Hatet och politiken

I Östersundsposten skriver Svend Dahl ursäktande om det politiska hatet, med anledning av Athena Farrokhzads sommarprogram där hon redogjorde för sitt hat gentemot vissa av sina meningsmotståndare.

"För många debattörer var det ett uttalande som gick över gränsen för det anständiga, som om känslan av hat i sig var ett hot" skriver Svend. Och ja, det är ett hot. För nej, politik handlar inte, som Svend påstår, om hur makt ska fördelas. Det handlar om om hur makt ska utövas, i en värld där det inte finns någon fast summa med makt som kan fördelas. Egenmakten kan till exempel, om man beslutar om makt på vissa sätt, öka hos alla utan att någon får mindre. Det är dessutom tveksamt att kvantifiera makt, när värdet av makten helt och hållet handlar om vad man är mäktig att uppnå. Makten är kvalitativ.

Enligt Svend Dahl utgörs politiken av en massa konflikter: män mot kvinnor, arbete mot kapital osv, och i ljuset av det är hatet förståeligt. Men den beskrivningen är i sig en partsinlaga, är en beskrivning som bygger på idén om makt och resurser som något som ska fördelas inom ett nollsummespel, och är en nödvändig tankefigur för att kunna dra de politiska slutsatser som Farrokhzad har gjort. Men om den tankefiguren inte håller? Om den är sakligt sett är fel?

Det är naturligtvis förståeligt, givet hur vi människor fungerar med fallenhet för projiceringar och associativa analyser, om ogillande av en åsikt svänger över till att bli ett ogillande av person. Men bara för att något är naturligt är det inte rätt. Personargument förblir personargument.

Men den starkaste kritiken mot det politiska hatet går ut på att det är så fruktansvärt improduktivt. Politik är att bestämma hur makt ska utövas. Där har vi olika förslag. Förslagen baserar sig på två saker: dels en uppfattning om hur utfallet av maktutövningen kommer att bli, och dels en värdering av hurpass önskvärda olika utfall är jämfört med varandra. Det politiska samtalet måste handla om bägge: både politikens sakskäl och motiv, och frågan är vad hatet (och kärleken) gör med förmågan att bedriva detta samtal.

Även om teorier om klassintressen inte vill erkänna dem, så har vi gemensamma intressen i politiken, åtminstone i den demokratiska delen av spektrat. Vi är överens om att inte slåss om saken utan istället mötas i samtal och ha fredliga processer för att välja riktning. I ett sådant samtal, när man möts med radikalt olika uppfattningar i faktafrågor, behöver samtliga parter kunna tillämpa vanlig enkel vetenskaplig metod för att gemensamt kunna utforska varandras påståenden. På samma sätt, när man gemensamt har klargjort basfakta, kan man redogöra för sina specifika skäl att hysa de ena eller andra värderingarna, och hur de egna konkreta förslagen står i samklang med både fakta och värderingar.

Den processen är inget "slutet rum", det som Svend Dahl säger sig frukta. Det är ett öppet rum, för demokratiska samtal. Känsloargumentation och onödig polarisering som slår över till personstrider, de stör de samtalen däremot, och stänger dörrar. Vilket ju visar sig i historien där vi har exempel på ett antal fruktansvärda konsekvenser av just känsloargumentation och polarisering. Om vi sansar oss kan vi prata om saken. Om vi inte sansar oss kan vi inte det.