lördag 6 november 2010

Postmodern relativism och stening

Via Björn Östbring leds jag till den utmärkta texten "Halal-hippiens paradoxer" av Petra Ouis.

Petra Ouis lyfter fram det motsägelsefulla i att postmodernismens nestor, vänsterfilosofen och 68-aktivisten Michael Focault stödde den islamiska revolutionen i Iran; ungefär som delar av den svenska vänstern stödjer Hamas och Hizbollah idag.

Det viktiga i Focaults gärning är teorierna om makt och språk. Alltså hur själva sättet man talar om saker och ting på (diskursen) styr och begränsar tänkandet runt dessa ting (tänk Orwell och nyspråket i 1984).

Språkliga motsatspar kan t ex få våra tankar att ställa upp falska dikotomier: "Är du en neger eller är du en människa?" Eller: "Kapitalism eller solidaritet?"

Om ett visst perspektiv blir allenarådande i det offentliga samtalet kring en fråga blir det svårt att röra sig bort från det perspektivet. Svårt att söka politiska lösningar som inte ryms inom sättet att diskutera en viss fråga. Ordval utgör alltså politisk makt. Det gör ju skillnad i debatten om man använder ordet "prostitutionsoffer" eller "sexarbetare" om en försäljare av en sexuell tjänst.

Det är ganska enkelt att, som Pernilla Ouis gör i artikeln, förklara vänsterns vurm för islamofascistiska rörelser i Mellanöstern. Till postmodern maktkritik i Focaults anda (t ex postkolonialism och modern feminism) hör nämligen ofta en väldigt förenklad syn på makt.

Grundorsaken till den förenklade maktanalysen återfinns i maktspråket självt. Där ensidigheten är stark, där är språket oerhört polariserat med ett tydligt vi-mot-dom-perspektiv. Jag har t ex i min källare några "pojkböcker" från femtiotalet där det inte råder något tvivel om att det är vita oförvägna europeiska tonåringar som besitter ett antal egenskaper som naturligt gör dem till härskare, medan vildarna är av tre slag: antingen tacksamma undersåtar i kolonierna, eller ädla vildar som är extra utbildade i "vita dygder" och tillika hjältarnas närmaste tjänare, eller degenererade slemma skurkar.

Språket konstruerar alltså en bild av - med Focaults ord - "den Andre", den som inte är som normen. Och med den här typen av språk kan man alltså både skapa grupper - t ex ett kön eller en ras eller en klass - och tillskriva den vissa egenskaper och plats i makthierarkier.

Därigenom upprätthålls maktstrukturer. Man måste ju t ex aktivt argumentera för kvinnlig rösträtt i ett samtalsklimat där "kvinnorna" naturligt beskrivs som en kategori för sig självt och inte självklart ingår i den större gruppen "politiska subjekt".

Så beväpnad med denna insikt kan man alltså bedriva politisk aktivism medelst språkanalys. Hitta normperspektivet respektive konstruktionen av "den Andre", och du hittar en arena där det är möjligt att angripa en förtryckande struktur.

Varför leder då detta angreppsätt, som i fallet Focault och den iranska revolutionen, så fruktansvärt fel? Jag har en teori:

Det man avslöjar i diskursanalysen är maktanspråk. Man besvarar inte med hjälp av språkliga verktyg frågan om vem som i verkligheten har makt. Ett starkt vinklat perspektiv kan ju lika gärna komma från en stark önskan om en maktposition, som från en verklig.

Det kan ju till och med vara ett omvänt förhållande. Den lilla religiösa rörelsen saknar all makt, men driver med emfas tesen om "de frälsta" respektive "världen". Den lilla maktlösa politiska rörelsen behöver konstruktionen av fienden för att motivera sin egen politiska strävan. Och i fallet med äventyrsböckerna handlar det ju uppenbart om behovet av att försöka upprätthålla ett kolonialt perspektiv som i bokens samtid redan var på gång att rämna.

Den andra frågan man inte besvarar är vem som borde ha makt. Diskursanalys som sådan gör ingen skillnad mellan partifärger. Gör ingen skillnad på om någon ämnar upprätthålla ett maktförhållande medelst fri debatt, eller medelst väpnad kamp. Gör ingen skillnad mellan frihet eller tvång. Håller man sig till postmoderna analysredskap enbart, blir man politiskt relativiserande. Att i någon diskurs någonstans bli utmålad som "Den andre" räcker för att betraktas som utsatt.

