Högerns svarta bok är ett försök att föra fram i ljuset "högerns" tvivelaktiga demokratisyn. Lars Linder skriver:
Det går – sådär. Mycket i historieskrivningen har onekligen fog för sig och några av bidragen är läsvärda, men krutet räcker inte så långt. Fullt så svart är trots allt inte den moderna högerns historia och de flesta av bidragen tvingas därför nöja sig med att i mer eller mindre uppskruvat tonläge ventilera alldeles vanliga politiska frågor: skolan, biståndet, kulturpolitiken. Resultatet blir till sist ungefär lika splittrat som valrörelsen.
Och det är ju inte så konstigt. Den höger som är antidemokratisk och rasistisk, och den höger som är liberal, demokrativänlig, och öppen för globalisering, är ju inte samma höger! Att Chiles militärdiktatur efter ett par år vid makten anammade vissa ekonomiska idéer från liberala tänkare betyder ju inte att liberaler stödjer militärdiktaturer.
Linder skriver vidare:
Men ju mer jag läser, desto säkrare blir jag också på att vänsterns svårigheter inte ligger i högerns dolska illvilja, utan i egna svagheter. Jag fastnar för två bidrag som båda pekar bort från valets givna dagordning. I det ena beskriver Mikael Nyberg hur världsekonomins aktörer formar – begränsar – villkoren för det vi kallar politik: allt rikare storföretag skapar allt hårdare konkurrens mellan arbetare och länder som får slåss på världens botten.
It’s the economy, stupid!
I det andra sätter Aron Etzler fingret rakt på just det jag misstänker är förklaringen till socialdemokratins otydlighet. Under en konferens med representanter för skilda partier om framtidens vård finner han nämligen att höger och vänster, när tv-kamerorna inte är på, i själva verket är rörande överens: gemensamt finansierad vård är något vi absolut inte har råd med. Morgondagens välfärd måste lösas på annat sätt.
Men hur? Den blå sidan har en glasklar idé. Privatisering. Den röda sidan vill – lite av varje. Egentligen överge det uppsprickande folkhemmet men ändå låtsas bo kvar i det. Liksom.
Linder sammanfattar här flera av vänsterns svagheter, som de verkligen behöver göra något åt om de ska kunna formulera en trovärdig och eftersträvansvärd vision för hur man bygger ett samhälle:
För det första: kriget mot verkligheten är alltid dömt att förloras. Så länge man tror att det är världsekonomins aktörer som aktivt begränsar politikens villkor, så är man dömd att sätta sitt hopp till lösningar som av rent matematiska skäl inte har någon som helst chans att fungera.
Ekonomin kan inte styras. Den är i varje stund beroende av alla människors samlade förmåga att genom dådkraft, fantasi och samarbete producera vad vi behöver för att leva. Vad världsekonomins aktörer gör, om de får handla någorlunda fritt, är att de synliggör dessa produktionsfaktorer. Så att resurser kan styras till de delar av ekonomin som fungerar bäst.
Och omvänt: om man tror att man genom diktat från ovan, t ex genom att begränsa eller beskatta handel och fria kapitalflöden, kan skapa jobb eller kontrollera kostnader eller begränsa finanskriser eller bestämma om avkastning, så bedrar man sig. Allt man lyckas åstadkomma är ett osynliggörande av reella faktorer.
För det andra: man måste agera utifrån det verkliga utfallet, inte utifrån vad teorin säger. Det är ju nämligen också ett sätt att ha verkligheten till fiende när man säger "allt rikare storföretag skapar allt hårdare konkurrens mellan arbetare och länder som får slåss på världens botten.".
I verkligheten är företagens rikedom är ett bevis på deras förmåga att berika vanligt folk. Produktion i låglöneländer innebär för människorna där ett uppsving, jämfört med vad de kan få när de praktiserar självhushållning. Precis som i Sverige förr i världen. Närvaron av internationellt kapital och multinationella bolag innebär en förbättring för länder och folk, och det är inte ovanligt att människor står i kö för att få jobba där, just för att villkoren är bättre än vad de kan få någon annanstans.
Om den här typen av vänsterteorier var sanna, så skulle världen vara en fattigare plats nu efter drygt tjugo års globalisering än tidigare. Men så är det inte. I takt med globaliserad handel och produktion har tidigare fattiga länder blivit rikare och rikare. Det visar bara att man inte förstår hur handel, produktion och vinstskapande fungerar. Konkurrensen är ingen kapplöpning emot botten, utan en mekanism som säkerställer att människor arbetar på de ställen där de skapar de största värdena. Och att skapa stora värden är inget som orsakar fattigdom.
För det tredje: man förstår inte de liberala alternativen. I texten ovan blandas t ex finansieringen av välfärden samman med utförandet. Men att få välja utförare av vård, skola och omsorg är ju inte (som texten antyder) ett privilegium för de rika. Satsen "Privatiseringar och skattelättnader garanterar bemedlade rätten att välja vård och skola, obemedlade får nöja sig med alltmer urholkade rester." är helt enkelt inte sann.
Vad privatisering syftar till är att den som har en bättre idé om hur vård, skola och omsorg ska bedrivas, ska få lov att prova den idén. Vad valfrihetsreformerna handlar om är att människorna själva avgör om detta stämmer. Vi har inte likartade behov, därför ska inte vi inte påtvingas likartade lösningar.
Dessutom finns det en korrumperande effekt i monopolet. Den som styr ett monopol sitter säkert i sadeln, och det är förödande för kvaliteten på verksamheten. Precis som kapitalisterna i varje sekund är tvingade att satsa på tillverkare och produkter som faktiskt har vanligt folks gillande (annars utraderas de), måste även välfärdsutövare utsättas för samma press.
Att omfördelning krävs för att även den som har otur ska kunna betala för välfärd och vara med att välja; det är det ingen i den massiva socialliberala högermajoriteten som ifrågasätter. Även en lösning där ett privat försäkringsbolag, valt av individen, bekostar vården på ett privat sjukhus, valt av individen, är en gemensam lösning; eftersom finansieringen är solidarisk och säkerställer att den personliga plånboken inte hindrar dig.
Vad som däremot sker när vård, skola, och omsorg tilldelas sina (fortfarande skattefinansierade) resurser utifrån folks val är att resurstilldelningen sker löpande och dynamiskt till de verksamheter som faktiskt efterfrågas.
Och det är ju inte osolidariskt. Bara ett effektivt sätt att lösa ett verkligt problem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar