Kampen om tiden

Michael Endes bok "Momo och kampen om tiden" är en fantastisk bok. Den beskriver hur stress och ett fåfängt jagande efter mer får oss att glömma mänskliga värden. Får oss att sluta se varandra. "Försöker du spara tid", är bokens budskap, "så vinner du ändå ingen tid."

Och det är sant. Men däremot undanhåller den för oss en annan historia, som är precis lika sann. Idealet i boken är gatsoparen Beppo, som tar sig tid att fundera medan han långsamt sopar gatan ren. Inget jagande efter högre produktivitet.

Men i den bistra verkligheten, utanför bokens pärmar, mår vi inte väl i ett samhälle som inte prioriterar produktiviteten. För det är med hjälp av vår höga produktivitet som vi räddar barn till livet. Som vi botar sjuka. Accepterar höga kostnader för utbildning, utan att vara säkra på att det leder till att folk får bättre betalda jobb. Försörjer en växande skara pensionärer och betalar deras ATP.

Det finns länder där gatorna sopas långsamt av människor som har tid att fundera för sin egen skull. Det har de, för att deras tid och tankemöda inte efterfrågas till någonting annat. Något som är värdefullt för betydligt fler personer än de själva.

I de länderna räddas inte svårt sjuka barn, där dör folk av triviala orsaker, där saknar folk utbildning, och någon allmän tjänstepension står definitivt inte på dagordningen (annat än möjligen för höga regeringstjänstemän).

Exotiserandet av låg produktivitet blir därmed också ett exotiserande av fattigdomen.