lördag 7 augusti 2010

Orsak och verkan i Venezuela

Erik Svensson (sympatiserar med Socialistiska Partiet om jag inte tar miste) på bloggen "Biology & Politics" ger oss liberaler en reprimand för att vi så schablonmässigt klankar ner på den politik som president Chavez för i Venezuela.

Istället rekommenderar han en balanserad artikel i Röda Rummet som avhandlar både ljuspunkterna i Venezuela, men också problemen. Jag, som gillar ärlig och balanserad rapportering utan bias, läser artikeln och konstaterar att Erik Svensson har rätt: artikeln lyfter fram både framsteg (åtminstone som författaren uppfattar dem) och uppenbara bakslag.

Men, tänker jag, ser han inte hur flera av de sk "framstegen" är den direkta orsaken till många av bakslagen? Några exempel:

Venzuela har under ett par års tid haft oerhört fallande produktivitet, inte minst inom livsmedelssektorn. Artikeln skriver: "En av orsakerna till den minskade produktionen är det senaste halvårets elbrist.". Lite längre fram skriver han: "Hela elsektorn i Venezuela är sedan några år tillbaka statlig." Hm, jag känner igen ett bekant mönster här...

Elbristen förklaras i artikeln med i första hand torka (minskade vattenreserver) och i andra hand ökande efterfrågan på el tack vare de lyckade åtgärderna mot fattigdom.

Men har inte de omgivande länderna haft precis samma torka, men inte drabbats av samma problem? Och en ökad efterfrågan på grund av minskad fattigdom innebär ju mer köpkraft åt dem som önskar köpa el, vilket innebär ökade investeringsmöjligheter för elbolagen att öka sin produktionskapacitet, alternativt köpa in el från utlandet.

I alla normala fall skulle ökad efterfrågan och minskad produktionskapacitet till en början höjt priserna vilket skickat en signal till myllret av producenter att tillgodose behovet så att priser och konsumtion stabiliseras på en nivå som både producent och konsument upplever som skälig.

Men eftersom det inte finns något myller, utan enbart ett statligt monopol i linje med Chavez politik att nationalisera alla näringar av strategisk betydelse, så slås alla normala signalsystem i ekonomin ut och konsekvensen blir förstås brist. Vem hade väntat sig något annat?

Däremot talar artikeln om ett annat signalsystem. När bristen slutligen blir uppenbar och katastrofal så beslutar regeringen om ransonering: "Regeringens svar på den akuta elbristen blev att i slutet av 2009 deklarera att en nödsituation rådde inom elförsörjningen. I regeringsdekretet ingick en omedelbar – om än tillfällig – minskning av arbetsdagens längd till sex timmar, en minskad produktion inom den tunga, elintensiva industrin, planlagda elavbrott vissa tider på dygnet i storstäderna, ..."

Alla tre åtgärderna förvärrar problemen. Hade de använt prismekanismen hade problemet istället avhjälpts. Men man har väl fullt upp med att istället för att avhjälpa energibristen förstärka arbetsplatsdemokratin: Man har haft massmöten, utsett delegater, diskuterat anställningsvillkor, och gjort allt... utom producerat tillräckligt med elström.

Energibrist (i ett land som dryper av råolja) är dessutom farlig eftersom den slår så hårt mot välfärden, och i synnerhet livsmedelsindustrin. Och mycket riktigt talar artikeln om tomma hyllor i livsmedelsbutikerna.

Tydligen ska denna brist enligt artikeln också bero på att vissa producenter avsiktligt drar ner produktionen för att driva upp priserna och inte möta folks efterfrågan. Men det är ju ett beteende som i normala fall bestraffar sig själv. I samma sekund som en producent inte längre förmår möta folks behov träder nästa producent fram och uppfyller dem. I en normal ekonomi vill säga.

Ett sådant myller av alternativa producenter för konsumenterna att vända sig till finns nämligen inte. För ekonomin är inte normal, varken nu eller tidigare.

Venezuela är ett av alla dessa länder där man möts av oerhört många artificiella hinder när man vill etablera företag och ta sig in på misskötta marknader. Det system som Chavez vill bort ifrån är ju inte marknadsliberalt, utan - som på så många håll i Latinamerika - det gängse protektionistiska och korrumperade fåbolagsväldet som håller folk och länder i fattigdom.

För att citera Internationalen: "viktiga delar av ekonomin kontrolleras av en liten klass bankirer och bolagsdirektörer." och "Den borgarklass, som anförda av landets arbetsgivarförening och med stöd av ett mindre antal högre militärer och kyrkans ledning, våren 2002 genomförde en statskupp ...". Inte direkt kännetecknen på en liberal marknadsekonomi.

