Sänkt skatt det största kulturbidraget

I Aftonbladet gnäller en liten klick medieadel över utsikten att vissa tidningar som sysslar med politisk agitation snarare än kulturbevakning kanske blir av med sitt kulturstöd.

Jag är den förste att hålla med om att det inte går att i praktiken särskilja politik och kulturbevakning, men jag kan inte förstå varför en stat ska ägna sig åt att tvinga sina medborgare att stödja just de i artikeln omhuldade tidningarna (t ex Bang och Expo) på bekostnad av andra tidskrifter!

Johan Ingerö levererar en vass kritik mot elitens argument, en kritik som jag i stora stycken delar (särskilt deras knasiga påstående att debatten utan just dessa bidrag skulle tystna; idag, när tillgången till mediaplattformar för vem som helst att nå ut med aldrig i historien varit större eller billigare!)

Men låt mig upprepa frågan: varför ska just dessa tidningar stödjas, på bekostnad av andra. För det är ju precis det som det handlar om. Expo och Bang existerar på bekostnad av andra.

När det utgår statsbidrag är det inga plussummor. Bidragen måste först tas någonstans ifrån innan de kan delas ut till Bang och Expo. Detta sker via skatt. Skatter som folket bakom den feministiska tidskriften Radikal arbetar ihop och betalar in. Eller människorna i den fria teatergruppen Blodsteatern.

Särskilt som (och detta är ett viktigt argument) vare sig Radikal eller Blodsteatern ens kanske uppstår eftersom tröskeln till lönsamhet är så förpillat hög för var och en som vill skaffa sig en utkomst på sin kulturella gärning.

Skattetrycket (och krånglet och risken) gör det inte bara dyrt eller omöjligt för Radikal och Blodsteatern att anställa, eller ens lyfta ersättningar. Det gör det även dyrt för dem att köpa saker de behöver för sitt arbete.

Och det gör att köpviljan hos deras tänkta publik minskar, eftersom skatterna minskar även publikens marginaler. Publiken måste ju först via skatten stödja de kulturprojekt som politikerna har valt att stödja, innan publiken får lov att stödja de projekt de själva vill stödja.

Lägg sedan till regelkrångel för matservering (jag vågar inte ens tänka på vin) i samband med föreställningar eller releasepartyn för senaste temanumret; och du borde kunna dra en enkel slutsats:

Varje kulturvän värd namnet borde stödja en politik som leder till lägre skatter, som gör det enklare att anställa, och som minskar regelkrånglet!

Att gnälla över uteblivna smulor från makthavarnas bord är vansinne, när du istället borde kräva rätten att äta det bröd du själv bakar!

Det hemska är den kultur som väljs bort

Nu slopas det livslånga försörjningsstödet för vissa konstnärer. Vad bra. Det hemska är inte den kultur som får stöd. Utan att det för varje stöd finns ett stöd som inte blir av, ett teaterprojekt som inte får skattesubvention, men som måste betala dessa höga skatter i alla fall.

Varför inte göra en neutral kulturpolitik som inte gynnar enbart de som politikerna vill gynna?