Nyaste utgåvan av Heritage Foundations index över ekonomisk frihet i världen har släppts.
USA har sjunkit. På grund av först och främst Bushs expansion av de statliga utgifterna, en politik som Obama har fortsatt med råge.
I Sverige har den ekonomiska friheten ökat. Tack vare regeringsskiftet.
Betraktar man denna lista tillsammans med en lista över hurpass välmående och rika folk är, så ser man att de friaste ekonomierna också är de mest välmående. Skänk en tanke åt stackarna i Nordkorea och Zimbabwe, och stöd dem i deras kamp för demokrati och frihet.
Gör man sedan samma betraktelse över tid, så ser man att ökad ekonomisk frihet föregår ökat ekonomiskt välstånd. Om du befriar människorna i en ekonomi, även om människorna från början är fattiga, så kommer deras välstånd att öka efter ett par år.
Det fungerar på samma sätt åt andra hållet också. Zimbabwe har blivit fattigare i takt med att Mugabe har strypt sitt folks möjligheter.
Så har också Sverige klarat krisen bra, i jämförelse med andra länder, medan stackarna i USA får se fram emot en lång period av svåra år. "Stimulans"-paketen måste ju betalas, på det ena eller andra sättet...
söndag 7 februari 2010
lördag 6 februari 2010
Lästips: Karl Malmqvist om reell ekonomi
Även Karl Malmqvist skriver idag om skillnaden mellan äkta mervärden och falska, nu med fokus på lönenivåer. Om priset på en oerfaren arbetare och en erfaren är nästan densamma, så kommer den oerfarna att stå utan jobb. Så enkelt är det att förklara ungdomsarbetslösheten.
Det reella värdet som arbetaren producerar måste vara högre för köparen än ersättningen han får. På samma sätt som det reella värdet på ersättningen måste vara högre för arbetaren än vad arbetstimmarna är värda för honom själv.
Det gäller all försäljning.
Det reella värdet som arbetaren producerar måste vara högre för köparen än ersättningen han får. På samma sätt som det reella värdet på ersättningen måste vara högre för arbetaren än vad arbetstimmarna är värda för honom själv.
Det gäller all försäljning.
Skandal: inga förbud finns mot arbetslösheten!
Göran Greider upprörs i Dalademokraten över lagtexter som vill förbjuda alltför stora budgetunderskott. Han tror att makten över den ekonomiska politiken då flyttas bort från de folkvalda. Att vi förbjuder överbudspolitik men inte förbjuder arbetslöshet tror han är ett exempel på politisk ovilja att göra något åt problemen:
Rent upplysningsvis har vi inga lagar som tvingar solen att gå upp varje morgon heller. Eller lagar som förbjuder för mycket moln att samlas framför solen så att skördarna blir dåliga.
Ett arbete är ett resultat av att en arbetare och en arbetsköpare inser att bägge faktiskt tjänar på att arbetaren säljer en del av sitt arbete till köparen. Det är ett faktum och, precis som molnen, ingenting som man ruckar på med politiska beslut.
Vad man kan göra är att ha så få hinder som möjligt för att en försäljning (t ex av arbete) blir lönsamt.
Man kan ta bort påhittade minimipriser för arbetet. Då uppstår det jobb även åt de vars arbete i sig har ett lägre värde än lönen.
Man kan sänka trösklarna för folk att både påbörja och avsluta den form av samarbete som en arbetsförsäljning är. Då minskar riskerna för arbetsköparen, vilket ger fler arbetssäljare chansen.
Man kan låta arbetaren betala lägre avgifter på sin försäljning. I dagsläget måste arbetaren betala lite mer än hälften. Med lägre avgifter är det lättare för arbetssäljaren att få lönsamhet i sin försäljning.
I Greiders värld löser man ekonomiska kriser genom efterfrågestimulans. Man lånar pengar som inte finns (budgetunderskott) och får på något mystiskt sätt "fart på hjulen" igen genom att varje påhittad enkrona antas generera några äkta ören mer när den injiceras i ekonomin.
