Kollektivism har ju inte med solidaritet att göra

S-nestorn Enn Kokk sörjer att socialdemokratin har förlorat initiativet i politiken. Och drar kopplingen mellan ett samhälle med mindre solidaritet och färre kollektiva lösningar.

Enn tänker att det ligger en önskan om ett tvåtredjedelssamhälle bakom Alliansens politik. Att om man får med två tredjedelar på plånboksfrågor, så kan man försämra för den kvarvarande tredjedelen. Man "slipper välfärdsreformer som kostar pengar".

Problemet är att det resonemanget mer stämmer överens med en nidbild, ett högerspöke, än med den faktiskt förda politiken under de senaste fyra åren.

För det första är inte kollektiva lösningar per automatik det bästa för kollektivet. Inte ens för de svagaste och mest behövande i kollektivet. Det som säkerställer en god välfärd även för den som är född och uppvuxen i missgynnande omständigheter är inte de kollektiva lösningarna, utan att individen ges möjlighet att med eget arbete kompensera för sina omständigheter, och får hjälp genom omfördelande finansiering om det skulle behövas.

Det är inte det att sjukhusen är landstingsägda som gör dem tillgängliga för alla, utan att betalningen av sjukhusräkningen är inom räckhåll för alla. All sjukvård har nämligen en prislapp, oavsett driftsform.

Det är inte det att skolorna är kommunala eller statliga som gör dem tillgängliga för alla, utan att betalningen av skolräkningen är inom räckhåll för alla. För all utbildning har nämligen en prislapp, oavsett driftsform.

Och så vidare för barnomsorg, äldreomsorg, tandvård, osv osv. Det är möjligheten till finansiering som skapar välfärden, inte att den bedrivs i statlig, regional eller kommunal regi. Inte ens den av Enn Kokk så bespottade avmonopoliseringen av apoteksmarknaden har inneburit ett tvåtredjedelssamhälle eller minskad tillgänglighet till mediciner.

Det är där solidariteten med de sämst ställda kommer in. Att samhället skapar möjlighet till självförsörjning. Till krångelfritt anställande. Till sänkta skatter och avgifter. Till rehabilitering om man råkat illa ut. Till möjlighet att konkurrera med de kommunala fd monopolen, för att kunna erbjuda folk ännu bättre service, och en karriärmöjlighet även i välfärdsbranschen.

Naturligtvis ska ett samhälle stötta om man inte kan, eller om man har otur. Men det finns inget självändamål med att staten ställer sig ivägen för folks strävande. Inget självändamål med att staten genom lagen ser till att skatterna är låginkomsttagarens största utgiftspost. Inget självändamål med att allt bedrivs i politiskt styrda verksamheter.

Tvärtom, att ge människor så mycket möjligheter som möjligt, utan att samtidigt ta ifrån dem deras möjligheter; det är verklig solidaritet.