En av våra finaste mänskliga förmågor är den att i en diskussion kunna skapa ett begrepp för det vi diskuterar. Vi uppfinner en term och plötsligt blir även krångliga frågor hanterbara. En av våra sämre förmågor är att vi lätt tror att just vår definition av termen är allmängiltig, och så hamnar vi i onödiga bråk när vi samtalar med dem som använder samma ord men med ett annat innehåll.
En annan fin egenskap är att vi förmår hålla isär orsak och verkan. Vi kan titta på ett utfall och förstå det. Vi kan titta på ett orsakssammanhang och förstå det. Men vi kan tyvärr ibland också förväxla dem.
Många som avviker från germansk västerländskhet i fråga om namn, utseende, och traditioner kan vittna om att de många gånger missgynnats i Sverige. Det är mer än enstaka känsliga individers upplevelser: undersökning efter undersökning visar hur avvikare särbehandlas negativt på arbetsmarknad, bostadsmarknad, i nöjeslivet, och på flera andra arenor. Sett till utfallet har de drabbats av negativ särbehandling på etnisk grund, dvs rasism.
Kruxet är att det finns en annan definition av rasism, nämligen: medveten ideologi som motiverar negativ särbehandling på etnisk grund. En definition som ser till orsaken snarare än till verkan.
För språkanvändare som är genuint intresserade av att förstå varandra är det ganska oproblematiskt med två olika definitioner av samma begrepp. Man frågar varandra vad man avser, och så försöker man finna en gemensam begreppsapparat så att man kan fortsätta samtalet. Skippar man detta (lilla enkla) steg är risken stor att samtalet havererar.
Jag tycker att samtidsdebatten runt rasism har havererat på precis denna punkt. I det ena diket har vi de som baserat på erfarenheterna av ett rasistiskt utfall menar att landet och samtiden är genomsyrad av rasism. I det andra diket ligger de som baserat på vad de vet om människors motiv menar att så inte är fallet.
Man behöver inte vara Einstein för att se hur bägge dikena har rätt. Inte för att rasismen på något kvantmekaniskt sätt är och icke är samtidigt utan för att man har olika ordböcker i dikena. Kunde de tagga ner och prata igenom vad de faktiskt menar med sina begrepp hade det nog blivit mer fruktbart. Istället är det högt tonläge och aktiv ovilja att lyssna som råder.
Det fina med konsekventa och kongruenta resonemang är att de inte kräver vare sig mycket bildning eller intelligens. Allt som krävs är ett lite lugnare tempo så att man inte känner att man redan förstår vad motparten menar, utan vill ta sig tid att både fråga, lyssna på svaret, och empatiskt sätta sig in i den andras situation och tankebanor.
I en situation med brinnande flyktingboenden tycker jag att alla som deltar i det offentliga samtalet om hur föreställningar runt etnicitet påverkar folks möjligheter, alla som pratar om rasism, att alla vi ska ta oss den lilla tiden. Ofta krävs det inte mer än en andhämtning på ett par sekunder för att förstå hur lite man själv förstått, och hur värt det är att ställa frågan: "Hur menar du? Vad menar du med det ordet?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar