måndag 20 december 2010

Gråzonen igen #prataomdet

De rena övergreppen spelar i en egen division. När man utsätts för övergrepp, och det behöver inte vara sexuella övergrepp, försvarar man ofta i efterhand sig själv genom att förtränga, eller genom att försöka normalisera, eller - som i mitt fall - rungande försvara de som behandlade en illa. Det är en viktig och naturlig psykologisk mekanism som måste synliggöras. Vi kan inte vara fria människor om vi lever under hot om våld, om vi inte förmår resa oss, om vi inte förmår försvara oss, om vi inte förmår se oss själva som mer värdefulla än de som förgriper sig på oss.

Gråzonerna, som Mymlan och Johanna Koljonen är inne på, är en annan men minst lika viktig sak att utforska. Eftersom, som Koljonen skriver, vi inte har språket eller begreppsapparaten för att på ett ärligt sätt förhandla om vår egen sexualitet. Det är det som gör zonerna gråa, de glasklara orden tystnar, alla måste treva sig fram i ett töcken av egen lust och tankeläsning. Om både ett tydligt "Ja" och ett tydligt "Nej" är något folk skäms för, finns ingen gränsmarkering.

Vilket gör att gränser hela tiden överskrids, så länge folk inte väljer att hålla så stor distans att risken för ett övergrepp helt elimineras. Det som även kallas "celibat"

Men inte bara begreppsapparaten saknas. En annan orsak är om ansvaret att driva på hela tiden ligger hos den ena, och ansvaret att säga nej därmed konsekvent faller på den andra.

Det enda du kan säga när du med din kropp tar inititativet är "Ja". Du kan säga "Jag väntar lite", men det är också ett slags "Ja", fast med fördröjning. Du kan lägga ner helt (ett slags "Nej") men då tar du inte längre initiativet.

Vad du aldrig kan berätta är: "Jag vill, men bara om du verkligen vill", "Jag vill, men det måste vara en pardans", och du kan inte fråga "Vad vill du?". Om man inte kan lita på den respons man får kan man i synnerhet inte fråga "Vad vill du?". Annars verkar ju en trevare vara den enda chansen att ställa frågan, om kravet är att all kommunikation är ordlös. Men i berättelserna på #prataomdet är det så ofta fråga om en trevare, som inte bemöts med nej, och därför en trevare till, och till slut har något sexuellt skett som alla inte var OK med.

(Förutom alla de fall av rena övergrepp där trevaren faktiskt har bemötts med nej, men dessa spelar som sagt i en annan division, åtminstone rent juridiskt.)

Det där tror jag spelar roll när man ser till könsfördelningen bland de som berättar. Genomgående blir folk utsatta för andras initiativ. Det förväntade samspelet verkar vara att A är den som ska ta initiativet och B antingen släpper till, eller säger nej. A ställs då inför valet att antingen agera på ohyggligt lite information, till och med tolka tystnad vilket är omöjligt, eller lägga ner sex helt. För om A slutar, och förväntningen är att A ska vara den som drar, så fortsätter inte B. Alls. Då blir det inget.

Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att strategin "treva i tystnad tills motståndet blir tydligt" leder till att man sänker sin risk för att bli utsatt till nära noll, men ökar risken att utsätta andra för sådant de inte vill vara med om.

Och naturligtvis omvänt: strategin att vara passiv och förhålla sig till andras initiativ gör det nästan omöjligt att förgripa sig på andra (det är därför jag för egen del har valt den väldigt många gånger), men man ökar risken kraftigt att antingen råka ut för något man inte vill vara med om, eller att inte få vara med om något man gärna hade varit med om (ehum...).

I vår kulturkrets ligger förväntningarna på män ofta att de ska bete sig i enlighet med A, och på kvinnor att de ska bete sig i enlighet med B. Och den vanligaste åtrån verkar vara den som riktar sig till någon av det motsatta könet. Med de två komponenterna i bakhuvudet blir nästan varenda röst i det här samtalet begriplig:

Till och med enögda könsmaktsteoretiker blir begripliga. Strukturen ovan skapar som visats kvinnliga offer och manliga förövare. Om någon tror att sådant sker med genomtänkt avsikt kan denne lätt se sakernas tillstånd som ett uttryck för mäns makt (med undertexten att "makten" att vara förövare är något eftersträvansvärt, åtminstone för män, eftersom de ju bevisligen har den).

Kvinnor som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli utsatta. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.

Män som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli förövare. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.

Kvinnor som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Är man van att vara tydlig och rak hamnar man nog inte så ofta i den typ av gråzoner vi pratar om. Eller om man haft få partners, och tur med dem man haft. Eller om man accepterat och normaliserat sakernas tillstånd.

