) är emot.
Precis som V och MP och M och FP och C.
Förmodligen är de kontinentala partierna emot eftersom man är rädd för en massa gnälliga franska bönder som ockuperar gator och torg när de inte får lov att lägga vantarna på våra surt förvärvade skattemedel.
Eller så handlar det om tradition. Att förvalta jordbruksbyråkratin var liksom en av EUs första uppgifter. Och att politiska instanser skulle söka att avveckla sina uppgifter, det är ju tyvärr ytterst sällsynt.
Hela skandalen kan, om man så vill, ses mot bakgrund av att jordbruket fortfarande är både Sveriges och EU-s mest genomsocialiserade verksamhet. Jordbrukssubventionerna väger tungt både i Sveriges och EU:s budget och det tycks vara synnerligen svårt att marknadsorientera ett område, som då det rör sig om konsumentvaror borde vara marknadsorienterat.
Härligt. Jag ska komma ihåg detta, att konsumentvaror även enligt BS ska vara marknadsorienterat.
Sedan återfaller BS i gamla hjulspår genom att lägga åsikter i mun på folk:
Paradoxalt i sammanhanget är att samma människor – och dit hör den kraftigt centerdominerade bonderörelsen – som i andra sammanhang är allergiska mot den typ av socialism som handlar om utjämning av ekonomiska och sociala skillnader i samhället kämpar med näbbar och klor för att få behålla sina socialistiska murar som skydd för sund konkurrens byggd på efterfrågan inom jordbruksområdet.
Centerpartiet är, vilket Bengt Silfverstrand förstås vet, EMOT EU:s jordbrukssubventionsvansinne. Liksom, om jag har förstått rätt, alla svenska riksdagspartier.
Att inte CAP redan är avskaffat beror på att partierna i resten av EU vill ha skiten kvar. Även Socialdemokraternas partigrupp i Europaparlamentet är för CAP. Trots att alltså (S) är emot.
Precis som V och MP och M och FP och C.
Förmodligen är de kontinentala partierna emot eftersom man är rädd för en massa gnälliga franska bönder som ockuperar gator och torg när de inte får lov att lägga vantarna på våra surt förvärvade skattemedel.
Eller så handlar det om tradition. Att förvalta jordbruksbyråkratin var liksom en av EUs första uppgifter. Och att politiska instanser skulle söka att avveckla sina uppgifter, det är ju tyvärr ytterst sällsynt.
Det var säkert två år sedan jag var så här smällförkyld
Men den här gången kunde jag i alla fall kila ner till ICA och köpa huvudvärkstabletter och slemlösande. Det kunde man inte då.
söndag 29 november 2009
Skillnaden mellan demokrati och majoritetsstyre
Och om någon ännu inte kopplat skillnaden mellan demokrati och majoritetsstyre: kolla utgången av den senaste schweiziska folkomröstningen: 57% anser att man inte ska få lov att bygga minareter. Och då blir det så.
Skillnaden mellan demokrati och majoritetsbeslut: Majoritetsbeslut har vi för att besluta om gemensamma angelägenheter.
Men vad jag tror på är ingen gemensam angelägenhet. Om jag tycker att min tro utövas bättre om där finns ett torn, så är det ingen gemensam angelägenhet. Om jag bygger det tornet på mark jag själv äger, för mina egna pengar och inga andras, då är det verkligen ingen gemensam angelägenhet.
Det är alltså inte ett demokratiskt beslut, ens om 99,99999% av Schweizarna hade varit emot minareter. Folk ska inte lägga sig i andra människors torn, helt enkelt.
Och kom inte tjaftsande om bygglov: här handlar det om att man fortfarande visst får lov att bygga torn (hey, det är ju ändå Swchweiz), men inte om tornet ska användas för att praktisera lite islam.
Dessutom: det finns sammanlagt fyra minareter i Schweiz. Snacka om muslimsk invasion asså!
Innan den gängse gnällkören börjar med sitt "men inser du inte att islam är faaaarligt!" så vill jag säga: jo, jag inser att islam är både en både obehaglig och farlig ideologi. När den slår över till islamism. Alltså när den går från att vara personlig tro och praxis, till att ha politiska anspråk.
Och jag inser också att det finns en väldigt stark politiserande tradition inom just islam, vilket ger ett stort utrymme för de muslimer som vill implementera islam som politik (dvs med tvång) hellre än som privat livsföring. Islam slår helt enkelt över i islamism lite för ofta.
