Missa inte: kapitalstruktur förklarad

I diskussionen mellan Paul Krugman och Robert P Murphy har Murphy nu skrivit ett inlägg som på ett alldeles utmärkt sätt förklarar varför det här med kapitalstruktur är så viktigt i ekonomin, även på makronivå.

Det är inte enbart den aggregerade efterfrågan som är intressant. Det är vad de olika aktörerna producerar och konsumerar som är hemligheten. Eftersom folk blir rika av att köpa sådant de har råd med och vill ha.

I en ekonomi där prismekanismen får lov att vara ett kommunikationsmedel som uttrycker vad folk önskar, där organiserar sig producenterna på ett sådant sätt så att de kan tillgodose konsumenternas krav till ett så rimligt pris som möjligt.

Om producenterna hindras från att organisera sig så kommer de inte att kunna tillgodose konsumenternas önskemål, det är självklart.

Men om informationen om konsumenternas önskemål störs av till exempel bidrag, eller på annat sätt konstgjort billiga pengar (t ex i form av konstgjort låga räntor), så kommer producenterna att organisera sig för att möta denna konstgjorda situation.

Men den situationen är ju inte hållbar. Den fart i ekonomin som de lättillgängliga pengarna har åstadkommit under denna skapade högkonjunktur är ju inte uppbyggd för att möta de behov som uppstår när de lättillgängliga pengarna tar slut. Drar du tillbaks bidragen, eller tvingas se de inflaterade pengarnas värde sjunka, så kommer folks konsumtionspreferenser att ändras. Och produktionsapparaten är inte organiserad för att möta denna nya situation. Kapitalstrukturen är fel i jämförelse med folks önskningar sådana de ser ut när de bär hela kostnaden för dem själva.

Detta fel hade du inte fått om du låtit folk från början till slut uttrycka sina konsumtionsönskemål med hjälp av sina faktiskt egenhändigt skapade tillgångar.

Det är denna insikt som gjort att österrikarna varit väldigt duktiga på förutse finanskriser, inflation, stagflation, och annat i ekonomin som många andra makroekonomiska modeller inte kunnat förutse. Och Murphys svar till Krugman är en väldigt bra introduktion till österrikisk kapitalteori.

Murphy skriver:

I do not claim that the Austrian theory of the business cycle captures every pertinent feature of modern recessions. What I do claim is that a theory — including any of Paul Krugman's Keynesian models — that neglects the distortion of the capital structure during boom periods cannot possibly hope to accurately prescribe policy solutions after a crash.

Och då kan du också läsa den här artikeln i Reason.

Magnus Andersson

Det behövs fler politiker som berättar varför småföretagaren som kliver upp halv sex och jobbar till åtta för att hålla en bygdens enda butik levande ska få chansen att tjäna pengar och att Centerpartiet därför strävar efter att sänka arbetsgivaravgifterna. För att det är rätt och skapar fler jobb.

Så sant som det är sagt!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Tunisien och tradmedia

Lyssnar fascinerat på hur tradmedia (P1) med uppbragt stämma skäller på tradmedia för att tradmedia var för sent ute på plan när det gäller folkresningarna i Tunisien.

Om man istället för tradmedia går till källorna direkt: twitter, bloggar, utländska media (vars artiklar kan automatöversättas via Google Translate till åtminstone begripligheter), så behöver man inte förlita sig på andras nyhetsvärdering. Det var att taggen "#sidibouzid" ryckte fram på twitter som gjorde mig uppmärksam på just Tunisienhändelserna, i andra fall har det varit Googletrends (vad söker folk på i vilka delar av världen), eller taggmoln.

Varför ska Ekot och TT bestämma åt dig vad i världen som är värt att uppmärksamma? Och med vilken vinkel konflikterna ska skildras? När du kan gå till källorna. Ad fontes, för att låna ett slagord från reformationen, då tryckpressen gjorde det möjligt för alltfler att kolla upp exakta ordalydelser i olika skrifter, utan att vara beroende av prästerskapets läsning.

I programmet gör Rasmus Fleischer en reflektion: att svenska media bara lyfter fram världshändelser där det finns en tydlig konflikt, två tydliga sidor. Nu innehåller Tunisienhändelserna en tydlig konflikt: den mellan Folket och Makten, så om Rasmus tes håller så borde den lyfts fram.

