Apelsineld

Ljusa nyheter från grannarna i Söder

2011-05-09T03:10:00.000-07:00

I många afrikanska länder går utvecklingen just nu åt rätt håll. Ofta trots, inte tack vare, vårt bistånd. Om vi nu kunde erbjuda afrikaner att sälja varor och tjänster till oss utan att vi lade på dem massa strafftullar, så hade det varit ännu bättre. "Africa needs trade, not aid."

"Africa is making itself rich, despite the West"

Det kan man ju tänka på, när man samtidigt tar del av den väldigt konstiga vinkeln från radion i morse att värdeskapande, global handel, och rikedom är djupt problematiskt.

Saaberiet - igen

2011-04-16T07:31:00.000-07:00

Redan då, för två år sedan, var Saab på fallrepet. Det handlar inte om att man bygger dåliga bilar. Utan om att kunderna inte tycker att de är värda sitt pris.

Det var ett hemskans gnäll, inte minst från socialdemokrater av Stålverk-80-snitt, att Alliansen och då i synnerhet Maud Olofsson svek arbetarna i Trollhättan när man inte gick in och tog över bilfabriken eller på andra sätt gödde den. Eller med andra ord: göda industrikapitalister med skattemedel som arbetarna själva betalat in.

Det fanns möjlighet att ge Saab högrisklån, så att de kunde strukturera om sig, i samband med att de fick en ny ägare. Regeringen tvekade. Socialdemokrater skällde.

Nå, efter många turer blev det ett statligt högrisklån till Saab, via EU-medel. Och nu? Två år senare? Man har fortfarande inte fått snurr på försäljningen. Man har inte betalat underleverantörer. Man vill ha mer pengar.

Att gå in och stötta industrier på fallrepet är att ta från arbetarna och ge till kapitalisterna. Det förvånar mig att inte fler på vänsterflanken inser detta. Det förvånar mig att de så gärna propagerar för inpytsandet av statliga medel (dvs arbetarnas ihoptjänade pengar) i diverse industriprojekt med hög risk.

Kanske har vissa kommit på detta nu. En av de bloggare som var argast på att regeringen inte spenderade arbetarnas pengar på Saab var Fredrik Pettersson. Jag länkade bland annat till hans bloggpost i frågan. Denna bloggpost har han tagit bort. Tur att internet inte glömmer lika lätt.

Det hade väl smakat, att klämma åt Maud Olofsson för att hon ställde upp med pengar då, samtidigt som man klämde åt henne för att hon tvekade. Damned if you do, damned if you don't.

Vem äger oss?

2011-04-14T05:08:00.001-07:00

Bra av Stig-Björn Ljunggren:

Egentligen borde det vara tvärtom. Med jämna mellanrum skulle skatten sänkas till noll, och sen varje procent läggas till, motivstyrt, för att det inte ska bli slentrian i systemet. Det är ju trots allt så att vi äger oss själva och därmed det vi producerat.

Reallönen och arbetslösheten

2011-04-13T03:21:00.001-07:00

Det har varit lite prat om arbetslöshet i dagarna. Man har jämfört dagens situation med 70-talet, vissa debattörer har menat på att vi borde återgå till det politiska målet från då om full sysselsättning. Genom att mörka eller glömma den gigantiska inflationen vill man ge sken av att dåtidens politik var lyckad. Och om man blundar för helheten utan bara jämför procentsiffran sysslesättningsgrad nu respektive då, så kanske det förflutna ser trevligt ut.

Det är ju nämligen ingen konst att ha full sysselsättning, om man bara får lov att sänka lönerna. Är priset på arbete tillräckligt lågt, kommer varje arbetsuppgift att vara lönsam att köpa för någon.

För det är ju precis en lönesänkning som inflation är. Även om jag får fler och större siffror på lönebeskedet, så har jag ingen glädje av det när prislapparna växer lika mycket eller mer. I utbyte mot en timme av min arbetstid kommer jag inte kunna byta till mig mer.

Min reallön är lika stor, eller mindre, när jag jobbar i ett samhälle med hög inflation.

Kruxet med reallönen är att den inte låter sig påverkas så lätt av politik. Den beror på snarare på två saker: vad jag lyckas åstadkomma under en dag, och vad någon är beredd att betala för resultatet. I slutändan finns det en kund som självsvåldigt bestämmer om frukten av min möda är värd den prislapp jag eller min arbetsgivare har satt.

Detta gäller för dig och mig som individer, men det gäller lika mycket oss som kollektiv. Även när vi arbetar på samma företag är det värdet som bestäms av kunden minus övriga kostnader som bestämmer vad du och jag kan få i lön.

Till och med om vi bestämmer oss för att samverka i ett stort samhälleligt socialistiskt projekt med långtgående utjämningar kommer utrymmet för vår reala lön att i varje stund bestämmas av vilket värde för andra vi faktiskt kan leverera. I stora socialistiska projekt är ofta prissättningsmekanismen satt ur spel, därför kanske vi inte nås av korrekt information om det verkliga värdet av vårt arbete.

Men vi kommer fortfarande inte att i längden kunna lyfta högre ersättningar än vad vi förmår göra oss förtjänta av, även om vi solidariskt delar på mödan och frukten. Man kan inte lura ekonomin.

Det är nämligen till sist alltid de materiella produktionsfaktorerna som bestämmer. Om tillgången till billig energi av rent fysikaliska skäl minskar, så kommer vår produktivitet förmodligen också göra det. Samma möda kommer att ge ett sämre resultat, när hjälpen från den lättillgängliga energin minskar.

Å andra sidan: om nya innovationer av rent fysikaliska skäl ger oss högre produktivitet kan vi förvänta oss tillväxt och utrymme för högre reallöner. Eller om människor som idag hindras från att handla med varandra får lov att göra det, så kommer deras produktivitet - också av rent fysikaliska skäl - att öka. Vilket skapar ett reellt utrymme att lyfta högre ersättningar eftersom ens arbete då blir mer värt, i absoluta tal.

Reallöneutrymmet för varje sorts arbete bestäms av det värde som arbetet förmår generera. Om någon inte kan utföra ett arbete som genererar stora värden, så finns det ingen möjlighet för den personen att lyfta någon vidare hög lön. Då måste antingen personen tillåtas gå ner i lön, eller förmås att utföra det mer värdefulla arbete, eller stå utan jobb. Och står man utan jobb så får man antingen leva på vad andra människors arbete genererar, eller gå under.

Det är ingen som har beslutat att det ska vara på det här sättet. Det tillhör människans livsvillkor att vi måste äta och klä oss med mera, och att inget av det kan göras utan någons ansträngning.

Men vi kan sluta önska oss en politik som bygger på att ekonomiska värden kan beslutas fram; och vi kan önska oss en politik som i görligaste mån gynnar de reellt värdeskapande faktorerna, även om politiken förstås aldrig kan förutse eller kommendera värdeskapande att ske.

(Se också en näraliggande text om offentliga investeringar).

...och manlig sexualitet

2011-03-24T02:49:00.000-07:00

Och den frågeställningen leder mig in på min tredje poäng, den om diskursanalys och problemformuleringen i de här frågorna.

Vem har bestämt att de sexuella praktiker som utövas av snoppbärare allesammans är delar i ett enhetligt pussel som kallas "manlig sexualitet"? Vad länkar samman min sexualitet med Bosses och Ahmeds? Förutom att vi har snopp och kanske är hetero?

Praktiker är lika och olika: om Bosses fru tänder på smisk, medan Ahmeds fru vill ta det mjukt och försiktigt: har Bosse och Ahmed därmed olika praxis när Bosse är hårdhänt och Ahmed är mjuk? Eller har de samma följsamma praxis: att vara lyhörd för sin partners önskemål? Och är de bägge typexempel på "manlig sexualitet" eller avvikare från normen? Eller den ena mer manlig än den andra? Och på vilket sätt är jag och min fru sammankopplad med deras sexliv, annat än att jag delar vissa anatomiska egenskaper med de två andra?

Och på vilket sätt är jag och Bosse och Ahmed sammankopplade med Gottfrid som förför osäkra kvinnor och för sitt eget nöjes skull får dem att gå med på mer smärtsamma och riskfyllda sexuella övningar än vad de är bekväma med. Är vi genom begreppet "manlig sexualitet" förbundna, så att vi bildar en gemensam "manlig norm"?

Eller är vi helt enkelt väldigt olika? Samt att Gottfrid är ett kräk?

Jag och Gottfrid har inte mer gemensamt än detta att helt andra människor, till exempel Svante Tidholm, kallar min och Gottfrids högst olika sexuella praktiker för "exempel på mäns sexualitet".

Jag kan hålla med om att jag och Gottfrid behöver #prataomdet. Men faktiskt inte på annat sätt än att berätta för Gottfrid hur illa han beter sig, och att han borde vara lyhörd och följsam som jag och Bosse och Ahmed istället. Mer av "manlig" norm helt enkelt, inte mindre. Eller manlig och manlig, mer av vanligt helt okönat hyfs.

Det finns mer som förenar folk med likartad sexuell praktik, antingen de är män eller kvinnor, än vad som förenar folk som råkar ha samma kön. Vi monogama vaniljheteros, män och kvinnor, med ett fåtal partners har mer gemensamt med varandra, än vad vi har med de som är mycket sexuellt aktiva. Och om man läser på lite: på motsvarande sätt mer som förenar de med hög sexuell aktivitet med varandra.

Ja, det finns ett antal saker med heterosex som drabbar många kvinnor hårdare än män. Dels är själva sexet av biologiska skäl mer riskfyllt för kvinnor. Dels gör övervikten män bland övergreppsförövarna risken större för kvinnor att drabbas. Dels ser de samhälleliga normerna bevisligen olika ut och skapar olika utgångspunkter för män och kvinnor.

Men detta konstituerar fortfarande inte en gemensam manlig sexualitet, eller ett gemensamt manligt ansvar för hur män beter sig sexuellt. Det gemensamma ansvaret och den gemensamma "manliga" sexualiteten är en språklig och idemässig konstruktion som kan och förtjänar att dekonstrueras precis som alla andra fördomar och föreställningar. Föreställningarna håller helt enkelt inte för normkritisk, evidensbaserad, granskning.

...normer...

2011-03-24T02:48:00.000-07:00

Om nu politik i görligaste mån ska bedrivas utifrån så säker kunskap som möjligt om vår gemensamma verklighet, så uppstår en hel del intressanta metodproblem när vi kommer in på frågan om normer och normkritik. Det finns ett antal hypoteser som förlägger orsaken till olika slags sexism i de normer och föreställningar om kön som är dominanta i samhället. Många av dessa hypoteser har gott om fog för sig, så det går inte att - som vissa feminismkritiker vill - avfärda ansatsen som sådan.

Men hypoteserna, liksom formerna av sexism, är sinsemellan väldigt olika, och det gör att man inte heller kan anta att om normerna är orsaken till den ena formen av sexism, så är de också det till den andra. Man måste hitta sätt att pröva hypoteserna innan man vet vilka man kan ta på allvar och utforma politik efter.

Om påståendet är att orsaken till ett problem består av en dominerande norm, så uppträder genast frågan vilken den dominerande normen är. Om man försöker besvara den frågan med vilka normer man själv känner till eller varit utsatt för, så besvarar man bara frågan vilka normer som dominerat i det egna livet. Om man frågar andra, så besvarar man bara frågan vilka normer som dominerat i de tillfrågades liv.

Om man vill besvara frågan om dominerande normer i samhället räcker inte sådana kvalitativa ansatser. Man måste undersöka det kvantitativt. Lyckligtvis behöver man inte fråga varenda tjomme, det räcker med att fråga ett representativt urval. Då får man ett svar på frågan hur folk i samhället upplever normerna, på ett sätt som kan sägas gälla samhället i stort.

Men folks upplevelse av normerna är inte detsamma som det faktiska utfallet. Om folk uppger att de inte upplever att normer styrt deras yrkesval på ett könat sätt, samtidigt som deras yrkesval de facto är könat, så har vi en intressant diskrepans. Antingen verkar normen på ett osynligt sätt, eller så är inte könskodade yrkesnormer orsaken till folks yrkesval. Man får finna ut andra metoder för att kartlägga orsaken till könsskillnader i yrkesval, om man tycker det är intressant. På grund av att människors yrkesval faktiskt är könat vill många hävda att det faktiskt finns en samhällelig norm som styr deras val.

På motsvarande sätt måste man då resonera även när det gäller normer runt sexualitet. Ska en norm på något vettigt sätt kallas "normerande" så är det ett minimikrav att den faktiskt är verksam och orsakar ett beteende.

Om hypotesen är att vanliga (ett kvantitativt begrepp) mäns normer runt sexualitet orsakar sexköp eller övergrepp, så bör man alltså finna att det är vanligt att män köper sex eller begår övergrepp. Men då finner man, när man ser till prevalensen, att så är det inte alls. Det är en minoritet.

Observera nu (och det är sjukt att det ens ska behöva nämnas) vad detta faktum inte innebär. Det innebär inte att övergrepp inte förekommer, eller att det inte är ett stort problem. Jämför med annat våld: våld och andra kränkningar, oavsett kön, sex eller ej, utförs överlag i vårt samhälle inte av en majoritet, men det är likväl ett stort problem. Offren är alltid många fler än förövarna, och eftersom det är obehagligt att bli utsatt så tvingas man alltid väga in risken för att bli utsatt, även om det är långt ifrån säkert att man drabbas.

Det är helt enkelt ett matematiskt faktum: ett fåtal behöver inte anstränga sig speciellt mycket för att förstöra för flertalet. Om 1 av 15 män beter sig rutinmässigt illa sexuellt, och en svensk heterosexuell kvinna i genomsnitt har 4-5 sexualpartners under sitt liv, så kommer risken vara stor att hon vid något tillfälle ligger med elakingen. Om hon tillhör gruppen mycket sexuellt aktiva ökar risken kraftigt. Om elakingen också tillhör den gruppen så hinner han utsätta många.

Så att många drabbas är inget bevis för att samhället i stort, eller män i allmänhet, domineras av destruktiva normer runt sex. Vill man finna orsaken till det destruktiva beteendet måste man alltså undersöka den destruktive specifikt, undersöka avvikaren och normbrytaren, och ställa sig fråga vad det är i hans sexuella normbildning som gått snett i jämförelse med den positiva normbildningen hos majoriteten.

Däremot är de allmänna normerna runt sexualitet förstås fortfarande intressanta! Om nu inte alla män är förövare, varför är så många förövare män? Här finns ju ett tänkbart svar, som också håller för kritisk granskning, att det endast den som är aktiv och handlingsorienterad i ett sexuellt samspel som utsätter sig för risken att utföra en handling som inte uppskattas av den andra. Och då kan man undersöka och kritiskt granska den normen som säger att män har lust, ska utforska och ta initiativet, medan kvinnor ska släppa till eller säga nej i lagom mängd.

Men det är ju inte en specifikt "manlig norm" som behöver diskuteras "män emellan", utan rör heterosexuellt samspel och är därmed en fråga om könsöverskridande spelregler. Ja, det behövs diskussion och större öppenhet om lust och om sexuella praktiker. Men kan den som påstår att just män i allmänhet och mäns sexuella normer utgör ett särskilt problem som behöver lösas i samtal man-to-man, vara så väldigt vänlig att visa exakt vilka delar i den specifikt manliga sexuella normen som är så problematisk och en sådan rotorsak till eländet i sängen?

Evidens...

2011-03-24T02:45:00.000-07:00

För det första menar jag att det är superviktigt att politik, så långt det alls är möjligt, ska vara evidensbaserad. För att ett problem ska erkännas som ett problem behövs det inte mycket till evidens. Det räcker med evidens att en enda individ kommer i kläm, så har vi ett politiskt problem.

Men för att vi ska kunna förorda en politisk lösning på problemet får vi inte slarva med analysarbetet. Den politiska lösningen måste till att börja med vara effektiv, alltså faktiskt avhjälpa problemet. Sedan får den inte medföra att andra människor kommer i kläm, för då är det ju ingen lösning. Bägge dessa villkor kräver att man formulerar problemet på ett falsifierbart sätt, och inte sällan att man kan genomföra stringenta kvantitativa mätningar före och efter: dels för att belägga problemformuleringshypotesen, och dels för att säkerställa att den politiska reformen faktiskt varit effektiv.

Effekterna av att inte vara evidensbaserad är inte vackra. Man ger fördomar utrymme i politiken istället för att motverka dem. Känsloargument får styra, vilket ju alltid leder till förtryck, och man lägger energi på åtgärder som passar en viss världsuppfattning utan att först ha dubbelkollat om världsuppfattningen rimmar med verkligheten eller ej. Har man tur blir effekten trots detta god, sannolikt blir den dock verkningslös, och i värsta fall förvärrar åtgärden problemet.

Frånvaron av evidens är naturligtvis ett stort problem. Att våldtäktsanmälningarna har ökat, är det något gott eller något ont? Om det beror på att fler fall av övergrepp anmäls och utreds (att mörkertalet - frånvaron av evidens - minskar) är det något positivt. Men det kan vi inte veta med säkerhet, eftersom mörkertalet är just mörkt.

Men frånvaron av evidens blir ju inte ett problem bara för att man vill vara evidensbaserad. Frånvaron av evidens är ju ett lika stort problem, eller större, när man aktivt struntar i evidensen. I det första fallet problematiserar man åtminstone mörkertalen och räknar med en osäkerhetsfaktor. I det andra fallet ger man upp och säger att eftersom evidens inte går att finna för allt, så är den evidensbaserade ansatsen i grunden osäker och därmed fel.

