...utan att sumpa kvaliteten, helt "enkelt" genom att jobba bättre.
Konkurrens är grejen. Varför ska vissa branscher "skyddas" från konkurrens?
tisdag 3 november 2009
Arbetskraft är en vara
Bara så att vi inte tror någonting annat: Du vill köpa andra människors tid.
Det är inget fel med det. Att byta arbetets frukt med varandra är det bästa sättet för oss alla att bli mycket mycket rika. Det åtgår en ohejdat massa arbete (och andra resurser!) om man ska göra allt själv, men om vi byter med varandra får vi massor med tid över, och behöver inte jobba så mycket (eller bränna så mycket resurser) utan kan bli mätta och varma ändå.
Men det betyder också att arbetet är en vara.
Den som tycker att handel är något man ska vara misstänksam emot, brukar rygga lite inför tanken att andra människors arbete är något som kan köpas, ibland till ett högre pris och ibland till ett lägre. Men samtidigt så tycker alla att olika slags saker är olika mycket värda, och då tycker man ju att olika människors arbete är olika mycket värt.
Det kan inte hjälpas. Och det är inte så farligt att det är så heller.
Nå, eftersom arbetet är en vara, vad är då arbetslöshet? Jo, det är ett utbudsöverskott.
Och hur blir man av med utbudsöverskottet? Antingen så drar man bort varan från marknaden. Arbetaren slutar sälja sin arbetskraft. Fast det betyder ju att arbetaren accepterar sin arbetslöshet.
Eller så sänker man priset på varan.
Då kommer efterfrågan att öka. Arbetslösheten försvinner när priset på arbete sjunker ner till en nivå som kunderna (i första hand arbetsköparen men i förlängningen arbetsköparens kunder) klarar av att betala.
Frågan jag ställer mig då är om det verkligen i första hand är arbetaren som ska sänka sin del av arbetets kostnad. Den lön som arbetaren plockar ut är ju den näst minsta delen av kostnaden (kapitalistens vinst är den allra minsta delen).
Den allra största delen av arbetets kostnad utgörs av skatter, alltså pengar som vi övriga genom lagar och tvångsmakt avtvingar arbetaren. Först moms. Sedan sociala avgifter. Sedan löneskatt. Arbetarens del av sitt eget arbete är långt mindre än hälften av vad han eller hon arbetar ihop.
Är det inte vi, som snor större delen av arbetarens pengar, som i första hand ska sänka våra anspråk? Göra arbetet billigare genom att vi inte tvingar arbetaren att betala så mycket i skatt?
För ingen tror väl att fler blir intresserade av att köpa arbete, om vi höjer priset på det?
Det är inget fel med det. Att byta arbetets frukt med varandra är det bästa sättet för oss alla att bli mycket mycket rika. Det åtgår en ohejdat massa arbete (och andra resurser!) om man ska göra allt själv, men om vi byter med varandra får vi massor med tid över, och behöver inte jobba så mycket (eller bränna så mycket resurser) utan kan bli mätta och varma ändå.
Men det betyder också att arbetet är en vara.
Den som tycker att handel är något man ska vara misstänksam emot, brukar rygga lite inför tanken att andra människors arbete är något som kan köpas, ibland till ett högre pris och ibland till ett lägre. Men samtidigt så tycker alla att olika slags saker är olika mycket värda, och då tycker man ju att olika människors arbete är olika mycket värt.
Det kan inte hjälpas. Och det är inte så farligt att det är så heller.
Nå, eftersom arbetet är en vara, vad är då arbetslöshet? Jo, det är ett utbudsöverskott.
Och hur blir man av med utbudsöverskottet? Antingen så drar man bort varan från marknaden. Arbetaren slutar sälja sin arbetskraft. Fast det betyder ju att arbetaren accepterar sin arbetslöshet.
Eller så sänker man priset på varan.
Då kommer efterfrågan att öka. Arbetslösheten försvinner när priset på arbete sjunker ner till en nivå som kunderna (i första hand arbetsköparen men i förlängningen arbetsköparens kunder) klarar av att betala.
Frågan jag ställer mig då är om det verkligen i första hand är arbetaren som ska sänka sin del av arbetets kostnad. Den lön som arbetaren plockar ut är ju den näst minsta delen av kostnaden (kapitalistens vinst är den allra minsta delen).
Den allra största delen av arbetets kostnad utgörs av skatter, alltså pengar som vi övriga genom lagar och tvångsmakt avtvingar arbetaren. Först moms. Sedan sociala avgifter. Sedan löneskatt. Arbetarens del av sitt eget arbete är långt mindre än hälften av vad han eller hon arbetar ihop.
Är det inte vi, som snor större delen av arbetarens pengar, som i första hand ska sänka våra anspråk? Göra arbetet billigare genom att vi inte tvingar arbetaren att betala så mycket i skatt?
