Det är 2016 och populismen går som en våg över stora delar av världen. Donald Trump blev president i USA, och i Europa inklusive Sverige har högerpopulismen också gjort stora framsteg. Var finns motståndet? Inte sällan hos andra populister. Den internationalism som högerpopulismen vänder sig emot, den har också själv varit kraftigt populistisk. Etablerade politiker har vagt pratat om internationalismens möjligheter men inte pratat om hur människor utanför politikernas egna kretsar praktiskt behöver hantera den. Godhjärtade antihögerpopulister har gett företräde för en vänsterpopulism som misstänkliggjort alla som försökt resonera runt internationalismens praktiska problem, oavsett om resonemangen försökt vara faktabaserade eller inte.
Jag tror högerpopulismen är farligare än vänsterpopulismen. Men det är sannerligen inget argument för vänsterpopulism. Den är också mycket farlig på så sätt att den genom att inte ha verktyg att resonera runt utmaningarna banar väg för det högerpopulismens enkla svar. Det är i grund och botten populismen i sig som är farlig. Högerpopulismen är bara ett symptom på den underliggande kollektiva oförmågan att hantera komplexa samspel i vår tid. Vad är det som händer? Vad är det för mekanism som verkar hindra nästan alla sidor från att tänka och komma på lösningar?
Ett problem ligger i hur vi människor bestämmer oss för saker. Enkelt uttryckt bestämmer vi oss utifrån en känsla som springer upp från djupare liggande delar av hjärnan som kontrollerar affekter och vad vi uppmärksammar och minns (limbiska systemet). Men känslan är i sin tur en respons på hur andra delar av vår hjärna presenterar situationen, vilken berättelse vi skapar av de pusselbitar vi ser.
Funktionen kallas ibland för det episodiska tänkandet och är viktigt för oss när vi projicerar upp en bild av en möjlig framtid. Beroende på vilken berättelse, vilket narrativ, vi väljer att skapa kommer vi att se olika framtidsscenarion och det påverkar våra känslor och vilka förhållningssätt vi väljer.
Populistiska berättelser har ett antal gemensamma nämnare. De innehåller inte så många olika varianter av människor och saker. Det finns en sorts muslim, en sorts kapitalist, en uppsättning nationella värden per land och så vidare. De beskriver sällan samspel och orsak-verkanskedjor som är speciellt långa eller rika. Dynamiska systemeffekter skildras antingen inte eller så framstår de som magiska: primitiva skildringar av den osynliga handen, könsidentitetens formbarhet via hjärnans plasticitet, hotet från invandringen och så vidare. "Det är strukturellt!" används av en populist som avslut på en diskussion och inte som en början.
Framförallt rymmer de inga motsatser. En populistisk tolkande berättelse är befriad från skav. De goda är goda och de onda är onda och polisens och skolans och Migrationsverkets beteende får alltid en och endast en effekt. Aldrig motsatta effekter samtidigt. När man tyr sig till en populistisk tolkande berättelse upplever man aldrig kognitiv dissonans: den där lilla "smärtan" i hjärnan man annars känner när man ser hur saker inte är som man hittills tänkt och man tvingas tänka nytt.
Det gör berättelserna bedrägligt behagliga och tilltalande. Men som analysverktyg är de farliga eftersom de inte beskriver komplexiteten i verkligheten rätt. På så sätt förhindrar de ett konstruktivt beteende: vi beter oss lite dummare av dem.
Många individer upplever det svårt att hålla mer än en tolkande berättelse i huvudet samtidigt vilket är ett problem för dem. Men styrkan i det mänskliga samspelet är att vi som kollektiv kan hjälpas åt att bidra med de olika perspektiven, om vi tillåter oss att dela dem med varandra och fattar lugna och sansade beslut om vilka strategier vi bör välja. Hela det framgångsrika liberala demokratiska projektet bygger på kraften i det förfarandet. Opinionsfriheterna (yttrande-, tryck-, mötes-, religions- och åsiktsfrihet t ex) och andra individualrättigheter garanterar förekomsten av flera berättelser. Våldsmonopolet förhindrar parallell maktutövning annan än den lagstyrda. Allmänna val till den lagstiftande församlingen och maktdelning skapar eftertänksamhet i samhällets agerande.
Om vi på samhällsnivå förhindrar oss från att prata runt flera berättelser samtidigt så är det direkt förödande. Individen som inte förmår ha flera berättelser i huvudet samtidigt har det inte lätt. Om vi som grupp, som kollektiv, beter oss som den individen och enbart tolererar att en enda tolkning av en situation ska få lov att höras, då tappar vi direkt all förmåga att lösa komplexa problem tillsammans. Totalt. Vilket är bokstavligt talat livsfarligt för oss alla. Den ensidiga individen har åtminstone tidigare kunnat få hjälp av gruppen, men om gruppen sänker sig till den individens nivå finns det ingen räddning.
Det finns en mängd olika mekanismer som bidrar till detta, mekanismer som vi kanske inte vanligen förknippar med varandra. Rasisternas schablonmässiga kategorier av länder och folk. Påståenden om att kopplingen mellan symboler, slöjor likaväl som kors, och sakinnehåll alltid är enkel. Politikers mässande av enkla lösningar som kepslöst i klassrummet och vinstförbud i välfärden, utan bakomliggande analys. Identitetspolitiska resonemang. Ledarsidors "dramatiska" (=klickvänliga) vinkling av samtidsfenomen.
Och det här kriget om berättelsEN. Att det för många verkar vara mer viktigt att slå ner på alla andra berättelser än den egna. Att hotet verkar vara själva pluralismen i skildringen. Det är en farlig väg vi är på.
För sju år sedan höll den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie ett mycket skarpt och bra tal om just faran med att bara släppa fram enstaka berättelser om något så komplext som människan och hennes samspel. Läs det i länken, eller se videoinspelningen, och läs även den här funderingen från New York Times (april 2016) om hur vår vilja att bara lyssna på ett narrativ påverkar amerikansk politik.
Fundera gärna sedan på vad vi ska göra åt det här.
