Halvextremismerna och idélösheten

De mest tongivande i en fråga är ofta människor som vill gå lite längre än alla andra. De är inte sällan halvextremister. Jag vet inte vad som är upphovet till vad, men starkt engagemang, vilja till stora politiska förändringar, och för den delen ett synsätt med lite färre nyanser i, brukar sammanfalla.

Det är inte nödvändigtvis dåligt. Jag tycker att de politiskt engagerade människorna ofta tänkt längre och klarare än de flesta andra, i alla fall i just de frågor som engagerar dem. Å andra sidan tycker jag att de ofta glömmer att väga in andra relevanta synsätt som borde påverka deras slutsatser. Och jag känner väl igen och brottas med just det draget hos mig själv.

Det här får till följd att politiska frågor drivs av folk som i huvudsak inte har den breda massan med sig. När politiken dessutom tas om hand av de politiska partierna blir det ännu värre: de enda politiska lösningar som ryms i debatten är de som fått plats inom mycket smala åsiktskorridorer på partihögkvarteren.

Så dessa fenomen i svensk politisk debatt borde inte förvåna oss: politiker som skildrar små förändringar i nuläget med överdrivet dramatiska ordalag, men som samtidigt är påfallande idélösa när det gäller att teckna sina framtidsvisioner. Antingen saknar de visioner, eller så visar det sig att deras visioner är så extrema i de flesta människors ögon att de faktiskt inte tål dagsljus.

De flesta människor är ju inte partister. Politiker, som ju bara kan komma in i politiken via partierna, blir därför inte representativa.

Så resultatet blir ett politiskt landskap där man antingen bekänner sig rörelser med extrema mål: störta om ägandet av produktionsmedlen, eller upphäva de skattefinansierade skyddsnäten, eller kraftigt begränsa individers rörelsefriheter. Eller så hamnar man i ett torftigt gnetande av mycket små justeringar av procentsatser, fast utan övergripande riktning och mål. I värsta fall blir man partigängare: gnetar med små justeringar, bryr sig inte om riktningar och mål annat än vad partilinjen hävdar för dagen, samtidigt som man för en svulstig retorik som vore det samhällsomstörtning antingen man själv eller motståndaren höll på med.

Jag tror att denna process skapar en djup klyfta mellan politiker och deras väljare. Som vanlig människa utan superstark tro på vare sig socialism, liberalism, eller nationalism befinner man sig nog oftare i en politisk brottningsmatch, en som de partiaktiva och partianslutna (t ex jag) lämnat bakom sig. Så här kan jag tänka mig att önskemålen på samhället ungefär ser ut, hos en stor majoritet av väljarna:

Jag vill kunna välja bort min läkare, förskola, skola, hemtjänst osv om den är dålig. Men jag vill att det närmaste valet ska vara tillräckligt bra. De som gör bra ifrån sig förtjänar våra pengar, men de ska inte kunna profitera på dåligt utfört arbete och de ska inte smita undan skatt.

Så länge det inte går någon nöd på mig och min familj, så tycker jag det är bra att betala skatt och finansiera välfärden gemensamt. Alla kan ju inte bidra lika mycket. Men måste verkligen skatten vara så hög? Andra länder har inte sämre välfärd men inte lika hög skatt. Så hög skatt som möjligt kan väl inte vara optimalt?

Jag vill att folk ska bidra med det de kan. Det måste finnas sätt att upptäcka och bestraffa parasiter inom systemen, både rika skattesmitare och bidragsfuskare. Skattepengarna ska inte heller brännas på onödigheter utan användas klokt. Politikerna får inte tro att det är deras pengar. Det är våra!

I princip tycker jag att folk ska vara fria att göra som de vill så länge de inte skadar andra. Men vi kan behöva restriktioner på saker som är lite för kul så att vi inte frestas att förstöra för oss själva. Särskilt måste vi tänka på barn och ungdomar som är lite omdömeslösa.

Jag vill ha möjlighet att med eget arbete försörja mig och min familj: mat, kläder, bostad, andra nödvändigheter, och en liten guldkant då och då.

När jag är sjuk och inte orkar vill jag få stöd och hjälp till självhjälp. Jag vill inte känna mig maktlös och utlämnad till en svårförståelig byråkrati när det händer, men jag förstår att stödet samtidigt måste utformas på ett sätt som jag inte alltid begriper, för att kunna vara effektivt och bra.

Polisen och myndigheterna ska skydda mig och mina ägodelar. Det innebär att jag accepterar vissa inskränkningar i min egen och andras frihet. Men det betyder också att jag vill se ett stort ansvarstagande från myndigheternas sida, och att de granskas och genomlyses så att alla rötägg försvinner. Makt frestar till maktmissbruk.

Det känns bra i magen både att kunna ge bistånd, och att kunna ta emot flyktingar. Men jag vill att biståndet verkligen ska hjälpa, och jag vill inte att vi tar emot fler flyktingar än vad vi klarar av. Hur arbetskraftsinvandringen kan hjälpa oss som land när vi har arbetslöshet förstår jag inte riktigt.