Chavez motdrag mot de värsta korrumperade oligarkerna är att förstatliga dem, och lägga dem i fackens och kommunernas händer. Men varför tar man inte istället bort hindren för nya matproducenter att etablera sig? Den yttersta konsumentmakten är ju makten att gå till konkurrenten. Konkurrensen är den benhårda reglering av kapitalets makt som ser till att kapitalet kryper och fjäskar för att tillfredsställa folkets behov.

Den korrumption man på flera ställen talar om i artikeln är ju ett resultat av att hierarkin är en enda. Det spelar ingen roll om den hierarkin består av priviligierade markägare, högerpolitiker, vänsterpolitiker, fackföreningsledare eller företagsledare, så länge det inte finns ett myller av alternativ är man som vanlig liten människa hänvisad till den stora strukturen.

Sådant öppnar upp för korrumption, när folk i maktapparaten förstår att utnyttja sin ställning. Och så länge den offentliga makten inte kraftigt begränsas, så kommer människor i maktapparaten att verkligen vara priviligierade och ha möjlighet att utnyttja detta.

Så hur man kan utmåla förstatligandet och inordnandet av produktionsmöjligheterna i en och samma maktapparat, vars makt växer på vanligt folks bekostnad, som en god sak; samtidigt som man förfäras över både brist och att maktapparaten är korrumperad, det begriper jag inte.

Samma missgrepp och dess naturliga konsekvenser återkommer gång på gång. Artikeln klagar över fallande stålproduktion. Men framhåller som en lösning att dra ner på exporten och enbart sälja till hemmamarknaden. Men hur vinner man ökad produktivitet på det sättet?

Om de däremot sålde till högstbjudande, antingen denne befann sig utanför eller innanför landets gränser, så skulle de ju få pengar till investeringar och modernisering av produktionsapparaten, och till högre löner, vilket skulle på samma gång höja både den inhemska produktiviteten och köpkraften.

Jag överlämnar till läsaren att hitta fler exempel på hur Venezuelas problem i mycket direkt beror på Chavez försök att lösa dem, och funderar över det där med att ta ansvar för sin ideologi. Om man förespråkar X, och X leder till Y, så kan man inte i min värld mena att Y är ett oförutsett olycksfall i arbetet. Antingen säger man då att Y är en helt acceptabel och väntad konsekvens, eller så överger man X.

När det gäller ekonomisk politik handlar det om att betrakta konsekvenserna av den förda politiken, i enlighet med hur ekonomi faktiskt fungerar. Annars tar man inte ansvar.

4 kommentarer:

  1. Hmmm... är det månne Chavez som ligger bakom den svenska bostadspolitiken? Jag ser vissa paralleller.

    SvaraRadera
  2. Att reglering och monopolisering och priskontroll leder till en bristsituation med köer och ransonering som följd, menar du... Kanske det... bostadsmarknaden... och arbetsmarknaden... och sjukvården... och...

    SvaraRadera
  3. Ska säga att jag faktiskt tycker att detta är en hyfsat balanserad och intellektuell liberal blogg, till skillnad från de andra liberaler jag kritiserade i deras syn på Venezuela.

    Vad gäller tolkningarna av bl. a. elbristen i Venezuela så menar jag att det inte är rimligt att skylla den på Hugo Chávez. Att landet endast har en stor damm och ett stort vattenkraftverk som begränsar elproduktionen har ju historiska förklaringar, och Chávez har haft andra prioriteringar än att stimulera utbyggnaden av vattenkraft. Torkan som har inträffat hade drabbat även en borgerlig regering, var så säker. Nu byggs det nya kraftverk runt om landet (vilket framgår av artikeln), men det tar ju tid innan de kan tas i bruk. Även om Chávez hade startat direkt när han kom till makten 1998, så är det inte säkert att elbristen hade kunnat undvikas.

    Vad gäller den övriga varubristen så är det, som du korrekt påpekar, delvis ett resultat av stigande levnadsstandard och ökad efterfrågan hos den fattiga befolkningen som har bidragit till detta. Vill man fylla hyllorna i matvaruaffärerna så ska man, cyniskt sett, höja priserna så mycket så att folk svälter ihjäl och inte har råd att handla, men det tycker jag (och många andra) inte är en så bra idé. För mig är det ett rimligt "pris" att betala att efterfrågan (åtminstone tillfälligt) kan överstiga tillgången, om man vill bygga en modern välfärdsstat.

    Det är också sant att den ökade efterfrågan och befolkningens levnadsstandard har drivit upp inflationen, som ligger mellan 20 och 30 %. Men det gäller återigen att ha ett historiskt perspektiv på detta. Inflationen är visserligen hög nu i Venezuela, men var MYCKET högre under 1970-, 1980- och 1990-talen, då Venezuela styrdes av marknadsliberala presidenter. Du kan alltså inte skylla den höga inflationen i Venezuela ENBART på Chávez, utan att vara intellektuellt hederlig och erkänna att landet har brottats med hög inflation även i ett historiskt perspektiv (inte ovanligt vad gäller oljestater):

    http://biologyandpolitics.blogspot.com/2008/02/stark-ekonomisk-utveckling-i-venezuela.html

    Slutligen så förtjänar det också att nämnas att Venezuela har ökat sin livsmedelsproduktion av bl. a. mjölk och kött under Chávez tioåriga styre, och är idag närmare självförsörjning än man var i slutet på 1990-talet. Återigen: det säger jag inte för att säga att allt är frid och fröjd i Venezuela, utan för att det är viktigt med en nyanserad och balanserad debatt.

    Som sagt: Jag välkomnar att fler liberaler som du börjar föra en mer nyanserad diskussion, precis som vi på vänsterkanten ska försöka undvika att okritiskt placera Chávez på piedestal. Det blir intressantare debatt än om allting målas antingen i svart eller vitt.

    För övrigt noterar jag att du verkar ha Socialistiska Partiet och trotskismen som specialintresse?

    Mvh/Erik

    SvaraRadera
  4. Hej, kul med respons!

    Du tar upp många punkter, och var och en av dem är värda ett inlägg i sig. Lite kort här och nu bara:

    Ja, jag är lite intresserad av SPs försök att - om jag förstår det rätt - formulera ett modernt demokratiskt revolutionärt vänsteralternativ. Vilket för mig låter som en kvadratisk cirkel. Majoritetsbeslut är inte med nödvändighet demokratiska i mina ögon. Men det får jag säkert skäl att återkomma till.

    Sen är jag lite kritiskt misstänksam till hur vad jag uppfattar som sympatisörer till SP vill radikalisera helt andra organisationer än SP, i SP riktning. Det får jag säkert också skäl att återkomma till

    Kort om Venezuela då:

    Det är två saker jag tycker man behöver ha klara för sig om man vill föra en nyanserad debatt.

    Det första är att priser som sätts marknadsmässigt inte drastiskt springer iväg åt något håll om det inte finns goda skäl till det.

    Chavez ignorerar detta och försöker på olika sätt använda priskontroll, bl a på lån, på livsmedel, och på energi. Genom att tvinga priserna på dessa varor att sänkas hoppas han, om jag läser hans kommunikeer rätt, att fler ska få tillgång till dessa förnödenheter.

    Men följden blir att leverantörerna inte får klara signaler att producera och leverera tillräckligt. Tvingar man fram ett pris som ligger under jämviktspriset så kommer produktionen att sjunka till en nivå som är lägre än behovet.

    Det är en ekonomisk naturlag. Den har bevisats gång på gång på gång, och vi ser det upprepas i Venezuela.

    Man kan peka på alla möjliga orsaker till att problem uppstår (tomma vattenmagasin, ineffektivt jordbruk, njugga bankirer som inte vill låna ut till småbrukare), men de problemen är inte unika för Venzuela. Även mer välmående ekonomier har dessa problem. Men i välmående ekonomier pillar man inte sönder prismekanismen.

    När man INTE försöker sig på att pilla på priserna, så lägger dessa sig på en nivå som stimulerar ökad produktion. Det är ju för att pengarna fungerar som meddelanden i ekonomin. Ett högt pris är ett meddelande om ett mänskligt behov som behöver tillgodoses.

    Ja, det är sant att priserna i förstone då kan bli såpass höga att vanligt folk inte förmår konsumera sig välmående. De blir dock inte såpass höga så att folk svälter, om inte extrema omständigheter råder.

    De reella kostnaderna för att producera baslivsmedel är nämligen inte oöverstigligt höga såvida det inte råder fullt krig eller total bränslebrist. Svält är faktiskt väldigt enkelt att avhjälpa.

    Men även OM priserna vid fri prissättning steg så att fattiga människor skulle svälta ihjäl, så skulle det vara bättre om Chavez då delade ut matcheckar eller bidrag eller på annat sätt ökade folks möjligheter att efterfråga på marknaden.

    Alla ledare för välmående folk vet att man ska lämna prismekanismen i fred. Gärna omfördelning för att inte fattiga ska missgynnas, men en utslagen prismekanism betyder en rejäl skopa grus i produktionsmaskineriet.

    Med priskontroll följer brist. Detta bör Chavez veta om och handla därefter. En sann marxist borde nämligen lära av historien.

    Det andra är att inflation och välstånd inte är samma sak och att välstånd inte kan orsaka inflation. Inflation är när fler nominella pengar behövs för att komma över samma mängd reellt värde (t ex i form av förnödenheter).

    Ett ökande välstånd är när du för en viss mängd arbete kan komma över större mängder reellt värde.

    Det är venezolanens reella köpkraft som är intressant, inte den nominella tillgången i pesos. Och inflation är ingen följd av höjd köpkraft. Inflation innebär SÄNKT köpkraft.

    SvaraRadera