Rädslan och samtiden

Så var det dags igen, Blogg 100-utmaningen från Fredrik Wass. Ett inlägg om dagen i hundra dagar. I år fick vi ett förslag på tema, att inläggen skulle handla om yttrandefrihet och det politiska samtalet. Detta förstås mot bakgrund av den tilltagande polariseringen, filterbubblorna, det tanklösa hatet, och att val efter val även i västvärlden under 2016 har vunnits av politiska rörelser som på olika sätt är fiender till den liberala demokratin.

På ett sätt är det en återgång till det normala. Det demokratiska projektet runt friheten att tycka, prata, interagera, köpa av varandra, och på andra sätt lägga tonvikten på samarbete, det är ett historiskt undantag. Även resultatet: en lång fred, enormt välstånd och frihet för många människor, är ett historiskt undantag. Styret av klaner, imperier och nationer har annars i historien präglats av kleptokrati, förtryck, osäkerhet, och härskarnas godtycke. Men nu ser vi hur även USA fått en president med ett beteende som liknar de latinamerikanska populisterna (till höger och vänster) och i Europa ser vi populistisk och våldsam nationalism försöka ta makten på ett sätt som liknar den populistiska nationalismen i många länder i både Mellanöstern och Afrika.

Vad händer?

Min omedelbara tanke är att det här rör sig om rädslor. Rädslan är en enormt stark drivkraft som får oss att bete oss på sätt som vi under trygga omständigheter inte skulle göra. Men rädslan är samtidigt lite lurig. Vi upplever den inte alltid. Den uppstår, flera millisekunder innan vi hinner märka av den, djupt inne i våra hjärnor som en snabb och primitiv respons på ett upplevt hot. Innan vi hinner märka av den kan den inom oss ha skapat ilska eller undvikande eller en mängd andra försvarsreaktioner.

Hat, förlöjligande, att bedöma samma handling olika beroende på om vi identifierar oss med dem som utför den eller inte, undvikande av resonemang och analyser som inte leder fram till det vi redan tror på, alla dessa beteenden är försvarsreaktioner på upplevda hot. Och populismen kräver precis den typen av försvarsreaktioner. Den överlever inte i en miljö av nyfiket utforskande, respektfullt bemötande, rättvis bedömning av ord och handlingar, eller intellektuellt hederligt resonerande.

Det har inte med faktisk trygghet att göra, om vi med faktisk trygghet menar sannolikheten att vi råkar ut för något farligt. Den faktiska tryggheten har ökat enormt, och det stora hotet ligger i att vi överger precis den demokrati och öppenhet som skapat tryggheten. Det har med upplevelser att göra, och av det faktum att det förstås finns problem och potentiella hot varav populismen till både höger och vänster och nord och syd är ett.

Det är därför det är superviktigt att ta folks oro på allvar. Förstå vad som triggar oron, och räkna ut hur den stillas på ett produktivt sätt. Från mitt jobb med att hjälpa organisationer att leda förändring vet jag att det inte hjälper att utgå från sina egna upplevelser om man vill påverka i en viss riktning. Man måste utgå från det perspektiv man vill påverka. Anamma precis det sätt att tänka som man först inte förstår.

Detta upplever många som lite rädsloskapande. Vissa är rädda för att bli påverkade när de sätter sig in i andra människors sätt att tänka. Andra är rädda för att det respektfulla lyssnande som krävs för att förstå på något sätt uppmuntrar den man lyssnar på att fortsätta tänka och bete sig som den gör. Det triggar försvarsmekanismer som att anklaga folk för att "gulla med fienden" eller att vantolka "förstå oro" till att betyda "bejaka och bekräfta folks upplevda skäl till sin oro".

Men den typen av rädslor är som alla andra rädslor inte så produktiva. De finns, och man får som sagt försöka utforska dem och förstå dem om man vill göra något åt dem. För göra något, det behöver vi.