Och nej, något tredje förhållningssätt mellan dessa finns inte. Antingen är du evidensbaserad och försöker att minimera godtycket (även om du inser att det med nödvändighet kommer att finnas ett visst mått av det), eller så ignorerar du tillgängligt evidens och upphöjer därmed godtycket till norm. Ditt eget godtycke.

Evidens, normer och manlig sexualitet

2011-03-23T23:51:00.001-07:00

Det var ett kul och lärorikt samtal på Twitter jag hade igår, med signaturen @i_are_lisa, om normer, sexualitet, att mäns sexualitet sällan diskuteras, osv osv. Och lärorikt, eftersom våra ingångar skiljer sig så kraftigt åt.

Jag hoppas att jag svarade på Lisas invändningar så att det åtminstone framgick vad jag tyckte och varför, och jag fick en någorlunda bild av vad hon tyckte. Jag saknar fortfarande svar på vissa invändningar mot hennes resonemang som jag reste, men dessa kanske framkommer med tiden.

Bakgrunden är reaktioner på den text som Svante Tidholm skrev på svtdebatt.se: "Många män bangar inte för lite knulla om det är billigt". I texten dyker ännu en gång konstruktionen "den vanlige svenske mannen" upp, denna märkliga varelse som i texter av det här slaget lyckas med konststycket att vara precis vem som helst av oss och hur vanlig som helst, samtidigt som han utövar en massa normbrytande aktiviteter - t ex sexköp - vars främsta kännetecken är att de inte är speciellt vanliga alls.

Det finns mycket att säga om den motsägelsen, men eftersom Ivar Arpi redan gjort det så låter jag det vara. Svante Tidholms text mynnar hur som helst ut i konklusionen att män bör tala mer om sex, och det stämmer ju i högsta grad, och är något som i_are_lisa och jag är helt eniga om.

Tills vi berörde frågan om varför sådana samtal behöver hållas. Är det för att det finns allvarliga fel i "den manliga normen" rörande sexualiteten, fel som leder fram till sexköp och övergrepp? Eller är det för att ett sådant samtal skulle tydliggöra majoritetens goda normer för den normbrytande minoriteten?

När vi kom in på den frågan visade det sig att vi hade radikalt olika uppfattningar på ett metapolitiskt plan. Vilka metoder är giltiga för att skaffa oss sann kunskap om rådande normer? Vilken plats har empiri när man gör politisk analys, och inte minst viktigt: vilken plats har frånvaron av empiri (t ex mörkertal)?

Eftersom de olika svaren på de frågorna kan få två människor, som ju i grunden delar samma politiska dröm om alla människors lika rätt att slippa övergrepp och skeva förväntningar, att förorda helt motsatta synsätt i problemanalys och lösningsansats, så tycker jag att det är viktiga frågor. Här följer några av mina tankar.

Jag har delat upp dem i tre blogginlägg så att det inte ska bli så förpillat långt.

Mödradödligheten och världskapitalismen

2011-03-23T17:13:00.000-07:00

Bloggade förra året om Bangladesh. Bakgrunden var en artikel där Ylva Jonsson Strömberg på Action Aid antydde att H&M och andra klädföretag bar skulden till att många människor i Bangladesh dör i barnsäng.

Kom och tänka på den artikeln när jag läste detta på RFSU:s hemsida: Det går att minska mödradödligheten

Mödradödligheten minskar med rätt insatser och politiska prioriteringar. Det visar en ny forskningsstudie som gjorts i Bangladesh. RFSU samarbetar med flera organisationer i landet där mödradödligheten de senaste nio åren sjunkit med 40 procent.

Hur? Artikeln nämner några konkreta faktorer: Ökad frihet att få information om preventivmedel. Ökad möjlighet att köpa preventivmedel. Ökad tillgång till modern medicinsk teknik och specialister. Ökad utbildning, särskilt av flickor.

Och i botten förstås det ekonomiska uppsving som möjliggjort allt detta:

Förbättrade socio-ekonomiska omständigheter i landet gör det lättare för kvinnor att få tillgång till mödrahälsovård rent praktiskt. Att fattigdomen minskar innebär att fler har råd att betala för vård och mediciner. Dessutom finns nu också bättre vägar vilket gör att fler kvinnor kan ta sig till hälsoklinikerna i tid vid förlossning.

Och vad är då skälet till det ekonomiska uppsvinget? Enligt Wikipedia beror det på ökad industrialisering, minskat beroende av jordbruk, att multinationella företag investerat i landet, och inte minst att en jobbsektor skapats för kvinnor i textil- och konfektionsindustrin.

Nej, allt är inte rosor i Bangladesh. Men man är på rätt väg, och låt oss då sammanfatta orsakerna:

Frihet för kvinnor att sälja sin arbetskraft mot pengar, till ett konkurrenskraftigt pris på världsmarknaden vilket lockar till sig utländska företag, som samtidigt ger kvinnorna betydligt mer pengar för arbetsinsatsen än den tidigare självhushållningen.

Frihet för multinationella företag att investera i landet, vilket uppgraderar hela landets infrastruktur, och skapar en industrisektor som får både män och kvinnor att slippa självhushållningens plåga.

Frihet för folk att utbilda sig själva och andra, frihet att sprida information och att ta del av informationen.

Öppenhet för teknisk utveckling och att kunna och våga prova nytt. Inte minst när det gäller mödravård och att bryta med äldre tabun kring fortplantning.

Förstår ni nu varför jag är liberal och för världsmarknaden och kapitalismen? Kan ni se hur just friheter, inklusive (men inte enbart) ekonomiska friheter, räddar livet på folk? Hur mödradödligheten har minskat med 40% i Bangladesh? Hur politiska reformer först och främst kräver ekonomiska möjligheter, och hur ekonomiska möjligheter skapas genom ekonomisk frihet för företag?

Ekonomi och liberalism är en fråga om liv och död.

Kinabubblan och energikrisen

2011-03-09T23:19:00.001-08:00

Läser om vad jag skrev för ganska precis ett år sedan, om Kina:

Det byggs överallt. Men priserna på byggande tillåts i princip inte öka. Så man ser överallt spår av knasiga resursallokeringar. Mängder med personer som står overksamma på ett bygge, eftersom det finns folk men inte stål. Mängder med folk som jobbar för hand. Det är som om man inte förstått själva idén med att låta pris fluktuera beroende på tillgång och efterfrågan: att resurser på ett smidigt sätt hamnar där de gör bäst nytta. Att man får en omedelbar feedback på kostnaderna. Istället styrs väldigt mycket av dekret, och spåren efter alla planeringsmissar är oräknerliga.

Tomma, halvfärdiga, stora nybyggen där det inte pågår någon verksamhet. Det var ett bestående intryck från bussturerna i och runt Peking. Planekonomiska spöken. Till exempel ett modernt kontorskomplex, där endast ett av våningsplanen hade ett IT-bolag inhyst. Varför var inte resten uthyrt? Jo, komplexet var byggt på inrådan av den lokala regeringen, som i sin nåd och godhet mer eller mindre skänkte kontorsplatsen till (just) detta IT-bolag.

Alla de resurser som gått åt för att skapa detta lyxiga men ödsliga tomrum. Var i ekonomin hade dessa resurser gjort bättre nytta? I en frivillig ekonomi slussas resurser dit där alla inblandade känner att de får ut någonting som är större än den insats (arbets- eller kontant) de lägger. Precis som medborgarna i en demokrati ger återkoppling åt lagstiftarna och hindrar dem från att begå alltför stora dumheter, så ger människorna i en frivillig ekonomi omedelbar (och ännu tydligare) återkoppling: vilka projekt är livskraftiga på riktigt?

Denna återkopplingsmekanism slår man sönder i en kommandoekonomi. Man kopplar ur det viktigaste styrmedlet som finns för att hindra felsatsningar från att gå för långt, den mest effektiva regleringen av kapitalismen i hela världen: vanliga människors fria val att styra över sin egen tid och sina tillgångar. Återkopplingsmekanismen som gör att kapitalisterna tvingas att möta folks faktiska behov, om kapitalisterna alls vill tjäna några pengar.

Det finns en illusion i varje kommandoekonomi: illusionen av kontroll, när man har mandatet att diktera fram både arbetskraft och material till vissa specifika projekt, projekt som man själv gillar, projekt där man inte tror sig behöva ta ekonomiska hänsyn.

Men de ekonomiska sambanden upphör ju inte att gälla bara för att man tar kommandot. Sakers värde beror fortfarande på hur efterlängtade de är och på hur svåra de är att få tag i. Om du förbjuder folk att med sin fria prissättning kommunicera vad de tycker att saker är värda, så får du den signalen alldeles för sent.

Och när det gäller stora resurskrävande investeringar, så är den här frånvaron av kontroll helt förödande. Tänk på alla de sammanlagda arbetstimmar som ligger bakom ett kontorskomplex. Alla de kilowattimmar energi som gått åt. Om dessa timmar inte ger god utväxling (till exempel rejält med hyresintäkter för att huset faktiskt var efterlängtat av alla de som letar kontorsplats), så är ju hela bygget bara spill. Skräp. Muda. Överproduktion.

För tänk vad dessa resurser hade kunnat göra i en annan del av ekonomin istället. Till exempel avhjälpt fattigdomen.

Om prissignalerna tillåts gå fram och vara synliga för alla, så sker ingen överproduktion. Priset på kontorsplatser faller, och inga investeringar i nya kontorskomplex görs förrän efterfrågan så småningom blir så stark så att priserna stiger.

Men om prissignalerna inte går fram, så kan det hända att folk tror att värdet på dessa kontorskomplex, eller för den delen bostäder, är fortsatt höga. Då uppstår en bubbla, att folk förväntar sig ett högre värde än vad saken faktiskt är värd. Och bubblan måste spricka, ju förr desto bättre, genom att priserna talar om för folk vad saker och ting egentligen är värda.

Det är alltid någon ekonomisk realitet som spräcker bubblan. Någon för värdestegringen efterfrågad och viktig resurs som man inte utan vidare kan öka tillgången på. I dagsläget är det bl a oljan. Där verkar vi ha nått produktionsmaximum. Om tillgången på olja dessutom sjunker något, till exempel till följd av att folk i Nordafrika och Mellanöstern börjar tröttna på sina despoter, så kan inte ens en kommandoekonomi upprätthålla illusionen av större värden än vad som finns.

Då spricker bubblan. Och det tillsammans med skuldkrisen och lånebubblorna i USA och Europa kan bli en jobbig resa. Riktigt jobbig.

Vad krävs för att möta det här då? Tricket, som vanligt i en bytesekonomi, är att erbjuda folk det de vill ha, till ett pris som de är villiga att betala även när de inte har gott om pengar eller billiga krediter. Vad kan du utföra? Vad kan du sälja? Vad gör andra människor rika? Den stilla och stabila lågkonjunkturen är ekonomins normaltillstånd. Det som fungerar att sälja i lågkonjunkturer kan du alltid leva av, så länge som du kan producera det.

Och för att förhindra bubblorna: slå inte sönder prismekanismerna. Låt räntorna bli vad de blir när bankerna själva tvingas bära risken för sin egen utlåning. Låt bostadskostnaderna bli vad de blir, Låt lönerna och andra priser landa där de landar, när köpare och säljare möts. Blir det olyckliga utfall där folk riskerar att fara illa, så låt oss lösa det. Med till exempel gemensam finansiering av trygghetssystem.

Men låt oss sluta bedra oss själva i tron att vi kan styra värdet på varken pengar, hus eller arbete.

Sannare självbild

2011-03-02T00:45:00.000-08:00

Despoterna i Afrika har inte hållits under armarna av cynisk utrikespolitik från USA enbart. Även välvilligt svenskt bistånd och utrikespolitik har stött och gynnat förtryckare. En politik i allt väsentligt utformad av socialdemokratin.

Carina Hägg, ansvarig för Socialdemokraternas Afrikapolitik, slår dock ifrån sig:

Vi socialdemokrater har sedan flera år varit starkt engagerade i kampen för demokratiska fri- och rättigheter i Afrika. Jag är personligen starkt engagerad i kampen för frihet för den etiopiska oppositionsledaren Birtukan Mideksa och för Dawit Isaaks frigivande.

Ett försvar som helt missar målet med kritiken. För det är ingen som misstror Carina Häggs eller Urban Ahltins, eller någon annans välvilja. Kritiken går helt och hållet ut på att välviljan är missriktad.

När man t ex utser Afrikanska Unionen som motpart i "dialogen med Afrika", så ger man despoterna tolkningsföreträde.

När man låter bistånd gå genom regeringskanaler, inte sällan regeringar som gripit makten med våld, så stödjer man de regeringarna på folkets bekostnad. Diktatorn kan då först slå sönder folkets egen infrastruktur, för att sedan med biståndets hjälp skaffa sig monopol på distributionen av förnödenheter. Ett enkelt sätt att kväsa de uppror som annars borde bli följden av att ha slagit sönder ett land.

Ett folk som utan regeringens hjälp kan försörja sig självt är inte ett folk man kan kontrollera utan vidare. Men om större delen av BNP omsätts i statsapparaten blir folket statens tjänare istället för tvärtom. Och bistånd till regeringar hjälper till att upprätthålla och förstärka den maktobalansen. Oavsett vilka föreningar Carina Hägg engagerar sig i.

Carina Hägg säger: "Men är det inte genom kontakter vi kan påverka - handel, bistånd, utbyte och möten"

Saken är den att utbyten, som till exempel handel, mellan människor stärker medborgarna i diktaturer på diktatorns bekostnad. Medan bistånd och stöd till ledarna gör det omvända. Man måste hålla i minnet att i dessa länder är folket och ledarna varandras fiender med motstridiga intressen.

Carina Hägg säger: "Socialdemokrater har i flera år talat om den välståndsklyfta som finns mellan det europeiska välståndet och fattigdomen i Nordafrika. "

Ja, och fattigdomen i Afrika beror på det inhemska förtrycket. Även om historiska övergrepp från kolonialmakterna initierat fattigdomen och förtrycket, så är det de inhemska förtryckarna som vidmakthåller det.

Carina Hägg säger: "Bengt Nilsson tycks mena att det ligger ett motsatsförhållande mellan samarbete genom organ som Afrikanska unionen, AU, och stöd till demokratiska gräsrotsrörelser."

På det måste man svara ja. AU innehåller både goda och onda krafter. Att ta avstånd från AU samtidigt som man selektivt närmar sig de ledare som faktiskt behandlar folket vettigt, det stärker demokratin och försvagar förtrycket. Hur hade vi i Europa tagit det om USA sökt en enad europeisk röst att tala med under Andra Världskriget? Samarbetat med Hitler? Eller om EU inkluderat Spanien, DDR, Grekland, och Portugal, under den tid då de var diktaturer?

Bland oss själva eller våra närmaste vänner och grannar vill vi inte se en sådan relativisering. Människorna på den afrikanska kontinenten är lika mycket människor och vänner och grannar. Förtryck är lika illa överallt.

Därför måste det europeiska stödet till förtryckarna bort. Även det välvilliga stödet! Vi kan inte bedöma politik efter dess goda avsikt. Vi måste undersöka det faktiska utfallet. Och då måste man nyktert skärskåda sådant som bistånd, AU, EU, FN osv. Och utrikespolitiska program för Afrika. Även om dess tillskyndare inte är vana vid att en godhjärtad avsikt granskas kritiskt.

[TILLÄGG] Och bara för att jag röstade på Allianspartiet Centern så betyder inte det att jag gillar utrikespolitiken som förs nu. Den är självgod och pompös, men undfallande när det gäller.

Räntefaran uppmärksammas

2011-03-01T00:31:00.000-08:00

Skönt att faran med konstgjort billiga pengar uppmärksammas alltmer. Som till exempel här: Den tysta kraschen

När jag skriver detta förbereds en frågestund i Riksdagen om just det här ämnet. Vad säger finansministern? Men jag är rädd att varken regering eller opposition kommer att dra rätt politiska slutsatser av det här.

UPPDATERING: Kompletterar med ett citat från mig själv. Tanken att man får fart på ekonomin genom att öka utbudet av lättköpta pengar är feltänkt:

Man får inte fart på ekonomin genom att gödsla med konstgjorda pengar.

Ekonomin tar fart om man producerar nyttigheter som folk vill ha även när de inte har lättköpta pengar i näven. När man producerar sånt som folk efterfrågar även i en lågkonjunktur.

Eller september 2009, november 2009.

Internetcensuren

2011-02-17T08:28:00.000-08:00

Jag skulle önska att någon som känner Cecilia Malmström och Cecilia Wikström, och som åtnjuter dessa båda människors förtroende, förklarar två saker för dem:

1) Barnporrfilter lyckas inte med att filtrera bort barnpornografin. Att implementera ett barnporrfilter är alltså ingen åtgärd som hjälper mot barnpornografi.

2) Barnporrfilter lyckas med att filtrera bort annat än barnpornografi. Filtrets brott mot yttrandefriheten består inte i att det filtrerar bort barnporr, som Cecilia Malmström påstår, utan på att det filtrerar bort annat, sådant som varje fri människa i ett fritt land har rätt att dela med sig av.

Hela försvaret för förslaget som Cecilia Malmström presenterar, bygger på den helt felaktiga föreställningen att det faktiskt fungerar. Att det ens är möjligt att genomföra om bara den politiska viljan finns. Det är det alltså inte.

Kunde EU-kommissionen bara ta till sig detta, så vore mycket vunnet.

Däremot öppnar det upp för den intressanta frågan om vilken information som bör vara förbjuden för människor att ta del av, eller vilka aktiviteter. I en värld där möten äger rum på internet snarare än på torget, så är tvingande blockering lika med en inskränkning i mötesfriheten. I en värld där åsikter sprids på nätet, så är en tvingande blockering lika med en inskränkning i opinionsfriheten.

