Fredrik Wass påminner om att det nu för tredje gången i rad är dags för Blogg 100, en utmaning där man försöker skriva ett inlägg om dagen under hundra dagar i följd. Nu är det 1 mars och jag tänkte att jag skulle försöka hänga på.
Det är även det sk "supervalåret" 2014 då det ska väljas till både riksdag, landsting och kommuner, liksom till EU-parlamentet. Jag vill använda mina hundra inlägg till att bena i min växande frustration med det politiska landskapet: formen för debatterna, bristen på tydliga tankar i positionerna, och på det ytliga positionerandet. Både när jag märker det hos mig och hos andra.
Underrubriken till den här bloggen är "Politik som gör oss fria". Det är inte en programförklaring eller ett ställningstagande för någon viss politisk ansats, utan en målbeskrivning. Jag tror att autonomi är viktigt för oss, för vår uppfattning om ett gott liv, och därför favoriserar jag politik som går i den riktningen. Därför hämtar jag också ofta de politiska lösningar jag främst tror på från den klassiska liberalismen. Men inte enbart och framförallt inte obehandlade.
Jag brukar ibland få höra att jag är en principlös liberal, för att vara liberal. Det stämmer på så sätt att jag inte antar ett antal liberala grundprinciper och låter min uppfattning om god politik styras av vad som följer ur principerna. Men på ett annat sätt stämmer det inte alls. Min oförmåga att vara en god klassisk liberal beror inte på en brist på principer, utan på att jag tror att vi bör ha många principer. Ha fler principer än de klassiskt liberala. Jag tror till exempel att det är principiellt fel med vissa obarmhärtiga utfall, och är beredd att med våld (om så krävs) tvinga folk att avstå från delar av sin egendom för att avhjälpa dessa utfall.
"Det är ju en princip som står i konflikt med äganderätten och frivilligheten!" kan man då få höra. Och det stämmer ju. Men jag tror att bägge principerna är nödvändiga. Att de är i konflikt med varandra gör dem inte ogiltiga. Äganderätt och frivillighet är superviktigt. Att ha tillgång till goda möjligheter för överlevnad även när man inte förtjänat det är superviktigt. Att kränka den ena principen för att kunna hålla fast vid den andra, åt bägge håll, är nödvändigt.
"Principer i konflikt innebär ett godtycke i politiken: man kan inte förutse vad som ska gälla i det enskilda fallet", kan man då få höra, och det stämmer det med. Principer i konflikt innebär ett godtycke, annars vore det ingen konflikt. I slutändan handlar det om att det faktiskt finns en intressekonflikt mellan den som har och den som inte har. Det är den konflikten som kommer till ytan i de principiella motsättningarna. Jag tror inte på tvingande omfördelning som långsiktig lösning, men definitivt som akutåtgärd för att undvika ett obarmhärtigt utfall.
Poliik handlar, liksom ekonomi, om beteenden. Vilket politiskt beteende som för stunden är bäst att ha, det är det som är föremålet för den politiska debatten. Principerna är goda vägvisare om vad som finns i den ena eller andra politiska riktningens förlängning: t ex nattväktarstat eller totalitär socialism om vi tar ytterlighetsexempel på de två principerna jag viftade med ovan. Jag tror att den goda politiken är ett pragmatiskt balanserande mellan reella konflikter, och att det är något vi bör erkänna i det politiska samtalet. Det blir ett ytligt samtal när vi låtsas som om de inte finns.
Bortom förenklingen
Längtan efter stabila principer och en politik som naturligt följer ur dessa, är - tror jag - ett exempel på våra hjärnors förkärlek för heuristik, dvs tumregelbaserat tänkande. Vi vill förenkla komplexa samband, och att vara principfast utan att behöva värdera varje konsekvens i det enskilda fallet för sig, är en sådan förenkling. Den tanken tycker jag man möter hos många hardcore-libertarianer: if kränkning-av-äganderätten then inget-bra-politiskt-förslag.
En annan förenkling är om man håller fast vid en viss analysmodell oavsett om det finns fakta som talar emot:
if vinstintresse then dåligt-utfall
...trots att vi har fullt med verksamheter, även i välfärdssektorn, drivna av vinstintresse, som ger ett fantastiskt bra utfall. Vi har också verksamheter drivna utan vinstintresse där folk behandlas illa trots att till och med avsikten är god. Men tron att avsikten styr utfallet är en annan sådan förenkling våra hjärnor gillar att tro på.