Men det som Rasmus exemplifierar med när det gäller händelser som lyfts upp av TT och Ekot är konflikter där man kan se ett USA-intresse versus ett annat intresse: Palestina, Irak, Afghanistan. Någonting i antingen nyhetsflödet eller nyhetsvärderingen styr alltså bort tradmedias blickar från vad som händer på ställen på jordklotet där USA inte har ett omedelbart intresse.

En tanke som slår en när man hör Cecilia Uddéns självkritik är att intresset för konflikter med amerikanska intressen förblindat. Hon säger att hon själv var på reportageresa i Syrien (eller var det Libanon eller Jordanien?) under tiden före jul då oroligheterna i Tunisien bubblade upp.

Till det finns det nog två förklaringar. För det första att de amerikanska dominerande nyhetsorganisationerna fokuserar på de amerikanska intressena; och amerikanska nyhetskällor är en mycket viktigare kanal för svenska journalister att lyssna på än rörelser i det digitala folkhavet.

För det andra att en skrämmande mängd journalister styrs av sin postkoloniala grundsyn på politiska rörelser i utlandet: allt ses som rörelser för eller emot Den Stora Västliga Stormakten som antas ha sina fingrar med överallt.

Nu är det naturligtvis så att amerikanska intressen även finns i Nordafrika. De neokonservativa i den amerikanska förvaltningen svängde efter 11:e september 2001 från kritik av diktaturer till förmån för repression, om bara repressionen även riktade sig emot radikala islamister. I skydd av det kunde Ben Ali förvärra förtrycket under 00-talet.

Men det borde ju vara en del i den större berättelsen om privatpersoners rätt gentemot härskarklasserna; inte ensidigt en del i den inte så lite leninistiskt färgade berättelsen om USA som den imperialistiska supermakten som alla andra jordens länder hunsas av.

Med den grundinställningen att inte allt förtryck på jorden emanerar från Vita Huset, skulle även Ekot och TT kunnat vara först på bollen när det gäller många intressanta utrikespolitiska händelser. Nu tror jag de kommer att komma sist på nästkommande nyhetsbubblare. Bland kandidaterna finns bland annat de ekonomiska framstegen i Mellanafrika, avdemokratiseringen i Östeuropa, eller kampen hos demokratirörelserna i Venezuela och på Kuba. Räkna inte med att få höra om det från Ekot och TT först. Räkna med bloggare och twitter.

Om censur i den fysiska världen Internet

Missa inte artikeln i Dagens Arena om ansvaret på Internet. Missa framförallt inte det som den mycket hala filuren Johan Axhamn säger:

– Utgångspunkten måste vara att samma regler ska gälla på internet som i den fysiska världen, till exempel om vilka yttranden som är olagliga. Och då bör det också finnas effektiva sanktioner mot den person som gör olagliga yttranden, säger han.

Det låter ju rätt bra. Utgångspunkten för oss censurmotståndare är ju den att det är självklart att samma regler ska gälla på nätet som i den fysiska världen. Eftersom ju Internet inte är något parallelluniversum. Internet är en del av den fysiska världen. Och i den fysiska världen, t ex med Internet som verktyg, begår människor brott.

Men notera hur Johan Axham resonerar kring vem som ska bära ansvaret för andra människors brottslighet:

Johan Axhamn tänker sig att it-leverantörerna i framtiden kommer att upprätta någon form av uppförandekoder för sina kunder. Men han menar samtidigt att det inte räcker.
– Det bör också vara möjligt att efter beslut av domstol kunna kräva att en operatör filtrerar sitt nät eller blockerar visst material, som en hemsida med olagligt innehåll, säger han.

På exakt samma sätt resonerade de styrande i tryckpressens barndom. De ville göra tryckerierna ansvariga för tidningarnas innehåll. Så att tryckarna inte skulle våga trycka maktkritiska pamfletter.

Efter mycket kamp från censurmotståndarna slogs det slutligen fast att det var den som skrev texten som var ansvarig för den. Tryckaren, eller tidningsbudet, kunde inte göras ansvarig för författarens eventuella brott. Och så föddes den moderna demokratin, med opinionsfrihet.