Allt i enlighet med Keynes teorier. Men det är teorier som aldrig visat sig hålla. Påhittade pengar genererar ingenting annat än inflation, när folk inser att pengarna är påhittade och inte resultatet av att värdet på det producerade har ökat.
Greider skäller över att den förda politiken i Sverige är förkeynesiansk. Men det borde han istället vara glad för. Krisen 1929 förlängdes i USA över hela trettiotalet genom de konstgjorda stimulanserna. 1970-talets "överbryggningspolitik" gav oss inget annat än rekordinflation och nedskärningar. Den djupa lågkonjunktur han varnar för kommer, men den kommer som ett resultat av USA:s och andras ofinansierade "stimulanser", och den kommer att drabba de länder värst som "stimulerat" mest. Håller vi i Sverige huvudet kallt, så kommer vi att komma väldig stärkta ur det här.
Lågkonjunkturer beror inte av nedgång i efterfrågan. Nedgång i efterfrågan beror på att utbudet är fel. Det enda sättet att häva en lågkonjunktur är att ställa om utbudet till något som genererar ett reellt mervärde åt både producenter och konsumenter. Vad som är ett reellt mervärde får du aldrig reda på om du dopar dig med inbillningen att investeringar är billiga, att de bara är ett politiskt beslut bort.
Investeringar har en reell kostnad i form av reella tillgångar. Ingen politiker kan trolla fram sådan reella tillgångar. Det går inte att besluta bort dålig ekonomi och arbetslöshet. Man måste producera bort den.
Och lägg då märke till att det enda som aldrig begränsas av sådana stränga regler är nivån på arbetslösheten: Inga förbud finns för att låta den stiga till tio eller tjugo procent. Det i sig berättar det viktiga om den politiska tendensen i denna juridifiering av politiken: Allt pressas åt höger.
Rent upplysningsvis har vi inga lagar som tvingar solen att gå upp varje morgon heller. Eller lagar som förbjuder för mycket moln att samlas framför solen så att skördarna blir dåliga.
Ett arbete är ett resultat av att en arbetare och en arbetsköpare inser att bägge faktiskt tjänar på att arbetaren säljer en del av sitt arbete till köparen. Det är ett faktum och, precis som molnen, ingenting som man ruckar på med politiska beslut.
Vad man kan göra är att ha så få hinder som möjligt för att en försäljning (t ex av arbete) blir lönsamt.
Man kan ta bort påhittade minimipriser för arbetet. Då uppstår det jobb även åt de vars arbete i sig har ett lägre värde än lönen.
Man kan sänka trösklarna för folk att både påbörja och avsluta den form av samarbete som en arbetsförsäljning är. Då minskar riskerna för arbetsköparen, vilket ger fler arbetssäljare chansen.
Man kan låta arbetaren betala lägre avgifter på sin försäljning. I dagsläget måste arbetaren betala lite mer än hälften. Med lägre avgifter är det lättare för arbetssäljaren att få lönsamhet i sin försäljning.
I Greiders värld löser man ekonomiska kriser genom efterfrågestimulans. Man lånar pengar som inte finns (budgetunderskott) och får på något mystiskt sätt "fart på hjulen" igen genom att varje påhittad enkrona antas generera några äkta ören mer när den injiceras i ekonomin.
Allt i enlighet med Keynes teorier. Men det är teorier som aldrig visat sig hålla. Påhittade pengar genererar ingenting annat än inflation, när folk inser att pengarna är påhittade och inte resultatet av att värdet på det producerade har ökat.
Greider skäller över att den förda politiken i Sverige är förkeynesiansk. Men det borde han istället vara glad för. Krisen 1929 förlängdes i USA över hela trettiotalet genom de konstgjorda stimulanserna. 1970-talets "överbryggningspolitik" gav oss inget annat än rekordinflation och nedskärningar. Den djupa lågkonjunktur han varnar för kommer, men den kommer som ett resultat av USA:s och andras ofinansierade "stimulanser", och den kommer att drabba de länder värst som "stimulerat" mest. Håller vi i Sverige huvudet kallt, så kommer vi att komma väldig stärkta ur det här.