För ingen tror väl att fler blir intresserade av att köpa arbete, om vi höjer priset på det?
Bloggtips: Malaria eller koldioxid
I varje stund har du att välja mellan vilka världsförbättringar du ska åstadkomma. Ska du då välja att behandla ett konkret och känt hot som har en känd lösning, eller ska du behandla ett "hot" det inte existerar bevis för?
måndag 2 november 2009
Bloggtips: Utförsäkrade?
Om ni fortfarande tror att de nya sjukförsäkringsreglerna innebär en dramatisk försämring: läs Den Hälsosamme Ekonomisten.
söndag 1 november 2009
Bloggtips: Johan Norberg mot Frp
Johan Norberg förklarar lite mer ingående varför invandringsfrågan i Fremskrittspartiets tappning är en mer avgörande fråga än deras andra frågor.
Hur man föraktar människor på ett snyggt sätt
Jag läser i Arena en intervju med Thomas Östros där han säger: "Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel."
Jag får inte in det i mitt huvud. Det enda sätt jag kan se att göra det uttalandet begripligt, är om man betraktar alla människors egenhändigt ihoptjänade pengar som "gemensamma medel". Och följaktligen då menar att de pengar man inte driver in i skatt, det är pengar som medborgaren får till skänks från den gemensamma kassan.
Och med en sådan verklighetsuppfattning så är skattesänkningarna förstås anstötliga. Varför ska man skänka bort en så stor del av våra gemensamma pengar till de som redan är rika? Vad är det för rättvisa?
Men det är ju inga gemensamma pengar till att börja med! Folk har, genom frivilliga överenskommelser, förtjänat pengarna själva. Resurserna är egenhändigt skapade. Sedan har en del av dessa egenhändigt ihoptjänade pengar, genom politiska beslut, åkt in i en gemensam kassa. Vad som händer när man sänker skatten är att man låter folk få behålla lite mer av de pengar de själva och ingen annan har tjänat ihop.
Att betrakta hela frukten av folks frivilliga slit som först och främst gemensam, det är att förakta folk. Fast man döljer föraktet genom en viss sorts retorik, med hjälp av ord som "orättvisa", och "strö pengar över de redan rika" och liknande. Pungslå gärna folk med höga skatter om du vill, men stå åtminstone för att det är människornas egna pengar först.
Ett annat snyggt sätt att förakta människor uppvisade Lars Ohly i sitt tal på (S)-kongressen, genom sitt tal om att "marknaden" aldrig förmår skapa en god välfärd.
Vad han då lite snyggt glömmer att nämna är att "marknaden" ju inte är någonting annat än högst vanliga människors önskningar och frivilliga val. "Marknadskraften" är ingenting annat än den kraft som uppstår när ett vårdbiträde eller annan längtar efter en viss sak och erbjuder sig att arbeta för att det ska bli så.
Om vi, vanliga människor, säger: vi vill byta bort en del av vårt arbetes frukt mot god välfärd; så finns det andra som säger: "Vi är med på det bytet. Vi vill ge er välfärdstjänster, för det är vi duktiga på, och ni ger oss av det som ni är duktiga på."
Det är marknad och vinstintresse. Vanliga människors vanliga önskemål, som betalas med vanliga människors frivilliga samarbete. Men gömmer man den vanliga människan bakom termen "marknad", så kan man förakta henne utan att behöva framstå som särskilt föraktfull. På ett lite snyggt sätt sådär. Och få applåder i mängder.
Jag får inte in det i mitt huvud. Det enda sätt jag kan se att göra det uttalandet begripligt, är om man betraktar alla människors egenhändigt ihoptjänade pengar som "gemensamma medel". Och följaktligen då menar att de pengar man inte driver in i skatt, det är pengar som medborgaren får till skänks från den gemensamma kassan.
Och med en sådan verklighetsuppfattning så är skattesänkningarna förstås anstötliga. Varför ska man skänka bort en så stor del av våra gemensamma pengar till de som redan är rika? Vad är det för rättvisa?
Men det är ju inga gemensamma pengar till att börja med! Folk har, genom frivilliga överenskommelser, förtjänat pengarna själva. Resurserna är egenhändigt skapade. Sedan har en del av dessa egenhändigt ihoptjänade pengar, genom politiska beslut, åkt in i en gemensam kassa. Vad som händer när man sänker skatten är att man låter folk få behålla lite mer av de pengar de själva och ingen annan har tjänat ihop.
Att betrakta hela frukten av folks frivilliga slit som först och främst gemensam, det är att förakta folk. Fast man döljer föraktet genom en viss sorts retorik, med hjälp av ord som "orättvisa", och "strö pengar över de redan rika" och liknande. Pungslå gärna folk med höga skatter om du vill, men stå åtminstone för att det är människornas egna pengar först.
