Gråzonen igen #prataomdet

De rena övergreppen spelar i en egen division. När man utsätts för övergrepp, och det behöver inte vara sexuella övergrepp, försvarar man ofta i efterhand sig själv genom att förtränga, eller genom att försöka normalisera, eller - som i mitt fall - rungande försvara de som behandlade en illa. Det är en viktig och naturlig psykologisk mekanism som måste synliggöras. Vi kan inte vara fria människor om vi lever under hot om våld, om vi inte förmår resa oss, om vi inte förmår försvara oss, om vi inte förmår se oss själva som mer värdefulla än de som förgriper sig på oss.

Gråzonerna, som Mymlan och Johanna Koljonen är inne på, är en annan men minst lika viktig sak att utforska. Eftersom, som Koljonen skriver, vi inte har språket eller begreppsapparaten för att på ett ärligt sätt förhandla om vår egen sexualitet. Det är det som gör zonerna gråa, de glasklara orden tystnar, alla måste treva sig fram i ett töcken av egen lust och tankeläsning. Om både ett tydligt "Ja" och ett tydligt "Nej" är något folk skäms för, finns ingen gränsmarkering.

Vilket gör att gränser hela tiden överskrids, så länge folk inte väljer att hålla så stor distans att risken för ett övergrepp helt elimineras. Det som även kallas "celibat"

Men inte bara begreppsapparaten saknas. En annan orsak är om ansvaret att driva på hela tiden ligger hos den ena, och ansvaret att säga nej därmed konsekvent faller på den andra.

Det enda du kan säga när du med din kropp tar inititativet är "Ja". Du kan säga "Jag väntar lite", men det är också ett slags "Ja", fast med fördröjning. Du kan lägga ner helt (ett slags "Nej") men då tar du inte längre initiativet.

Vad du aldrig kan berätta är: "Jag vill, men bara om du verkligen vill", "Jag vill, men det måste vara en pardans", och du kan inte fråga "Vad vill du?". Om man inte kan lita på den respons man får kan man i synnerhet inte fråga "Vad vill du?". Annars verkar ju en trevare vara den enda chansen att ställa frågan, om kravet är att all kommunikation är ordlös. Men i berättelserna på #prataomdet är det så ofta fråga om en trevare, som inte bemöts med nej, och därför en trevare till, och till slut har något sexuellt skett som alla inte var OK med.

(Förutom alla de fall av rena övergrepp där trevaren faktiskt har bemötts med nej, men dessa spelar som sagt i en annan division, åtminstone rent juridiskt.)

Det där tror jag spelar roll när man ser till könsfördelningen bland de som berättar. Genomgående blir folk utsatta för andras initiativ. Det förväntade samspelet verkar vara att A är den som ska ta initiativet och B antingen släpper till, eller säger nej. A ställs då inför valet att antingen agera på ohyggligt lite information, till och med tolka tystnad vilket är omöjligt, eller lägga ner sex helt. För om A slutar, och förväntningen är att A ska vara den som drar, så fortsätter inte B. Alls. Då blir det inget.

Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att strategin "treva i tystnad tills motståndet blir tydligt" leder till att man sänker sin risk för att bli utsatt till nära noll, men ökar risken att utsätta andra för sådant de inte vill vara med om.

Och naturligtvis omvänt: strategin att vara passiv och förhålla sig till andras initiativ gör det nästan omöjligt att förgripa sig på andra (det är därför jag för egen del har valt den väldigt många gånger), men man ökar risken kraftigt att antingen råka ut för något man inte vill vara med om, eller att inte få vara med om något man gärna hade varit med om (ehum...).

I vår kulturkrets ligger förväntningarna på män ofta att de ska bete sig i enlighet med A, och på kvinnor att de ska bete sig i enlighet med B. Och den vanligaste åtrån verkar vara den som riktar sig till någon av det motsatta könet. Med de två komponenterna i bakhuvudet blir nästan varenda röst i det här samtalet begriplig:

Till och med enögda könsmaktsteoretiker blir begripliga. Strukturen ovan skapar som visats kvinnliga offer och manliga förövare. Om någon tror att sådant sker med genomtänkt avsikt kan denne lätt se sakernas tillstånd som ett uttryck för mäns makt (med undertexten att "makten" att vara förövare är något eftersträvansvärt, åtminstone för män, eftersom de ju bevisligen har den).

Kvinnor som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli utsatta. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.

Män som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli förövare. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.

Kvinnor som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Är man van att vara tydlig och rak hamnar man nog inte så ofta i den typ av gråzoner vi pratar om. Eller om man haft få partners, och tur med dem man haft. Eller om man accepterat och normaliserat sakernas tillstånd.

