Stödet för liberaliseringar tror jag är beroende av kunskap om vad man kan förvänta sig. Det mänskliga psyket har på det hela taget en bias för det som är, och det är i grunden en god bias. Det som är nu har ju bevisat sitt värde genom att vi lever och överlever i det; det som kommer i och med förändringar kan bli vad som helst.
Det är helt enkelt sunt att vara skeptisk mot förändringar, även om det samtidigt är nödvändigt att pröva nytt eftersom förutsättningarna ändras hela tiden. Antingen vi vill det eller ej.
Det finns i samtalet om liberaliseringarna ett slags vulgärdebatt där denna rädsla för förändring leder till att vissa börjar veva med rent irrationella argument. Till exempel kan de antyda att marknaden arbetar socialdarwinistiskt. Den ökade effektiviteten i konkurrensutsatta verksamheter skulle då inte bero på att marknaden allokerar allas vårt arbete effektivare, utan bero på att "de svaga och lågproduktiva människorna slås ut". Eller att vinster i välfärdsproduktionen inte kommer av att man levererat ett bättre värde till befolkningen än konkurrenterna, utan kommer från att man på ett listigt sätt berövar verksamheterna deras pengar.
Genom att spela på rädslor (och kanske till och med på allvar hysa dem själv) kan man då osynliggöra de underliggande premisserna. Premissen att någon annan bättre än du själv kan välja vilken skola eller läkare som passar dig. Premissen att centralt planerad produktion är bättre och mer effektiv än ett myller där olika människor får prova olika sätt. Eller premissen att mandat också betyder makt: om en demokratiskt vald politiker bara får mandat att reglera till exempel penningmängden eller slippa kravet på en budget i balans, så får politikern reell makt att faktiskt styra vad som händer i ekonomin.
De senaste 20 åren har varit en resa som gjort oss svenskar till rätt bra på liberalisering i sakta mak. Varje enskild svensk har fått mer att säga till om när det gäller de egna livsvalen. Vi är i betydligt mindre grad undersåtar nu, än under 70-talet.
Och vi är fortfarande både rika och snälla. Vi har råd att dela kostnaden för välfärdstjänster och produkter med varandra, och gör det också. Om någon vill betala dig 1000 för frukten av ditt arbete, så betalar du ju 600 kr till den offentliga välfärden och behåller själv 400 kr.
Svensken vill helt enkelt att alla ska ha tillgång till det som håller oss vid liv, även om inget är skrivet i sten när det gäller
formerna för finansieringen och fördelningen. Och det måste man ha i minnet när man läser Stefan Svallfors i Efter Arbetet där han skriver
"Den socialdemokratiska välfärdsstaten vann".
Tesen här är alltså att vänstern på sitt sätt vann valet, i det att Alliansen inte gått till val på att fullständigt rasera välfärdssamhället. Men då måste man ställa sig frågan
vilket välfärdssamhälle vi pratar om. Menar vi ett samhälle med eller utan valfrihetsreformer? Menar vi ett samhälle med eller utan budgetunderskott?
Andreas Bergh
noterar att Svallfors...:
... menar uppenbarligen att hans siffror ger svar på tal mot de som "vurmar om" friskolor och hushållsnära tjänster - folk gillar ju välfärdsstaten. Men betänk följande:
Stödet för välfärdsstaten (och gemensam finansiering) har ökat under den period då friskolor och avdrag för hushållsnära tjänster införts.
I takt med att välfärdsstaten släpper ifrån sig makten över välfärden till oss vanliga människor som både betalar för den och nyttjar den; så ökar alltså dess popularitet. Men den socialdemokratiska vänstern, inklusive Svallfors själv, är inriktad på att återta makten och valmöjligheterna från medborgarna igen.
Kort och gott: vi har inget emot att dela på kostnaderna om det krävs för att folk ska ha det drägligt. Men vi gillar inte när andra bestämmer över sånt som vi klarar av att bestämma själva.
En rätt hygglig hållning tycker jag.
Vad människor har begripit är att offentlig finansiering inte automatiskt betyder offentliga produktionsmonopol där makten ligger i nämnder befolkade av politiker. Offentlig finansiering betyder delade kostnader. Ingenting annat.
Så smått kan det också gå upp för oss att finansieringen inte heller alltid behöver ta den dyra omvägen genom statsapparatens administration. När det gäller den livsnödvändiga maten betalar vi ju den i huvudsak direkt själva. Där omfördelar vi åt dem som behöver. Det finns inget skäl att omfördela åt den som kan betala själv. Ju mindre vi behöver omfördela, desto bättre för oss alla.
Det viktiga är att det här måste få vara en process. Befrielsen till egenmakt sker genom reform efter reform, där vi för varje steg ser att det håller och till och med blir bättre. Man måste tänka igenom reformerna och analysera dess följder och sedan söka mandat för dem.
Det var det moderna välfärdssamhället med mycket egenmakt som vann. Och den är ju inte färdigbyggd. Nu fortsätter vi befrielsen, steg för steg, under det att vi har ett levande politiskt samtal om hur vi ska leva tillsammans.