Så fungerar det i den "fysiska världen". Så om Johan Axhamn på allvar vill att samma regler ska råda på Internet, så ska han med andra ord motsätta sig att tryckaren, dvs internetoperatören, blir ansvarig för innehållet.

För Johan Axhamn, som arbetar för upphovsrättslobbyn, är det fria informationsflödet (ett allmänintresse) ett problem, eftersom det samtidigt gör det enkelt att sprida upphovsrättsskyddat material (ett särintresse). Därför vill han att distributörerna ska göras ansvariga för andras brott. För då blir distributörerna försiktiga. De blir tvungna att förhandsgranska det som släpps igenom på näten. Och så får vi censur.

Det sjuka är att jag inte kan känna mig trygg med att de som fattar beslut i frågan, nämligen politikerna i Riksdagen, har såpass mycket koll på den svenska demokratins historia att de kan genomskåda det här kuppartade försöket. Till den som känner en riksdagsledamot kan jag bara säga: snälla, ha lite koll på det här!

Låt er inte luras av de goda avsikterna hos de som vill blockera och filtrera information, att det enbart skulle handla om barnpornografi till exempel. För det går inte att filtrera och förhandsgranska på något rättsäkert och vettigt sätt. Det enda som händer är att vi får ett nät enbart för information som någon på förhand har bedömt vara OK.

Den relevanta termen, som man gott kan googla på, är "mere conduit". Alltså att en operatör av en kommunikationstjänst är den som "enbart skickar vidare". Till skillnad från att vara upphovet till det som skickas.

På samma sätt som vi inte gör Vägverket ansvariga för rånarnas flykt, som vi inte gör Telia ansvariga för allt dumt som sägs i telefonluren, på samma sätt som vi inte dömer Posten för allt knark som levereras i brevlådorna; så ska vi inte heller göra internetoperatörerna ansvariga för den information som helt andra människor skickar mellan sig.

Dike förklarad

Aha. Det förklarar de haveristiska påhoppen.

Magnus Andersson FTW

En politiker som inte är oideologisk och tyst och försiktig är Magnus Andersson. Jag gillar Maud, men det är för att personer som Annie Johansson, Magnus Andersson, Hanna Wagenius m fl finns i partiet som jag är centerpartist.

Och Maud var rätt bra i partiledardebatten.

Och nu då?

Ähum...

Det är verkligen obehagligt att så väldigt många av jordens diktatorer hålls under armarna av folk som egentligen inte gillar diktatur.

Och faktiskt, tyvärr, historiskt sett en socialdemokratisk paradgren. Medan man på hemmaplan omhuldat demokratin, samarbetat med USA militärt i det fördolda, och i stora stycken omfattat marknadsekonomin och kapitalismen, så har man i utlandet stött förtryckarna. Om bara förtryckarna kunnat klistra begreppet "progressivt" på sin agenda.

Kuba, Angola, Tanzania, Vietnam, Östtyskland och i viss mån Nicaragua kommer omedelbart för en. Länder som med öppna armar tog emot ledande socialdemokrater från 70-talets Sverige, men som omedelbart hade låtit fängsla den som på gatorna hade försökt propagera för en socialdemokratisk politik.

Textförfattaren till Internationalen identifierade helt riktigt staten som en del av förtrycksapparaten. Men många som är grundade i det marxistiska idéarvet missar det faktum att den textraden är sann även när marxisterna själva utgör statsapparaten. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Socialistinternationalen har en hel del ypperligt suspekta medlemmar.

Men nu tänker jag inte sätta mig på några höga hästar, centerpartist som jag är. För även om den svenska högern många gånger haft en betydligt bättre utvecklad demokratisk kompass än den svenska vänstern, så är ju frågan om det fortfarande gäller, om man ser på de högerpolitiker som nu fått makten. Hökmark ovan verkar vara en av de få som agerar utifrån en genomtänkt ideologi. Genom det han skriver och gör så vet man hur hans liberala patos ser ut. Annie Johansson är en annan sådan politiker.

Men hur är det med de övriga i till exempel vår regering? Vi har sett sakpolitiska utspel om än det ena och än det andra, men hur hänger politiken ihop? Vilken vision för Sverige och världen har man? Att styra upp skolan, förenkla företagandet, hålla budgeten i balans, och låta folk behålla mer av vad de själva tjänar är visserligen bra saker. Men till vad syftar det? Varför är det bra? I vilken övergripande berättelse passar dessa kapitel in?