Lågkonjunkturer beror inte av nedgång i efterfrågan. Nedgång i efterfrågan beror på att utbudet är fel. Det enda sättet att häva en lågkonjunktur är att ställa om utbudet till något som genererar ett reellt mervärde åt både producenter och konsumenter. Vad som är ett reellt mervärde får du aldrig reda på om du dopar dig med inbillningen att investeringar är billiga, att de bara är ett politiskt beslut bort.
Investeringar har en reell kostnad i form av reella tillgångar. Ingen politiker kan trolla fram sådan reella tillgångar. Det går inte att besluta bort dålig ekonomi och arbetslöshet. Man måste producera bort den.
fredag 5 februari 2010
Dilsa Demirbag Steen
Dilsa Demirbag Steen säger allt jag någonsin vill säga om islam, invandring, demokrati, åsiktsfrihet mm. Allt.
Läs rubbet!
De som har religion som politiskt projekt kommer alltid att vara de som i en demokrati och en sekulär stat utmärker sig i debatten om religion, och det är de som kommer att kräva kollektiva rättigheter i religionens namn. Oavsett religion.
Läs rubbet!
torsdag 4 februari 2010
Klockrent uttalande
"Aftonbladet ringde för en kriskommentar inför kommundagarna. -Kris!? Vi håller på att helrenovera Sverige, vi är mitt i bygget men lugn det kommer vara klart för inflyttning i september. Hon hakade på min bild o undrade varför det var mer damm på C än på M (opinionsläget) - Enkelt, vi har den största slipmaskinen."
(Torbjörn Egerhag, via Gunilla Hjelm)
(Torbjörn Egerhag, via Gunilla Hjelm)
onsdag 3 februari 2010
Om handel med stygga regimer
I SVT-programmet "Korrespondenternas" berättades det om Sveriges försäljning av övervakningsutrustning till Libyen. I anslutning till programmet har man satt upp en webbsida, som berör frågorna om handel med förtryckande regimer.
När jag läser sidan slås jag över den bristfälliga analysen kring handelsfrågorna. Man diskuterar handel kontra embargo nu och då, men gör ingen skillnad på om det är en stat som handlar med en stat, eller en stat som handlar med ett folk, eller ett folk som handlar med ett folk. Inte heller vad det är som säljs eller köps.
Jag ska citera från sidan:
För det första: vad man säljer och köper är relevant. I reportaget handlade det om att ge en repressiv stat tillgång till ännu mer övervakningsutrustning. Det är naturligtvis förkastligt. Men hade det varit förkastligt med tryckpressar? Bilar? Rökgasrening för raffinaderier? Även om mottagarlandet är Libyen (eller Kina eller Nordkorea)?
För det andra: En stat är inte dess folk. I reportaget handlade det om att sätta mer repressiva vapen i händerna på en diktator. Men om det handlade om verktyg för civilbefolkningen att lättare bedriva politiskt arbete inuti diktaturen? Till exempel larm. Eller övervakningsutrustning. Skulle det vara förkastligt bara för att människorna råkar vara libyer?
Ett handelsembargo tycker det. Ett handelsembargo förbjuder handel med människor från ett visst land, oavsett om de är civilpersoner eller företrädare för regimen.
För att göra jämförelsen med Sydafrika: om man köpte apelsinmarmelad från en fabrik i Sydafrika visste man att man stödde ett av regimens starkaste supporters: vita priviligerade jordbruksföretagare med statsunderstödd tillgång till billig förtryckt arbetskraft.
Men embargot motarbetade samtidigt handelsutbytet med de svarta. Och därför drabbades Paul Simon av ytterst mild kritik när han spelade in "Graceland". Folk insåg att normaliserade relationer mellan sydafrikaner och omvärld i det fallet var ett vapen emot, inte för, apartheidregimen.