Men, om vi blir lite mer precisa, exakt vad i den politiska islamismen är det som jag oroas av? Jo, det är just islamismens alla frihetsberövande element. Att man inte får säga vad man vill. Att man inte får klä sig som man vill. Att man inte får äta som man vill. Eller bygga som man vill (försök resa ett kyrktorn i ett islamistiskt styrt område så får ni se!).
Men då måste man också inse är att så fort någon försöker lagstifta emot muslimsk klädsel (Staffan Danielsson), eller emot muslimsk arkitektur (57% av Schweizarna); då har man ju själv begått samma brott som islamismen!
För att inte tala om vår egen äkteuropeiska socialism, med alla dess ideer om vad som är rätt slags konst, rätt slags ideologi, rätt slags parti, rätt slags tidningar, rätt slags osv. Och som hatar minareter och kyrktorn lika mycket.
Alltså: varför ska jag vara rädd för utländska islamister, när det finns både kristna och sekulära "islamister" som glatt vill utöva samma förkvävande förbudsmakt?
I valet mellan utländskt förtryck och inhemskt förtryck kan jag faktiskt inte välja.
Skillnaden mellan demokrati och majoritetsbeslut: Majoritetsbeslut har vi för att besluta om gemensamma angelägenheter.
Men vad jag tror på är ingen gemensam angelägenhet. Om jag tycker att min tro utövas bättre om där finns ett torn, så är det ingen gemensam angelägenhet. Om jag bygger det tornet på mark jag själv äger, för mina egna pengar och inga andras, då är det verkligen ingen gemensam angelägenhet.
Det är alltså inte ett demokratiskt beslut, ens om 99,99999% av Schweizarna hade varit emot minareter. Folk ska inte lägga sig i andra människors torn, helt enkelt.
Och kom inte tjaftsande om bygglov: här handlar det om att man fortfarande visst får lov att bygga torn (hey, det är ju ändå Swchweiz), men inte om tornet ska användas för att praktisera lite islam.
Dessutom: det finns sammanlagt fyra minareter i Schweiz. Snacka om muslimsk invasion asså!
Innan den gängse gnällkören börjar med sitt "men inser du inte att islam är faaaarligt!" så vill jag säga: jo, jag inser att islam är både en både obehaglig och farlig ideologi. När den slår över till islamism. Alltså när den går från att vara personlig tro och praxis, till att ha politiska anspråk.
Och jag inser också att det finns en väldigt stark politiserande tradition inom just islam, vilket ger ett stort utrymme för de muslimer som vill implementera islam som politik (dvs med tvång) hellre än som privat livsföring. Islam slår helt enkelt över i islamism lite för ofta.
Men, om vi blir lite mer precisa, exakt vad i den politiska islamismen är det som jag oroas av? Jo, det är just islamismens alla frihetsberövande element. Att man inte får säga vad man vill. Att man inte får klä sig som man vill. Att man inte får äta som man vill. Eller bygga som man vill (försök resa ett kyrktorn i ett islamistiskt styrt område så får ni se!).
Men då måste man också inse är att så fort någon försöker lagstifta emot muslimsk klädsel (Staffan Danielsson), eller emot muslimsk arkitektur (57% av Schweizarna); då har man ju själv begått samma brott som islamismen!
För att inte tala om vår egen äkteuropeiska socialism, med alla dess ideer om vad som är rätt slags konst, rätt slags ideologi, rätt slags parti, rätt slags tidningar, rätt slags osv. Och som hatar minareter och kyrktorn lika mycket.
Alltså: varför ska jag vara rädd för utländska islamister, när det finns både kristna och sekulära "islamister" som glatt vill utöva samma förkvävande förbudsmakt?
I valet mellan utländskt förtryck och inhemskt förtryck kan jag faktiskt inte välja.
Neokonservativa dumhökar
Ett av neokonservativismens (Bush et. al) dummaste drag är att de vill ta något i grunden bra, som t ex fria val, yttrandefrihet och frihet att byta med varandra; och köra ner i halsen på andra. Med bombflygplan om så krävs. Som om det vore möjligt.
