onsdag 9 februari 2011

En fruktbar ansats?

Anders Nilsson reagerar på att barnfattigdomsrapporten kidnappades av folk som ville ha ett slagträ att använda i debatten:


Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.


Om man som Lena Sommestad ogillar siffrorna nu, vad då säga om det socialdemokratiska 90-talet?

Nu är det inte helt okomplicerat att som Anders Nilsson kalla Lena Sommestads infallsvinkel för vilseledande. Eftersom ju vänsterflygeln inom Socialdemokratin kritiserar regeringen Persson på precis samma grunder som de kritiserar regeringen Reinfeldt nu. Persson ägnade sig åt högeravvikelse helt enkelt. Vänsterflygeln är konsekvent i kritiken, om än mer öppen med den när föremålet inte tillhör samma parti.

Men däremot har Anders Nilsson helt rätt i att högskattepolitik i sig inte löser något:


Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft?


Och här finns en ansats som jag tycker är berömvärd. Anders Nilsson är analytisk. Han vet vilken samhällsklass han vill hjälpa, och han ser vilka faktiska hinder som folk ställs inför. Till skillnad från all den politik man kan kalla syntetisk: den som tar sin utgångspunkt i en på förhand given uppfattning om vilka sorters lösningar som är ideologiskt acceptabla, och som sedan driver den utan att fråga efter konsekvenserna för de som drabbas.

Där syndar både höger och vänster. Istället för ett politiskt mål, parat med ett pragmatiskt undersökande och förutsättningslöst förhållningssätt till olika sätt att nå detta mål; så begränsar man sig till de på förhand givna. Vissa kan inte tänka "skattesänkning" utan att få Gösta-Bohman-klåda. Vissa vägrar problematisera klass, av rädsla för att bli kommunister.

Det kan ha att göra med broilerifieringen: att de som beslutar om politiken i oroväckande hög grad är specialutbildade traditionsbärare som lärt sig av företrädarna vilka ramar som en gång för alla slagits fast. Yrkeserfarenheterna utanför maktens korridorer är inte jättemånga i partikanslierna. Särskilt inte i de stora partierna.

Det kan också ha att göra med en ovana vid att tänka i sammanhängande banor av orsak och verkan, och en okunskap om att utfall kan mätas och att mycket av politiken är en fråga om oförhandlingsbara naturlagar och matematiska samband. Eftersom världen är åtminstone delvis förutsägbar, så kan man ta ansvar för konsekvenserna av sina politiska visioner. Men man kanske måste utbilda sig lite i kunskapsteori utöver postmoderna mantran om "vad som är sant för dig är inte nödvändigtvis sant för mig".

Oavsett partifärg på regeringen så lär inte fattiga barn bli tryggare om man inte genoför politiska reformer som gör rätt sorts skillnad.

13 kommentarer:

  1. Har du kastat en blick på rapporten? På sid 28 kan du se, hur Rädda Barnen definierar "fattigdom".

    "Rädda Barnen har valt att utgå från två separata mått i sitt fattigdomsindex:

    Låg inkomststandard

    Försörjningsstöd (socialbidrag)

    Med denna definition räknas barn i familjer som antingen har låg inkomststandard eller lever med försörjningsstöd
    som fattiga."

    "Inkomststandarden beräknas genom att dividera familjens disponibla inkomst med en norm för levnadsomkostnader,
    som är justerad efter familjens sammansättning"

    Anders NIlsson: "Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar."

    I klartext: socialbidragen är för låga.

    SvaraRadera
  2. I klartext betyder det bara att låginkomsttagaren har för lite pengar, punkt slut. Hur det sedan löses är en helt annat fråga. Anders Nilsson ifrågasätter rundgången där den ena handen tar och den den andra ger.

    SvaraRadera
  3. Du kanske kallar socialbidrag för en inkomst? Någon med socialbidrag - som du och Anders Nilsson anser är för låga - blir då en "låginkomsttagare".

    I stället för att tala om socialbidragstagare, så kallar du (och Anders Nilsson) någon, som uppbär socialbidrag, för en låginkomsttagare.

    Har jag tolkat dig rätt?

    SvaraRadera
  4. Om du, när du tolkar andra, begränsar dig till vad de faktiskt säger, så blir det kanske klarare.

    Nilssons resonemang är ju giltigt för alla med små marginaler, oavsett vilka de få intäktskällorna är.

    SvaraRadera
  5. Johan, inte för att jag riktigt förstår argumentens relevans, men inkomster kan genereras många vägar - genom arbete, genom kapital, genom gåvor, lotterivinster etc. I en levnadsstandardsjämförelse kan gott socialbidrag likväl som a-kassa och sjukersättning räknas in i kategorin "inkomst". En socialbidragstagare har sett utifrån det defenitivt "för låg inkomst" eller om du föredrar "för små disponibla medel". (Däremot så bör man inte sammanblanda socialbidrag med lön.)

    Och själva huvuppoängen i mitt resonemang är att vi i Sverige inte för ett resonemang om bärkraft när vi talar om skatter och avgifter. Jag är verksam i ett parti som alltid talat om att man skall bidra till det gemensamma efter förmåga och få efter behov. Man skall betala efter bärkraft. Och det har vanligtvis betytt att de rika skall betala mer.

    Jag har vänt på resonemanget och hävdar att räknar vi åt ena hållet så måste vi också räkna åt det andra. En familj under fattigdomsgränsen saknar uppenbarligen den bärkraft som krävs, då bör de inte heller beskattas genom inkomstskatten. Det hade varit lätt och obyråkratiskt ordnat om man i det svenska skattesystemet införde ettrejält grundavdrag estimerat på grundval av "bärkraft". Det är ett system som man brukar i andra länder utan större problem.

    SvaraRadera
  6. Ola, min poäng var att Rädda Barnens rapport är förljugen (och att Anders Nilsson hakar på förljugenheten).

    När man talar om låginkomsttagare, så tänker de flesta människor inte på socialbidragstagare.

    Även om man formellt skulle kunna avse socialbidragstagare, när man talar om "låginkomsttagare", så har begreppet som regel inte använts på det sättet.

    LO har i decennier har talat om låginkomsttagarna och med det avsett LO-medlemmar med låg inkomst.

    Anders Nilsson framför i klartext, att socialbidragen är för låga, (eftersom han tar avstamp i Rädda Barnens rapport).

    En (liberal) ledararsida framförde (för ngr år sedan), att socialbidragen är för låga.

    Resonemanget var följande: Socialbidragen var tänkt som ett tillfälligt försörjingsstöd - men då allt fler människor idag lever hela sina liv försörjda via socialbidrag, så måste socialbidragen höjas rejält.

    En socialdemokrat framförde vidare, att den som lever på socialbidrag bör ha en högre disponibel "inkomst" än någon som jobbar.

    Resonemanget var följande: Friska människor som INTE jobbar har mycket mer fritid än någon som jobbar, varför en frisk, icke-arbetande persons behov är mycket större, än behoven hos någon som jobbar. Häpp!

    SvaraRadera
  7. Men debatten gäller inte enbart RB-rapporten. För även om man kan kritisera den för mycket, så är problemet med att ha för lite disponibla medel högst reell för den som lider av det.

    SvaraRadera
  8. Ola, ansluter du dig till uppfattningen, att

    1. då allt fler människor idag lever hela sina liv försörjda via socialbidrag, så måste socialbidragen höjas rejält.

    2. den som lever på socialbidrag bör ha en högre disponibel "inkomst" än någon som jobbar (eftersom en frisk, icke-arbetande person har mycket mer fritid).

    Vore intressant att få veta, om du instämmer med 1 och/eller 2.

    SvaraRadera
  9. @ Anders Nilsson

    Du är tydligen socialdemokrat.

    Ursprungligen var socialdemokraterna ett arbetar(klass)parti, som ville transferera pengar från kapitalisterna/företagsägarna (de rika) till arbetarna på golvet.

    Detta byggde på Marx uppfattning, att kapitalisternas/företagsägarnas rikedomar enbart skapas av arbetarna på golvet - varför Marx betraktade det som rättvist, att de, som skapade rikedomarna, själva fick en större del av det värde, som de skapade genom sitt slit.

    Idag har socialdemokraterna helt övergett denna inställning till rättvisa.

    Socialdemokraterna är idag ett parti, som vill transferera pengar till friska (av olika skäl ej anställningsbara) människor i arbetsför ålder från dem som jobbar inkl. från arbetarklassen.

    Med sin nya uppfattning om "rättvisa", så har socialdemokratin gått från att vara ett massparti till ett mindre parti och (vilket du fruktar) i förlängningen till en slags sekt.

    Någon marxistisk motivering (eller någon motivering över huvud taget) till socialdemokraternas ändrade inställning till rättvisa (och till arbetarklassen) har socialdemokraterna inte presenterat.

    Du kanske kan ge en förklaring?

    SvaraRadera
  10. @Johan Marx talade nog aldrig om transferering i samband med fördelning av produktionsresultatet. Det blir alltid problem när man lite för frikostigt blandar sociologisk jargong med ekonomisk teori. Det är liksom två ligor i två olika sporter. Och dessutom rörde min lilla bloggtext inte fördelnigsproblematiken. Inte heller har jag presenterat någon åsikt om huruvida socialbidragen är för låga eller inte. Jag har bara konstaterat att om du lever på socialbidrag så hamnar du under den europeiska fattigdomskonventionen. Huruvida den är riktig eller inte kan diskuteras. Gruppen som omfattas av den representerar inom sig väldigt skilda förutsättningar. Sett till samhället i stort så beskriver den dock ganska väl en grupp som inte kan delta i det liv som är en självklarhet för den stora majoriteten. Och utifrån det har jag en del åsikter om en annan skattepolitk. Fö gör Rädda Barnen det rätt tydligt att det är olika orsaker och underlag för fattigdomen i landet.

    Vad sen gäller din tolkning av den socialdemokratiska historien så lämnar den väl lite i övrigt att önska och ligger utanför det ämne som jag diskuterade.

    SvaraRadera
  11. Johan: dina frågor ligger utanför frågeställningarna i inlägget, därför bär det mig emot att låta kommentarerna bli en fråga om olika fördelningspolitiska modeller. Du kan skriva ett eget inlägg på en egen blogg, och jag är mer än gärna villig att diskutera dina frågeställningar i kommentarerna där.

    I laissez-fairsamhällen finns det fattigdom, i min barndoms väldigt ambitiösa välfärdssamhälle fanns det fattigdom, och jag är i detta inlägg intresserad av hur fattigdom avhjälpes.

    SvaraRadera
  12. Ola, jag var enbart nyfiken, om du delade dessa två uppfattningar.

    Jag blev rätt häpen över, att en liberal ledarsida ansåg, att om socialbidragsutgifterna har ökat, så bör socialbidragen (som en konsekvens därav) höjas.

    Jag frågade mig, hur vanlig den uppfattningen egentligen är hos någon som beskriver sig själv som liberal...

    SvaraRadera
  13. Jag har svarat Anders Nilsson på hans blog.

    http://ekehog.blogspot.com/2011/02/nar-barnfattigdomen-blev-tummelplats.html

    SvaraRadera