När till och med Gustav Fridolin skriver att han intresserar sig för liberalismen och att människor ska få större egenmakt, då vet man att någonting är på väg att hända, antingen han faktiskt menar det eller ej. Han försöker sig åtminstone på att tala om det.

Det är den övergripande berättelsen som avgör om man kan tro på politiken i det långa loppet. Till och med ett principiellt principlöst uttalande i stil med: "Vi ska ha lagom av allt, lagom mycket frihet, lagom mycket tvång, lagom mycket integritet och lagom mycket övervakning" hade varit efterlängtat, för det öppnar ju upp för frågan om vad lagom mycket innebär. Nu är det på det ideologiska planet istället helt tyst, och särskilt från regeringen.

Så tyst så att Fridolin och till och med Lena Sommestad vinner på walk-over. Isobels text om Lena Sommestad kan lika gärna appliceras på nästan varenda politiker i hela Sveriges riksdag: nästan ingen annan använder sin plattform för att tänka och tala politik. Annat än mer eller mindre genomtänkta utspel om ditten och datten.

Socialdemokratins hegemoni är delvis bruten. Ett av målen med bildandet av Alliansen är alltså uppnått. Och nu då? Alliansen? Hallå?

Eftersom havet inte står stilla är passivitet ingen vettig strategi för den kapten som vill att båten ska bevara sin position. Antingen den ideologiska tystnaden beror av ängslan, oförstånd eller oförmåga är den ingen fruktbar strategi. Saker kommer upp hela tiden. Allt flyter, herr Statsminister, vartåt barkar det hän?

Finansieringen av välfärdssystemen kommer att bli en viktig fråga, eftersom det för närvarande inte är hållbart. Vi kastar mer och mer resurser på dem, men upplever att vi får mindre och mindre ut. Och det berör frågan om vilket samhälle vi ska ha, och vad vi ska prioritera på bekostnad av vad, och hur mycket tvång som måste vara inblandat.

Kartellerna på arbetsmarknaderna kommer att bli en viktig fråga. Ska vi tillåta folk att sälja enkla tjänster måste vi tillåta dem att ta ut ett pris som deras kunder klarar av att betala. All försäljning, även försäljning av den egna arbetskraften lyder under samma ekonomiska villkor; och alla försök till prisreglering kommer med nödvändighet att skapa brist- och överskottsobalanser. I mänskliga termer även känt som arbetslöshet.

Den personliga integriteten, övervakningssamhället och opinionsfriheterna kommer att bli viktiga frågor, även för den politiska mittfåran. FRA-frågan engagerade ett fåtal, men det fåtalet utgjordes av early adopters, folk som var insatta i hur teknisk arkitektur faktiskt påverkar mänskliga rättigheter. Eftersom många mänskliga rättigheter, nämligen opinionsfriheterna, bäst utövas inom väldigt tekniska arkitekturer. Och eftersom tekniken ger makthavare möjlighet att kränka mänskliga rättigheter i en tidigare okänd omfattning.

Rörligheten på jordklotet för människor, varor och tjänster är redan en viktig fråga. Och den väcker genast tankar om med vilken rätt man hindrar fredliga människor, varor och tjänster från att passera påhittade gränser. Och berör energifrågorna. Och synen på kunskap, utbildning, och intellektuell hederlighet. Och...

Det är inte så att vår samtids frågor inte innehåller mer grundläggande ideologiska komponenter. Tvärtom öppnar de upp för precis dessa frågeställningar om vad en människa i ett samhälle är, och om vem som ska få lov att utöva vilka sorters rättigheter över andra. Alltså frågor som avhandlats i alla tider där folk bedrivit politik.

Det obefintliga ideologiska samtalet i politikens finrum oroar. Men vinsten för den politiker som vågar öppna munnen och staka ut en riktning är stor. Fältet ligger vidöppet. Risken är att man förlorar några på vägen. Men vinsten är att man får folk som är beredda att ge en sitt långsiktiga stöd. Och man vaccinerar sig mot att i brist på ideologisk ledsyn passivt stödja till exempel Tunisiens diktator.