Vilken är kontexten?

Det har varit mycket tjafs om kontexter på sistone. När några belyser problem kommer genast dels de som beskyller budbäraren att måla fan på väggen och uppmuntra till populistiskt våld, och dels de som vill utöva populistiskt våld. Alla tre agerar och tolkar utifrån sin egen kontext, och verkar ha svårt att förstå att deras egen tolkning är partikulär och inte allmängiltig.

Ett pluralistiskt samhälle håller sig med parallella referensramar. Det måste till en helt annan sorts tankedisciplin än den som är vanlig idag för att inte pluralismen ska leda till oförmåga att hantera konflikter på ett konstruktivt sätt.

Jag tar islam som exempel, eftersom mötet mellan svenskheten och islam på sistone rört upp så mycket känslor.

I omgångar, kanske starkast 1890-2910 och 1950-1970, sekulariserades Sverige. Rationalismen och bibelkritiken vann insteg i den statliga teologiutbildningen under den förstnämnda perioden, och klassiska kristet motiverade beteenden byttes mot modernare i breda folklager under den andra.

Den religiösa föreställningsvärlden var inte längre norm. Beteenden som påverkar andra skall hädanefter motiveras utifrån rationella skäl, din tillbedjan är ett utflöde av vad du själv tror, och trosinnehållet är precis som alla andra ideer uppe för diskussion.

In i detta landskap kommer olika schatteringar av islam, ofta genom människor för vilka tron inte känts som ett personligt val utan snarare något nära nog medfött identitetsskapande. Någonting som mer liknar etnicitet än tankesystem. Som är invävt i många andra kulturella beteenden som känns hemtama.

Här uppstår en kollision i referensramar mellan synen på religion som tankesystem och religion som etnisk markör. Den som vill ifrågasätta tankesystemen finner sig plötsligt anklagad för att nedvärdera andra människors etnicitet. Enligt den etniska tolkningsnyckeln i andra referensramen är den ju det, oavsett vilken avsikt kritikern hade.

Plötsligt vädrar en tredje position morgonluft: det uppstår en möjlighet att bedriva rasism utan att behöva hemfalla åt rastänkande! Man kan ta idékritiken från den första referensramen, applicera den på den andra referensramen, den om att trosföreställningar är en etnisk markör applicerbar på grupper, och vips har man skapat sig ett modernt rasistiskt tankesystem att använda för att utöva förtryck mot folk.

Vem bär skulden? Den som vill bedriva rationalistisk idékritik? Den som upplever att religion är en etnisk markör? Den som exploaterar motsättningen för att motivera sin rasism (eller - faktiskt - ibland inte verkar orkar hålla alla dessa tankar i huvudet samtidigt utan söker enkla svar)?

Jag kan inte se hur man utan vidare kan anklaga folk för att vara upplärda i något av dessa tankemönster. Däremot kan vi alla ta ansvar för vilka tankemönster vi väljer att stanna kvar i, och hur vi beter oss på vägen.

Klart är att referensramarna behöver mötas i dialog. Var och en behöver redogöra för sitt beteende och vilka de bakomliggande motiven och föreställningarna är.

Sedan behöver vi enas om gemensamma spelregler. Det som försöker uttryckas i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är en bra grund. Individers rätt att undgå våld och hot om våld, att själv äga sin kropp och sin hjärna, att själv bestämma hur man klär sig, vad man äter, vilka man umgås med och på vilka villkor, att tankar är fria att delas (så länge de inte innebär våld och hot om våld), ja till och med tankar på att dessa friheter ska upphävas.

Detta innebär, och det vet jag om, att det förstnämnda synsättet, sekularismens och rationalismens synsätt, ges primat. Och det tror jag är bra, eftersom inom det synsättet får även de andra synsätten plats. Det enda som inte får plats är våldet och tvånget. Men den hållningen som gemensam referensram blir en fredlig pluralism möjlig.

Eller finns det andra vägar till en fredlig pluralism?

(Läs även Hanna Gabdan och Emanuel Karsten.)