Räntebubbel

2011-02-17T06:19:00.000-08:00

Oj, vad oväntat att ett statligt bolånefinaniseringsinstitut vill att finansministern reglerar så att bostadsbubblan kan blåsas upp ytterligare. Inte.

Det helstatliga SBAB vill minska avkastningskraven, för att pressa ner bolåneräntorna ytterligare.

Det var för övrigt SBAB som var ledande i att börja låna ut mer pengar till lösare säkerheter.

Eftersom bankerna och låneinstituten inte själva bär risken av att låna ut pengar (det är vi andra som får bära den), så har de allt att vinna på att folk förlånar sig, men inget att förlora.

Hade låneinstituten fått bära risken själva hade ett lån kostat vad det kostar. Då hade inte priset på bostäder kunnat sticka iväg så högt, och svenskarna hade inte förlånat sig.

Det är inte hållbart att låna mer än vi producerar. Förr eller senare måste man nämligen betala tillbaks.

Inom sex månader tror jag vi har problemen över oss.

Och fortfarande ingen lösning...

2011-02-13T22:37:00.000-08:00

Fattigdomsdebatten går vidare. ~~Paula~~ Paulina Neuding skrev en text som tydligen kunde läsas på två sätt. Vissa läste den som "Fattigdomen är de fattigas fel". Andra som "Allt är inte strukturernas fel". Beroende på ingång verkar folk således välja mellan att tycka att texten är antingen vidrigt cynisk och blind, eller tvärtom klarsynt och balanserad.

Själv tror jag att Neuding menade det sistnämnda, men att den var illa skriven och alldeles för lätt att misstolka. Dock, om perspektivet kommer väldigt mycket vänsterifrån, så är även "allt är inte strukturernas fel" en rysligt cynisk och hemsk beskrivning av hur utsatthet uppkommer.

Jag läser Rebecka Ahlbergs reaktion på Neuding, och tänker att debatten nog ser ut som den gör genom att bägge sidor håller saker för så självklara att man inte ser när självklarheten utmanas i motståndarens text.

Så gör givetvis jag också, sitter på mina käpphästar. Men det är nyttigt att försöka blottlägga basala försanthållanden. Vad tror vi på så starkt och självklart att det är omöjligt att ifrågasätta?

En sådan självklarhet i Ahlbergs text är den här: "Saken är ju nämligen den att nyliberalismens segertåg är fullkomligt beroende av att man lyckas få arbetarklassen att rösta emot sina egna materiella intressen."

Om man på allvar tror att ekonomisk liberalism är till skada för arbetarklassen, så blir Ahlberg begriplig. Men där har ju historien överbevisat henne gång på gång på gång. Det är oerhört lätt att visa hur ekonomisk liberalism tvärtom gynnar arbetarnas materiella intressen:

Man kan visa hur det går till i teorin när stora värden för både köpare och säljare skapas av frivilliga byten på en marknad.

Man kan visa hur det går till i praktiken. Studera två grannländer där det ena praktiserar socialism, och det andra praktiserar marknadsekonomi, och se hur de konstruktiva krafterna på marknaden skapar välstånd, medan bristen på information och omöjligheten att koordinera komplexa system gör att den socialistiska produktionen aldrig möter människors behov.

Man kan visa hur det inte bara är sant i enskilda fall. Se i statistiken över jordens länder hur ekonomisk frihet går hand i hand med välstånd, medan socialistisk organisation av produktionen lämnar misär efter sig. Eller så kan man se hur facklig kamp, som är bra och nödvändig när det gäller att ta till vara och skydda arbetarnas rättigheter, inte kan göra ett enda dugg på lönebildningen. Eftersom lönebildningen alltid är beroende av löneutrymmet, vilket bestäms av arbetarnas produktivitet och säljförmåga i det aktuella företagets produktionsapparat.

Hon har lite tidigare i texten angripit mytbilden av den "världsfrånvända" vänstern, men förstår inte att det är just för den här bristande ekonomiska insiktens skull som vänstern med rätta förtjänar det omdömet. Kritiken mot Sovjetsystemet handlar inte bara om att vara negativ till repression och övervakning. Utan om att Sovjets grundproblem var just socialisationen av produktionsmedlen, som Rebecka Ahlberg påstår sig vilja ha. Den socialistiska ekonomin skapade den brist och fattigdom som i sin tur skapade instabiliteten i samhället som skapade rädslan hos makthavarna som i sin tur födde repressionen.

Ahlberg reagerar som om kritiken handlar om vänsterns illvilja. När det i själva verket handlar om vänsterns oförmåga.

När hon beskyller liberalismen för att inte vara utopisk har hon helt rätt. Just för att utopiska mål i verkligheten inte låter sig orkestreras fram. Och när hon berömmer sig och resten av vänstern för att så starkt önska jämlikhet visar hon också på en viktig svaghet i den egna analysen.

Ingen blir nämligen fattig av att ha mindre än någon annan. Fattig är man när man har för lite. Ett rikt men ojämlikt samhälle där ingen har för lite för sin överlevnad är fortfarande ett gott samhälle. Ett fattigt där alla har lika lite är inte ett gott samhälle. Du blir fattig genom brist på konkreta nödvändiga produkter att konsumera.

Där måste fattigdomsdebatten börja. Med att kakan skapas. Innan man ens kan börja diskutera fördelningen.

Och då duger inte drömmar. Då duger bara konkret analys. Vilka faktorer påverkar möjligheten till försörjning negativt respektive positivt? Hur kan man eliminera det negativa och stärka det positiva?

Och jag kan inte se annat än att hög risk för att anställa folk gör att de inte anställs. Att minimilöner som ligger högre än folks produktivitet gör att de inte anställs. Att en ineffektiv planekonomisk sjukvårdsapparat både hindrar folk från att få hjälp och dränerar ekonomin på pengar som kunde använts på en effektivare sjukvård. Att skattekilar som gör att vi måste mer än dubbla våra priser när vi handlar med varandra hindrar oss.

Eller som i sk utsatta områden: att medborgarna där erbjuds ett sämre skydd mot kriminella som vill förstöra civilsamhället, än vad andra medborgare erbjuds.

Jag är villig att diskutera för- och nackdelar med vilken som helst av alla politiska ideer. Jag är inte på förhand låst i ett vänster- eller högerperspektiv. Däremot måste debatten ta sin utgångspunkt i ekonomiska realiteter. Annars blir det världsfrånvänt.

Lästips: Isobel om mångkultur

2011-02-12T00:44:00.000-08:00

Isobel Hadley-Kamptz reder ut begreppen mycket bra när det gäller mångkultur och individuella rättigheter versus multikulturalism och kollektiviserande identitetspolitik:

"Förvirrad debatt"

För den som behöver sortera ut begreppen kan jag rekommendera Andreas Johansson-Heinös inlägg om terminologin.

Problemet med relativa fattigdomsbegrepp

2011-02-11T14:45:00.000-08:00

Läser ett intressant inlägg om varför ett relativt fattigdomsmått är relevant.

Men den grundläggande frågeställningen saknas. Nämligen hur det kan bli en plikt för folk som tjänar mycket att plötsligt tjäna mindre.

Om inte Ask får gå nu...

2011-02-11T02:49:00.000-08:00

... så vet jag inte vad det här är.

FRA-lagen var ett beställningsverk för att främmande makt ska få reda på vad svenskar gör på nätet. Vi har hela tiden vetat att det inte går att skilja utländsk trafik från svensk. Integritetskränkningen sker när operatörernas kablar kopplas in i FRA;s burkar. Varje myndighet kan få tillgång till informationen, och du behöver inte vara misstänkt för något brott för att granskas.

Din möjlighet att få upprättelse är lika med noll. I DDR kunde du bli utan telefon medan regeringstjänstemännen bytte band i bandspelarna. Det slipper du idag, eftersom terabytehårddiskar inte behöver bytas lika ofta.

Och från de granskande och grävande journalisterna är det som vanligt tyst. De är fullt upptagna med att uppröras över att ungdomar av fri vilja väljer att tjäna femtontusen kronor i månaden netto i Norge.

Det borde bli regeringskris av det här. För så här får det alltså inte gå till. Inte i en demokrati.

Lästips: Katrineholmskuriren upprörs

2011-02-11T00:30:00.000-08:00

En som inte bara sörjer utan djupt i sitt innersta upprörs över att internet har gett folk möjlighet att ta makten över sin egen historieskrivning, är chefredaktören för Katrineholmskuriren.

Den här drapan är ett underbart stycke text, som andas stor desperation över att "så kallade sociala medier" berövat honom och hans journalister företrädet att i vida spridd text tolka till exempel en intervjusituation på ett sätt som intervjuoffret inte känner sig bekväm med.

Allt finns med, inklusive önskan om regleringar. Och den ironiskt roliga rubriken "En härskare väcker misstankar". Jo jo.

(UPPDATERING: I vanlig ordning sätter Mymlan saker på plats och i sitt vettiga sammanhang. Kommunchefens blogg, KK:s ledare, och Mymlans kommentar borde tillsammans vara obligatorisk läsning för både makthavare och journalister. Det här är 2011.)

Lästips: Folkbladet om Egypten

2011-02-10T23:18:00.000-08:00

Läs Widar Anderssons ledare i Folkbladet om hur frihetskampen i Nordafrika av revolutionsromantiker vill tolkas som den revolutionära socialismens återtåg.

Egypten blir förhoppningsvis av med sin diktator. Än mer förhoppningsvis lyckas de organiserade delarna av oppositionen bilda någon form av övergångsregering som kan börja en mödosam väg mot sociala och politiska reformer. Som får igång företagsamheten, reformerar polisen och som kommer till rätta med de värsta skevheterna och orättvisorna i samhället. Västvärlden bör ge allt tänkbart och lämpligt stöd åt Egyptens förvandling. Egyptierna betackar sig nog för råd från övervintrande revolutionsromantiker från Nordpolens gränstrakter.

Den hårdföra vänstern, med sin slagsida för historisk determinism, tolkar gärna varje folkresning som ett steg på vägen mot socialismen. För att Marx sa så. För att Lenin sa så, ännu tydligare och ännu mer deterministiskt.

Sedan svär Widar Andersson, och hans chefredaktör Christer Sandberg rätt rejält i vänsterkyrkan:

Sandberg tog upp ett perspektiv på saken som fick programmets klockor att stanna. Han påminde om att det endast fanns ett land i regionen – möjligen med undantag för Libanon – där araber öppet kan kräva regeringens avgång utan minsta risk för repressalier och polisbrutalitet. Det landet är Israel.

Christer Sandberg är ingen svuren Israelfantast. Han kan vara djupt kritisk mot andra delar av Israels uppförande och politik i regionen. Men det hindrar honom inte från att se det uppenbara. Arabvärldens länder är mer eller mindre hårda diktaturer. Israel är den enda demokratin i trakten.

Att säga sig stå på det egyptiska folkets sida utan att samtidigt ha en välkalibrerad och känslig demokratisk folkrättslig kompass med sig, det är hyckleri. Folkbladet beskriver detta på ett föredömligt sätt.

En fruktbar ansats?

2011-02-09T04:49:00.001-08:00

Anders Nilsson reagerar på att barnfattigdomsrapporten kidnappades av folk som ville ha ett slagträ att använda i debatten:

Rädda Barnens rapport har fått utnyttjas av opportunister och politiska lycksökare i talet om att den skulle tala om en drastisk ökning av fattigdomstalen under den borgerliga regeringens tid. I själva verket så låg fattigdomstalen betydligt högre under den socialdemokratiska regeringsperioden 1995 till 2006. Inte vid något tillfälle var siffrorna lägre än de som presenteras för 2008. Visserligen är regeringen ansvarig. Det är de som måste agera. Men det är svårt att dra någon entydig slutsats att det är den borgerliga politiken som skall lastas. Lösningen måste sökas utanför de traditionella lösningar som erbjuds från regering och opposition.

Om man som Lena Sommestad ogillar siffrorna nu, vad då säga om det socialdemokratiska 90-talet?

Nu är det inte helt okomplicerat att som Anders Nilsson kalla Lena Sommestads infallsvinkel för vilseledande. Eftersom ju vänsterflygeln inom Socialdemokratin kritiserar regeringen Persson på precis samma grunder som de kritiserar regeringen Reinfeldt nu. Persson ägnade sig åt högeravvikelse helt enkelt. Vänsterflygeln är konsekvent i kritiken, om än mer öppen med den när föremålet inte tillhör samma parti.

Men däremot har Anders Nilsson helt rätt i att högskattepolitik i sig inte löser något:

Problemet är ju grundläggande, låginkomsttagaren har för lite pengar. Så enkelt är det. Arbetslöshet och sjukdom är förklaringar. Men även de med jobb och låga inkomster hamnar i den här kategorin. Och jag tror att vi måste söka lösningen närmare problemet. Varför ska inkomster under fattigdomsstrecket beskattas? Tjänar du 17499 kronor så blir det ju inte bättre för att du först ska betala närmare 6000 kronor i skatt. Det är ju inte så att jag ifrågasätter beskattning, skatt betalar man ändå med konsumtionsskatter och punktskatter, men varför skall inkomsten beskattas när den inte räcker till livets nödtorft?

Och här finns en ansats som jag tycker är berömvärd. Anders Nilsson är analytisk. Han vet vilken samhällsklass han vill hjälpa, och han ser vilka faktiska hinder som folk ställs inför. Till skillnad från all den politik man kan kalla syntetisk: den som tar sin utgångspunkt i en på förhand given uppfattning om vilka sorters lösningar som är ideologiskt acceptabla, och som sedan driver den utan att fråga efter konsekvenserna för de som drabbas.

Där syndar både höger och vänster. Istället för ett politiskt mål, parat med ett pragmatiskt undersökande och förutsättningslöst förhållningssätt till olika sätt att nå detta mål; så begränsar man sig till de på förhand givna. Vissa kan inte tänka "skattesänkning" utan att få Gösta-Bohman-klåda. Vissa vägrar problematisera klass, av rädsla för att bli kommunister.

Det kan ha att göra med broilerifieringen: att de som beslutar om politiken i oroväckande hög grad är specialutbildade traditionsbärare som lärt sig av företrädarna vilka ramar som en gång för alla slagits fast. Yrkeserfarenheterna utanför maktens korridorer är inte jättemånga i partikanslierna. Särskilt inte i de stora partierna.

Det kan också ha att göra med en ovana vid att tänka i sammanhängande banor av orsak och verkan, och en okunskap om att utfall kan mätas och att mycket av politiken är en fråga om oförhandlingsbara naturlagar och matematiska samband. Eftersom världen är åtminstone delvis förutsägbar, så kan man ta ansvar för konsekvenserna av sina politiska visioner. Men man kanske måste utbilda sig lite i kunskapsteori utöver postmoderna mantran om "vad som är sant för dig är inte nödvändigtvis sant för mig".

Oavsett partifärg på regeringen så lär inte fattiga barn bli tryggare om man inte genoför politiska reformer som gör rätt sorts skillnad.

Materialismen och idealisterna

2011-02-09T02:48:00.000-08:00

Det mest störiga med postmodernismen är oviljan att lägga pusslet. Att hellre betrakta pusselbitarna, och kanske lägga ut dem i nya djärva mönster och fundera över vilka tankar och känslor detta väcker hos en själv.

Alltså: inget ont om fragmentisering, nya upplägg, och introspektion. Men när det sker istället för helhetssyn, verklighetskontakt och utforskning, så lever man i en påhittad drömvärld. Både korrespondenskriteriet och koherenskriteriet gäller ju fortfarande för det som ska kallas sant.

Så blir det också en sorts overklighetskänsla som infinner sig när man lyssnar till de rödaste av vänsterröster, som t ex Åsa Linderborg, Ali Esbati, eller Andreas Malm. Deras starka patos, gärna över ögonblicksbilder (bilden av det fattiga barnet eller protesterande folkmassor i Egypten), döljer inte avsaknaden av helhetsanalys och egna konstruktiva förslag.

Åsa Linderborg betraktar en åsiktspluralism hos sina meningsmotståndare och efterlyser enhetlighet, utan att klart och tydligt redovisa var hon själv står. Ali Esbati kritiserar vad han uppfattar som ett reaktionärt sätt att prata om fattigdom på; men han säger inte hur han vill lösa problemen. Andreas Malm ondgör sig över vad han uppfattar som en västlig kolonial blick på händelserna i Nordafrika, men han ger få konstruktiva råd för hur man faktiskt ska hantera de antidemokratiska element som kommer i demokratirörelsens fotspår.

Det är upprördheten som är den postmoderna vänsterns signum, inte vägvisandet, inte att vara en progressiv kraft framåt, med en konkret agenda. Det är som ville de granska och bedöma moraliskt politikens intentioner. Inte politikens faktiska materiella utfall.

Och det är klart: det är ju enklare att vara upprörd än att ha en handlingsplan. Ingen kan kritisera dig för att du är välvillig. Däremot för att din konkreta politiska plan sket sig och motverkade sina syften. Du slipper ta kritik om du nöjer dig med att vara klädsamt upprörd.

Och detta alltså från företrädare för en rörelse vars metod berömmer sig av att vara konkret snarare än drömmande, materialistisk snarare än idealistisk.

Det är därför väldigt befriande att läsa Ulf Bjerelds historisk-materialistiska uppsträckning av Linderborg och Malm. Det må vara hur det vill med Twitters roll i Nordafrika, grundbulten i kritiken handlar om hur analysfattiga debattörer fastnar i detaljpill utan en uttalad och sammanhängande vare sig nulägesbild eller målbild som tar hänsyn till hur materiella faktorer förskjuter maktförhållanden. Den typ av utsagor om verkligheten som är prövningsbara och möjliga att inta en ståndpunkt i förhållande till.