Ja, till och med män som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Om de haft turen att möta människor som varit tydliga. Om de är väldigt begåvade på ordlös kommunikation. Alternativt mött väldigt lyckade exempel på strategin "inte visa för honom vad jag egentligen tycker" och därför begått övertramp helt ovetandes.

Ofta när sådana här saker kommer på tal uppträder alltid ett antal män som tycker att det är dags att "vi män" (på något obeskrivet "manligt" sätt) ska "ta vårt ansvar" (hur nu ansvar blev något kollektivt). Jag värjer mig inför sådant tal, för jag kan inte se annat än att själva den könsseparatistiska politiska ansatsen bara förstärker kommunikationsklyftan och därmed problemet.

Visst, "vi män" kan komma överens om "bli bättre på att tolka nej" eller vad som helst, men det ändrar ju ingenting om förväntan på oss ändå i slutändan är att agera förförare bland obefintliga eller motstridiga signaler. Och vissa kommer ändå alltid att tänka på sin egen snopp i första hand, oavsett vad "vi män" säger.

Istället tror jag mer på ett inkluderande samtal.

Att utkräva det individuella ansvaret att välja rätt oavsett omständighet är visserligen viktigt. Ingen ska kunna komma undan med att sko sig själv och sedan skylla på omständigheterna. Men i alla livsviktiga samspel, t ex i vården, försöker man akta sig för att ensidigt skuldbelägga individer. Genom att inse att folk oftast beter sig så gott de kan i de situationer de ställs inför, riktas istället blicken mot vad det är som leder fram till situationerna där de ibland olyckliga valen träffas. Man försöker undvika att människor hamnar i sådana omständigheter där risken att välja fel är stor.

Det är en ansats som man också måste ta till här. För är ju uppenbart så, om man lyssnar på alla berättelser, att det är spelets regler, åtminstone som vissa uppfattar dem, som är problematiska. Även om vi trollade bort alla dåliga individer som uppenbart förgriper sig, så står vi ändå kvar med en massa sexuella situationer där folk far illa. Reglerna för samspelet mellan människor som åtrår varandra är otillräckliga.

Vi saknar begreppsapparat, skriver Koljonen, att på ett riktigt sätt förhandla om vår sexualitet. Det är en klockren analys. Men o, om #prataomdet kunde leda vidare till en sådan begreppsapparat, som människor som älskar kunde vila sig emot; en språkbank med vars hjälp man kan sätta ord på förväntningarna; beskrivningar som uttrycker hela variationen.

Beskrivningar ja. Som vanligt, när det gäller oss människor, är det narrativen som är ingången till verklighetsförståelsen. Därför är alla berättelser på #prataomdet så tillräckliga, även om det inte i förstone leder fram till något annat än att synliggöra den problematik som finns.

5 kommentarer:

  1. Problemet är väl att med det tänkande som ligger bakom prata-om-det-kmapanken så strävar man till en juristisering av allting kring flirt, dejtande och intimumgänge. Ungefär som när skolan inte längre kan hantera spänningar mellan elever/elever och lärare och börjar be rättsväsendet att kalla in ungarna till domstol för att de kastat en snöboll på majjen, eller läraren till samma ställe för att han/hon tagit en ostyrig elev i armen. Att kräva uttryckligt - uttalat - samtycke, eller att säga "samtycket upphävs om den andfre bryter mot sidovillkoret atb använda kondom", det betyder att varje sluigg, varje flirt blir nbågot där man först måste bevisa sig till rätten att det är "in good faith". och oftst står människor som vill kuttra inte och linjerar upp i ord vad de avser att göra, spelrummet man ger varandra är inte några förhandlingar på vitt papper på det sättet. Det är mer outtalat än så: de allra flesta njuter av det där att man oftast inte diskuterar öppet vad det är man (kanske) tänker göra, det gör det spontant och levande.

    Att göra sexet till någonting helt skugglöst och blankt, där man står och säger "är det dags att ligga nu? Exakt hur ska vi lägga upp det?Vilket ställe? Vilka öppningar? Ska du vara halvklädd eler helt näck?" etc vore trivialisrande och de flesta vill inte ha det så, inte tjejer heller. Men vill man driva hem en viss syn på att 'män är djur' och kvinnor skuldlösa offer i alla lägen så passar det naturligtvis att kräva att det först drivits direkta förhandlingar. I botten på det här finns en god portion hyckleri av kvinnorna själva kring deras lust: man vill bli förförd och känna sig utvald, det är han som ska ta de sista avgörande stgen, men man vill samrtidigt behålla HELA makten över situationen.

    När det handlar om våldtäkt, övergrepp och påtryckbningar så kan man inte helt skilja frågan "är det som X berättar om en våldtäkt?" från frågan "vilket slags spelrum gav de varann? Var det ömsesidigt?" Som du är inne på:: "jag vill men bara om du verkligen vill". Och det senare behöver naturligtvis inte vara lika uttalat som i en fackförhandling, särskilt inte om det handlar om en dejt, ett eftefestenligg ellerr en annan tillföällig förbindelse.