Det finns dock ett implicit moraliskt ställningsstagande i diskursanalysen, som jag menar att man måste ta fasta på för att inte hamna i relativiserande lovprisning av mullorna i Iran och andra som råkar bryta med en klassisk liberaldemokratisk västlig och vit beskrivning av sakernas tillstånd.

Det du blir utsatt för när du utmålas som "Den andre", som vardande utanför normen, är att du helt eller delvis berövas status som politiskt subjekt. Dina livsval är inte värda att tas lika mycket på allvar som om du hade varit "en vanlig människa". En "normal" person. Så formuleras t ex all postkolonial kritik av västliga bedömare när dessa kritiserar politiska beslut tagna i ett U-land: folket där har lika mycket självbestämmanderätt som vi!.

Det implicita moraliska ställningstagandet i diskursanalysens kritik av tilltaget att konstruera "Den andre" är alltså att alla är lika mycket värda som politiska subjekt. Det finns ingen "den andre". Det finns bara "vi". En jord, en mänsklighet.

Men det är när detta ställningstagande gifter sig med vänsterns oförmåga att se individer som politiska subjekt, som katastroferna inträder.

President Bush Junior (George W) älskade att i kölvattnet efter 11 september sätta in sitt och Amerikas handlande i mänsklighetens stora berättelse om ont och gott. Om man väljer att betrakta detta, tillsammans med valda delar av staten USA:s agerande i historien, tillsammans med uppfattningen att makt och dominans är tveksamt i sig; är det ju lätt att ifrågasätta USA:s självbild, och lätt att utifrån postmoderna verktyg helt enkelt kalla det förtryck. USA, i egenskap av gorilla, hindrar självbestämmandet i Somlia, i Iran, i Afghanistan, i Irak osv.

Alltså, tänker vänstern, måste vi följdriktigt stödja antiamerikanska rörelser i dessa regioner. Självklart.

Men om vänstern hade haft förmågan att betrakta fler maktförhållanden än ett, och hade haft förmågan att se varje individ som ett politiskt subjekt vars självbestämmande man inte får lov att kränka, så hade man kanske inte varit så kvick med att ställa till med kramkalas med de som nu är dess "lierade i den antiimperialistiska kampen".

Det finns ganska gott om politiska subjekt som idag lever under dessa antiimperialisters skräckvälden. Människor som t ex önskar driva fackföreningar. Eller driva tidningar. Eller surfa på nätet. Eller starta partier. Eller starta små företag utan att behöva muta regeringens tjänstemän. Eller samlas till bön på sina egna villkor. Eller ta av sig slöjan. Eller gå i skolan. Eller ligga med sin pojk- eller flickvän. Eller lyssna på musik. Eller raka av sig skägget. Eller slippa redogöra för vem man pratade med igår och vad det samtalet i så fall rörde sig om.

Vill man på allvar vara en politisk kraft för frihet måste man inse att den enskilda individen är den minsta del du kan kränka och göra ofri. Det är den enskildes individuella rättigheter du måste omhulda, inte för att lansera ett individualistiskt skit-i-andra-samhälle, utan för att individen annars blir den som förgås på gruppens bekostnad.

Det är inte grupper som har rättigheter, utan människor. Det är inte grupper som fattar beslut, utan människor i grupperna. Att diktator X i tredje världen har beslutat något betyder inte att människor som lever i väst inte får kritisera det. Inte ens heterosexuella vita män i väst med hög månadsinkomst förtrycker människor i tredje världen när de kritiserar diktatorers beslut. Inte ens när de använder traditionellt västeuropeiska bilder för gott och ont.

Gentemot detta hävdar vissa postkoloniala kritiker att individen är en västerländsk uppfinning. Att hävda liberal demokrati, som ju bygger på tanken om en självständig individ, för folk i andra länder kan alltså inte ses som någonting annat än ett indoktrineringsförsök av specifikt västerländska värderingar. Det är ett slags kulturimperialism. Ett exempel på västlig dominans.

