Attribution

Attribution är den tankeprocess då vi i hjärnan förbinder egenskaper med objekt vi ser. Våra ögon uppfattar ljus med vissa våglängder och vår hjärna gör associatonen "rött" och förbinder det med det objekt vi upplever har den röda färgen. "Objektet är rött!" tänker vi.

Även när våra sinnesintryck är tvetydiga, till exempel när vi kan uppfatta vissa våglängder som antingen blått eller vitt, eller svart eller guld, (som en berömd bild av en klänning visar), så vill hjärnan gärna bestämma sig för att det ska vara det ena eller det andra. Detsamma gäller flera synvillor där sinnesintrycken lika gärna kan visa en dansare som snurrar medsols eller som snurrar motsols. Hjärnan tittar inte på dansaren och uppfattar att den snurrar åt båda hållen samtidigt, utan vill bara se det ena hållet eller det andra, trots att tillgängliga data visar att bägge tolkningarna är möjliga.

Det här bedrar oss på så många sätt. Vi brukar säga att om något ska kunna anses vara sant så måste det hänga ihop rent logiskt (vara konsistent) och dessutom inte motsägas av de observationer vi gör (vara kongruent). Kruxet är att varje situation ofta kan beskrivas på flera kongruenta och konsistenta sätt samtidigt som de olika beskrivningarna säger emot varandra.

Vad beror det på? På att våra observationer är otillförlitliga och inte så fullständiga. Istället fyller vår hjärna på med vad vi tror är rimliga tillägg och resultatet blir att vi inte bara observerar en massa saker, utan att vi tolkar och förenklar det, gärna i termer av egenskaper.

Vi observerar hur en persons beteende inte är hjälpsamt i en viss situation. Men vi inte bara observerar, vi lägger dessutom till en massa antaganden om personens syften (onda?) och egenskaper (dum i huvudet?). Och dessa antaganden baseras dels på erfarenheter, men också på inbyggda tendenser (bias) vi människor har när vi tolkar.

I det politiska samtalet är det enormt viktigt att vi försöker se situationen för vad den är. Att vi förstår att det är flera olika mönster som pågår, och att omständigheterna sällan kan reduceras till enkla egenskaper runt avgränsade objekt.

Fake News är vi allihopa

Från en massa högerpopulistiska propagandister hörs ropen om att etablerade medier är såpass vinklade att de inte är att lita på. Detta är en klassisk strategi från populistiska despoter: misskreditera den journalistik som kan tänkas granska dig. Alla ifrån Hitler till Chavez och nu senast Trump har gjort det.

Kruxet är att de kan lansera storyn om vinklad etablissemangsmedia utifrån det faktum att även etablerade medier skapas av människor, och människor har en oerhört stark tendens att just vinkla. Även människor som till utbildning och gärning är journalister. Vi människor förstår världen i termer av "typiska berättelser" (narrativ) och i en grupp finns det bara plats för vissa sådana. Det gäller oavsett om gruppen är en etablerad tidningsredaktion eller en nationalistisk sekt.

Berättelserna styr vilka fakta vi känner ett lätt obehag inför att möta: de fakta som inte rimmar med berättelsen. Obehaget kallas för kognitiv dissonans och vi har en undermedveten impuls att undvika den. Berättelserna styr vilka frågor vi tycker är relevanta att ställa, vilket perspektiv vi intar när vi skildrar något, och vilka vi empatiserar med. Så gör du och så gör jag och så gör både journalister på SVT och de som ängsligt tyr sig till en propagandakanal.

När man delar ett etablissemangs tankestrukturer och berättelser ser man inte vinklingen. Den är det normala. När man däremot inte har samma perspektiv som etablissemanget syns det smärtsamt tydligt.

När jag blev kristen i 20-årsåldern blev det så tydligt att mycket av det som rörde kristendom i medierna utgick från ett par enkla narrativ, där i synnerhet narrativet om den makthungriga kyrkoapparaten dominerade. Att en kyrkoorganisation kunde agera utifrån att dess styrelse var fromma människor med vissa trosföreställningar var ett tolkningsmönster som syntes mer sällan. När någon i radio förklarade att kristet abortmotstånd motiveras med en önskan om att begränsa kvinnors sexualitet ställde ingen av reportrarna motfrågan om det inte istället kunde motiveras med en trosföreställning om mänskligt liv som heligt. Narrativet om kvinnorförtrycket som grundläggande motivation och fromheten som skenhelig undanflykt var tydligen det normala, det som ingen såg någon anledning att ifrågasätta.