    Det är den aspekten domstolen måste ta med i sin granskning. Vilket den ofta gör om än inte alltid bra, men en röststark grupp av mediafeminister vill helt enkelt kasta ut den sidan av saken och tala (tvinga alla andra att tala) som om våldtäkt vore ett brott som bara definieras genom det som fysiskt hänty plus icke-samtycke, lika snabbt som man artbestämmer ett rån. och där kvinnan alltid har tolkninbgsföreträde. Det är en grov trivialisering av helöa situationen, och ett handgrepp för att skaffa sig ett överläge inför rätta: "en våldtäkt är det som offret tycker kändes som en våldtäkt" även om denna tolkning gjordes en tid efteråt, kanske ett år efteråt. I ett saamhlle där alla glatt pippar med varandra är det faktiskt orimligt att vänta sig att regelrätta öfrhandlingar om sexet ska vara ett krav för att inte riskera att hamna i fängelse på tre-fyra år och få sin tillvaro öldelagd för at man inte säkrade ett definitivt, avtalsmässigt samtycke som kan vcisas upp inför domstol.

    SvaraRadera
  2. Du missar målet, pelle, eftersom #prataomdet inte alls handlar om juridik.

    Det handlar om att män och kvinnor ska hitta ett bättre språk för att uttrycka sina gränser och viljor.

    Och därigenom komma bort från stereotyperna.

    Läs gärna Koljonen och Mymlan, så kanske du får en bättre tolkningsram för berättelserna.

    SvaraRadera
  3. Ola: Som jag ser det handlar kampanjen egentligen om att förskjuta synen på våldtäkt. Premissen är juridisk - eller kvasijuridisk eftersom man missar vad det är som gör våldtäkt komplicerat att ta upp i rättssalen. Detta sägs inte högt men det är naturligtvis inte märkligt, då skulle det lätt kunna slå tillbaka.

    Men jag tro att viu ser ungefär samma saker när det handlar om gråzonen där kommunikationen inte svarar mot skeendet - jag håller helt med om att den som tror att han/hon nog kommer att bli avvsiad naturligtvis inte kan fråga "ska vi pippa?/ska vi göra så här?" med självförtroende. och självförtroende måste man i nån mening visa upp för att det ska bli något sex av, inte lessna hundögon.

    Vad jag kan se säger ingen av de ledande personerna heller att kampanjen har det minsta med Assangefallet att göra, men det är väl ändå ingen som tvivlar på anknytningen där? Men det handlar *mer* om att ändra synen på vad som avgränsar en våldtäkt - bereda vägen för att lagrummet ska bli både bredare och mera elastiskt - än om anklagelserna mot Assange.

    SvaraRadera
  4. Återigen är syftet glasklart formulerat av Johanna Koljonen för cirka en vecka sedan på twitter: Vi behöver en bättre utvecklad begreppsapparat för att bättre kunna uttrycka våra gränser.

    Det behöver i sig inte förändra juridiken. Lagens princip är den om människans rätt till sin egen kropp. Om en gräns är formulerad och någon överträder den gränsen, så utgör det i lagens mening en kränkning.

    Berättelser om hur man upplever gränser och gränskränkningar hjälper ju folk att formulera gränserna. Upprätthåller och förstärker en princip som redan finns.

    Du behöver, lika lite som de enögda könsmaktsteoretikerna, kladda ner det initiativet med en vidare agenda.

    Det är naturligtvis så att det finns grupper med juridiska mål, grupper som inte riktigt förstår vad rättssäkerhet innebär, som har sett detta initiativ som ett gyllene tillfälle att piggybacka sin egen agenda.

    Men dessa har inget med "kampanjens initiativtagare" (det är nu ingen "kampanj") att göra. Det började med en berättelse i ett twittersamtal för en vecka sedan, som har följts av fler.

    SvaraRadera
  5. Pelle: Det finns nu en väldigt bra FAQ på prataomdet.se:

    http://prataomdet.se/om/faq/

    som bl a tar upp frågan runt juridiken:

    ----
    Q: Vill ni ändra våldtäktslagstiftningen?

    A: Prata om det handlar inte om juridik. Juridik bygger på svart eller vitt, rätt eller fel, offer eller förövare. Syftet med #prataomdet är inget annat än just att sätta ord på våra egna subjektiva upplevelser.

    Däremot kan det vara så att ju bättre vi blir på att kommunicera desto enklare blir det att tillämpa lagstiftningen i de fall då det är nödvändigt.
    ----

    Ha en härlig jul!

    SvaraRadera