Funnes det mer helhetsanalys och fler konkreta förslag från vänsterhåll, och färre ilskna knutna nävar och revolutionsromantiskt patos runt slagkraftiga mediabilder, så skulle mycket vara vunnet. Hvad hvilja vänstern?

Men lösningarna då?

2011-02-08T23:24:00.000-08:00

Läser runt om fattigdomsdebatten, och noterar att den snabbt har förvandlats till en metadebatt. Det är tydligen inte längre fattigdomen som är problemet, utan hur den diskuteras.

Från vänsterkanten läser nämligen många in en moralism från högern, och ragebloggar mot det.

Men presenterar man några lösningar? Nej. Hur ta sig ur fattigdomsfällorna? Inget svar. Vad hindrar folk från att få jobb? Tystnad. Möjligen lite gnälligt mummel om regeringen.

Ali Esbati twittrade häromdagen:

Om man konsekvent angriper/misstänkliggör den org. som är absolut viktigast för att minska fattigdom o utslagning tycker jag att den moraliska indignationen över fattigdom och utslagning blir lite svårare att smälta.

Jag ryckte till. Den organisation som är absolut viktigast för att minska fattigdom och utslagning. Menar Ali Esbati att han äntligen ska sluta misstänkliggöra näringslivet? Finansmarknaderna?

Nähä. Det var LO han menade. LO som inte kan göra ett enda dugg för svenskt löneutrymme. Bara strida om bråkdelar av det utrymme som entreprenörerna skapat när de skapade framgångsrika företag där en arbetares arbete ger god utväxling.

Att se och vilja åtgärda orsakerna till fattigdom, både de strukturella och individuella, är inte att moralisera. Det är att vara lösningsorienterad, evidensbaserad, och ha en uppriktig önskan att fattigdomen utraderas.

Det enda Ali Esbati och Iahmia förmår göra är att peka på att den som är fattig inte trivs med sin situation. Det är synd om proletariatet helt enkelt.

Men inte ett enda ord om hur problemen ska lösas. Inte ett enda ord.

Efterlysning: gunnar

2011-02-08T11:31:00.000-08:00

Hej gunnar!

Du kommenterade för ett par veckor sedan på mitt inlägg "Tillväxt".

Jag argumenterade för att de villkor för produktion och konsumtion jag nämnde i inlägget inte var förhandlingsbara utan absoluta.

Du bemötte inlägget med att kalla det för en spya och att vartenda ett av de villkor jag nämnde tvärtom var kulturella konstruktioner, och som sådana definitivt omförhandlingsbara.

Jag skrev och bad dig bemöta åtminstone något av mina argument. För om jag har fel och du har rätt, då har vi ju en fantastisk möjlighet! Min världsbild är ju som du mycket riktigt påpekar väldigt fyrkantig, i det att jag tror att de nämnda ekonomiska villkoren utgör reella begränsningar för vilken politik som alls är möjlig att föra.

Men har du rätt, så har vi ju en helt annan politisk spelplan framför oss! En med oanade möjligheter. Då blir ju vägen till det bättre samhället mer en pedagogisk fråga om att övertyga, snarare än en fråga om innovation för att överbrygga och förhålla sig till naturliga begränsningar.

Så snälla: bemöt inlägget! Bli konkret! Vad i min spya är omförhandlingsbart? Kulturella konstruktioner?

S-kvinnor och vårdresurserna

2011-02-08T07:39:00.000-08:00

S-kvinnor skriver en rapport där man önskar att sjukvårdens problem ska lösas genom att man kastar mer pengar på den.

Det retoriska greppet här kallas "falsk dikotomi". Nalin Pekgul och de övriga vill stoppa den nuvarande politiska trenden inom S där stödet för skattesänkningar liknande Alliansens jobbavdrag är rätt stort. Alltså ställer man skattesänkningar emot sjukvården, som om du hade att välja antingen det ena eller det andra.

"Propagerar du för skattesänkningar propagerar du för försämrad vård!"

Men det stämmer ju inte. I andra länder betalar man mindre för vården, men får mer. I till exempel USA, där lönen för en sjuksköterska gott och väl räcker till en sjukvårdsförsäkring som ger likvärdig eller bättre vård än i Sverige.

Nu är vården i USA rätt dysfunktionell på många sätt, så vi ska nog inte ta efter just dem. Men det finns alternativ på närmare håll. Nederländerna till exempel.

Jag upprepar vad jag skrivit tidigare:

Bra kvalitet men dåligt utbud är precis vad man kan vänta sig av en finansieringsmodell som bygger på utbudsbugetering: en gång om året gissar politikerna vad som behövs, och under året kan inte resurserna styras om så att de följer patienternas verkliga behov.

Att vi lägger mycket pengar på vården avhjälper inte problemen: tillgänglighet är för ett rikt land inte en fråga om resurser, utan en fråga om smart organisation. Stelbent planekonomi har aldrig varit en smart organisationsform. Rapportörerna ställer frågan "Hur kan det komma sig att Albanien har en sjukvård helt utan väntetider när Sverige inte kan det?", och svaret på frågan är förstås att Albanien inte längre ägnar sig åt planekonomisk samhällsorganisation.

Vi ska nog inte apa efter andra länders system slaviskt. Men det system vi har idag är inte bra. Vi betalar mer än i andra länder. Vi får mindre än i andra länder. Då är inte problemet att vi betalar för lite. Då är problemet att de vi betalar till (landstingspolitiker, sjukhusstyrelser) gör fel när de misslyckas med att ge oss det som vi betalar för. Det som vårdleverantörer i andra länder uppenbarligen lyckas med.

Lästips: Inslag om statsskulden

2011-02-08T07:05:00.000-08:00

Missa inte Inslags två inlägg om den svenska statsskulden, och de som tycker det är fel att betala av på den:

Här...

...och...

...här!

Den som är satt i skuld är inte fri.

Egenmakt är vägen ut

2011-02-08T02:56:00.000-08:00

Även Elin Grelsson har skrivit om fattigdomsdebatten och - tycker jag - missar ungefär samma saker som Eric Rosén.

Att se hur vägen upp ur fattigdomen i varje enskilt fall måste vara individens egen resa är inte att vägra se det som ett samhällsproblem.

Men när man definierar "samhällsproblem" så snävt att endast kollektivistiska lösningar kan räknas, så gör man hela samhället - och framförallt då de fattiga - en gigantisk björntjänst. Eftersom just kollektivistiska lösningar har varit notoriskt dåliga på att avhjälpa just fattigdom.

Det är förmodligen problemformuleringen som ställer till det. Att man tror att fattigdomen kräver sin förklaring.

Men det är ju inte fattigdomen som kräver strukturella förklaringar, utan rikedomen. Fattigdomen är urtillståndet, och hade det inte varit för vårt skapande av resurser så hade vi varit lika utblottade som när vi föddes.

Rikedomen, att vi lever och frodas, den kommer när vi effektivt omvandlar det vi inte kan leva av till sådant vi lever av. Och det lyckas vi med, när vi har tillgång till innovation, handel, arbetsdelning, pluralism och annat som utmärker västvärlden. Vilket förutsätter ett stort mått ekonomisk och politisk frihet.

För en människa som lever mitt i ett sådant frodigt samhälle, fyllt med produktiva strukturer, är vägen till rikedom väldigt kort. Så om en människa i ett sådant samhälle inte får del av dessa strukturer, så kan man visserligen tala om strukturella hinder.

Men då måste man vara medveten om att varje hinder behöver analyseras och avlägsnas för sig. Vad hindrar folk från att ha en vettig sjukförsäkring? Vad hindrar folk från att få arbete? Vad hindrar folk från att lyckas med sitt företagande? Vad hindrar folk från att kommersialisera sina eller andras innovationer? Vad hindrar försäljningen - och därmed värdeskapandet - i företaget där du jobbar?

För den enskilde finns det den egna unika situationen. Den egna unika kombinationen av olika faktorer som blockerar och håller tillbaks. Politikens uppgift är då tvåfaldig: för det första lyfta bort hindren, precis som i det tidiga 1800-talets Sverige när grunden lades till vår fantastiska fattigdomsbekämpning; och för det andra sätta verktygen i händerna på de enskilda. För endast individen vet hur det egna livet ser ut. Vilka prioriteringar som behöver göras.

Problemet med denna syn på politikens uppgift i fattigdomsbekämpningen är inte att den inte fungerar. För det gör den. Problemet är att denna ansats redan på förhand är dömd att kallas för moraliserande och individualistisk, och lida brist på samhällsanalys. I texter som Elin Grelssons.

Och det är ju tråkigt när metoden och analysen faktiskt fungerar, överallt på jorden där den prövas.

(Skrev om individuella och strukturella perspektiv förut, det har lite bäring på det här.)

Eric Rosén missförstår

2011-02-08T00:52:00.000-08:00

Eric Rosén har skrivit en text om barnfattigdomsdebatten i Nyheter24 som visserligen är bra, men som missar ett gigantiskt sjok av den ena sidans argument.

Det finns så många aspekter i debatten, och det går inte att prata om allt på en gång. Här ryms allt: avsaknad av reeella möjlgheter orsakad av pengabrist, svagt kulturellt kapital, dåligt självförtroende pga fulare kläder och fattigare fritidsnöjen än kompisarna, improduktiva vanor och/eller personlighetsdrag som både orsakar föräldrarnas fattigdom och som ärvs, inga förebilder, inga kontakter, och så vidare.

Alltså både en fråga om vad pengar i absoluta tal kan köpa dig. Och en fråga om hur man upplever sig i förhållande till andra. Och en fråga det sociala och genetiska arv och kulturella kapital som är en del av orsaken till din fattigdom respektive rikedom.

Debatten har framförallt rört frågan om det är ett relativt eller absolut fattigdomsbegrepp som är det riktiga. För fattigt folk har nämligen inte blivit fattigare. När man pratar om att fattigdomen ökar, så är det helt och hållet en fråga om att folk har blivit rikare, fast i olika takt, så att skillnaden har ökat.

Och på ett sätt är det en pseudodebatt. För den som är fattig, oavsett hur vi mäter det, så är det ett reellt problem. Att bli våldsutsatt är också ett minoritetsproblem, men det är likväl ett stort problem. Våld innebär att dina individuella rättigheter kränks. Fattigdom att dina möjligheter att ta tillvara dina individuella rättigheter beskärs. Vi söker oss samman i samhällen för att skydda just våra individuella rättigheter. Att bekämpa fattigdom är att ta politiskt ansvar.

Men Eric Rosén skriver:

Men problemet med debatten har varit att det fastnat på relativitetsbegreppet och definitionen av fattigdom. HUR fattig måste man vara för att verkligen få kalla sig fattig. KAN man vara fattig i nya kläder eller måste man vara det i Emmaus-outfits? Kan man vara fattig om man är lat? Om man är älskad? Får man må bra om man är fattig? Och så vidare.

Vad vi inte pratar om är hur vi vill bekämpa den relativa fattigdomen – oavsett definition – eller barnfattigdomen. Eller ens om vi vill bekämpa den. Detta har vi pratat om mycket litet de senaste åren. Eftersom det inte ansetts relevant.

Och min första tanke är att Eric Rosén måste befunnit sig under en sten. För är det inte precis fattigdomsbekämpningen som varit i fokus för det politiska samtalet sedan 2006?

Men så förstår jag. Det har gått både honom och flera med honom förbi att frågan om relativa kontra absoluta fattigdomsbegrepp inte är en akademisk spetsfundighet, eller ett sätt att "två sina händer", utan är en viktig batalj bland väldigt många i den betydligt större ideologiska kampen om just hur fattigdom bekämpas.

När jag och andra med mig diskuterar företagandets villkor, så förstår inte Eric Rosén att det handlar om fattigdomsbekämpning. För fattigdom är brist på resurser, och resurser skapas i välmående företag.

När vi pratar om människans rätt att sälja sitt arbete till vilket pris som helst, så handlar det om fattigdomsbekämpning. För om den faktiska minimilönen ligger över det värde du själv initialt förmår generera, så kommer du aldrig att få någon lön. Då blir du fattig.

När det handlar om skattelättnader, så handlar det om att ta bort de stora skattekilar som gör det så fruktansvärt dyrt för människor att köpa och sälja till varandra. En kostnad som ju framförallt drabbar fattigt folk.

Extra tydligt borde det vara att skolpolitiken handlar om fattigdomsbekämpning:

Kunskapsfokus på matte handlar om att barn från hem med svag medvetenhet om fundamentala samband inte ska luras, utan i framtiden kunna fatta rationella beslut, som skyddar dem och deras barn från fattigdom.

Kunskapsfokus på språk och litteratur handlar om att barn ska lära sig många olika sätt att kommunicera på, många olika diskurser, så att de enklare kan sälja sitt arbete, eller frukten av sitt arbete.

Kunskapsfokus överhuvudtaget handlar om att ge navigationsverktygen, kartan och kompassen, till barnen så att de kan hantera verkligheten på ett fruktbart sätt, även när de inte fått så goda verktyg med sig hemifrån.

Precis som tydliga och efterlevda regler om allas okränkbarhet slår sönder destruktiva maktmönster bland eleverna, och fokus på ordning och tystnad skapar en miljö där man kan prestera bra även om huvudet är kaotiskt och man är intryckskänslig och lättavledbar.

Jag har svårt att tänka mig en enda politisk fråga faktiskt, som inte handlar om hur vi ska skydda oss från fattigdom. Hur kan det ha gått någon enda människa förbi?

Det kan ha med mytbildningen att göra. Ser man till den ekonomiska utvecklingen började Sverige gå från fattigt till rikt för 200 år sedan, med politiska liberaliseringar. Särskilt på handels- och företagarområdet. Det gjorde att det blev lönsamt med att ta tillvara uppfinningar och bygga industrier.

Att arbetarrörelsen formerades hundra år senare gjorde varken från eller till för svenskens ekonomiska utveckling. Eftersom dina arbetsvillkor aldrig bestäms av styrkan i de fackliga kraven, utan av produktiviteten. Man kan aldrig kräva ett värde som inte först skapats.

Men man möter fortfarande den uppfattningen att rikedomen är resultatet av fördelningspolitik, snarare än goda villkor för företagandet. Och för den som tror detta blir frågan om fattigdomen en fördelningsfråga. En fråga om att minska klyftorna. Och då används relativa "fattigdoms"-begrepp som slagträ i debatten. För om alla blir fattiga, så minskar paradoxalt nog "fattigdomen" enligt det relativa måttet.

Så, Eric Rosén, kampen emot användandet av relativa fattigdomsmått är en kamp för att istället beskriva fattigdomens verkliga och absoluta orsaker. I syfte att avhjälpa dem. Det är en kamp emot strukturer som förhindrar rikedom att uppstå. Precis som kampen för ökad ekonomisk frihet. Det är kampen mot barnfattigdomen. Är precis det där svaret på frågan "hur?" som du efterlyste i din text.

Gammalt märke

2011-02-07T04:49:00.000-08:00

Socialdemokrati av gammalt märke förnekar sig inte: Enn Kokk i "Posten ett naturligt samhällsmonopol":

Jag kan för min del inte finna några hållbara skäl för att inte organisera brevutbärningen som ett gammaldags offentligt monopolföretag, styrt av kundernas bästa och – mycket viktigt på landsbygden – deras val av boende – det är en medborgerlig rättighet att kunna välja att bo även i glesbygd.

Och för egen del skulle jag också välkomna en återgång till av Posten AB i egen regi och med utbildad personal drivna postkontor, nu med visst öppethållande även kvällstid.

För att göra de här kontoren mer ekonomiskt bärkraftiga kunde man ju överväga att inte bara sälja frimärken, paketkartonger och andra postutensilier där utan också sälja tidningar, godis, vykort, lotter med mera, gärna också ta emot tipskuponger.

Ett monopol alltså. Som dessutom med monopolmakten i ryggen ska få konkurrera ut din vanliga hårt arbetande godisbutik.

Grundproblemet är enligt Enn att det är för få brevbärare i förhållande till antal postdistrikt. Dvs inget som har ett smack med monopol eller ej att göra.

Att transportera papper mellan orter och människor, det tar människors tid och resurser i anspråk. Det är inte kostnader som går att besluta bort. Så hur en koncentration av beslutandemakten (dvs ett monopol) skulle hjälpa, det är mer än vad jag begriper.

C och FRA

2011-01-30T12:53:00.000-08:00

Ett av Centerns största trauma under senaste mandatperioden var FRA-lagen. Nej, frågan engagerade inte Svensson. Men den rörde djupt en stor del av dem som vänt sig till Centern under de senaste åren. Väljare som ville ha ett värn för den vanliga lilla människan, gentemot den storskaliga statsmakten. Liberaler.

I eftervalsanalysen pekade man ut som ett problem att Centern inte förmått kommunicera de kraftiga begränsningar i FRA-lagen man fått till i den slutgiltiga uppgörelsen.

Problemet med den analysen är ju att begränsningarna i FRA:s massavlyssning i praktiken inte är någonting värda. Allt det vi varnade för: ändamålsglidning, att alltfler myndigheter och branschorganisation får tillgång till datat, ingen övervakning av övervakarna; det blir verklighet, bit för bit. Pessimisterna får i det här fallet faktiskt rätt.

Oavsett vad man vill säga så kommer FRA-lagen, och hela det nya övervakningssamhället som rullas ut, att vara ett stort sår i Centern. Just för att det går 100% på tvärs emot vad Centern faktiskt beslutade om, i sitt Öppenhetsmanifest.