Detta kan många vittna om. Perspektivet i Ekonomiekot är sällan en kommunalanställd ensamstående moders; när reportrar ifrågasätter politiska satsningar frågar man om inte politikerna kunde göra mer - sällan ifrågasätts att de alls lägger sig i och bränner folks skattemedel; när skurkar i invandrartäta bostadsområden förstör för invånarna är perspektivet sällan invånarnas (även om de på senare tid har börjat få höras mer, men fortfarande mest som en homogen mängd offer) utan skeendet betraktas utifrån och ovanifrån; perspektivet när arbetsmarknad och trygghetssystem skildras är sällan småföretagarens; flyktingmottagandet handlar om mottagandet och inte om att vara flykting och så vidare och så vidare.

Därav normkritik. Att man ser hur skildringar formas och skapas inom vissa berättelseramar som gör olika perspektiv lättare och svårare att inta.

Normkritik betyder inte att alla normer är lika dåliga och alla perspektiv lika sanna, även om många som sysslat med normkritik har haft relativiserande tendenser. Fakta i sakfrågor gör vissa hållningar omöjliga att inta om man vill vara intellektuellt hederlig, och en viss värdering är inte kompatibel med vissa perspektiv.

Men normkritik kan lära oss att fler perspektiv än de vi omedelbart ser kan vara sanna samtidigt. Och det normkritiska förhållningssättet kan varna oss när vi slentrianmässigt håller på att sprider ett sakligt falskt påstående bara för att det råkar rimma så väl med de berättelser vi tycker är relevanta.

Men det kräver en form av intellektuellt arbete vi normalt sett inte är disponerade att genomföra. Grundläget i hjärnan är att spontangilla och tro på påståenden som rimmar med det vi redan tror på. Tillsammans med extremt låga trösklar för att göra sin röst hörd ger det effekten att en enormt massa fake news sprids av oss allesammans. Eller om inte direkt falska nyheter så bara detta att vissa nyheter inte får utrymme av oss om de inte rimmar med de föreställningar vi redan har.

Så istället: lyssna mycket även på dem som inte delar samma uppfattning. Var uppmärksam på de egna känslomässiga reaktionerna inför vissa påståenden: vilka reagerar jag instinktivt positivt respektive negativt inför? Vad är fakta i målet? Vilka fakta tycker jag inte om att höra? Precis där bör jag sätta in det normkritiska tänkandet gentemot mig själv. Och sök för allt i världen umgänge med de som inte tycker som du själv. Prata med dem och lär dig om olika sätt att se på världen.

Vikten av att släppa fram varandra

Smärtan från totalitära politiska rörelser, rörelser som vill begränsa folks frihet att tänka, uttrycka sig, och älska som de vill är för mig av två slag:

Först för det lidande de orsakar alla, både de som är med och de som inte är med.

Men dubbelt så mycket för meningslösheten i det hela. Det finns ingen vinst i att begränsa på det sättet. Inget blir bättre. Inget.

De inbyggda spänningarna

I bilden av hjärtat som jag använder mig av finns en massa inbyggda spänningar mellan behoven beskrivna. Mellan frihet och trygghet till exempel. Vi reagerar negativt när vi blir trängda och känner att vår frihet är beskuren, men friheten i alla vägval och i att känna att ansvaret för vårt eget liv läggs på oss allena, den är svår att bära. För mycket frihet av fel sort skapar en enorm otrygghet.

Många förtryckande strukturer är samtidigt väldigt trygga. Det måste de vara. De måste vara tillräckligt trygga för att kunna dra folk till sig och behålla dem, även när folk mår dåligt inom dem. De måste erbjuda ett stöd att leva, även om de inte förmår möta folks behov av frihet och självförverkligande.

Inom en förtryckande struktur finns det framförallt en väg till att känna sig fri och dessutom känna få en god självbild: att man befinner sig på en högre plats än andra i hackordningen. Att man har ett stort inflytande på andra. Och i en förtryckande struktur är att ha ett stort inflytande över någon annan detsamma som att begränsa den. Så den förtryckande strukturen föder sig själv: den ger inget utrymme till självförverkligande som inte innebär att du hindrar andra.

Självförverkligandet som nollsummespel. Det kräver ett visst sorts sinnelag för att vidmakthålla den föreställningen: synen på roller och positioner som fast givna, synen på att ingen kan växa och få det bättre utan att det innebär något sämre för alla andra, synen på positionen inom hackordningen och de förtryckande normerna som om inte gudagivna så åtminstone evigt sanna.