För det tredje: Handel är ett onationalistiskt utbyte. Att skandera "Stoppa matchen" är en sak, när det är företrädare för just landet och regimen det handlar om. Landskamper är propagandaspektakel för en illasinnad regim (se bara på östblockets OS-satsningar under 70- och 80-talen).
Men att handla, människa med människa, är ett ömsesidigt utbyte för personer och företag, som inte tar några hänsyn till nationsgränser. Handeln är ingen prestigevinst för förtryckarsamhället. Handeln är en vinst för civilsamhället, den vanliga människan, den som förtryckaren därigenom får lite svårare att kuva.
Så länge som parterna verkligen är civila människor och deras företag, förstås. I reportaget handlade det om ett svenskt statligt bolags förehavande med en förtryckarstat. Inte representanter för civilsamhället.
Detta blir tydligt när det gäller sidans andra tes:
Ja, faktiskt. Exemplen är talrika på företag som stoppat sig själva och lagt om kursen, eller som implementerat ett code-of-conduct-avtal, just tack vare skamstraffet att hängas ut.
Företag är ju beroende av vinster, och om folket - återigen civilsamhället - protesterar genom att välja bort oetiska företag, så är det en oerhört stark drivkraft för företaget att ändra sin policy.
Men detta gäller bara om företaget är beroende av vanligt folks godkännande. Ett statligt bolag som existerar genom den lagstiftande maktens försorg har naturligtvis inte den pressen på sig.
Dessutom är embargots effektivitet beroende av hurpass mycket landet lider av att vara isolerat. I Sydafrika ledde isoleringen till bland annat reella ekonomiska problem, vilket gjorde att det skapades ett tryck inifrån, bland orasistiska vita sydafrikaner, att regeringen skulle ge upp sin linje och tillåta ANC.
Det var också ett embargo med ett tydligt moraliskt budskap, vilket betydde mycket för de frihetskrafter som kämpade inuti landet. I andra länder, som t ex Kuba och Irak innan invasionen, har regimen istället kunnat utnyttja embargot som en moralstärkare för sig själva. Förtryckaren har kunnat ena landet mot en gemensam yttre fiende.
Så för att sammanfatta:
När jag läser sidan slås jag över den bristfälliga analysen kring handelsfrågorna. Man diskuterar handel kontra embargo nu och då, men gör ingen skillnad på om det är en stat som handlar med en stat, eller en stat som handlar med ett folk, eller ett folk som handlar med ett folk. Inte heller vad det är som säljs eller köps.
Jag ska citera från sidan:
Idag lever vi i en tid där handeln går först. Men så har det ju inte alltid varit. För några decennier sedan var det mycket vanligare att världen tog till sanktioner för att försöka göra slut på förtryck. "Stoppa matchen" skanderades det utanför tennisturneringar med rhodesiska spelare. Och på 80-talet slöt hela Sverige, inklusive regeringen, upp bakom sanktioner mot apartheidregimen i Sydafrika.
För det första: vad man säljer och köper är relevant. I reportaget handlade det om att ge en repressiv stat tillgång till ännu mer övervakningsutrustning. Det är naturligtvis förkastligt. Men hade det varit förkastligt med tryckpressar? Bilar? Rökgasrening för raffinaderier? Även om mottagarlandet är Libyen (eller Kina eller Nordkorea)?
För det andra: En stat är inte dess folk. I reportaget handlade det om att sätta mer repressiva vapen i händerna på en diktator. Men om det handlade om verktyg för civilbefolkningen att lättare bedriva politiskt arbete inuti diktaturen? Till exempel larm. Eller övervakningsutrustning. Skulle det vara förkastligt bara för att människorna råkar vara libyer?
Ett handelsembargo tycker det. Ett handelsembargo förbjuder handel med människor från ett visst land, oavsett om de är civilpersoner eller företrädare för regimen.
För att göra jämförelsen med Sydafrika: om man köpte apelsinmarmelad från en fabrik i Sydafrika visste man att man stödde ett av regimens starkaste supporters: vita priviligerade jordbruksföretagare med statsunderstödd tillgång till billig förtryckt arbetskraft.
