Hugo Chavez är igång igen. Det sista av den Venezulanska oljeindustrin ska nationalieras.
Om jag kunde begripa varför. Alltså, det räcker liksom inte med att äga en industri för att skörda vinsterna av den. Man måste först sköta den så att den ger några vinster.
Och även om man sköter den så att den ger vinster, så bör man inte äga den om någon annan kan sköta den så att den ger ännu högre vinster. När man tar över en industri, så tar man samtidigt på sig ansvaret att sköta den bättre än någon annan.
Det verkar lite jobbigt. Särskilt som oljeproduktion är ganska svårt och bäst sköts av specialister.
Varför kan han inte istället göra som vanliga politiker och ta ut koncessionsavgift av företaget, och bolagsskatt, och glädjas över att företaget anställer medborgarna (=skattebetalarna), och skapar jobb i andra sektorer som transportsektorn, IT-sektorn och så vidare?
Skulle inte det vara lite lättare? Och i slutändan gett mer välstånd åt både Chavez själv och Venezuelas folk?
(Och jag tänker på alla de sorgliga exempel som finns i världen, Zimbabwe och Tanzania t ex, där blomstrande produktion tagits över, men misskötts, och därför inte varit till någon glädje för folket.)
söndag 7 juni 2009
lördag 6 juni 2009
Nej, jag firar inte statskuppen 1523
Jag firar inte statskupper av princip. Särskilt inte i mitt eget land. Inte ens om de är mycket gamla.
Statskuppen 1523 då diktatorn Gustav Vasa berövade ett helt folk rätten att välja kung, berövade bönderna deras relativt höga grad av självbestämmande, införde centralstyre, byråkrati och registrering mm mm, inte ens den statskuppen vill jag fira.
Vi lär av historien. Ja, det är sant att "Sverige" i någon mening vann sin självständighet den 6:e juni, när Gustav Vasakröntes utsågs till enväldig kung i Strängnäs. Sverige som nationalstat alltså. Den lösa konfederationen Kalmarunionen upphävdes ju. Kristian Tyrann motades. Reformationen, vars ideer innebar ett slut på gärningsrättfärdighet, och en kyrkostruktur mer byggd underifrån än vad den romerska tillåter. Allt vad en diktator gör är ju inte av ondo.
Men vann "svearna" sitt "rike" den dagen, eller förlorade de? Ett "rike", det är platsen där man råder. Under Gustav Vasa fick svenskarna råda betydligt mindre över sig själva än tidigare. I synnerhet förlorade de möjligheten att avsätta regimen utan blodsspillan. En möjlighet som inte återkom förrän genom 1809 års grundlag (och den kan man gott fira den 6:e juni).
Gustav Vasa vann Sverige åt sig själv och sina ättlingar. Som en annan Kim Jong Il Sun Whatever inrättade han sin dynasti. Själv tycker jag det är träffande och bra att hans släktvapen, Vasakärven, återfinns hos de gamla fascisterna och än idag bärs som symbol av svenska nationalsocialister.
Statskuppen 1523 då diktatorn Gustav Vasa berövade ett helt folk rätten att välja kung, berövade bönderna deras relativt höga grad av självbestämmande, införde centralstyre, byråkrati och registrering mm mm, inte ens den statskuppen vill jag fira.
Vi lär av historien. Ja, det är sant att "Sverige" i någon mening vann sin självständighet den 6:e juni, när Gustav Vasa
Men vann "svearna" sitt "rike" den dagen, eller förlorade de? Ett "rike", det är platsen där man råder. Under Gustav Vasa fick svenskarna råda betydligt mindre över sig själva än tidigare. I synnerhet förlorade de möjligheten att avsätta regimen utan blodsspillan. En möjlighet som inte återkom förrän genom 1809 års grundlag (och den kan man gott fira den 6:e juni).