Ett annat snyggt sätt att förakta människor uppvisade Lars Ohly i sitt tal på (S)-kongressen, genom sitt tal om att "marknaden" aldrig förmår skapa en god välfärd.
Vad han då lite snyggt glömmer att nämna är att "marknaden" ju inte är någonting annat än högst vanliga människors önskningar och frivilliga val. "Marknadskraften" är ingenting annat än den kraft som uppstår när ett vårdbiträde eller annan längtar efter en viss sak och erbjuder sig att arbeta för att det ska bli så.
Om vi, vanliga människor, säger: vi vill byta bort en del av vårt arbetes frukt mot god välfärd; så finns det andra som säger: "Vi är med på det bytet. Vi vill ge er välfärdstjänster, för det är vi duktiga på, och ni ger oss av det som ni är duktiga på."
Det är marknad och vinstintresse. Vanliga människors vanliga önskemål, som betalas med vanliga människors frivilliga samarbete. Men gömmer man den vanliga människan bakom termen "marknad", så kan man förakta henne utan att behöva framstå som särskilt föraktfull. På ett lite snyggt sätt sådär. Och få applåder i mängder.
Ett gott besked från (S)-kongressen
Mitt ibland alla konstiga idéer om att skapa mer arbete genom att beskatta arbetet hårdare och andra märkligheter, så nåddes jag av nyheten om ett gott beslut från kongressen:
Erik Laakso och andra Sossar mot Storebror (ett integritetsvänligt nätverk inom (S) med mycket ironisk titel) meddelar att man fått igenom följande motion:
En liknande ordalydelse borde varje demokratiskt parti i Sverige kunna ställa sig bakom. Inget av de etablerade partierna driver ju egentligen någon konsekvent politisk linje för att medvetet införa ett storebrorssamhälle.
Istället misstänker jag starkt den olyckliga kombinationen av makt, nya tekniska möjligheter, välvilja och tanklöshet som får beslutsfattarna att halka av den demokratiska vägen.
Nå, själv är jag ju medlem i ett parti som antagit ett öppenhetsmanifest, med likartade intentioner:
Det är ord som både förpliktigar och är vackra.
Och av egen erfarenhet vet jag att långt mindre än halva slaget är vunnet om partiet blott lever upp till orden. Orden ska omsättas i handling, och där önskar jag (S) all lycka i världen. Sämre än (C)-haveriet i integritetsfrågorna kan det väl i alla fall inte gå?
Post Scriptum
En i högsta grad pinsam detalj är att länken till Centerns öppenhetsmanifest numera går till en 404-sida: "File Not Found". Pinsamt, men kanske sant?
Citaten från manifestet fick jag plocka från Staffan Danielssons blogg. Av alla ställen!
Erik Laakso och andra Sossar mot Storebror (ett integritetsvänligt nätverk inom (S) med mycket ironisk titel) meddelar att man fått igenom följande motion:
“Att (S) verkar för en översyn av de lagar som på ågot sätt kan kränka offentlighetsprincipen och individens rätt till skydd för sin identitet och integritet i enlighet med regeringsformen och europakonventionen om mänskliga rättigheter.”
En liknande ordalydelse borde varje demokratiskt parti i Sverige kunna ställa sig bakom. Inget av de etablerade partierna driver ju egentligen någon konsekvent politisk linje för att medvetet införa ett storebrorssamhälle.
Istället misstänker jag starkt den olyckliga kombinationen av makt, nya tekniska möjligheter, välvilja och tanklöshet som får beslutsfattarna att halka av den demokratiska vägen.
Nå, själv är jag ju medlem i ett parti som antagit ett öppenhetsmanifest, med likartade intentioner:
” Centerpartiet föreslår för att stärka skyddet för den personliga integriteten en lösning där varje ny reglering som innebär en kränkning av integriteten i någon form skall föregås av en integritetskonsekvensbeskrivning i analogi med de regler om miljökonsekvensbeskrivning som finns på miljörättens område.”
” En proportionalitetsprincip skall införas för att skydda mot offentliggörande av privat information där ett svagt allmänintresse inte kan motivera kränkningen av den personliga integriteten. ”
Det är ord som både förpliktigar och är vackra.
Och av egen erfarenhet vet jag att långt mindre än halva slaget är vunnet om partiet blott lever upp till orden. Orden ska omsättas i handling, och där önskar jag (S) all lycka i världen. Sämre än (C)-haveriet i integritetsfrågorna kan det väl i alla fall inte gå?
Post Scriptum
En i högsta grad pinsam detalj är att länken till Centerns öppenhetsmanifest numera går till en 404-sida: "File Not Found". Pinsamt, men kanske sant?
Citaten från manifestet fick jag plocka från Staffan Danielssons blogg. Av alla ställen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
