Vi är människor på ett och samma jordklot. Det är bäst för oss alla om forskning bedrivs på de ställen där folk faktiskt är bäst på att till ett lagom pris forska.
Forskningsresultat och ekonomi är reella faktorer. Men nationsgränser är imaginära. Ingen har vunnit något bara för att en forskningsavdelning hamnar innanför eller utanför ett visst lands gränser. Så länge som forskningsavdelningen hamnar där den presterar som bäst så har alla vunnit.
I debattartikeln sätter författarna visserligen fingrarna på det faktum att det finns ett strukturellt problem i Sverige. De funderar på hur staten (och då menar de Maud Olofsson och Fredrik Reinfeldt) bör agera för att kunna leverera tillräckligt många och tillräckligt bra forskare till industrin.
Kruxet är att artikelförfattarna är tjugo år för sent ute. Den sammansättning av svensk personal (forskare och andra) som uppenbarligen inte räckt till för att leverera Astra Zenecas nästa nya storsäljare och därmed räddat kvar jobben inom landet...
...är allesammans utbildade i det skolväsende som artikelförfattarnas parti beslutat om. Vi räknade ekvationer när våra generationskamrater i andra länder härledde bevis, vi lärde oss gångertabellen när våra generationskamrater i andra länder räknade ekvationer, och vi fyllde sidor med plus och minus när våra generationskamrater i andra länder multiplicerade och dividerade.
...har arbetat i företag som tvingas verka under de förutsättningar som beslutats om av artikelförfattarnas parti. Komplexa tillståndsprocesser, svårt att gå från enmansföretag till att börja anställa, hög risk att anställa, kunderna har varit monopolapotek och monopolläkare, kraftigt reglerad marknad.
...och måste vara mer än dubbelt så produktiva än annars, eftersom de först och främst måste kunna betala skatter som uppgår till långt över hälften av vad de själva tjänar ihop. Allt i enlighet med de drakoniska skattepålagor som artikelförfattarnas parti har beslutat om.
Och denna obegripliga nationalistiska vinkel i artikeln:
Sverige måste bli vinnande i den tilltagande globala konkurrensen om företagen med högst specialiseringsgrad och högst kunskapsinnehåll.
Lyssna nu, ni fyra: ett land kan inte forska!
Det är individer som forskar. Om de finner glädje i det. Vilket de kan göra om de har fått gå in skola som tagit tillvara deras begåvning och intresse. Om det varit naturligt och enkelt för dem att starta ett forskningsföretag tillsamman med några studiekamrater. Om de hade kunnat få koncentrera sig på sin forskning genom att enkelt anställa folk att utföra arbetsuppgifter som inte är direkt forskningsrelaterade. Om det hade varit enkelt att marknadsföra och sälja sin forskning.
Vi lägger redan massor med pengar på forskning och utbildning av ingenjörer och naturvetare i Sverige. Det är inte det att resurserna är så få. Det som artikelförfattarna borde fundera över är varför resultatet, alla dessa statliga miljarder till trots, är så magert. Varför denna socialdemokratiska dröm inte levererar annat än ett bolag som drar sig härifrån. Varför det inte redan uppstått mängder med andra biokemiska företag i Sverige.
Kan det vara så att strukturerna, uppbyggda under minst femtio års tid, faktiskt inte gynnar forskningsintensiva företag som vill verka i vårt land?
Amen to that!
SvaraRadera