Inte förrän man löst den frågan, fångat upp och tagit på allvar de svåra rättighetsproblem som finns i övervakningsfrågan, kommer man på allvar kunna locka tillbaks frihetliga väljare.

Jo, jag ser strukturer

2011-01-29T00:58:00.000-08:00

Är lite trött på anklagelsen att individuella perspektiv på något sätt är ett symptom på bristande medvetenhet om kollektiva perspektiv,eller brist på medvetenhet om maktstrukturer. Eller att fasthållandet vid individuella perspektiv skulle göra det omöjligt för mig att uttala mig generellt om någonting.

Som om det individuella perspektivet är en frukt av att se för lite. Vägra se strukturer. När det istället handlar om att se mycket. Vilja se dem alla.

Saken är ju den att varje människa befinner sig i en malström av olika påverkanskrafter, olika maktstrukturer, olika omständigheter och möten med människor. Sammantaget påverkar allt detta oss på en rad olika sätt.

För olika människor ser det här mönstret olika ut! För den ene är det påverkanskraften "uppvuxen i ett missbrukarhem" som utgjort det dominerande traumat. För den personen spelar det ingen roll att han samtidigt utsatts för "uppvuxen med mycket pengar", och "försedd med rätt kontakter". I den personens fall överskuggar de negativa konsekvenserna av missbrukarhemmet allt.

Medan just närheten till en missbrukare för en annan individ, som också är uppvuxen med pengar och kontakter i en missbrukarfamilj, i slutändan spelat en helt undanskymd roll. Kanske för att missbruket såg annorlunda ut. Eller för att det fanns fler påverkansfaktorer som hjälpte ytterligare.

När det kommer till påverkanskrafter som utsätter breda grupper i samhället, så blir det politiskt intressant.

Som breda erfarenheter tänker jag på t ex påverkanskraften i att under hela livet blivit bemött som man. Eller som kvinna. Eller som person med släkten och dialekten från Mellanöstern. Eller som person utan tillgång till de mest avvägda begreppen och vana vid de sakligaste resonemangen. Eller hurpass självklart det är att man registrerar en firma och blir självförsörjande.

Här ryms alltså hela klass-, köns- och integrationsproblematiken. Och de här erfarenheterna spelar roll. Maktstrukturerna finns i samhället, och det är ingen seende människa som försöker förneka dem.

Men du kan inte om någon enskild människa göra antaganden, utifrån något enda av dessa perspektiv. Du vet nämligen inte vilka av alla omständigheter som spelat störst roll i den enskilda människans liv. Överklassynglingen från missbrukarhemmet kan vara ett offer för svårare omständigheter än arbetartjejen från förorten.

Det är en insikt som leder till en viss ödmjukhet i mötet med människor. Vad man förutsätter om dem. För alla antaganden om en individs situation och bevekelsegrunder som enbart grundar sig på schablonbilder och breda påverkanskrafter (kön, klass, ursprung), är inget annat än fördomar. Dvs en felaktig förenkling våra människohjärnor tar till för att göra beslutsprocesser mindre ansträngande. Men fortfarande fel.

Men vilka slutsatser kan man dra då? Hur är det möjligt att bedriva politik om allt kokar ner till unika individer? Jo, ett enkelt sätt är att grunda sin politik i vad man faktiskt vet, och vad som är kunskapsteoretiskt möjligt att uttala sig om.

Till exempel: om du undersöker tendenser i en grupp kan du som sagt inte göra förutsägelser om individer. Men om du tvärtom undersöker ett representativt urval individer kan du hitta precis den här typen av påverkanskrafter. Till exempel hur människor med olika namn, kön, eller uttal blir bemötta i domstol som åtalad, brottsoffer, eller vittne. Beroende på vad det är för ett slags mål (ekonomiskt, våldsbrott, sexualbrott, vårdnadstvist).

Och om utfallen pekar i en viss tendens så kan du gå vidare i rotorsaksanalysen och ta reda på mer exakt vad som får utfallen att bli som de blir. Det finns ju ingen magisk koppling mellan t ex kön och utfall. Att en orsak anges som "strukturell" är i sig ingen förklaring, det finns alltid en konkret orsak till att det blir som det blir.

Genom att ha rotorsakerna till problemen framför sig, kan man också formulera effektiva politiska motmedel. Men är inte orsakerna klarlagda på ett evidensbaserat och solitt sätt, kommer inte heller motmedlen att vara effektiva.

Och, för att ta ett annat (klassiskt) exempel: rotorsaksanalysen kräver naturligtvis att man isolerat de relevanta faktorerna. Om man till exempel ska undersöka mäns våld mot kvinnor, så duger det liksom inte att bara undersöka de fall där män utövat våld mot kvinnor. Vill man undersöka (och bygga politik på) hypotesen att mäns våld mot kvinnor på något avgörande sätt har andra drivkrafter jämfört med mäns våld mot män, kvinnors våld mot män, eller kvinnors våld mot kvinnor; så måste man naturligtvis undersöka dem alla fyra. För att se på vilket sätt de skiljer sig, så att man kan sätta in rätt politiska åtgärder.

Så det är liksom inte en brist i hänsynstagandet till strukturella faktorer som ligger till grund för individperspektivet. Utan en önskan att se dem alla, och vara säker på att de politiska åtgärder man vill tänka sig att kämpa för faktiskt vilar på evidensbaserad grund.

För hemligheten är att hela det politiska engagemanget, åtminstone när det gäller mitt, går ut på att jag inte vill se människor behandlas illa. Då måste man se till människans hela rättighetskatalog, och samtliga de strukturer som kan kränka dessa rättigheter, och vara säker på att man har orsakssammanhangen klara för sig, så att åtgärderna blir effektiva.

Det är faktiskt såpass enkelt.

Interpellation om folks rätt att själva bestämma

2011-01-26T12:47:00.000-08:00

Nej, allt är inte bra med den borgerliga regeringen.

Men riksdagsprotokoll som dessa, där en arg socialdemokrat frågar bland andra centerpartisten Anders W Jonsson hur regeringen kan vara så fräck att den tvingar kommunpampar runt om i landet att låta medborgarna själva avgöra vem som får lov att komma innanför deras dörrar och utföra till exempel hemtjänst; sådana riksdagsprotokoll påminner mig om att jag trots allt är väldigt glad att jag röstade som jag gjorde.

Det kallas visst för "obligatorisk pri-va-ti-sering" på Socialdemokratiska, trots att alltså ingen kommunal verksamhet av lagen tvingas upphöra eller övergå i privat regi. Den kommunala hemtjänsten får fortsätta så mycket den vill. Om den inte är så kass så att medborgarna själva väljer bort den, vill säga.

Som vanligt är det lagar som ger medborgarna mer inflytande och politikerna mindre, som vanligt är det sådana lagar som sticker socialdemokratin i ögonen.

Återanvänder ett citat från Sofia Arkelsten:

Vi tror inte att vi kan lösa människors vardag åt dem. Men vi ger verktygen. Det är skillnaden på vänster och höger.

(Stycket heter "3 § Svar på interpellation 2010/11:130 om obligatorisk privatisering av äldreomsorg i kommunerna")

Ord man får använda

2011-01-25T03:47:00.000-08:00

Här i Absurdistan fortsätter hetsjakten på ord, och guilt-by-association anses numera vara ett giltigt resonemang.

I den Absurdiska provinsen Kanada till exempel blev plötsligt Dire Straits-låten "Money for nothing" omöjlig att spela i radio. Eftersom låten är skriven ur en tvär gammal flyttgubbes perspektiv. En flyttgubbe som på homofobiskt manér inte drar sig för att använda ordet "faggot" (=fikus, fjantig homosexuell man) om nyrika rockmusiker.

Flyttgubbens fördomsfulla perspektiv kan alltså inte längre skildras, eftersom man inte får lov att anlägga ett fördomsfullt perspektiv. Men sedan när innebar skildrandet av en fikitiv gestalts perspektiv, att man propagerar för det?

I den Absurdiska provinsen USA har man försökt sig på att lansera en nyutgåva av Huck Finn och Tom Sawyer där alla "besvärliga" referenser till "neger" och "nigger" och svarta människors föregivna brist på intelligens, har plockats bort eller tonats ner. Så det som förut var en utmärkt skildring av och satir över den amerikanska vita söderns syn på lag och brott, ordning och normbrytande, kvinnligt och manligt, slavar och slavägare; det har blivit något annat. Något tillrättalagt.

Men sedan när innebär skildrandet av en annan tids perspektiv att man propagerar för det?

På samma sätt har 30-talets Tintin och 50-talets Pippi Långstrump utsatts för attack, (trots att både Tintin och Pippi gör sina försök att agera normbrytare inom det koloniala perspektiv de lever under); och i dagarna stoppades Ture Sventon från nyutgivning eftersom en text från 50-talet innehåller det på den tiden rent deskriptiva begreppet "neger".

Det som var en kamp mot fördomar, har blivit en beröringsskräck. Som läsare tilltros man inte längre förmågan att se en text i sitt historiska sammanhang, eller förmågan att göra skillnad mellan protagonistens uppfattningar och författarens, eller förmågan att möta författarens uppfattning och sedan själv komma till rakt motsatt slutsats. Det är som om det förutsätts att Dostojevski propagerar för avlivandet av gamla tanter i Brott och straff, och att alla som läser det omedelbart håller med.

Det som kryper i mig är den typ av kletigt skuldbeläggande-genom-associationer som man måste ta till för att landa i den här beröringsskräcken. Att användandet av en term tolkas som att man ställer sig bakom ett visst tankemönster. Att närheten till ett resonemang smittar.

Andreas Johansson-Heinö drabbades av detta klet härförleden när hans diskussion kring assimilationsbegreppet fick Lisa Bjurwald att i en Absurdistansk tidning hävda att han på något sätt stod för detsamma, eller åtminstone var en del av en sådan "tendens".

Och frågan är om inte Sakine Madon drabbades av en variant av denna Absurdistans nationalsjuka när Ametist Azordegan problematiserade att Sakine och hennes texter ibland gillas av Sverigedemokrater.

Men frågan som Andreas ställde gällde varför folk som i sak förespråkade grader av assimilation inte vågade använda assimilationsbegreppet. Och Sakine måste, precis som varje annan liberal, älskas av rasister. Om man har den åsikten att yttrandefrihet gäller även idioter, kommer man att bli älskad av idioter. Det är ofrånkomligt. Men naturligtvis inget som ska ligga någon annan än idioterna till last.

Vad händer med förmågan att föra kollektiva samtal om svåra och viktiga saker, om förmågan att skilja begreppsanvändning från åsikter går förlorad? Och vad händer med förmågan att förstå och rätt kritisera ett diskriminerande perspektiv från förr, om vi inte kan ta oss rätten att återge det? Vad händer med vår förmåga att hantera flera perspektiv samtidigt, om vi inte tilltros den förmågan? Och varför göras ansvarig för vilka som kan tänkas gilla det man säger?

Det är obehagliga tendenser.

Missa inte: kapitalstruktur förklarad

2011-01-24T08:53:00.000-08:00

I diskussionen mellan Paul Krugman och Robert P Murphy har Murphy nu skrivit ett inlägg som på ett alldeles utmärkt sätt förklarar varför det här med kapitalstruktur är så viktigt i ekonomin, även på makronivå.

Det är inte enbart den aggregerade efterfrågan som är intressant. Det är vad de olika aktörerna producerar och konsumerar som är hemligheten. Eftersom folk blir rika av att köpa sådant de har råd med och vill ha.

I en ekonomi där prismekanismen får lov att vara ett kommunikationsmedel som uttrycker vad folk önskar, där organiserar sig producenterna på ett sådant sätt så att de kan tillgodose konsumenternas krav till ett så rimligt pris som möjligt.

Om producenterna hindras från att organisera sig så kommer de inte att kunna tillgodose konsumenternas önskemål, det är självklart.

Men om informationen om konsumenternas önskemål störs av till exempel bidrag, eller på annat sätt konstgjort billiga pengar (t ex i form av konstgjort låga räntor), så kommer producenterna att organisera sig för att möta denna konstgjorda situation.

Men den situationen är ju inte hållbar. Den fart i ekonomin som de lättillgängliga pengarna har åstadkommit under denna skapade högkonjunktur är ju inte uppbyggd för att möta de behov som uppstår när de lättillgängliga pengarna tar slut. Drar du tillbaks bidragen, eller tvingas se de inflaterade pengarnas värde sjunka, så kommer folks konsumtionspreferenser att ändras. Och produktionsapparaten är inte organiserad för att möta denna nya situation. Kapitalstrukturen är fel i jämförelse med folks önskningar sådana de ser ut när de bär hela kostnaden för dem själva.

Detta fel hade du inte fått om du låtit folk från början till slut uttrycka sina konsumtionsönskemål med hjälp av sina faktiskt egenhändigt skapade tillgångar.

Det är denna insikt som gjort att österrikarna varit väldigt duktiga på förutse finanskriser, inflation, stagflation, och annat i ekonomin som många andra makroekonomiska modeller inte kunnat förutse. Och Murphys svar till Krugman är en väldigt bra introduktion till österrikisk kapitalteori.

Murphy skriver:

I do not claim that the Austrian theory of the business cycle captures every pertinent feature of modern recessions. What I do claim is that a theory — including any of Paul Krugman's Keynesian models — that neglects the distortion of the capital structure during boom periods cannot possibly hope to accurately prescribe policy solutions after a crash.

Och då kan du också läsa den här artikeln i Reason.

Magnus Andersson

2011-01-23T01:56:00.001-08:00

Det behövs fler politiker som berättar varför småföretagaren som kliver upp halv sex och jobbar till åtta för att hålla en bygdens enda butik levande ska få chansen att tjäna pengar och att Centerpartiet därför strävar efter att sänka arbetsgivaravgifterna. För att det är rätt och skapar fler jobb.

Så sant som det är sagt!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Tunisien och tradmedia

2011-01-22T02:33:00.003-08:00

Lyssnar fascinerat på hur tradmedia (P1) med uppbragt stämma skäller på tradmedia för att tradmedia var för sent ute på plan när det gäller folkresningarna i Tunisien.

Om man istället för tradmedia går till källorna direkt: twitter, bloggar, utländska media (vars artiklar kan automatöversättas via Google Translate till åtminstone begripligheter), så behöver man inte förlita sig på andras nyhetsvärdering. Det var att taggen "#sidibouzid" ryckte fram på twitter som gjorde mig uppmärksam på just Tunisienhändelserna, i andra fall har det varit Googletrends (vad söker folk på i vilka delar av världen), eller taggmoln.

Varför ska Ekot och TT bestämma åt dig vad i världen som är värt att uppmärksamma? Och med vilken vinkel konflikterna ska skildras? När du kan gå till källorna. Ad fontes, för att låna ett slagord från reformationen, då tryckpressen gjorde det möjligt för alltfler att kolla upp exakta ordalydelser i olika skrifter, utan att vara beroende av prästerskapets läsning.

I programmet gör Rasmus Fleischer en reflektion: att svenska media bara lyfter fram världshändelser där det finns en tydlig konflikt, två tydliga sidor. Nu innehåller Tunisienhändelserna en tydlig konflikt: den mellan Folket och Makten, så om Rasmus tes håller så borde den lyfts fram.

Men det som Rasmus exemplifierar med när det gäller händelser som lyfts upp av TT och Ekot är konflikter där man kan se ett USA-intresse versus ett annat intresse: Palestina, Irak, Afghanistan. Någonting i antingen nyhetsflödet eller nyhetsvärderingen styr alltså bort tradmedias blickar från vad som händer på ställen på jordklotet där USA inte har ett omedelbart intresse.

En tanke som slår en när man hör Cecilia Uddéns självkritik är att intresset för konflikter med amerikanska intressen förblindat. Hon säger att hon själv var på reportageresa i Syrien (eller var det Libanon eller Jordanien?) under tiden före jul då oroligheterna i Tunisien bubblade upp.

Till det finns det nog två förklaringar. För det första att de amerikanska dominerande nyhetsorganisationerna fokuserar på de amerikanska intressena; och amerikanska nyhetskällor är en mycket viktigare kanal för svenska journalister att lyssna på än rörelser i det digitala folkhavet.

För det andra att en skrämmande mängd journalister styrs av sin postkoloniala grundsyn på politiska rörelser i utlandet: allt ses som rörelser för eller emot Den Stora Västliga Stormakten som antas ha sina fingrar med överallt.

Nu är det naturligtvis så att amerikanska intressen även finns i Nordafrika. De neokonservativa i den amerikanska förvaltningen svängde efter 11:e september 2001 från kritik av diktaturer till förmån för repression, om bara repressionen även riktade sig emot radikala islamister. I skydd av det kunde Ben Ali förvärra förtrycket under 00-talet.

Men det borde ju vara en del i den större berättelsen om privatpersoners rätt gentemot härskarklasserna; inte ensidigt en del i den inte så lite leninistiskt färgade berättelsen om USA som den imperialistiska supermakten som alla andra jordens länder hunsas av.

Med den grundinställningen att inte allt förtryck på jorden emanerar från Vita Huset, skulle även Ekot och TT kunnat vara först på bollen när det gäller många intressanta utrikespolitiska händelser. Nu tror jag de kommer att komma sist på nästkommande nyhetsbubblare. Bland kandidaterna finns bland annat de ekonomiska framstegen i Mellanafrika, avdemokratiseringen i Östeuropa, eller kampen hos demokratirörelserna i Venezuela och på Kuba. Räkna inte med att få höra om det från Ekot och TT först. Räkna med bloggare och twitter.

