Ingerö om islamofobi-fobikerna

Johan Ingerö skriver om hur en felaktig analys från de som säger sig företräda ett inkluderande integrationsperspektiv, i själva verket fungerar kraftigt exkluderande och fördomsfullt.

Vissa, som t ex Anders R Olsson, tycks nämligen anta att den som berör hedersproblematik och pekar på dess särart på något sätt vill utmåla muslimer och "muslimskt" våld som särskilt ondskefullt.

Problemet med den infallsvinkeln är flera. Främst att det är Anders R Olsson, snarare än alla andra, som buntar samman hederskultur och islam. Genom att kalla hederskultur för "muslimskt våld" skapar Olsson precis den fördom han säger sig bekämpa.

I och med det lyckas han med konststycket att osynliggöra alla vanliga muslimer, med alla vanliga mänskliga drömmar om ett gott liv. Han skuffar undan alla vanliga Achmeds och Fatima. Istället gnäller han över att svenska medier behandlar ett fåtal kraftigt dysfunktionella familjer som om de vore kraftigt dysfunktionella familjer.

Och då gömmer han undan det faktum att det är ett allmänmänskligt lidande att falla offer för en familjs orimliga kontrollbehov. Endast ett fåtal familjer uppfattar det som normalt. Därmed inte sagt att problemet bör förringas.

Men det är ett normbrytande beteende i en familj, oavsett varifrån familjen räknar sina rötter och oavsett hur vanligt det är, och det bör också behandlas som ett normbrytande beteende.

Och, vilket är hjärtpunkten i Ingerös kritik mot Olsson, det är ett annat sorts problem än våldet i alkoholiserade familjer. I bägge fallen är det fråga om övergrepp, i bägge fallen måste omvärlden gripa in för att skydda folk; men det är ett annat slags problematik.

Och dessutom har Fadime Sandahls familj kristen, inte muslimsk, bakgrund.