Gustav Vasa vann Sverige åt sig själv och sina ättlingar. Som en annan Kim Jong Il Sun Whatever inrättade han sin dynasti. Själv tycker jag det är träffande och bra att hans släktvapen, Vasakärven, återfinns hos de gamla fascisterna och än idag bärs som symbol av svenska nationalsocialister.
Närhet
Hela idén bakom demokrati är, och det hörs ju på namnet, folk-styre. Att folk ska få lov att styra sig själva. För ingen annan än de själva vet vad som är bäst för dem.
Så länge de inte kränker någon annan förstås. Även om 60% av Sveriges befolkning i god demokratisk ordning röstade för en invasion av Norge (så här 6 juni och allt), så skulle inte en sådan invasion vara demokratisk. Norrmännen är ju inte tillfrågade.
Men kanske då vän av ordning invänder att vi med en så förkrossande majoritet inte behöver fråga några norrmän. Det finns ungefär 4,7 miljoner av dem. 60% av Sveriges befolkning är däremot 5,5 miljoner (9,2 miljoner gånger 0,6). Norskarna har inget att sätta emot.
Och då står det fullständigt klart att demokrati inte är liktydigt med majoritetsvälde. Bara för att två vill slå den tredje har de inte rätt till det. Ska folk få styra, så måste de skyddas emot kränkning. Måste skyddas från en majoritet som med våld vill reglera delar av deras liv som ingen annan har att göra med.
Majoritetsbeslut är jättebra när man ska besluta om gemensamma angelägenheter. Sådant som angår gemensamt. Och då på rätt nivå. Göteborgs kommun ska inte bestämma över EU:s jordbrukspolitik. Den angår hela EU. Men EU ska inte bestämma över göteborgarnas sätt att sköta grundskolan. Den angår nämligen bara göteborgarna.
Denna superviktiga demokratiska hörnsten kallas för närhetsprincipen: att besluten fattas på rätt nivå, så nära de som berörs av dem som möjligt.
Om vi inte tillämpar närhetsprincipen så har vi ingen demokrati. Då har vi majoritetens diktatur. Och när vi sysslar med så viktiga saker som överstatliga samarbeten, som t ex EU, så blir det väldigt viktigt att de vi skickar ner till EU-parlamentet förstår närhetsprincipen. För inom EU finns en stark tendens av att inte begripa att folk vill rå sig själva så mycket som möjligt.
Rösta klokt på söndag.
Så länge de inte kränker någon annan förstås. Även om 60% av Sveriges befolkning i god demokratisk ordning röstade för en invasion av Norge (så här 6 juni och allt), så skulle inte en sådan invasion vara demokratisk. Norrmännen är ju inte tillfrågade.
Men kanske då vän av ordning invänder att vi med en så förkrossande majoritet inte behöver fråga några norrmän. Det finns ungefär 4,7 miljoner av dem. 60% av Sveriges befolkning är däremot 5,5 miljoner (9,2 miljoner gånger 0,6). Norskarna har inget att sätta emot.
Och då står det fullständigt klart att demokrati inte är liktydigt med majoritetsvälde. Bara för att två vill slå den tredje har de inte rätt till det. Ska folk få styra, så måste de skyddas emot kränkning. Måste skyddas från en majoritet som med våld vill reglera delar av deras liv som ingen annan har att göra med.
Majoritetsbeslut är jättebra när man ska besluta om gemensamma angelägenheter. Sådant som angår gemensamt. Och då på rätt nivå. Göteborgs kommun ska inte bestämma över EU:s jordbrukspolitik. Den angår hela EU. Men EU ska inte bestämma över göteborgarnas sätt att sköta grundskolan. Den angår nämligen bara göteborgarna.
Denna superviktiga demokratiska hörnsten kallas för närhetsprincipen: att besluten fattas på rätt nivå, så nära de som berörs av dem som möjligt.
Om vi inte tillämpar närhetsprincipen så har vi ingen demokrati. Då har vi majoritetens diktatur. Och när vi sysslar med så viktiga saker som överstatliga samarbeten, som t ex EU, så blir det väldigt viktigt att de vi skickar ner till EU-parlamentet förstår närhetsprincipen. För inom EU finns en stark tendens av att inte begripa att folk vill rå sig själva så mycket som möjligt.
Rösta klokt på söndag.
fredag 5 juni 2009
Jag vet vilka resultat som är goda i psykiatrin
I Göteborgs-Posten försöker Edda Manga misstänkliggöra psykoterapeutiska infallsvinklar hon själv ogillar.
För det första försöker hon dra skiljelinjen mellan "biologisterna" med sina piller och "lättadministrerade lösningar" kontra de kloka psykoanalytikerna. Det är ju inte sant. Att ny hjärnforskning har gett oss bättre mediciner än tidigare är bara en förklaring till att psykoanalysen är på tillbakagång. En annan faktor, som Manga inte tar upp, är att kognitiva terapiformer har visat sig vara riktigt effektiva. Särskilt i kombination med medicin.
Så bilden av okänsliga pillerförskrivare kontra medkännande terapeuter är osann. Både kognitiva terapeuter och psykiatiker kan vara väl så medkännande. Och ingen menar att det skulle vara enkelt. Däremot så fungerar ofta kombinationen kognitiva terapier och piller.
Hon påstår nämligen för det andra att psykoanalysens tillbakagång berott på lobbying och monopolisering av undervisningen. Men ingen har använt sådana skamgrepp för att tränga tillbaka psykoanalysen. Det har den gjort så väldigt bra själv. Det var nämligen så att psykoanalys, även om det är en fascinerande verksamhet, inte hjälpte så värst många.
För när man började se på allvar vad som fungerade och inte fungerade, dvs ägnade sig åt det som kallas ett evidensbaserat angreppssätt (inte heller det ett populärt begrepp hos Manga), så såg folk att effekterna i deras ögon var mer önskvärda av modern terapi och moderna piller.
För det är nämligen folk som väljer. Inte staten. Manga skriver "staten privilegierar biologisterna: de erbjuder enkla förklaringar och snabba metoder.". Men den som satt sig in i hjärnans kemi eller kognitionsforskningens resultat vet att förklaringarna är allt annat än enkla.
Och tror hon inte att folk också föredrar snabba metoder? Tro mig, är man fast i ångest, nattsvärta, självhat och vanföreställningar, så är det inte långsamma metoder man vill ha.
Men vad den enskilda brukaren av psykiatrin tycker verkar inte spela någon större roll i Mangas värld. Hon misstänkliggör ansatsen idéhistoriskt genom att påstå att de moderna metoderna bygger på en överlägsenhetsideologi (men utan att ge ett enda exempel). Hon förminskar dem genom att påstå att de är relativt oberoende av den enskilde utövarens skicklighet (vilket inte är sant, men om de vore det så vore det väl en bra sak?) Hon kör den gamla guilt-by-association-drapan psykofarmaka-är-knark-som-avtrubbar, som gör patienterna "fogliga", och antyder att de moderna metoderna inte tar hänsyn till komplexiteten hos känslor och begreppsbilder.
Hon är lika nyanserad som Roy Anderssons gamla valfilm.
Det riktiga slaget i magen kommer i slutet av artikeln: "Vem tar sig rätten att bestämma om en enskild människas mål med sitt liv när den fråga man ställer är om hon svarar som hon ska på sin behandling?"
Ja, den frågan bör du ställa dig själv, Edda Manga. För du säger i slutklämmen: "Men vad som bedöms som friskt eller sjukt i ett samhälle och vem som ges makten att bestämma behandling och bedöma resultat är i grunden politiska frågor. De angår oss alla som medborgare" Men vad är det politiserandet, och din argumentation, om inte just ett sådant försök att bestämma om andra människors livsmål? Vad andra människor bör uppfatta som friskt?
Du har ägnat en spalt åt att försöka göra ner och smutskasta psykiatriska ansatser som har hjälpt massvis med människor, människor som inte tidigare kunnat få bra hjälp. Som har blivit "hjälpta", där behandlingen har "fungerat" enligt deras egna definitioner av begreppen "hjälp" och "funktion".
Du skriver "Och patienternas potentiella motkraft är inte särskilt stark: i den mån de befinner sig i akuta tillstånd av psykisk smärta är de utlämnade i deras [biologisternas min anm] våld." "Våld"? Varför inte "omsorg"? Och är du riktigt säker på att om patienterna bara vore lite starkare, då skulle de minsann protestera och istället kräva psykoanalys?
Och allt för att göra ner något som du ogillar, oavsett vad andra tycker.
För det första försöker hon dra skiljelinjen mellan "biologisterna" med sina piller och "lättadministrerade lösningar" kontra de kloka psykoanalytikerna. Det är ju inte sant. Att ny hjärnforskning har gett oss bättre mediciner än tidigare är bara en förklaring till att psykoanalysen är på tillbakagång. En annan faktor, som Manga inte tar upp, är att kognitiva terapiformer har visat sig vara riktigt effektiva. Särskilt i kombination med medicin.
Så bilden av okänsliga pillerförskrivare kontra medkännande terapeuter är osann. Både kognitiva terapeuter och psykiatiker kan vara väl så medkännande. Och ingen menar att det skulle vara enkelt. Däremot så fungerar ofta kombinationen kognitiva terapier och piller.
Hon påstår nämligen för det andra att psykoanalysens tillbakagång berott på lobbying och monopolisering av undervisningen. Men ingen har använt sådana skamgrepp för att tränga tillbaka psykoanalysen. Det har den gjort så väldigt bra själv. Det var nämligen så att psykoanalys, även om det är en fascinerande verksamhet, inte hjälpte så värst många.
För när man började se på allvar vad som fungerade och inte fungerade, dvs ägnade sig åt det som kallas ett evidensbaserat angreppssätt (inte heller det ett populärt begrepp hos Manga), så såg folk att effekterna i deras ögon var mer önskvärda av modern terapi och moderna piller.
För det är nämligen folk som väljer. Inte staten. Manga skriver "staten privilegierar biologisterna: de erbjuder enkla förklaringar och snabba metoder.". Men den som satt sig in i hjärnans kemi eller kognitionsforskningens resultat vet att förklaringarna är allt annat än enkla.
Och tror hon inte att folk också föredrar snabba metoder? Tro mig, är man fast i ångest, nattsvärta, självhat och vanföreställningar, så är det inte långsamma metoder man vill ha.
Men vad den enskilda brukaren av psykiatrin tycker verkar inte spela någon större roll i Mangas värld. Hon misstänkliggör ansatsen idéhistoriskt genom att påstå att de moderna metoderna bygger på en överlägsenhetsideologi (men utan att ge ett enda exempel). Hon förminskar dem genom att påstå att de är relativt oberoende av den enskilde utövarens skicklighet (vilket inte är sant, men om de vore det så vore det väl en bra sak?) Hon kör den gamla guilt-by-association-drapan psykofarmaka-är-knark-som-avtrubbar, som gör patienterna "fogliga", och antyder att de moderna metoderna inte tar hänsyn till komplexiteten hos känslor och begreppsbilder.
Hon är lika nyanserad som Roy Anderssons gamla valfilm.
Det riktiga slaget i magen kommer i slutet av artikeln: "Vem tar sig rätten att bestämma om en enskild människas mål med sitt liv när den fråga man ställer är om hon svarar som hon ska på sin behandling?"
Ja, den frågan bör du ställa dig själv, Edda Manga. För du säger i slutklämmen: "Men vad som bedöms som friskt eller sjukt i ett samhälle och vem som ges makten att bestämma behandling och bedöma resultat är i grunden politiska frågor. De angår oss alla som medborgare" Men vad är det politiserandet, och din argumentation, om inte just ett sådant försök att bestämma om andra människors livsmål? Vad andra människor bör uppfatta som friskt?
Du har ägnat en spalt åt att försöka göra ner och smutskasta psykiatriska ansatser som har hjälpt massvis med människor, människor som inte tidigare kunnat få bra hjälp. Som har blivit "hjälpta", där behandlingen har "fungerat" enligt deras egna definitioner av begreppen "hjälp" och "funktion".
Du skriver "Och patienternas potentiella motkraft är inte särskilt stark: i den mån de befinner sig i akuta tillstånd av psykisk smärta är de utlämnade i deras [biologisternas min anm] våld." "Våld"? Varför inte "omsorg"? Och är du riktigt säker på att om patienterna bara vore lite starkare, då skulle de minsann protestera och istället kräva psykoanalys?
Och allt för att göra ner något som du ogillar, oavsett vad andra tycker.
torsdag 4 juni 2009
Att inte få den vård man betalat för
Jag blir så trött.
Aftonbladets ledare menar att det här med vårdval Europa, det är en en usel idé. Det leder bara till kaos, och att den stackars stackars Försäkringskassan får mer att göra.
Och så lyckas man på nåt vis få in vinkeln att eftersom Försäkringskassan kanske inte kommer att lyckas göra sitt jobb och betala för sjukvården, så måste kanske privatpersoner ligga ute med pengarna. Vilket i så fall öppnar för att kanske stygga stygga PRIVATA aktörer kan låna ut pengarna under tiden eller sälja sjukförsäkringar.
Och då får dom rika vård minsann! *Nickar förnumstigt*
Alltså, kära Aftonblad, varför vill folk söka sig utomlands till att börja med? Till läkare som kanske inte talar svenska och som definitivt inte kan räknas till närsjukvården? När orkar man med allt det meckiga krånglet med att söka vård utomlands?
Jo, när den sjukvård som vi alla har rätt till och redan har betalat för, trots alla skattemiljarder ur våra egna fickor inte lyckas leverera det de är satta att leverera.
Och varför skulle Försäkringskassan krångla med våra egna pengar? Vi har betalat dem till Försäkringskassan, just för detta ändamål. Det är dyra pengar. Vi har slitit hårt för dem. Även låginkomsttagare betalar dyra pengar för att få sjukvård.
Att FK schabblar bort låginkomsttagarnas stålar är väl inget argument för att hindra låginkomsttagarna från att söka vård där den finns, om nu inte den landstingskontrollerade vårdapparaten kan ge dem den vård de har rätt till?
För vad är det för mekanismer som i ledarartikelns skräckscenario leder till att den som kan måste skjuta till egna medel för att få vård? Jo, det är just när landstinget och Försäkringskassan misslyckas.
Det är precis sådana misslyckanden som ett fritt vårdval synliggör. Lyfter upp i ljuset. Att anföra de egna misslyckandena som skäl för att ingen ska få lov att söka sig någon annanstans, det är perverst. Det är som en psykopatisk make som hindrar frun från att lämna hemmet och det destruktiva förhållandet. Eftersom frun försörjer honom.
Aftonbladets ledare menar att det här med vårdval Europa, det är en en usel idé. Det leder bara till kaos, och att den stackars stackars Försäkringskassan får mer att göra.
Och så lyckas man på nåt vis få in vinkeln att eftersom Försäkringskassan kanske inte kommer att lyckas göra sitt jobb och betala för sjukvården, så måste kanske privatpersoner ligga ute med pengarna. Vilket i så fall öppnar för att kanske stygga stygga PRIVATA aktörer kan låna ut pengarna under tiden eller sälja sjukförsäkringar.
Och då får dom rika vård minsann! *Nickar förnumstigt*
Alltså, kära Aftonblad, varför vill folk söka sig utomlands till att börja med? Till läkare som kanske inte talar svenska och som definitivt inte kan räknas till närsjukvården? När orkar man med allt det meckiga krånglet med att söka vård utomlands?