Om censur i den fysiska världen Internet

2011-01-19T08:54:00.000-08:00

Missa inte artikeln i Dagens Arena om ansvaret på Internet. Missa framförallt inte det som den mycket hala filuren Johan Axhamn säger:

– Utgångspunkten måste vara att samma regler ska gälla på internet som i den fysiska världen, till exempel om vilka yttranden som är olagliga. Och då bör det också finnas effektiva sanktioner mot den person som gör olagliga yttranden, säger han.

Det låter ju rätt bra. Utgångspunkten för oss censurmotståndare är ju den att det är självklart att samma regler ska gälla på nätet som i den fysiska världen. Eftersom ju Internet inte är något parallelluniversum. Internet är en del av den fysiska världen. Och i den fysiska världen, t ex med Internet som verktyg, begår människor brott.

Men notera hur Johan Axham resonerar kring vem som ska bära ansvaret för andra människors brottslighet:

Johan Axhamn tänker sig att it-leverantörerna i framtiden kommer att upprätta någon form av uppförandekoder för sina kunder. Men han menar samtidigt att det inte räcker.
– Det bör också vara möjligt att efter beslut av domstol kunna kräva att en operatör filtrerar sitt nät eller blockerar visst material, som en hemsida med olagligt innehåll, säger han.

På exakt samma sätt resonerade de styrande i tryckpressens barndom. De ville göra tryckerierna ansvariga för tidningarnas innehåll. Så att tryckarna inte skulle våga trycka maktkritiska pamfletter.

Efter mycket kamp från censurmotståndarna slogs det slutligen fast att det var den som skrev texten som var ansvarig för den. Tryckaren, eller tidningsbudet, kunde inte göras ansvarig för författarens eventuella brott. Och så föddes den moderna demokratin, med opinionsfrihet.

Så fungerar det i den "fysiska världen". Så om Johan Axhamn på allvar vill att samma regler ska råda på Internet, så ska han med andra ord motsätta sig att tryckaren, dvs internetoperatören, blir ansvarig för innehållet.

För Johan Axhamn, som arbetar för upphovsrättslobbyn, är det fria informationsflödet (ett allmänintresse) ett problem, eftersom det samtidigt gör det enkelt att sprida upphovsrättsskyddat material (ett särintresse). Därför vill han att distributörerna ska göras ansvariga för andras brott. För då blir distributörerna försiktiga. De blir tvungna att förhandsgranska det som släpps igenom på näten. Och så får vi censur.

Det sjuka är att jag inte kan känna mig trygg med att de som fattar beslut i frågan, nämligen politikerna i Riksdagen, har såpass mycket koll på den svenska demokratins historia att de kan genomskåda det här kuppartade försöket. Till den som känner en riksdagsledamot kan jag bara säga: snälla, ha lite koll på det här!

Låt er inte luras av de goda avsikterna hos de som vill blockera och filtrera information, att det enbart skulle handla om barnpornografi till exempel. För det går inte att filtrera och förhandsgranska på något rättsäkert och vettigt sätt. Det enda som händer är att vi får ett nät enbart för information som någon på förhand har bedömt vara OK.

Den relevanta termen, som man gott kan googla på, är "mere conduit". Alltså att en operatör av en kommunikationstjänst är den som "enbart skickar vidare". Till skillnad från att vara upphovet till det som skickas.

På samma sätt som vi inte gör Vägverket ansvariga för rånarnas flykt, som vi inte gör Telia ansvariga för allt dumt som sägs i telefonluren, på samma sätt som vi inte dömer Posten för allt knark som levereras i brevlådorna; så ska vi inte heller göra internetoperatörerna ansvariga för den information som helt andra människor skickar mellan sig.

Dike förklarad

2011-01-19T08:46:00.001-08:00

Aha. Det förklarar de haveristiska påhoppen.

Magnus Andersson FTW

2011-01-19T05:54:00.001-08:00

En politiker som inte är oideologisk och tyst och försiktig är Magnus Andersson. Jag gillar Maud, men det är för att personer som Annie Johansson, Magnus Andersson, Hanna Wagenius m fl finns i partiet som jag är centerpartist.

Och Maud var rätt bra i partiledardebatten.

Och nu då?

2011-01-19T00:50:00.000-08:00

Ähum...

Det är verkligen obehagligt att så väldigt många av jordens diktatorer hålls under armarna av folk som egentligen inte gillar diktatur.

Och faktiskt, tyvärr, historiskt sett en socialdemokratisk paradgren. Medan man på hemmaplan omhuldat demokratin, samarbetat med USA militärt i det fördolda, och i stora stycken omfattat marknadsekonomin och kapitalismen, så har man i utlandet stött förtryckarna. Om bara förtryckarna kunnat klistra begreppet "progressivt" på sin agenda.

Kuba, Angola, Tanzania, Vietnam, Östtyskland och i viss mån Nicaragua kommer omedelbart för en. Länder som med öppna armar tog emot ledande socialdemokrater från 70-talets Sverige, men som omedelbart hade låtit fängsla den som på gatorna hade försökt propagera för en socialdemokratisk politik.

Textförfattaren till Internationalen identifierade helt riktigt staten som en del av förtrycksapparaten. Men många som är grundade i det marxistiska idéarvet missar det faktum att den textraden är sann även när marxisterna själva utgör statsapparaten. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Socialistinternationalen har en hel del ypperligt suspekta medlemmar.

Men nu tänker jag inte sätta mig på några höga hästar, centerpartist som jag är. För även om den svenska högern många gånger haft en betydligt bättre utvecklad demokratisk kompass än den svenska vänstern, så är ju frågan om det fortfarande gäller, om man ser på de högerpolitiker som nu fått makten. Hökmark ovan verkar vara en av de få som agerar utifrån en genomtänkt ideologi. Genom det han skriver och gör så vet man hur hans liberala patos ser ut. Annie Johansson är en annan sådan politiker.

Men hur är det med de övriga i till exempel vår regering? Vi har sett sakpolitiska utspel om än det ena och än det andra, men hur hänger politiken ihop? Vilken vision för Sverige och världen har man? Att styra upp skolan, förenkla företagandet, hålla budgeten i balans, och låta folk behålla mer av vad de själva tjänar är visserligen bra saker. Men till vad syftar det? Varför är det bra? I vilken övergripande berättelse passar dessa kapitel in?

När till och med Gustav Fridolin skriver att han intresserar sig för liberalismen och att människor ska få större egenmakt, då vet man att någonting är på väg att hända, antingen han faktiskt menar det eller ej. Han försöker sig åtminstone på att tala om det.

Det är den övergripande berättelsen som avgör om man kan tro på politiken i det långa loppet. Till och med ett principiellt principlöst uttalande i stil med: "Vi ska ha lagom av allt, lagom mycket frihet, lagom mycket tvång, lagom mycket integritet och lagom mycket övervakning" hade varit efterlängtat, för det öppnar ju upp för frågan om vad lagom mycket innebär. Nu är det på det ideologiska planet istället helt tyst, och särskilt från regeringen.

Så tyst så att Fridolin och till och med Lena Sommestad vinner på walk-over. Isobels text om Lena Sommestad kan lika gärna appliceras på nästan varenda politiker i hela Sveriges riksdag: nästan ingen annan använder sin plattform för att tänka och tala politik. Annat än mer eller mindre genomtänkta utspel om ditten och datten.

Socialdemokratins hegemoni är delvis bruten. Ett av målen med bildandet av Alliansen är alltså uppnått. Och nu då? Alliansen? Hallå?

Eftersom havet inte står stilla är passivitet ingen vettig strategi för den kapten som vill att båten ska bevara sin position. Antingen den ideologiska tystnaden beror av ängslan, oförstånd eller oförmåga är den ingen fruktbar strategi. Saker kommer upp hela tiden. Allt flyter, herr Statsminister, vartåt barkar det hän?

Finansieringen av välfärdssystemen kommer att bli en viktig fråga, eftersom det för närvarande inte är hållbart. Vi kastar mer och mer resurser på dem, men upplever att vi får mindre och mindre ut. Och det berör frågan om vilket samhälle vi ska ha, och vad vi ska prioritera på bekostnad av vad, och hur mycket tvång som måste vara inblandat.

Kartellerna på arbetsmarknaderna kommer att bli en viktig fråga. Ska vi tillåta folk att sälja enkla tjänster måste vi tillåta dem att ta ut ett pris som deras kunder klarar av att betala. All försäljning, även försäljning av den egna arbetskraften lyder under samma ekonomiska villkor; och alla försök till prisreglering kommer med nödvändighet att skapa brist- och överskottsobalanser. I mänskliga termer även känt som arbetslöshet.

Den personliga integriteten, övervakningssamhället och opinionsfriheterna kommer att bli viktiga frågor, även för den politiska mittfåran. FRA-frågan engagerade ett fåtal, men det fåtalet utgjordes av early adopters, folk som var insatta i hur teknisk arkitektur faktiskt påverkar mänskliga rättigheter. Eftersom många mänskliga rättigheter, nämligen opinionsfriheterna, bäst utövas inom väldigt tekniska arkitekturer. Och eftersom tekniken ger makthavare möjlighet att kränka mänskliga rättigheter i en tidigare okänd omfattning.

Rörligheten på jordklotet för människor, varor och tjänster är redan en viktig fråga. Och den väcker genast tankar om med vilken rätt man hindrar fredliga människor, varor och tjänster från att passera påhittade gränser. Och berör energifrågorna. Och synen på kunskap, utbildning, och intellektuell hederlighet. Och...

Det är inte så att vår samtids frågor inte innehåller mer grundläggande ideologiska komponenter. Tvärtom öppnar de upp för precis dessa frågeställningar om vad en människa i ett samhälle är, och om vem som ska få lov att utöva vilka sorters rättigheter över andra. Alltså frågor som avhandlats i alla tider där folk bedrivit politik.

Det obefintliga ideologiska samtalet i politikens finrum oroar. Men vinsten för den politiker som vågar öppna munnen och staka ut en riktning är stor. Fältet ligger vidöppet. Risken är att man förlorar några på vägen. Men vinsten är att man får folk som är beredda att ge en sitt långsiktiga stöd. Och man vaccinerar sig mot att i brist på ideologisk ledsyn passivt stödja till exempel Tunisiens diktator.

Isobel om tysta politiker

2011-01-17T14:53:00.001-08:00

Missa för allt i världen inte Isobel Hadley-Kamptz fundring om Lena Sommestad som en av de få högt tänkande politikerna, och det politiska etablissemangets tanketystnad:

Om vi håller oss till de personer i det socialdemokratiska ledargarnityret som annars antas vilja eller kunna bli partiledare, när läste ni senaste något eget, tänkt, skrivet av Thomas Östros? Eller för den delen Sven-Erik Österberg, en politiker vars personliga värderingar jag som rätt mångårig politisk skribent uppriktigt sagt inte kan säga att jag vet någonting alls om.

...

Det finns något så dystert antiintellektuellt i svensk partikultur. Ideologiska strider kan hållas i ungdomsförbunden, om ens där, och om exempelvis Österberg nu blir partiledare tycks det ju vara i inte liten utsträckning just för att han aldrig uttryckt några åsikter. Inte för att jag kräver att alla politiker ska vara professorer (även om jag personligen, erm, kanske skulle gilla det), men läget som det är nu är alldeles sällsamt dystert.

Läs hela!

EU-"journalistiken"

2011-01-15T23:01:00.001-08:00

HAX skriver om överstatlighets-EU, och om hur bristen på mediarapportering gör att politikerna ganska ostört kan expandera sin makt på medborgarnas bekostnad.

Motpol reflekterar:

Systemet är helt enkelt riggat för att vanliga väljare ska ha så liten insyn som möjligt och påverka så lite som möjligt. Vi ska inte kunna störa. Om samma utveckling pågick i Ryssland eller något avlägset land skulle vi läsa kritiska artiklar om det i de stora morgontidningarna. Det skulle kallas ett bakslag för demokratin.

Men svenska journalister vågar eller orkar inte göra någon kritisk granskning av det som nu pågår i den europeiska unionen. EU gillar nämligen inte kritik och kanske är tanken på att inte längre bli inbjuden till alla trevliga sammankomster helt enkelt för oangenäm för journalisterna.

Hej journalist, hej redaktör! Jag betalar prenumerationsavgiften för er tidning. Jag handlar hos era annonsörer. Skulle det vara möjligt att få lite fler kritiska gräv runt EU-politiken?

Öppna gränser

2011-01-15T00:55:00.001-08:00

Det finns inga skäl att hindra fredliga människor som vill komma till Sverige. Inga skäl alls.

Att ge folk ett skattekonto är inte administrativt svårt. Migrationsverkets bedömning att ta reda på om personer verkligen har giltiga skäl att stanna, kan enkelt bytas ut till en frågeställning om det verkligen är nödvändigt att slänga ut någon.

Vi är bara 8-9 miljoner i ett gigantiskt glesbefolkat land. Vi har massvis med plats, och varje människa är en möjlighet.

Assimilering

2011-01-15T00:38:00.000-08:00

Andreas Johansson Heinö: "Om det är assimilering man vill ha så bör man säga det, använda ordet!"

Lisa Bjurwald: "Aha! Andreas Johansson Heinö förespråkar assimilering!"

Briljansen firar nya triumfer.

Tunisien

2011-01-14T23:04:00.000-08:00

Att läsa engelskspråkiga twitterflöden från folk i Tunisien har varit andlöst spännande. När hela den demokratiserande kraft som finns inbyggt i själva internets konstruktion blir synlig. Den kraft som står och faller med att internet är en omedelbart tillgänglig publiceringsplattform utan trösklar.

(Vilket för övrigt är precis den egenskap hos internet som så många ledande politiker, i Sverige och annorstädes, vill ta bort. Möjligheten för vanligt folk att uttrycka sig som de vill och byta information fritt med varandera berövar politikerna tillgång till härskartekniken "undanhållande av information").

När det gäller Tunisien ska man inte ropa hej. Händelserna i Iran är fortfarande i färskt minne. Spontanorganisation på nätet, stora folkliga processer... och samma gamla diktatur. Som den här tweeten påminner om är det ju inte säkert att en folklig resning emot en repressiv regering leder till något annat än en repressiv regering:

ibnkafka France 1789, Russia 1917, China 1949, Cuba 1959, Tunisia 2011

När hönset på högsta pinnen tvingas flaxa iväg, så utbryter kacklet bland tidigare undanträngda grupper om vem som hädanefter ska sitta däruppe. Demokratisering får du inte förrän alla höns har slutat kackla och kommit överens om att tillsätta den högsta pinnen på fredligt vis, och att makten hos den som sitter där är begränsad och utövas under ansvar inför alla.

Det finns obehagliga element bland rörelserna som vill ta över. Både islamister och radikal repressiv vänster finns här, som i Marocko och på andra ställen i Nordafrika. Och när man lyssnar på demokratiförespråkarna hör man konstiga ideer. Ideer om att det är viktigt att hindra judarna som nu "säkert vill ta över", eller ideer om att människor på något naturligt sätt är representanter för sina regeringar, så att västerländska NGO:er representerar västerländskt kapital, eller att västerländskt kapital representerar västerländska stater.

Men det är spännande, och jag hoppas på demokrati.

Liberalisering i sakta mak

2011-01-11T00:06:00.000-08:00

Stödet för liberaliseringar tror jag är beroende av kunskap om vad man kan förvänta sig. Det mänskliga psyket har på det hela taget en bias för det som är, och det är i grunden en god bias. Det som är nu har ju bevisat sitt värde genom att vi lever och överlever i det; det som kommer i och med förändringar kan bli vad som helst.

Det är helt enkelt sunt att vara skeptisk mot förändringar, även om det samtidigt är nödvändigt att pröva nytt eftersom förutsättningarna ändras hela tiden. Antingen vi vill det eller ej.

Det finns i samtalet om liberaliseringarna ett slags vulgärdebatt där denna rädsla för förändring leder till att vissa börjar veva med rent irrationella argument. Till exempel kan de antyda att marknaden arbetar socialdarwinistiskt. Den ökade effektiviteten i konkurrensutsatta verksamheter skulle då inte bero på att marknaden allokerar allas vårt arbete effektivare, utan bero på att "de svaga och lågproduktiva människorna slås ut". Eller att vinster i välfärdsproduktionen inte kommer av att man levererat ett bättre värde till befolkningen än konkurrenterna, utan kommer från att man på ett listigt sätt berövar verksamheterna deras pengar.

Genom att spela på rädslor (och kanske till och med på allvar hysa dem själv) kan man då osynliggöra de underliggande premisserna. Premissen att någon annan bättre än du själv kan välja vilken skola eller läkare som passar dig. Premissen att centralt planerad produktion är bättre och mer effektiv än ett myller där olika människor får prova olika sätt. Eller premissen att mandat också betyder makt: om en demokratiskt vald politiker bara får mandat att reglera till exempel penningmängden eller slippa kravet på en budget i balans, så får politikern reell makt att faktiskt styra vad som händer i ekonomin.

De senaste 20 åren har varit en resa som gjort oss svenskar till rätt bra på liberalisering i sakta mak. Varje enskild svensk har fått mer att säga till om när det gäller de egna livsvalen. Vi är i betydligt mindre grad undersåtar nu, än under 70-talet.

Och vi är fortfarande både rika och snälla. Vi har råd att dela kostnaden för välfärdstjänster och produkter med varandra, och gör det också. Om någon vill betala dig 1000 för frukten av ditt arbete, så betalar du ju 600 kr till den offentliga välfärden och behåller själv 400 kr.

Svensken vill helt enkelt att alla ska ha tillgång till det som håller oss vid liv, även om inget är skrivet i sten när det gäller formerna för finansieringen och fördelningen. Och det måste man ha i minnet när man läser Stefan Svallfors i Efter Arbetet där han skriver "Den socialdemokratiska välfärdsstaten vann".