Tankekedjan ser ut så här: 1) Folket i XX lever under en vansinnig diktator (sant), 2) Folket i XX skulle få det bättre om den vansinniga diktatorn försvann (sant), 3) Därför får folket i XX det mycket bättre om vår krigsmakt spatserar in och kastar ut diktatorn (väldigt sällan sant).
Problemen med tankekedjans sista led är oerhört många. För det första är diktaturen i sig en följd av politiska strukturer i landet som motverkar demokrati och gynnar despoter. Vilket betyder att om du plockar bort det högsta hönset så vill genast en drös precis lika hemska hönor sätta sig på översta sittpinnen. Som en hydra vars huvuden blir fler ju fler du hugger av. Du får många fiender.
Vilket vi har sett otaliga exempel på. Krigsherrar ur andra klaner än den störtade diktatorn stiger fram och vill ta makten. Vilket man kan försöka lösa genom att göra dem till sina vänner först, men det kan vara väldigt obehagliga vänner. Som dessutom gärna hamnar i bråk med varandra.
För det andra är det inte säkert att civilbefolkningen får det så mycket bättre under den långa tid det tar att bygga upp stabila demokratiska institutioner, från det att du raserat de befintliga. Även under en despot åtnjuter civilbefolkningen nämligen någon sorts trygghet, eftersom despoten fruktar kaos och anarki. Befolkningen går inte säker för despoten och hans eller hennes anhang, men är relativt säkra från övergrepp från resten av omgivningen.
Och det kan mycket väl hända att civilbefolkningen inser detta! Och därför sluter upp bakom sin despot, emot den invaderande makten. Det förklarar rätt väl vad som hände i Vietnam. Befolkningen har under 30 år av kommunistisk diktatur lidit väldigt mycket. Jämfört med t ex det närliggande Sydkorea. I Sydkorea kan man se hur vietnameser hade kunnat leva, om det inte varit Ho Chi Mihn och hans kommunister som vunnit maktkampen.
Men trots detta 30-åriga lidande, slöt folket i Vietnam upp emot invasionsmakten. Eftersom invasionsmakten USA gentemot människorna betedde sig som marsianerna i "Mars Attacks": "We come in peace! Hee hee hee!" (skjuter vilt omkring sig).
Och dessutom gör själva vapenskramlet från de neokonservativa hökarna att despoterna kan hävda moralisk rätt att vara ännu grymmare emot sin civilbefolkning. Anklaga oppositionella för samarbete med fienden (som på Kuba). Hävda självförsvar när de förhäver sig mot grannländer.
Så även om de neokonservativa hökarnas syfte är ädelmodigt, så finns det andra sätt att hantera länder styrda av galenpannor som t ex Iran.
Tankekedjan ser ut så här: 1) Folket i XX lever under en vansinnig diktator (sant), 2) Folket i XX skulle få det bättre om den vansinniga diktatorn försvann (sant), 3) Därför får folket i XX det mycket bättre om vår krigsmakt spatserar in och kastar ut diktatorn (väldigt sällan sant).
Problemen med tankekedjans sista led är oerhört många. För det första är diktaturen i sig en följd av politiska strukturer i landet som motverkar demokrati och gynnar despoter. Vilket betyder att om du plockar bort det högsta hönset så vill genast en drös precis lika hemska hönor sätta sig på översta sittpinnen. Som en hydra vars huvuden blir fler ju fler du hugger av. Du får många fiender.
Vilket vi har sett otaliga exempel på. Krigsherrar ur andra klaner än den störtade diktatorn stiger fram och vill ta makten. Vilket man kan försöka lösa genom att göra dem till sina vänner först, men det kan vara väldigt obehagliga vänner. Som dessutom gärna hamnar i bråk med varandra.
För det andra är det inte säkert att civilbefolkningen får det så mycket bättre under den långa tid det tar att bygga upp stabila demokratiska institutioner, från det att du raserat de befintliga. Även under en despot åtnjuter civilbefolkningen nämligen någon sorts trygghet, eftersom despoten fruktar kaos och anarki. Befolkningen går inte säker för despoten och hans eller hennes anhang, men är relativt säkra från övergrepp från resten av omgivningen.
Och det kan mycket väl hända att civilbefolkningen inser detta! Och därför sluter upp bakom sin despot, emot den invaderande makten. Det förklarar rätt väl vad som hände i Vietnam. Befolkningen har under 30 år av kommunistisk diktatur lidit väldigt mycket. Jämfört med t ex det närliggande Sydkorea. I Sydkorea kan man se hur vietnameser hade kunnat leva, om det inte varit Ho Chi Mihn och hans kommunister som vunnit maktkampen.