Det som är bra för svenska företag är bra för Sverige som nation och därmed för mig som medborgare. Jag får lätt att hitta jobb, och pensionspengarna och välfärden äventyras inte.

På jobbet ska det kunna vara lite jobbigt ibland, men jobbet måste vara tryggt och säkert.

Det finns en svensk kulturell identitet. Jag kan inte säga hur den ser ut, men jag känner igen den i magen när jag ser den. Eller egentligen: jag känner när den hotas och utmanas, och det gör mig bekymrad och defensiv. Jag tror att mycket av de friheter och det välstånd vi upplever i vårt land är sammanflätad med svensk kulturell identitet, svenskt beteendemönster, och svenska inbördes förväntningar på varandra. Jag motsätter mig inte invandring, men den får inte hota dessa goda svenska saker. Min tolerans är villkorad.

Jag har inte träffat på någon partiaktiv (mig själv inbegripen) som inte protesterar mot minst någon av ovanstående punkter. Resonemangen ovan saknar verkligen flera perspektiv som jag tror att en stor majoritet medborgare inte har tagit med i beräkningen. Och dessutom är resonemangen väldigt normcore. Flera människor som inte delar den breda massans villkor har andra behov och önskningar på politiken.

Men jag tror ändå att resonemangen speglar stora delar av det svenska politiska mittfältet, och det är på det mittfältet som visioner måste beskrivas och perspektiv lyftas fram och samband pekas på. Det är på precis den här delen av spelplanen som jag tror att politiken kan göras relevant. Det måste formuleras en vision precis här.

Extraval

När detta skrivs har Sveriges statsminister Stefan Löfven precis sagt att det blir nyval. Han fick inte parlamentarisk majoritet för den budget som S och MP tagit fram, och då är det nog inte så skoj att regera längre.

Jag tycker att det politiska landskapet har varit deprimerande under de senaste åren.

Alliansen har varit oduglig. Man genomförde visserligen skattesänkningar, vilket var bra. Man gjorde ansatser för att rätta upp skolan, men tyvärr var dessa ansatser genomsyrade av helt ovetenskapliga ordningochreda-argument, istället för förankrade i solid internationell pedagogisk forskning. Också en sorts populism, som folk i ljuset av fallande PISA-resultat och lärarlarm helt enkelt inte gick på. Men man tog inte heller itu med glappen i socialförsäkringarna, försvaret, järnvägarna, arbetslösheten bland unga och utrikes födda m fl problem som det här landet också dras med. Det var som att visionen om vilket Sverige man skulle bygga, och därmed också reformorken, tog slut i mitten av mandatperioden 2010-2014. Man hade inte investerat i politisk innovation under tiden man hade makten. Man hade ingen plan eller sammanhållen berättelse om vad man ville.

Vänstern har varit oduglig. I det senaste valet (2014) verkade S, V, och MP på det mest vänsterpopulistiska vis fokusera på att försöka svartmåla tillståndet i nationen. Något "hade gått sönder" i vårt land, allt var dåligt; och i synnerhet var det dåligt av två skäl: det faktum att folk fått behålla lite lite mer av sina egna pengar efter skatt, och att de hade fått utökade möjligheter att själva välja utövare av välfärdstjänster. Inte så många väljare gick dock på den lätta finten, utan de rödgröna partierna stannade kvar på lika många procent som tidigare. Något ökat mandat för att bedriva vänsterpopulistisk antivalfrihetspolitik verkade de inte få av svenskarna.

De enda som inte har varit odugliga har varit det migrationsfientliga Sverigedemokraterna, men å andra sidan är migrationsfientlighet i sig ett tecken på oförmåga att förstå både mänsklig frihet, mänskliga rättigheter, och basala ekonomiska samband. På det sättet är de ju odugliga i alla fall.

Mymlan skrev något bra och viktigt på Twitter idag: Sverige är inte trasigt. Inte än. Låt ingen lura dig att tro att Sverige har gått sönder. (Uppdatering: här följer hon upp med en ledartext).

Sverige är ett av världens bästa länder att bo i, just nu. Här finns massa utmaningar och fler möjligheter förstås. Och ett antal riktigt smärtsamma skamfläckar. Men på det hela taget har vi det enormt bra. Jag tänker att populistiska utspel, antingen de handlar om välfärdskaoz när folk själva får bestämma, eller om flumskolan, eller om invandringens kostnader; är i grunden fel. Istället önskar jag en diskussion kring frågan om vad som gjort Sverige till ett så fantastiskt land att leva i, och hur vi kan göra det ännu bättre.

Nej, vi tror inte att saker funkar på samma sätt. Ibland (men mer sällan än man tror) har vi dessutom olika värderingar. Men i grunden finns det en rätt stor samling människor som inte känner igen sig i någon av svartmålningarna, och jag tror att den stora massan skulle kunna samlas runt detta: vi har det på det stora hela rätt bra, så låt oss fortsätta att göra mer av det som funkat och mindre av det som inte gör det.