Tesen här är alltså att vänstern på sitt sätt vann valet, i det att Alliansen inte gått till val på att fullständigt rasera välfärdssamhället. Men då måste man ställa sig frågan vilket välfärdssamhälle vi pratar om. Menar vi ett samhälle med eller utan valfrihetsreformer? Menar vi ett samhälle med eller utan budgetunderskott?

Andreas Bergh noterar att Svallfors...:

... menar uppenbarligen att hans siffror ger svar på tal mot de som "vurmar om" friskolor och hushållsnära tjänster - folk gillar ju välfärdsstaten. Men betänk följande:

Stödet för välfärdsstaten (och gemensam finansiering) har ökat under den period då friskolor och avdrag för hushållsnära tjänster införts.

I takt med att välfärdsstaten släpper ifrån sig makten över välfärden till oss vanliga människor som både betalar för den och nyttjar den; så ökar alltså dess popularitet. Men den socialdemokratiska vänstern, inklusive Svallfors själv, är inriktad på att återta makten och valmöjligheterna från medborgarna igen.

Kort och gott: vi har inget emot att dela på kostnaderna om det krävs för att folk ska ha det drägligt. Men vi gillar inte när andra bestämmer över sånt som vi klarar av att bestämma själva.

En rätt hygglig hållning tycker jag.

Vad människor har begripit är att offentlig finansiering inte automatiskt betyder offentliga produktionsmonopol där makten ligger i nämnder befolkade av politiker. Offentlig finansiering betyder delade kostnader. Ingenting annat.

Så smått kan det också gå upp för oss att finansieringen inte heller alltid behöver ta den dyra omvägen genom statsapparatens administration. När det gäller den livsnödvändiga maten betalar vi ju den i huvudsak direkt själva. Där omfördelar vi åt dem som behöver. Det finns inget skäl att omfördela åt den som kan betala själv. Ju mindre vi behöver omfördela, desto bättre för oss alla.

Det viktiga är att det här måste få vara en process. Befrielsen till egenmakt sker genom reform efter reform, där vi för varje steg ser att det håller och till och med blir bättre. Man måste tänka igenom reformerna och analysera dess följder och sedan söka mandat för dem.

Det var det moderna välfärdssamhället med mycket egenmakt som vann. Och den är ju inte färdigbyggd. Nu fortsätter vi befrielsen, steg för steg, under det att vi har ett levande politiskt samtal om hur vi ska leva tillsammans.

Inflationen och centralbankerna

2011-01-09T05:17:00.000-08:00

Läs SvD om centralbankernas roll i bubbelekonomin.

Står det inte klart nu, för en väldigt massa folk, att centralbankerna inte kan skapa tillgångar?

Det vi lever av, allt det som vi byter till oss, all mat och sjukvård och kultur och precis allt annat, det är verkliga tillgångar.

Vi har ett system där vi av praktiska skäl inte byter direkt. Istället byter vi med hjälp av betalningsmedel. Det är inte betalningsmedlet som är tillgången, men eftersom vi är vana vid att kunna byta till oss tillgångar, så betraktar vi betalningsmedlen som tillgångar.

Vad händer när centralbankerna pumpar ut mer betalningsmedel? Utan att öka tillgångarna? Vi ser i artikeln hur konstgjort låga räntor i princip är att pumpa ut mer betalningsmedel.

Jo, det blir inflation. Priset på allt går upp, eftersom det finns mer pengar att köpa för, men inte fler verkliga tillgångar. De som först får tillgång till den ökade mängden betalningsmedel, innan priserna gått upp, tjänar på det. De som sist får tillgång till den ökade mängden betalningsmedel, när priserna redan gått upp, förlorar på det.

Utan att de som först fick tillgång till de nya pengarna behövde göra sin produktion bättre. Utan att de som sist fick tillgång till de nya pengarna hade gjort sin produktion sämre. Centralstyrning av pengamängden blir alltså i slutändan en centralstyrning av de reella priserna.

Priser är information om vad köpare och säljare är överens om att en vara eller tjänst ska kosta. Baserat på den informationen kan människor göra fler sunda överenskommelser om byten med varandra. Men när en centralmakt plötsligt ökar pengamängden, dvs enväldigt sänker priset på pengar, så slås värdet av den informationen i spillror.

Ett liberaldemokratiskt projekt, som till exempel ett partiöverskridande liberaldemokratiskt nätverk, måste ha stabil penningmängd som ett politiskt mål. Mer pengar i en vikande ekonomi gör inte ekonomin bättre. Det bara döljer hur det verkligen står till i ekonomin.

Yttrandefriheten

2011-01-08T03:30:00.000-08:00

Sakine Madon skriver bra om yttrandefriheten. Hur tårar och kränkta känslor allt oftare tas till intäkt för att friheten att säga eller skriva eller rita vad man vill ska inskränkas.

Tydligast kanske detta uttrycks i nyspråket i den här debattartikeln: "Olika religioner kan leva sida vid sida":

Vi försvarar tryckfrihet och yttrandefrihet och menar att dessa friheter måste användas med ansvar som inte kränker religiösa rum, skrifter, föremål och gestalter.

Yttrandefrihet så länge du inte säger något som någon annan kan uppleva som kränkande med andra ord. Eller annorlunda uttryckt: ingen yttrandefrihet. Vissa saker blir tabu att uttrycka, och det är andra som bestämmer åt dig vad som ska vara tabu.

Och om man dessutom menar att just religiösa symboler ska vara särskilt fredade, så är det dessutom andras helt arbiträra uppfattningar om osynliga och obevisbara förhållanden som ska reglera vad som är tillåtet för dig. Det säger sig själv att varje försök att skipa rättvisa utifrån andras godtyckliga uppfattningar, leder till godtycklig rättsskipning.

Helt omöjligt i en rättsstat. Särskilt som i stort sett vad som helst kan anses som religiöst. Det finns ingen allmängiltig definition av religion.

Men även om man bortser från hela den religiösa problematiken är det ett mycket obehagligt relativiserande man ägnar sig åt när man jämställer provokationen med våldshandlingen.

För provokationen utgör inget våld och ingen frihetsinskränkning, och därför i sig ingen kränkning. När A "provocerat" B är det B som ensam bär hela ansvaret för hur provokationen ska tolkas och hur reaktionen ska bli. B väljer sin utsatthet.

När B däremot väljer att slå (eller spränga eller elda eller hota), och kallar det för att slå "tillbaks" mot A, så har A inget val. A kan inte välja att inte bli utsatt för våldet. Våldet är, till skillnad från förolämpningen, en reell kränkning. Friheten för A blir beskuren.

Att förhindra hädelse är ingen förutsättning för att människor med olika tro ska kunna leva sida vill sida, Olika religioner kan precis som alla andra uppfattningar leva sida vid sida även när människor skapar ord, bilder, föreställningar, och symboler som kritiserar eller driver med andra människors ord, bilder, föreställningar, och symboler.

Hur du skildrar mina uppfattningar kränker inte mig. Att du har andra uppfattningar än jag kränker inte mig.

Det går alltså inte att liktställa provokationer med våldshandlingar. Inte på något sätt. Provokation är ett brott utan offer.

Målet med yttrandefriheten är naturligtvis inte att få avnjuta en massa Lars Vilks och Eddie Meduza och andra clowner. Jag har inga bilder av Muhammed på väggen hemma, inte heller spelar jag sketcher om ejakulerande munkar på stereon.

Friheten att uttrycka sig är istället dels ett mål i sig, eftersom den inte skadar någon annan. Och om den faktiskt skadar, så är det lätt att förbjuda själva skadandet, inte uttrycket. Sånt som inte sker på andra människors bekostnad ska helt enkelt inte andra människor lägga sig i.

Men sedan är friheten att uttrycka sig även en nyttig frihet, om vi ska ge oss på att rangordna friheter utifrån deras samhällsnytta för de många. Dels ger vi oss själva utrymme att tycka och tro, om vi ger andra samma utrymme. Men framförallt öppnar vi upp för en oskadlig idékamp. När idéer tillåts bli förhärskande, utan att de är uppbackade av någonting annat än att de framstår som mest förnuftiga i jämförelse med andra idéer, så vet vi att det faktiskt är bra idéer.

I ett samhälle där våld och förtryck råder backas idéer upp med vapenmakt. De förbjuds att ifrågasättas och att utmanas. Alternativen syns inte. Avvikaren får inget uttrymme. De rådande maktstrukturerna utmanas aldrig. Vi skapar ett fängelse runt omkring oss.

Men så länge vi märker av clownerna, ser den urartade konsten, hör de vulgära skämten, och kan läsa trollen på internet; så bör vi känna oss trygga. När stollarna kan yttra sig så vet vi att ingen idé eller tanke hindras på förhand. Vi kan vara trygga att stollarnas idéer inte får något genomslag (eftersom stollarna är stolliga), utan att de principer och riktlinjer vi bygger vårt samspel på är de som håller för kontinuerlig granskning och ständigt ifrågasättande.

I ett liberaldemokratiskt projekt, till exempel ett partiöverskridande liberaldemokratiskt nätverk, är denna syn på yttrandefrihet nödvändig att driva.

Aja baja, karikatyr på Facebook!

2011-01-02T03:30:00.000-08:00

Där föll min haka rätt ner i golvet. Hockeydomare avstängd för att ha publicerat en Muhammedkarikatyr på sin Facebook-profil. 2011.

Meh, spräng mig i bitar då. Här en länk till en av grisen Vilks Muhammedteckningar. Och bara för att ni inte ska tro att jag ensidigt vill smäda islam: här är en bild på Jesus med tveksamma konnotationer. Och då är jag ändå kristen och tror att Jesus är världens frälsare. Och tycker att den här elaka bilden på Darwin är skoj.

Inget hände bara för att dessa bilder publicerades. Ingen skadades. Ingens frihet gick förlorad.

Jag ser ingen vits med att publicera tarvligheter i sig. Men om vi viker ner oss för dem som vill skapa ett samhälle där smakpolis med våld och hot om våld ska bestämma vad som är rätt och fel sorts tarvligheter att publicera; då är vi väldigt illa ute.

Kommer vi inte ihåg hur det gick sist när vi vek ner oss för dem som med våld och hot ville hindra folk från att publicera entartete kunst?

Jag citerar Ekonomisten:

Låt oss jämföra med Sveriges situation under andra världskriget. I dag hyllar vi alla oberoende pressröster som vågade kritisera Hitlers framfart. På den tiden är jag säker på att den stora majoriteten ansåg att de var ansvarslösa och oförsiktiga.

Nu ska jag ladda upp Muhammedkarikatyren och Darwinkarikatyren och fula bilden på Jesus på min FB-profil.

Foodless recovery

2011-01-02T03:18:00.000-08:00

Vad som inte är tillväxt (apropå mitt inlägg igår) är den "återhämtning" av amerikansk ekonomi som genomförs genom att USA trycker upp fler dollar och sätter sig i ytterligare skuld.

Nu ökar antalet socialbidragstagare i USA kraftigt. Precis som förra gången man försökte lyfta sig själv i håret.

Man kan inte stimulera sig ur en kris genom att trycka upp mer pengar. Man kan bara ta sig ur krisen genom att förändra sin produktion.

Tillväxt

2011-01-01T09:51:00.000-08:00

Det blev en lite rolig diskussion där, på inlägget om Alf Hornborg. Det ledde mig till den tillväxt- och konsumtionskritiska bloggen "Avveckling är utveckling", och jag förstår att jag måste skriva om själva tillväxtbegreppet.

All konsumtion måste föregås av produktion och sparande. Äter jag blåbär måste jag först ha producerat dem (t ex tagit mig till en skog, letat upp dem, plockat dem), och sedan sparat dem (t ex i handen, om så bara för tre sekunder). Eller så plockade jag och frös ned dem förra året. Sak samma: för att kunna konsumera dem måste jag först producerat och sparat.

Det gäller ju även de som lever på lånade medel, medel som ska betalas igen. Det de konsumerar idag har först producerats och sparats, även om det inte är de själva som förmådde producera och spara, utan det är långivaren. Låntagaren får konsumera frukten av långivarens arbete och sparsamhet, mot ett löfte om återbetalning och en liten låneavgift (=ränta). Ett löfte som långivaren tror på.

För att låntagaren ska kunna leva på långivarens produktion måste långivaren ha kapacitet att överproducera, alltså producera mer än vad långivaren själv behöver för stunden. Finns inget överskott finns inget låneutrymme. Finns bara ett litet överskott blir lånet väldigt dyrt. Billiga lån kräver ordentliga överskott.

Det finns inga garantier för att någon ska kunna överproducera. Om man lever under omständigheter där produktiviteten är så låg att det tar över 24 timmar att sno ihop livets nödtorft, så kommer man att dö även om man arbetar dygnet runt. Dubblar du produktiviteten kanske det räcker med tolv timmars arbete. Dubblar du produktiviteten ytterligare kan du försörja ytterligare en vuxen människa, eller kanske två barn. Och så vidare.

Så där har vi alltså ett bra mått för vår förmåga att producera: livets nödtorft per tidsenhet. Antag att den mat jag äter under en dag kostar 200 kronor. Antag att jag kan fakturera kunder 500 kr per timme. När jag fått 500 kr och betalat 300 i olika skatter, så har jag alltså 200 kr kvar. Det tar mig en timme att arbeta ihop min mat.

Den som kan fakturera 1000 arbetar ihop sin mat på en halvtimme. Den som fakturerar 50 i en ekonomi där maten kostar 20 är lika rik som jag. Den som fakturerar 50 i en ekonomi där maten kostar 200 måste arbeta i tio timmar. Och så vidare.

Men saker kan ändra sig. Om maten stiger till 400, och jag utan vidare kan höja faktureringen till 1000 så har ingenting hänt. Inflationen gjort allting dubbelt så dyrt, enbart på grund av att det finns dubbelt så många pengar i omlopp utan att produktiviteten har ökat eller minskat. Men matpriset kan öka till 400, utan att det finns mer pengar i omlopp. Efterfrågan på min produktion kanske dessutom samtidigt minskar så att jag måste halvera priset. Då måste jag arbeta i fyra timmar för mitt dagliga bröd. Värdet av mitt arbete har sjunkit till en fjärdedel. Jag har fått en lönesänkning på 75%.

Produktion per tidsenhet är ett reellt begrepp. I ett samhälle där vi får mycket gjort per tidsenhet är vi objektivt mycket rikare än i ett samhälle där vi får lite gjort. Den rikedomen minskar risken för oss. Blir vi sjuka kan vi leva på vad någon annan producerar åt oss. Föds vi oförmögna att försörja oss själva kan vi leva på vad någon annan producerar åt oss.

Och det här är intressant: vill vi sitta på skolbänken i fem år och studera medicin, kan vi också leva på vad någon annan producerar åt oss. Vårt samhälle har alltså råd att låta människor specialisera sig på att vara läkare. Eller att på det mödosamma arbetet att forska fram nya mediciner och behandlingsmetoder. Eller på andra specialiteter som ökar vår förmåga att överleva och ha det bra.

Det är något som skiljer rikedom från fattigdom: att hos oss som är rika så har var och en som producerar nyttigheter för omedelbar konsumtion en så stor överproduktion att vi har råd att låta folk producera väldigt dyra nyttigheter för en eventuell senare konsumtion. Som medicinforskning. Eller råd att låta folk leva utan att producera någonting alls.

Det säger sig självt då att om förmågan att överproducera viker, så kommer även förmågan att försörja sjuka och fattiga och läkare och forskare att vika. Fallande förmåga att överproducera kallas "negativ tillväxt". Men ökande förmåga att överproducera kallas "tillväxt".

Det finns, tvärtemot vad många säger, ingen teoretisk begränsning för hurpass stor tillväxten kan bli. Tillväxten beror på förmågan att producera, och den förmågan beror helt på innovationer, och innovationer har ju ingen bortre gräns.

Däremot finns i varje stund en praktisk begränsning för hurpass stor tillväxten är. En begränsning som helt beror av kraften i de specifika innovationer som vi för stunden använder oss av.

Den första och främsta innovationen vi tar i bruk är handeln. Genom handeln kan var och en göra sin egen grej så bra som möjligt, och så byter vi med varandra. Ett oerhört rationellt sätt att utan toppstyrning organisera arbetet så att alla blir rika. När frihandeln började slå igenom i Europa i början på 1800-talet, så började också välståndsutvecklingen för de breda folklagren i Europa.

En annan innovation vi har använt oss av väldigt mycket under de senaste hundra åren är de oljedrivna explosionsmotorerna. Ett jordbruk utan maskiner är ett jordbruk där väldigt många fler människor får arbeta för hand. Och har alltså då inte tid och möjlighet att studera och att forska fram nya behandlingsmetoder.

Det finns alltså inga garantier för att tillväxten per automatik ska gå åt vare sig det ena eller andra hållet.

Hindras vi från att använda explosionsmotorer utan att vi kommer på en bättre ersättare, så kommer vår kapacitet till överproduktion att vika. Vi får negativ tillväxt, vi blir fattigare, och mer utsatta och beroende av att själva kunna producera det som krävs för vår omedelbara konsumtion.

Hindras vi från att handla med varandra blir effekten av den fattigdomen ännu värre, eftersom vi även med primitivt muskelarbete tjänar på specialisering och byte av arbetets frukter.

Å andra sidan: om vi kommer på något bättre sätt att slippa göra det tunga arbetet för hand, och om vi utvecklar handeln, då kommer vi att kunna få en positiv tillväxt. Är innovationerna halvbra så blir välståndsutvecklingen halvbra. Är innovationerna helbra så kan välståndet bli många gånger högre än idag.