Jo, när den sjukvård som vi alla har rätt till och redan har betalat för, trots alla skattemiljarder ur våra egna fickor inte lyckas leverera det de är satta att leverera.
Och varför skulle Försäkringskassan krångla med våra egna pengar? Vi har betalat dem till Försäkringskassan, just för detta ändamål. Det är dyra pengar. Vi har slitit hårt för dem. Även låginkomsttagare betalar dyra pengar för att få sjukvård.
Att FK schabblar bort låginkomsttagarnas stålar är väl inget argument för att hindra låginkomsttagarna från att söka vård där den finns, om nu inte den landstingskontrollerade vårdapparaten kan ge dem den vård de har rätt till?
För vad är det för mekanismer som i ledarartikelns skräckscenario leder till att den som kan måste skjuta till egna medel för att få vård? Jo, det är just när landstinget och Försäkringskassan misslyckas.
Det är precis sådana misslyckanden som ett fritt vårdval synliggör. Lyfter upp i ljuset. Att anföra de egna misslyckandena som skäl för att ingen ska få lov att söka sig någon annanstans, det är perverst. Det är som en psykopatisk make som hindrar frun från att lämna hemmet och det destruktiva förhållandet. Eftersom frun försörjer honom.
Åsså det här med priskontroll igen...
Det är ganska mycket som i slutändan visar sig vara försök till priskontroll. Alltså försök att besluta om vad ett pris bör vara, istället för att se vad alla människor tillsammans i verkligheten menar att priset bör vara.
Det har aldrig fungerat och det kommer aldrig att fungera. Det verkliga priset bestäms alltid i slutändan av vanligt folks möjlighet och vilja att betala. Alla försök att diktera ett annat pris leder till katastrofer, när skillnaderna mot det verkliga priset blir för stort.
En sak som man inte alltid tänker på är att också pengar har ett pris. Man blir dock påmind när man ska köpa pengar, t ex när man behöver ta ett lån, eller växla till ett annat lands valuta.
Räntor och växelkurser är pris på pengar. Men vänta, det betyder ju att fasta växelkurser (t ex när man har bestämt sig för att en lettisk peng har en fast kurs mot Euron) är ett slags priskontroll!
I Sverige var vi länge övertygade om att vi kunde ha priskontroll på pengar. Svenska kronor skulle alltid vara lika mycket värda. Men när omvärlden, alltså köparna av svenska kronor, under år 1992 inte höll med, så resulterade det i vanvettigheter. En ränta på 500% och annat dumt. Tills man släppte på priskontrollen och lät folk köpa svenska kronor till den kurs de själva tyckte var rimlig.
Kronan sjönk med 25%, dvs ner till sitt verkliga värde, och exportindustrin tog fart igen. Det är alltid svårt att umgås avslappnat med uppblåsta typer. Växelkurser bör vara flytande.
En annan sorts priskontroll är när riksbanker bestämmer räntor. I USA var riksbanken ("Federal Reserve") länge övertygad om att man kan pressa priset på pengar riktigt lågt. Då blir det billigt att konsumera serru och alla blir glada.
När terrorister i September 2001 angrep World Trade Center och USA:s ekonomi blixtstannade, så provade man detta ännu mer. Räntorna pressades på ett konstgjort sätt ner till rekordlåga nivåer. Men när myndigheter tillverkar alldeles för billiga pengar, så blir det alldeles för oförsiktig konsumtion och orealistiska investeringar.
Finanskrisen blir ett faktum.
Undvik priskontroll, snälla! Bara för att du äger en prislappsmaskin betyder inte det att du kan kontrollera vad priset ska vara.
Det har aldrig fungerat och det kommer aldrig att fungera. Det verkliga priset bestäms alltid i slutändan av vanligt folks möjlighet och vilja att betala. Alla försök att diktera ett annat pris leder till katastrofer, när skillnaderna mot det verkliga priset blir för stort.