Men embargot motarbetade samtidigt handelsutbytet med de svarta. Och därför drabbades Paul Simon av ytterst mild kritik när han spelade in "Graceland". Folk insåg att normaliserade relationer mellan sydafrikaner och omvärld i det fallet var ett vapen emot, inte för, apartheidregimen.
För det tredje: Handel är ett onationalistiskt utbyte. Att skandera "Stoppa matchen" är en sak, när det är företrädare för just landet och regimen det handlar om. Landskamper är propagandaspektakel för en illasinnad regim (se bara på östblockets OS-satsningar under 70- och 80-talen).
Men att handla, människa med människa, är ett ömsesidigt utbyte för personer och företag, som inte tar några hänsyn till nationsgränser. Handeln är ingen prestigevinst för förtryckarsamhället. Handeln är en vinst för civilsamhället, den vanliga människan, den som förtryckaren därigenom får lite svårare att kuva.
Så länge som parterna verkligen är civila människor och deras företag, förstås. I reportaget handlade det om ett svenskt statligt bolags förehavande med en förtryckarstat. Inte representanter för civilsamhället.
Detta blir tydligt när det gäller sidans andra tes:
de arbetar då med vad man kallar "name and shame", att biståndsorganisationer och medier ska hänga ut och skandalisera företag som beter sig illa i odemokratiska stater. Men fungerar det? Är hotet om skandal tillräckligt för att avstå från stora vinster?
Ja, faktiskt. Exemplen är talrika på företag som stoppat sig själva och lagt om kursen, eller som implementerat ett code-of-conduct-avtal, just tack vare skamstraffet att hängas ut.
Företag är ju beroende av vinster, och om folket - återigen civilsamhället - protesterar genom att välja bort oetiska företag, så är det en oerhört stark drivkraft för företaget att ändra sin policy.
Men detta gäller bara om företaget är beroende av vanligt folks godkännande. Ett statligt bolag som existerar genom den lagstiftande maktens försorg har naturligtvis inte den pressen på sig.
Dessutom är embargots effektivitet beroende av hurpass mycket landet lider av att vara isolerat. I Sydafrika ledde isoleringen till bland annat reella ekonomiska problem, vilket gjorde att det skapades ett tryck inifrån, bland orasistiska vita sydafrikaner, att regeringen skulle ge upp sin linje och tillåta ANC.
Det var också ett embargo med ett tydligt moraliskt budskap, vilket betydde mycket för de frihetskrafter som kämpade inuti landet. I andra länder, som t ex Kuba och Irak innan invasionen, har regimen istället kunnat utnyttja embargot som en moralstärkare för sig själva. Förtryckaren har kunnat ena landet mot en gemensam yttre fiende.
Så för att sammanfatta:
- Att en stat säljer förtryckarinstrument till en förtryckarstat är förkastligt.
- Att civilbefolkning i det ena landet handlar med civilbefolkningen i det andra landet är inte förkastligt.
- Men se upp så att den civilbefolkning du handlar med inte kan använda detta som utgångspunkt för förtryck. Du måste bedöma från fall till fall.
- Ska du använda embargovapnet så se till att förtryckarregimen och inte folket kommer att lida under embargot. Istället bör det vara tvärtom: folket måste känna sig hjälpt av embargot. Du vill stödja människorna, inte slå undan benen för dem.
- Risken är stor att embargot inte fungerar eller är kontraproduktivt. I nästan alla fall är handel och annat frivilligt kulturellt utbyte, med så liten inblandning av stater som möjligt, det som folk blir mest fria av.
- Lär av historien.
- UPPDATERING: Glömde min sista punkt: om det är ett statligt bolag fungerar inte name-and-shame. Möjligen om det är valår, men kritiken spiller då (med all rätt) över på sittande regering, och inte på företaget som sådant. På privata bolag fungerar name-and-shame.