Nå, det verkar ju som om åtminstone Sakineh i Iran anser sig vara en individ, när hon är rädd för sin egen förestående död. Hon var nog också att betrakta som en inidivd när hon (om "anklagelsepunkterna" är sanna) handlade i enlighet med sin individuella kroppsliga längtan. Och om indivden är en västerländsk uppfinning: hur kommer det sig då att förtryckare i alla kulturer och tider behövt lägga ner så oerhört mycket kraft för att kväsa individernas strävan att leva fredliga och självständiga liv?

Och fundera över om Sakineh i Iran hade fått en annan dom om t ex organisationerna bakom Ship to Gaza och andra antiimperialistiska projekt hade fått bestämma.

3 kommentarer:

  1. Sannolikt Ja skulle jag vilja svara på din sista fråga. För regimen i Iran har den makt som krävs för att fatta beslutet om Sakinehs öde. Allt annat är spekulation. Och med det sagt tror jag också att jag kommenterar din inledande frågeställningar. Av okunskap om maktförhållandena inom den iranska motståndsrörelsen mot shah-diktaturen kunde nog ingen förutsäga den islamiska statens kommande brutalitet. Och något alternativ till denna motståndsrörelse mot shahens terror fann inte. När sedan fundamentalisterna kämpar ner de demokratiska krafterna nom rörelsen så förändrades nog mångas ställningstagande. Hur det var med Foucault känner jag inte till, men jag vet hur jag reagerade själv och då ska du betänka att jag själv är praktiserande muslim.

    SvaraRadera
  2. Det du säger är delvis relevant för tiden innan 1977 och ett par år därefter. Men det tog sannerligen inte lång tid för den iranska regimen att visa sitt rätta ansikte. Kvinnorörelsen i USA kunde förutsäga vad som skulle komma, direkt vid revolutionen. Vilket faktiskt inte är konstigt, med tanke på vad som redan låg i öppen dager.

    Shahen var visserligen ingen duvunge, särskilt inte när han införde enpartistat 1975 och förföljde den politiska oppositionen skoningslöst. Men det var samtidigt, ända sedan 60-talet, en politisk opposition som motsatte sig kvinnors rösträtt och minskad makt för mullorna. Det var redan från början en proteströrelse främst mot shanens sekularisering, även om det krävdes en bredare opposition för själva störtandet.

    Nå, det är möjligt för var och en att under en tid ändå tänka att ett visst förtryck kanske ändå är bättre än det tidigare förtrycket. Jag dömer ingen för att inte omedelbart ha insett det ohyggliga med den nya regimen. Jag har själv aningslöst stött både det ena och det andra.

    Det jag vill lyfta fram i inlägget är vad man MÅSTE komplettera sin analys med, för att man inte ska nå fram till en ståndpunkt som är värre än den man motsätter sig. Det är inte om någon ställde sig bakom Irans styre 1979 jag är ute efter, utan vad det är som driver folk att ställa sig bakom Iran eller dess allierade år 2010, samtidigt som man säger sig vara _emot_ allt det som Iran och dess allierade praktiserar.

    Det är ju också då som både Andreas Malm och Mattias Gardell blir lite vaga. Socialt arbete och antiamerikanism i all ära, men vad händer med människan i systemet? Det liknar inte så lite vänsterns ihåliga försvar för Östtyskland på den tid det begav sig.

    Historien upprepar sig verkligen, och i herrarna Gardells och Malms fall är jag benägen att tycka att det är som en fars. Utom för Sakineh och andra människors som dömts för att de följt sitt hjärta.

    Om du eller jag är praktiserande muslimer eller kristna spelar ingen roll, eftersom det inte är vi som sitter där. Vi har vår rätt att inför Gud döma våra egna hjärtan och förska vandra på hans vägar. Här handlar det om folk som tar sig rätten att döma andra.

    SvaraRadera
  3. Ja paradoxen som du beskriver är bara fullt möjlig när man som de ställt sig utanför. Som praktiserande så har jag ställt mig mot den fundamentalistiska tolkningen av Koranen. Det kan jag göra med fullt stöd av både Koranen och riktningar inom Islam. Som praktiserande måste du ta ställning, det är förpliktande. Jag har däremot svårt att se kopplingen mellan syftet med Ship to Gaza och det faktum att man hållningslöst försvarar socialt arbete och antiamerikanism. Analogin med hållningarna till DDR är riktig och jag kan till min förtvivlan fortfarande möta partimedlemmar i (s) som ger uttryck för sådana åsikter.

    SvaraRadera