En sak som man inte alltid tänker på är att också pengar har ett pris. Man blir dock påmind när man ska köpa pengar, t ex när man behöver ta ett lån, eller växla till ett annat lands valuta.
Räntor och växelkurser är pris på pengar. Men vänta, det betyder ju att fasta växelkurser (t ex när man har bestämt sig för att en lettisk peng har en fast kurs mot Euron) är ett slags priskontroll!
I Sverige var vi länge övertygade om att vi kunde ha priskontroll på pengar. Svenska kronor skulle alltid vara lika mycket värda. Men när omvärlden, alltså köparna av svenska kronor, under år 1992 inte höll med, så resulterade det i vanvettigheter. En ränta på 500% och annat dumt. Tills man släppte på priskontrollen och lät folk köpa svenska kronor till den kurs de själva tyckte var rimlig.
Kronan sjönk med 25%, dvs ner till sitt verkliga värde, och exportindustrin tog fart igen. Det är alltid svårt att umgås avslappnat med uppblåsta typer. Växelkurser bör vara flytande.
En annan sorts priskontroll är när riksbanker bestämmer räntor. I USA var riksbanken ("Federal Reserve") länge övertygad om att man kan pressa priset på pengar riktigt lågt. Då blir det billigt att konsumera serru och alla blir glada.
När terrorister i September 2001 angrep World Trade Center och USA:s ekonomi blixtstannade, så provade man detta ännu mer. Räntorna pressades på ett konstgjort sätt ner till rekordlåga nivåer. Men när myndigheter tillverkar alldeles för billiga pengar, så blir det alldeles för oförsiktig konsumtion och orealistiska investeringar.
Finanskrisen blir ett faktum.
Undvik priskontroll, snälla! Bara för att du äger en prislappsmaskin betyder inte det att du kan kontrollera vad priset ska vara.
Alla är välkomna
Alltså... det här är lite skumt.
Å ena sidan: bra att ha ett system där människor får lov att röra sig över gränserna. Och få en chans att skapa sig en framtid där det finns möjligheter. Men kan någon svara mig varför ett blått kort berättigar till att få komma in?
Borde det inte vara tillåtet från början att bo och arbeta var man vill, utan några blåa kort? Och ha ett rött kort istället, endast för dem som missköter sig och är kända skurkar?
Att få röra sig fritt, bo, arbeta, köpa, sälja, predika, propagera, bidra, är i mina ögon självklara mänskliga rättigheter. Jag ryser vid tanken på att det finns stater, som t ex Kuba och Nordkorea, som kräver att medborgarna ska ha ett utresetillstånd innan de får lov att resa utomlands.
"Utresetillstånd" är bland de fulaste ord jag vet. Men det är banne mig nästan lika illa att vi avkräver folk "inresetillstånd" innan de får komma in. Eller "arbetstillstånd" innan de får lov att arbeta.
Äckliga ord.
Å ena sidan: bra att ha ett system där människor får lov att röra sig över gränserna. Och få en chans att skapa sig en framtid där det finns möjligheter. Men kan någon svara mig varför ett blått kort berättigar till att få komma in?
Borde det inte vara tillåtet från början att bo och arbeta var man vill, utan några blåa kort? Och ha ett rött kort istället, endast för dem som missköter sig och är kända skurkar?
Att få röra sig fritt, bo, arbeta, köpa, sälja, predika, propagera, bidra, är i mina ögon självklara mänskliga rättigheter. Jag ryser vid tanken på att det finns stater, som t ex Kuba och Nordkorea, som kräver att medborgarna ska ha ett utresetillstånd innan de får lov att resa utomlands.
"Utresetillstånd" är bland de fulaste ord jag vet. Men det är banne mig nästan lika illa att vi avkräver folk "inresetillstånd" innan de får komma in. Eller "arbetstillstånd" innan de får lov att arbeta.
Äckliga ord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