Vi vet idag så oerhört mycket mer än när de politiska skiljelinjerna liberalism-socialism drogs upp. Både Karl Marx och Adam Smith trodde på arbetsvärdesläran. Marx drog konsekvensen av den tron och förutsåg ett ökande armod hos medelklassen; Adam Smith såg istället hur utbytets förmåga att lyfta alla inblandade (t ex både arbetsköpare och arbetssäljare) motsade arbetsvärdesläran men kunde inte förklara det utan var tvungen att yra om osynliga händer i ekonomin.
Vi vet idag hur det går till när bytesvärden skapas: vi kan beskriva hur marginaleffekter fungerar. Att värde skapas genom byten borde inte vara föremål för en poltisk debatt, däremot naturligtvis vad vi ska göra med värdena och under vilka villkor byten är OK. Ändå diskuteras politiska alternativ ännu idag, supervalåret 2014, som om handelns värdeskapande vore något att betvivla. Jag tror det beror på att debatten är kraftigt förenklad. Faktiska samband tillåts inte rucka på debattörernas positioner (och det gäller både debattörer till höger och till vänster).
Ett annat fält där vi vet så oerhört mycket mer idag än tidigare är just insikten om hur vårt tänkande, vår motivation, våra preferenser och våra beteenden fungerar. Neuromodernism har jag kallat det när man lyfter in i samtalet att våra hjärnor faktiskt är bedrägliga väsen, men att vi nu har möjlighet att på ett bättre sätt än tidigare avslöja våra självbedrägerier. Jag vill se mer neuromodernistiska inslag i den politiska debatten, för kunskaperna har stor betydelse för de klassiska politiska skiljelinjerna. Kunskapen om hjärnan kan kasta nytt ljus både över liberalismens käpphäst "individens val", liksom vänsterns klassbegrepp och normkritik. Det finns många saker vi inte behöver diskutera, där vetenskapen har avgjort frågan åt oss, men också många saker som vi skulle behöva börja diskutera givet den nya kunskapen.
Inte minst allt politiskt som har med vår kognition att göra: skolpolitik givet ny kunskap om optimal inlärning, arbetsmiljöfrågor givet kunska om mental stress, vården givet ny kunsap om psykiska sjukdomar och psykisk känslighet etc.
Min position
Jag definierar mig som socialliberal. Inte i enlighet med en viss fixerad socialliberal princip, utan socialliberal som att jag vill bedriva politik i spänningsfältet mellan sociala utfallshänsyn och liberala principer om rätt till självbestämmande för den enskilda människan. Jag är också mån om möjligheterna att forma goda lokalsamhällen (även mitt inne i städerna), bygga goda och värdeskapande nätverk mellan människor (till exempel företag, föreningar och kooperationer), och jag tycker vi ska försöka utforma våra verksamheter så att de är hållbara och uthålliga utan att skava för mycket på våra biologiska ramar.
Förkärleken för den kombinationen (omhändertagande, stark lokalmakt, företagsvänligt, miljövänligt) har jag hittat hos Centerpartiet. Därför är jag centerpartist. Tyvärr har jag även i C hittat exempel på samma ytlighet i resonemangen jag beskrev ovan, och det gör mig ont. Jag tror att ett skäl till att Centerpartiet just nu går kräftgång i opinionen beror på en oförmåga att formulera sin politik i dessa spänningsfält. Vi har dragits med i det politiska spektaklet och tappat greppet om vår egen identitet. Kanske har positionen som Alliansens lilla blindtarm bidragit.
I ett sådant läge, när man inte kan stå upp för vem man är, blir man ett lätt offer för andras vrångbilder. Till exempel Aftonbladets påhitt att vi skulle vara en liten nyliberal sekt, trots att partiprogram, stämmobeslut etc talar emot. Jag hoppas kunna använda de 99 blogginlägg jag har kvar till att beskriva mina tankar runt den politiska debatten även i relation till Centerpartiets åsikter och lyfta fram dessa, utan att för den sakens skull vara partist först och främst. Men jag önskar mer av politik som gör oss fria.