I sekterisktiska miljöer, i stater som inte erkänner mänskliga rättigheter (alla stater innan människorättsrevolutionerna från slutet av 1700-talet och framåt), i klankulturer, hos alla med totalitära anspråk, där lever och frodas denna typ av tankar. Där har man givit folket med nollsummetänkade och tron på eviga ordningar all makt. Där finns det inga lagar som begränsar begränsarna, där skyddar folk inte varandras frihet att tänka, tycka, tro, prata, klä sig och köpa och sälja och på annat sätt arbeta efter eget huvud.

Att hela tiden offra friheten på trygghetens altare är en mänsklig urimpuls. Samtidigt är det en paradoxal impuls, den som offrar frihet för trygghet förtjänar varken det ena eller andra heter det, och ofta får den som offrar friheten ingen trygghet. De nationer som från 1700-talets slut och framåt bestämde sig för att skydda individens frihet mot den sekulära och religiösa överhetens klåfingrighet har lett en utveckling mot enorm trygghet för dess invånare: mat, bostäder, hälsa, utbildning, livslängd, välmående, rättsäkerhet. Och i de nationer där man beslutat sig för att inte välja den vägen har blivit länder som invånarna mer än gärna flyr ifrån.

Det är en spänning mellan trygghet, frihet, och grupptillhörighet som ställer frågan vad det innebär att vara en bra människa. Jag skrev igår att vår strävan efter trygghet, frihet, tillhörighet och att känna oss goda och dugliga, våra urimpulser, är förpolitiska. Sett i historiens backspegel verkar det som om spänningarna mellan drivkrafterna har en lösning: skapa en gemenskap runt det meningsfulla målet att lyfta varandras kompetens och möjliggöra varandras frihet. För då blir vi tryggare.

Förpolitiskt

Längtan efter trygghet, frihet, tillhörighet och att få känna sig bra, både duktig och meningsfull, är förpolitisk. Den längtan finns och gör sig påmind oavsett vilka politiska (och religiösa) vinklar vi anlägger.

Människors längtan och skräck

En sak som jag tack vare mitt jobb blivit varse om är de universella drivkrafter som vi alla mer eller mindre hyser. Forskare har undersökt vad som motiverar respektive demotiverar de flesta av oss, och kommit fram med en massa modeller som försöker sammanfatta det hela på ett begripligt (och därför också förenklat) sätt. Jag har beskrivit ett par av dessa modeller i min kursmodul om psykologiska behov och sammanfattat det hela till behoven av att känna oss trygga, fria, tillhöriga, meningsfulla och duktiga.

I förändringsledning (som till 10 % handlar om att peka ut riktningen och till 90 % handlar om att hjälpa folk att vilja och våga ta steget till nya beteenden i en organisation) kan man absolut inte tro att det går att springa förbi de här behoven. När vi människor känner att vår trygghet eller frihet hotas, när vi blir osäkra på vår grupptillhörighet eller när vår självbild som goda och duktiga utmanas, då går vi i försvar. Förnekar, drar oss undan, angriper den eller det som hotar på olika sätt.

Det luriga är att detta kan vi göra helt omedvetet. Vår hjärna kan uppleva hot utan att vi är medvetna om det. Vårt beteende kan anpassa sig efter dessa undermedvetet uppfattade hot utan att vi förstår att vi agerar som svar på en hotfull upplevelse. När besluten väl är tagna och beteendet justerat, först då sätter vi gång att hitta på den logiska förklaringen till vårt agerande i efterhand.

Här finns en stor del av förklaringarna till mycket av dagens politiska skeenden. Populismens framfart bygger till exempel på rädslor. Också motståndet mot en viss populism kan så lätt falla över i en helt egen sorts populism, som också är rädslodriven.

"Se här vilket kaos i sjukvården och i rättsväsendet och på gatorna som massinvandringen har orsakat!"

"Var och en som nämner det kaos som finns i sjukvården och i rättsväsendet (och åtminstone på vissa gator) stöttar de främlingsfientliga krafterna!"

Bägge uttalandena är i ljuset av faktiska data helt absurda. Men rädslorna som puttrar under ytan gör dem rimliga och rationella. Rädslan gör oss tunnelseende. Vi får bara det upplevda hotet ("massinvandringen" respektive "främlingsfientligheten") för ögonen och tolkar därför alla intryck i ljuset av det, och förbiser alla andra data som inte platsar inom den upplevda hotbilden.

För egen del behöver man försöka se sin rädsla, och med kunskap, datainhämtning och analysförmåga försöka betrakta situationen ur olika vinklar. Ta fram alla tänkbara berättelser om samtiden ur datat och inte fastna i den berättelse som känslan för tillfället tycker är viktigast. Det handlar om att betrakta flera berättelser som potentiellt sanna samtidigt och notera men ignorera den upplevelse av kognitiv dissonans (smärta i huvudets logikkretsar) som alltid uppstår när man betraktar parallella och motsatta förklaringsmodeller.