Men trots detta 30-åriga lidande, slöt folket i Vietnam upp emot invasionsmakten. Eftersom invasionsmakten USA gentemot människorna betedde sig som marsianerna i "Mars Attacks": "We come in peace! Hee hee hee!" (skjuter vilt omkring sig).
Och dessutom gör själva vapenskramlet från de neokonservativa hökarna att despoterna kan hävda moralisk rätt att vara ännu grymmare emot sin civilbefolkning. Anklaga oppositionella för samarbete med fienden (som på Kuba). Hävda självförsvar när de förhäver sig mot grannländer.
Så även om de neokonservativa hökarnas syfte är ädelmodigt, så finns det andra sätt att hantera länder styrda av galenpannor som t ex Iran.
Bloggtips: Ett inlägg om den borgerliga politikens förkastlighet
Här är ett inlägg från socialdemokraten Ola Möller, där han med buller och bång försöker lansera den gamla myten om att ett samhälle där den individuella friheten är lite större och skatterna lite lägre, med nödvändighet blir ett samhälle där vi inte tar hand om varandra, där de svaga ska slås ut, och där folk lider om de inte är lyckade.
Den gamla myten om att rätten att få sköta om sig själv alltid följs av "...och skit i andra!".
Jag har inte tid att polemisera mot hela geggan nu, så jag får ta det bit för bit. Men läs det gärna och fundera över hurpass mycket sanning det ligger i vad han skriver.
Den gamla myten om att rätten att få sköta om sig själv alltid följs av "...och skit i andra!".
Jag har inte tid att polemisera mot hela geggan nu, så jag får ta det bit för bit. Men läs det gärna och fundera över hurpass mycket sanning det ligger i vad han skriver.
Jag vill ha världens bästa välfärd
För det har vi inte i Sverige idag. Däremot har vi världens näst högsta skatter.
Slutsatsen är enkel att dra: Vi betalar för mycket i förhållande till vad vi får. I andra länder betalar man mindre men får mer. Det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar. I synnerhet de fattigaste av skattebetalarna som inte har råd att själva komplettera med privata försäkringar och omsorg.
Vad ska vi göra här i Sverige för att bryta det här? Hur ska vi bli kvitt slöseriet?
Ett sätt är att vi ser på vad som fungerar bra respektive dåligt i vårt eget land. På bloggen Jonssons funderingar funderar en alldeles äkta landstingspolitiker över detta: i vissa landsting är produktiviteten helt enkelt sämre än i andra. I vissa landsting betalar man mindre men får mer. I andra landsting betalar man mer men får mindre.
På något sätt måste vi få igång den institutionella konkurrensen som hindrar de dåliga landstingen från att ständigt höja priserna och sänka kvaliteten på sin produktion. Vi måste erbjuda möjlighet för medborgarna att styra över sina inbetalningar till de vård- och omsorgsgivare som levererar bra tjänster till rimligt pris. Vi måste ha ett system som konsekvent missgynnar det illa skötta och gynnar det välskötta.
Slutsatsen är enkel att dra: Vi betalar för mycket i förhållande till vad vi får. I andra länder betalar man mindre men får mer. Det är ett slöseri med skattebetalarnas pengar. I synnerhet de fattigaste av skattebetalarna som inte har råd att själva komplettera med privata försäkringar och omsorg.
Vad ska vi göra här i Sverige för att bryta det här? Hur ska vi bli kvitt slöseriet?
Ett sätt är att vi ser på vad som fungerar bra respektive dåligt i vårt eget land. På bloggen Jonssons funderingar funderar en alldeles äkta landstingspolitiker över detta: i vissa landsting är produktiviteten helt enkelt sämre än i andra. I vissa landsting betalar man mindre men får mer. I andra landsting betalar man mer men får mindre.
På något sätt måste vi få igång den institutionella konkurrensen som hindrar de dåliga landstingen från att ständigt höja priserna och sänka kvaliteten på sin produktion. Vi måste erbjuda möjlighet för medborgarna att styra över sina inbetalningar till de vård- och omsorgsgivare som levererar bra tjänster till rimligt pris. Vi måste ha ett system som konsekvent missgynnar det illa skötta och gynnar det välskötta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