Ja, till och med män som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Om de haft turen att möta människor som varit tydliga. Om de är väldigt begåvade på ordlös kommunikation. Alternativt mött väldigt lyckade exempel på strategin "inte visa för honom vad jag egentligen tycker" och därför begått övertramp helt ovetandes.

Ofta när sådana här saker kommer på tal uppträder alltid ett antal män som tycker att det är dags att "vi män" (på något obeskrivet "manligt" sätt) ska "ta vårt ansvar" (hur nu ansvar blev något kollektivt). Jag värjer mig inför sådant tal, för jag kan inte se annat än att själva den könsseparatistiska politiska ansatsen bara förstärker kommunikationsklyftan och därmed problemet.

Visst, "vi män" kan komma överens om "bli bättre på att tolka nej" eller vad som helst, men det ändrar ju ingenting om förväntan på oss ändå i slutändan är att agera förförare bland obefintliga eller motstridiga signaler. Och vissa kommer ändå alltid att tänka på sin egen snopp i första hand, oavsett vad "vi män" säger.

Istället tror jag mer på ett inkluderande samtal.

Att utkräva det individuella ansvaret att välja rätt oavsett omständighet är visserligen viktigt. Ingen ska kunna komma undan med att sko sig själv och sedan skylla på omständigheterna. Men i alla livsviktiga samspel, t ex i vården, försöker man akta sig för att ensidigt skuldbelägga individer. Genom att inse att folk oftast beter sig så gott de kan i de situationer de ställs inför, riktas istället blicken mot vad det är som leder fram till situationerna där de ibland olyckliga valen träffas. Man försöker undvika att människor hamnar i sådana omständigheter där risken att välja fel är stor.

Det är en ansats som man också måste ta till här. För är ju uppenbart så, om man lyssnar på alla berättelser, att det är spelets regler, åtminstone som vissa uppfattar dem, som är problematiska. Även om vi trollade bort alla dåliga individer som uppenbart förgriper sig, så står vi ändå kvar med en massa sexuella situationer där folk far illa. Reglerna för samspelet mellan människor som åtrår varandra är otillräckliga.

Vi saknar begreppsapparat, skriver Koljonen, att på ett riktigt sätt förhandla om vår sexualitet. Det är en klockren analys. Men o, om #prataomdet kunde leda vidare till en sådan begreppsapparat, som människor som älskar kunde vila sig emot; en språkbank med vars hjälp man kan sätta ord på förväntningarna; beskrivningar som uttrycker hela variationen.

Beskrivningar ja. Som vanligt, när det gäller oss människor, är det narrativen som är ingången till verklighetsförståelsen. Därför är alla berättelser på #prataomdet så tillräckliga, även om det inte i förstone leder fram till något annat än att synliggöra den problematik som finns.

Att #prataomdet utan att ha så mycket att säga.

Fantastiskt initiativ att synliggöra sexuella övertramp som pågår på Twitter och på bloggar, inte minst hos en av mina stora favoriter bland bloggare: Mymlan.

Initiativet #prataomdet handlar alltså om att sätta ord på upplevelser av sex och intimitet när dessa inte varit OK. Det rymmer dels tydliga övergrepp, sådana som i lagens mening är straffbara, sådana med tydligt offer och tydlig förövare, men där offret valt att tiga. Tills nu. Att sådant lyfts fram är viktigt.

Men det kanske viktigaste i det här är det som initiativtagaren Johanna Koljonen for efter när hon började "prataomdet för några dagar sedan: gråzonerna. När man först vill men sedan inte. När man vill, men att något inte känns bra i alla fall. När man kanske borde säga till men inte gör det.

Min paniska skräck för att såra andra människor, och min oförmåga att hantera icke-verbal kommunikation, har gjort att jag från tonåren och uppåt helt enkelt oftast avstått från intima relationer om det inte varit väldigt väldigt tydligt vad som gällt.

Om man i tonåren dessutom har väldigt förtroliga relationer med människor får man ju dessutom höra en hel del, om man är någon som folk vågar #prataomdet med. Deras upplevelser förskräcker.

(Och det där med "avstått" får inte på något sätt förstås skrytsamt: det är ju också så att antalet möjliga tillfällen att begå intima övertramp varit högst begränsade. Det har inte handlat om att tacka nej en massa, mer om att ypperligt sällan få frågan. Och om att aldrig ställa den själv förstås, eftersom en ovälkommen invit också kan såra.)