Ministern och Ghaddafi
Det här är äckligt. Svenska staten äger Rymdbolaget (varför måste staten hålla på att äga bolag?). Rymdbolaget utvecklar övervakningsutrustning (varför måste stater hålla på och övervaka folk?).
Denna övervakning vill Rymbolaget, med Svenska staten som ägare, sälja till diktatorn Muammad al-Ghaddafi i Libyen!
EU har, via Italien, ett avtal med Libyen att se till att afrikaner inte tar sig till Europa via Medelhavet. Vilket i sig är sjukt, eftersom Europa inte direkt är överbefolkat eller överarbetat, utan skulle må bra av en rejält ökad invandring.
Man kan faktiskt inte med gott samvete sluta den typen av polisiära avtal med skurkstater, eftersom de inte (särskilt inte Ghaddafi) respekterar rättigheterna för de människor de fångar. Och man kan därför inte med gott samvete sälja utrustning till skurkstaterna som gör det enklare för dem att fånga fler.
Särskilt kan man inte som företrädare för ett demokratiskt sinnat parti, i ett demokratiskt sinnat land, på detta sätt stödja förtrycket.
Det är naturligtvis bra att handelsembargot med Libyen är hävt. Ingen tjänar på att inte handla. Handelskontakter människor emellan föder fred och välstånd. Men denna typ av handel, en handel i förtrycksmedel, från stat till stat; är inget som föder fred och välstånd.
Det märkliga och pinsamma i det hela är handelsminister Ewa Björlings roll i det hela. Björling är, i gammal god moderatanda, oerhört positiv till både arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande.
Så positiv att hon dels dragit igång projekt för att svenskar som är födda utomlands (alltså blattar) ska uppmuntras att öka handelskontakterna med sina gamla hemländer.
Så positiv att hon får skit för det på "patriotiska" hemsidor.
Det är så totalt obegripligt.
Svenska staten ska helt enkelt inte sälja piskor (hur fina de än är) till slavdrivare av Ghaddafis kaliber. Svenska staten ska inte ställa sig bakom brutalitet som syftar till att färre personer kan få bo och arbeta här.
Denna övervakning vill Rymbolaget, med Svenska staten som ägare, sälja till diktatorn Muammad al-Ghaddafi i Libyen!
EU har, via Italien, ett avtal med Libyen att se till att afrikaner inte tar sig till Europa via Medelhavet. Vilket i sig är sjukt, eftersom Europa inte direkt är överbefolkat eller överarbetat, utan skulle må bra av en rejält ökad invandring.
Man kan faktiskt inte med gott samvete sluta den typen av polisiära avtal med skurkstater, eftersom de inte (särskilt inte Ghaddafi) respekterar rättigheterna för de människor de fångar. Och man kan därför inte med gott samvete sälja utrustning till skurkstaterna som gör det enklare för dem att fånga fler.
Särskilt kan man inte som företrädare för ett demokratiskt sinnat parti, i ett demokratiskt sinnat land, på detta sätt stödja förtrycket.
Det är naturligtvis bra att handelsembargot med Libyen är hävt. Ingen tjänar på att inte handla. Handelskontakter människor emellan föder fred och välstånd. Men denna typ av handel, en handel i förtrycksmedel, från stat till stat; är inget som föder fred och välstånd.
Det märkliga och pinsamma i det hela är handelsminister Ewa Björlings roll i det hela. Björling är, i gammal god moderatanda, oerhört positiv till både arbetskraftsinvandring och flyktingmottagande.
Så positiv att hon dels dragit igång projekt för att svenskar som är födda utomlands (alltså blattar) ska uppmuntras att öka handelskontakterna med sina gamla hemländer.
Så positiv att hon får skit för det på "patriotiska" hemsidor.
Det är så totalt obegripligt.
Svenska staten ska helt enkelt inte sälja piskor (hur fina de än är) till slavdrivare av Ghaddafis kaliber. Svenska staten ska inte ställa sig bakom brutalitet som syftar till att färre personer kan få bo och arbeta här.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
