Min tystnad på den här bloggen handlar mycket om min politiska depression. Så mycket spännande som händer i världen, både bra och dåligt, och ett så dåligt offentligt samtal (mig själv inbegripen) för att hantera det nya.
De samtalsstrukturer vi har idag, med sociala medier så som de är utformade, i ett modernt medielandskap, med en vag kunskapssyn, håller inte som verktyg för att ta oss an våra gemensamma utmaningar!
Känsloargument premieras framför sakargument, vilket gör det svårt att ta fram lösningar som vi på goda grunder kan anta fungerar. Flera samverkande krafter leder till att extrempositionerna och deras tolkningsramar får primat, vilket leder dels till en djup och olöslig konflikt om problemformuleringen, och dels att den stora massan av pragmatiska människor i mitten inte känner igen sig och inte får något utrymme.
De gemensamma tankeverktyg som finns används inte. Men vi behöver använda bra tankeverktyg för att tillsammans kunna tänka nya tankar. Vi har bara spillror av äldre tiders positioner kvar, och de hjälper oss dåligt.
Höger och vänster kan komma att betyda annat än vad det betyder idag. Synen på maktförhållandet mellan arbete och kapital måste ändras när innehållet i både arbete och kapital förändras. Och starkt centraliserade lösningar kommer att i högre grad medföra problem, oavsett vad vi tror om dem. Centralism fungerar för att bevara och låsa fast strukturer. Men förändringen kräver snarare anpassningsbarhet och flexibilitet, vilket brukar kräva decentralisering.
De enda som tydligt formulerar visioner i dagens politiska klimat är de som har visioner om återgång. Till lägre invandring, mindre globalisering, starkare och stabilare aktörer i både offentlig och privat sektor. Men vi behöver visioner som blickar framåt, och som ändå inte är extrema utan på ett bra sätt kan ta tillvara den vanliga människans perspektiv.
För ett år sedan listade jag ett antal sådana antaganden om den vanliga människans perspektiv.
Jag vet inte var ett sådant samtal förs bara...