I relationen till andra handlar det om att vara utforskande. Vad är det för upplevda hot som triggar att en viss tolkning har vunnit företräde hos min medmänniska? Hur kan jag hjälpa till att lugna min medmänniska och kanske öppna upp för andra sätt att se världen? Först när en människa kan tänka sig en verklighetsbeskrivning är hen mottaglig för att acceptera data som stöder verklighetsbeskrivningen.

Det är på den nivån och med de metoderna som jag tror att det politiska samtalet behöver röra sig. Både vårt politiska samtal med varandra, men också (och kanske framförallt) i vår inre dialog med oss själva. Förändring börjar ju på insidan, med mig.

Rädslan och samtiden

Så var det dags igen, Blogg 100-utmaningen från Fredrik Wass. Ett inlägg om dagen i hundra dagar. I år fick vi ett förslag på tema, att inläggen skulle handla om yttrandefrihet och det politiska samtalet. Detta förstås mot bakgrund av den tilltagande polariseringen, filterbubblorna, det tanklösa hatet, och att val efter val även i västvärlden under 2016 har vunnits av politiska rörelser som på olika sätt är fiender till den liberala demokratin.

På ett sätt är det en återgång till det normala. Det demokratiska projektet runt friheten att tycka, prata, interagera, köpa av varandra, och på andra sätt lägga tonvikten på samarbete, det är ett historiskt undantag. Även resultatet: en lång fred, enormt välstånd och frihet för många människor, är ett historiskt undantag. Styret av klaner, imperier och nationer har annars i historien präglats av kleptokrati, förtryck, osäkerhet, och härskarnas godtycke. Men nu ser vi hur även USA fått en president med ett beteende som liknar de latinamerikanska populisterna (till höger och vänster) och i Europa ser vi populistisk och våldsam nationalism försöka ta makten på ett sätt som liknar den populistiska nationalismen i många länder i både Mellanöstern och Afrika.

Vad händer?

Min omedelbara tanke är att det här rör sig om rädslor. Rädslan är en enormt stark drivkraft som får oss att bete oss på sätt som vi under trygga omständigheter inte skulle göra. Men rädslan är samtidigt lite lurig. Vi upplever den inte alltid. Den uppstår, flera millisekunder innan vi hinner märka av den, djupt inne i våra hjärnor som en snabb och primitiv respons på ett upplevt hot. Innan vi hinner märka av den kan den inom oss ha skapat ilska eller undvikande eller en mängd andra försvarsreaktioner.

Hat, förlöjligande, att bedöma samma handling olika beroende på om vi identifierar oss med dem som utför den eller inte, undvikande av resonemang och analyser som inte leder fram till det vi redan tror på, alla dessa beteenden är försvarsreaktioner på upplevda hot. Och populismen kräver precis den typen av försvarsreaktioner. Den överlever inte i en miljö av nyfiket utforskande, respektfullt bemötande, rättvis bedömning av ord och handlingar, eller intellektuellt hederligt resonerande.

Det har inte med faktisk trygghet att göra, om vi med faktisk trygghet menar sannolikheten att vi råkar ut för något farligt. Den faktiska tryggheten har ökat enormt, och det stora hotet ligger i att vi överger precis den demokrati och öppenhet som skapat tryggheten. Det har med upplevelser att göra, och av det faktum att det förstås finns problem och potentiella hot varav populismen till både höger och vänster och nord och syd är ett.

Det är därför det är superviktigt att ta folks oro på allvar. Förstå vad som triggar oron, och räkna ut hur den stillas på ett produktivt sätt. Från mitt jobb med att hjälpa organisationer att leda förändring vet jag att det inte hjälper att utgå från sina egna upplevelser om man vill påverka i en viss riktning. Man måste utgå från det perspektiv man vill påverka. Anamma precis det sätt att tänka som man först inte förstår.

Detta upplever många som lite rädsloskapande. Vissa är rädda för att bli påverkade när de sätter sig in i andra människors sätt att tänka. Andra är rädda för att det respektfulla lyssnande som krävs för att förstå på något sätt uppmuntrar den man lyssnar på att fortsätta tänka och bete sig som den gör. Det triggar försvarsmekanismer som att anklaga folk för att "gulla med fienden" eller att vantolka "förstå oro" till att betyda "bejaka och bekräfta folks upplevda skäl till sin oro".

Men den typen av rädslor är som alla andra rädslor inte så produktiva. De finns, och man får som sagt försöka utforska dem och förstå dem om man vill göra något åt dem. För göra något, det behöver vi.