Nu vet jag att jag genom livet gått till överdrift i min omsorg om omvärldens kroppsliga integritet. Och jag vet att människor förundrat sig över att jag aldrig stötte på dem, när de så "tydligt" - fast icke-verbalt vilket för mig är en stor självmotsägelse - signalerat att de gärna önskat lite initiativ från min sida. Att helt undvika intimitet av rädsla för att såra är alltså inte en strategi jag rekommenderar.

Men ändå. Hela grejen med att #prataomdet handlar om att sätta ord på saker. Vara tydlig. Och då kan jag känna att jag hade lite rätt i alla fall, som hela tiden vill ha just ord och försäkran om att allt är OK. När jag inte ville gissa mig fram med kroppen.

I alla relationer är förhoppningen om att partnern är tankeläsare alltid en fåfäng längtan. Vi sitter på olika planeter vi människor, och orden är de verktyg vi har för att nå fram till varandra trots detta avstånd och skillnad i referensramar.

Jag har alltid förundrat mig över hur man kan dela underliv med någon man inte samtidigt kan dela tankar med. Kanske därför som jag såmycket gillar den kristna sexualmoralen som säger att det blir fel om man försöker vara intim med kroppen utan att samtidigt vara det med själen, och utan det uttalade ömsesidiga löftet om omsorg för varandra.

Signaturen sinistrare har poängterat för mig att det i berättelserna på #prataomdet inte rör sig om speciellt "påstridiga snubbar". Samtidigt ser jag ju av berättelserna att det faktiskt är påstridighet som är den gemensamma nämnaren. Folk som tar sig för saker med andra människor för det första utan att fråga, och för det andra utan att sedan ta ett nej för ett nej.

Och denna ordlöshet.

Mymlan skriver bäst:

En reflektion jag har är den om offer och förövare. Och att detta samtal inte handlar alls bara om det. Visst – det finns offer, och det finns förövare.

Men är man ett offer för en förövare om man inte ens försökt säga nej?

Eller är man ett offer för sin egen taskiga självkänsla?

Är man en förövare om ingen har sagt ifrån, om man inte har en aning om att man gör något som sårar?

Central istid

Ett meddelande till mina vänstersinnade vänner: Nej, att statsmakten USA tar sig för saker betyder inte att det är liberalt, kapitalistiskt, eller berömvärt i en högersinnad människas öga.

Amerikanska byråkrater kan vara precis lika drabbade av institutionell ignorans som vilken europeisk byråkrat som helst.

Som t ex i den här reklamkampanjen för decenniets folkräkning:



Ja, hur ska man få reda på hur många bussar som behövs, om man inte räknar och centralplanerar? Undrar hur affärskedjorna gör?

Published with Blogger-droid v1.6.3

Om politikens gränser

Från Anders Nilsson:

Politiken kan med förtjänst fullgöra sin vaktmästartjänst i samhället, och bidra till att det blir möjligt för människor att skapa sina liv och följa sina drömmar. Ibland är det vår barndoms allmäktige vaktmästare och ibland vännen i lägenheten till vänster på första våningen, hon som har koll på vad som händer och hur läget är. Men om vakmästaren tränger sig in i mitt kök och bestämmer veckomatsedeln eller ordningen i sängkammaren så har gränserna överträtts.

Det är inte partier som förändrar världen, det är människor som gör det.

Vilks förklarar sig

Vilks är bra och tydlig.

Religion är lika lite som politik ett slags etnicitet. Religion är lika mycket som politik en idésamling.

Vilka idéer man väljer att ta till sig, och i förlängningen: vilka handlingar man inspireras till utifrån idén, är något man själv har fullständigt ansvar för.

Däri ligger hela den milsvida skillnaden mellan att kritisera en människa för hudfärgen, och att kritisera en människa för handlingar och åsikter.

Hudfärgskritik är rasism. Idékritik är nödvändigt.

Ännu en "killarna mot tjejerna"

Lustigt hur vissa inte förmår se individerna bortom sina egna könsfördomar.

Expressen om Kuba

Johan Ingerö orkar, till skillnad från många andra, läsa Expressen. I Expressen har Åsa Lundqvist kläckt ur sig ett resereportage från enpartidiktaturen Kuba, där hon exotiserar armodet och ofriheten hej vilt.

Ingerö skriver, träffsäkert:

Nu tror jag inte att Lundqvist är en elak person, och jag kräver inte att alla på planeten ska vara politiskt orienterade eller ens intresserade. Men att åka till Kuba och producera den här sortens texter är som att ha åkt till Sydafrika under apartheid-tiden och därefter skrivit något om "den lustiga relationen mellan etniciteterna".