Vår framtid beror alltså på förekomsten av innovationer, vars förmåga att hjälpa oss att producera inte är förhandlingsbara eftersom de beror av naturlagarna. Och om de som styr vill ge oss rätt att utnyttja innovationerna, och byta arbetets frukter med varandra.

Ungefär så ser de grundläggande villkoren för vår existens ut, när det gäller tillväxt. Villkor vi inte kan förhandla om.

Retrospektiv

2010-12-31T04:20:00.001-08:00

För mitt dagliga bröd utbildar och coachar jag ibland människor och organisationer i konsten att samarbeta. Närmare bestämt i konsten att samarbeta om att göra datasystem.

En bärande tanke i de samarbetsformer jag utbildar i är att alla inblandade hela tiden måste vara beredda att ändra sina förhållningssätt för att nå målen. För att verkligheten hela tiden ändrar sig. Och för att man hela tiden kan komma på en bättre idé.

En metod vi använder är ständigt återkommande retrospektiv. Ett återblickande möte där vi analyserar arbetet så långt. Vad gjorde vi bra? Vad gjorde vi dåligt?

En eftervalsanalys, liksom en årskrönika, är lite av en retrospektiv. Vad gjorde vi bra i valrörelsen 2010, vad gjorde vi dåligt?

"Men", brukar jag säga när jag utbildar, "kom ihåg att begreppet retrospektiv är helt missvisande!"

För meningen är inte att vi ska vara bakåtblickande. Utan framåtblickande. Inte fastna i det som varit, utan istället formulera konkreta förbättringar. Sådant att börja göra från och med nu. Ett slags nyårslöften.

Det finns en hel massa saker som jag vill göra, om man tittar på politikens område. Få rättsäker myndighetsutövning till exempel. Fler valmöjligheter för människor att själva forma sina liv. Öppna gränser för varor och människor. Evidensbaserad politik. Att göra staten mindre och människor större.

Dessa idéer är inte nya. De är klassiskt liberala. De ligger bakom mycket av allt det goda som hänt i Europa under de senaste 200 åren. Ståndssamhällets nedmontering. Emancipationen. Och framförallt det ekonomiska uppsvinget för de många, det som alls gjort de många frihetsreformerna möjliga.

Men dessa klassiskt liberala idéer har litegrann hamnat i glömska. Och ett av skälen till det verkar vara att de orsakssamband som en gång motiverade dem inte längre är självklara för oss i dagens debatt.

Att konsumtion, även lånad sådan, förutsätter att någon först har producerat och sparat. Vad tillväxt är och inte är. Att staten inte består av högstående och bättre vetande människor, utan av samma sorts drufsar som vi andra. Med mera.

Jag tror att det som hindrar oss frihetligt sinnade Centerpartister, det som gör oss lite mindre frimodiga än nödvändigt, är att vi hela tiden har ett pedagogiskt problem framför oss.

Det kan till exempel vara lite radikalt att säga "Fuck facket". Men hur begripligt blir det, om man inte samtidigt har bakgrunden klar för sig? Att facket inte bara är en schysst intresseförening för arbetare (för det är faktiskt facket) utan dessutom innehar en lagstadgad särställning. Som hela tiden utsätter dem för risken att bli korrumperade och börja motarbeta sina medlemmars intressen. Och att en av de viktigaste orsakerna till den korrumptionen är att en intresseförening, ett särintresse, fått ett privilegium i lagen. Och att lagen därför bör ändras?

Så, jag gillar inte nyårslöften. Och jag gillar inte eftervalsdebatten som sådan, när den blir för tillbakablickande. Men jag ska för egen del framöver verkligen verkligen försöka bli lite duktigare på att motivera mina ställningstaganden för folk som inte håller med om dem. Med sakliga argument. För precis så tror jag att man påverkar politiken i en riktning som alla mår bra av.

Hoppas 2011 blir bra för er!

Wagenius om framtiden i C

2010-12-30T00:47:00.000-08:00

Hanna Wagenius sammanfattar Centerpartiets problem och väg ur dem:

Så, finns det en framtid för Centerpartiet? Det är fortfarande min fasta övertygelse. Det förutsätter dock att vi vågar byta strategi, slutar sitta stilla i båten och börjar prata om de problem som faktiskt finns i samhället - för ja, det finns problem.

Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb - jobb som inte försvinner hur som helst. Det tyder på att det saknas en grundläggande förståelse i samhället för hur välstånd skapas, vilket knappast kan ge en bra grund för att faktiskt skapa det. Kan vi formulera det och skapa en debatt kring det har inte bara Centerpartiet utan också hela vårt samhälle faktiskt en framtid.

Vi har fortfarande en hel nation som inbillar sig att det går att skapa trygga jobb. Jäpp. Och vi har en nation där folk inbillar sig en helt massa andra saker. Att lägre skattesatser alltid betyder mindre pengar till välfärden, t ex.

Eller att non-profits konsekvent representerar allmänintresset, och saknar drivkraft att premiera sig själva på någon annans bekostnad, medan det omvända gäller för kommersiella intressen.

Kanske för att vi har en nation där folk tror att det är avsikten hos någon som bestämmer utfallet. Att välviljan hos en non-profit leder till goda resultat för alla, medan den snöda girigheten hos profitören leder till dåliga resultat.

Eller tron att det som inte kan lösas genom att man centraliserar, t ex till en kommun; det kan definitivt lösas genom att man centraliserar ännu mer: till staten, till EU, till FN.

Och vi har definitivt en nation som inte förstår att om man säljer en tjänst för 10000, så får man själv behålla 4000. Och att det gäller oavsett om du är egenföretagare eller anställd, det är bara det att som anställd så hinner du aldrig se de tio tusen kronorna, så du upplever aldrig att det är du själv som tjänat ihop även de 6000 kronorna som dras i skatter.

Så om Wagenius menar att Centerpartiets problem framförallt är ett pedagogiskt problem, så håller jag med henne.

Grundvärden

2010-12-29T23:53:00.000-08:00

Expos lilla artikel om intoleransen i den islamistiska ideologin var på pricken.

För det kan inte vara rätt att en rasistisk och våldsam konspirationsteori inte jämförs med en annan rasistisk och våldsam konspirationsteori. Alltså inte rätt att kritiskt skärskåda nazismen men låta bli att på samma grunder kritiskt skärskåda islamismen.

(Och med "islamism" menar jag alltså inte någon särskilt radikal tolkning av islam, utan idén att islam ska praktiseras i lagstiftningen och politiken, alltså tvingas på andra).

Samma sorts rasistiska ideer om att etnicitet och kön leder till särskilda ansvar.

Samma sorts odemokratiska ideer att individen inte är det enda politiska subjektet med okränkbar rätt till självstyre så länge man inte förstör för någon annan.

Samma sorts rättfärdigande av terror: att det vi inte kan driva igenom på demokratisk väg genom att vädja till folk, det ska vi skrämma oss till genom våld och hot om våld.

När du ställs inför en politisk ideologi behöver du inte sätta dig in i alla dess detaljer för att kunna träffa ett omdöme. De riktigt snurriga politiska ideologierna har dessutom så många detaljer, inte sällan helt ologiska och motsägelsefulla, att de inte går att fullt greppa.

Det räcker om du ser på de grundläggande faktorerna: vill de beröva mig min rätt att leva mitt liv som jag vill, så länge jag inte skadar någon annan?

De politiska grundvärdena. De mänskliga rättigheterna.

Primegate

2010-12-29T00:38:00.000-08:00

Jag har inte tidigare kommenterat #primegate, för jag tycker att problematiken inom (S) är något som (S) får ta tag i utan käcka kommentarer från ringside. (Dessutom har vi i (C) en egen eftervalsdebatt att ta tag i. Minst sagt.) Men nu läste jag Erik Laaksos kommentar och försvarstal (se nedan), och då fick jag lite tankar.

För mig som är utomstående verkar det som om (S) består av åtminstone två eller tre politiska linjer: ett gäng socialliberaler som försöker balansera ekonomiska realiteter med behovet av ett tillräckligt gott välfärdssamhälle för alla; och ett gäng demokratiska socialister som visserligen inte vill ändra ägarstrukturerna i landet men däremot kraftigt omfördela och kontrollera frukten av produktionen. Repression med mjuka vantar.

Och så förstås det lilla men högljudda gänget postmoderna mer eller mindre halvkommunister som följer en stark men inte helt genomtänkt ideologisk linje bestående av diverse socialistiska ideer med större eller mindre inslag av planekonomi.

Och det står klart för vem som helst att dessa politiska linjer inte kan förenas. Någon måste stryka på foten när det ska till att formulera konkret politik. Man kan inte samtidigt försöka åtgärda att skattekilen för tjänster är för stor och för liten, att staten äger och inte äger företag, eller att det finns för få och för många människor i landet med stora förmögenheter. När tillväxt (=utplåna fattigdom) ibland hamnar på kollisionskurs med utjämning (=utplåna klyftor) måste man bestämma sig för vilket man för stunden anser vara viktigast.

Den här konflikten är inget nytt för (S). Det nya är att maktkampen förs mer offentligt och att färre förnekar den. Vänsterfalangen i (S) som krävde att ha med kommunisterna i det rödgröna laget satte ner foten emot den i grunden väldigt socialliberala Mona Sahlin, förmodligen av fruktan att en tydligt socialistisk linje skulle förgås i ett rödgrönt samarbete mellan miljöpartister och högersossar. Man krävde, och kräver fortfarande, socialism.

Litegrann tror jag att vänsterfalangen inom (S) är offer för sin egen mytbildning. (S) har varit väldigt duktiga på att prata socialistiskt, men samtidigt bedriva en hyfsat socialliberal realpolitik, i synnerhet på ekonomiområdet, och i synnerhet efter 1982 (med undantag för löntagarfondernas korta historia). Vänstern inom S har fått breda ut sig på kultur- och mediaområdet, i familjepolitiken, och i biståndspolitiken. Och ibland har facket rutit till på ett särskilt revolutionärt sätt och belönats med en reform som passat deras politiska agenda. Men någon radikal omstöpning av näringslivets villkor har det inte blivit.

För svensken har det inneburit två saker. För det första har man tyvärr gjort det svårt för människor att forma sina liv utanför ramarna. Det är svårt att vara växande småföretagare, att vara hemmaförälder, att vara för dyr att anställa, att erbjuda tjänster till försäljning, att välja vård-omsorg-skola osv. Socialismens bieffekt av likriktning har vi.

Men (S) har inte i grunden angripit kapitalismen. Så svensken har för det andra sluppit socialismens bieffekt av låg produktivitet, annat än i ett par sektorer som inte är tillräckligt konkurrensutsatta. Och så länge som det finns stora industriföretag som både säljer bra och anställer, så gör det inget att nyföretagandet är lågt.

Lyssnar man på vänsterfalangen inom (S) kan man däremot få för sig att (S) egentligen är väldigt antikapitalistiskt. Att det handlar om att i grunden förändra organisationen av samhällets produktionsapparat. Att både företagen och företagens stödtrupper finansmarknaden har sin frihet på nåder, fram till dess att de socialistiska reformerna nått även dem.

Lyssnar man på vänsterfalangen inom (S) kan man få för sig att sann socialdemokrati inte alls handlar om att ge storfinansen och storbolagen goda möjligheter till stora vinster, så att de anställer många till schyssta löner, så att den stora välfärdsstaten kan beskatta alla de som arbetar med långt över hälften av vad de tjänar ihop, och sedan ge tillbaks detta till arbetarna i form av offentligt producerade välfärdstjänster.

Trots att det är precis så som (S) har jobbat genom tiderna. Kapitalägarnas vän, så länge som kapitalägarna har hög produktivitet och kan anställa många, och arbetarnas vän, genom att förvalta merparten av vad arbetarna tjänar och omvandla det till välfärd, utan direkt möjlighet för arbetarna att se om den välfärd som produceras är konkurrenskraftig. Med välfärdsmonopol finns ju inget att jämföra med.

När nu den tillväxtvänlige högersossen Niklas Nordström enligt Aftonbladet fått betalt för att säga att han är en tillväxtvänlig högersosse, och av Svenskt Näringsliv dessutom, så går vänsterfalangen i taket. "Judaspengar" ryts det, "Killen var köpt av arbetsgivarsidan redan i Unga Örnar!"

Roger Mogert, liksom tidningen Folket i Eskilstuna, m fl kallar till och med Svenskt Näringsliv för socialdemokratins och arbetarrörelsens organiserade motståndare. Vilket vissa socialdemokrater tycker är ett mycket anmärkningsvärt uttalande. Medan andra socialdemokrater tycker att det är en fullständigt självklar analys och åsikt.

Upp till ytan alltså den djupgående konflikten inom (S), där vissa har anammat den marxistiska analysen om en oöverbryggbar motsättning mellan arbetare och kapitalägare, och andra håller fast vid den socialdemokratiska traditionen om samförstånd.

Om man inte har samma mål, så kan man naturligtvis inte gå, eller dansa, sida vid sida. Fraktionerna i partiet måste nog strida färdigt. Och de på vänsterkanten, som hoppas att #primegate ska bli en möjlighet att göra sig av med högeravvikare, de möts av hårt motstånd.

T ex av den nu och så ofta misskrediterade Erik Laakso som försvarar sig med den äran.

Progressiv problematik

2010-12-28T10:55:00.000-08:00

Läser en liten text av Christoffer Ivarsson: "Den döda debatten", där han avundas debatten mellan socialister och liberaler i början av 1900-talet och önskar den åter.

Skälet är att liberalerna han refererar till då hade en progressiv agenda och problematiserade det faktum att samhället innehöll stora klyftor. Det var en "lika möjligheter"-agenda vissa av dessa liberaler efterfrågade, där särskilt arvrätten problematiserades, och det är en debatt som Ivarsson vill ska återkomma.

Till det har jag några kommentarer.

De liberaler han talade om var ute i lite ogjort väder. I och med de liberala reformerna hundra år tidigare hade fattigdomen avtagit, i stadig takt. Trots arvsrätt till släktgods förde adeln en stadigt tynande tillvaro, medan entreprenörer med goda ideer kunde slå sig samman med de som satt på kapitalet och helt utan nedärvd förmögenhet bygga sig sitt eget välstånd.

Och oavsett om fabrikören ärvt eller arbetat ihop till sin fabrik, så gav fabriken ett växande välstånd hos både kunder, försäljare och arbetare. Arvsrätten, att vissa föds snorrika, har aldrig utgjort något hinder för välståndsskapande hos de breda folklagren. Det som höll folk tillbaks förut var att aristokratin förut ärvt vissa privilegier. Som försvann när europa liberaliserades i början-mitten på 1800-talet.

De liberaler Ivarsson citerar verkar ha tagit intryck av socialisternas påstående att fabrikörerna skodde sig på arbetarnas bekostnad, att arbetarna på något sätt förlorade på att arbeta i fabrikerna, och att det därför var orättvist att arbetarna inte hade lika möjlighet att bli fabrikörer.

Men det är verkligen för mycket om man påstår att den konfliktbeskrivningen, den mellan arbete och kapital, var etablerad inom 1900-talsliberalismens huvudfåra. Önskar Ivarsson även tillbaks alla de liberaler som under samma tid kraftigt nedgjorde socialisternas konfliktbeskrivning?

Och vad säger Christoffer Ivarsson om den ekonomiska historien, som ju visar hur välståndet i de breda lagren stadigt växte, från och med att de liberala reformerna möjliggjorde full ekonomisk nytta av industrialismens innovationer, utan att någon problematiserat klyftorna i samhället?

Ivarssonss inlägg beskriver ett gott politiskt samtal mellan liberaler och socialister som liktydigt med ett samtal där klyftor, inte fattigdom i absoluta tal, problematiseras av bägge sidor. Inte förrän idén om marknadsliberalismen är död kan han tänka sig att återuppta det politiska samtalet.

En gemensam socialistisk utgångspunkt som grundkrav för politisk debatt mellan liberaler och socialister alltså.

Varför är han inte intresserad av ett politiskt samtal där den ena parten förespråkar marknadsliberalism (marknaden är kapitalets tyglar), och den andra står emot? Är han rädd att inte ha några motargument?

Ungern, Ungern...

2010-12-28T10:47:00.000-08:00

Myndighetsgranskning av media så att de inte skriver något "politiskt obalanserat". Kommunismen ringde och ville ha sin mediepolitik tillbaks.

Det goda med den här lagen, som röstades igenom i parlamentet för bara några dagar sedan, är att den väckt så mycket protester. Det är värre när de mänskliga rättigheterna försvinner som livet för grodan i grytan, såpass gradvis att ingen hinner reagera. Nu tvingas folk att ta ställning runt opinionsfriheterna.

Samtidigt är vårt förut så fria västerland inte jättemycket bättre. Nej, att censurera tidningar, radio och TV, vågar sig våra politiker inte på. Men nätet, det forum där det demokratiska samtalet förs som hetast, där vill man sätta in stöten.

Grötmyndig humanekolog: människor vet inte bäst själva

2010-12-28T08:49:00.000-08:00

Nästa grej att bli arg på (ja, jag har krigsmålat mig idag och ser folkfiender i varje gathörn) är en debattartikel i GP. Professorn i humanekologi Alf Hornborg skriver en drapa om tarvligheten i att kränga på folk elektroniska pinaler.

Vilken fånig artikel. Vad farbror Hornborg praktiskt nog glömmer att berätta är att utvecklingen drivs av vanliga människors längtan att förbättra vardagen för dem själva. Leverantör och investerare kan ju inte sälja på någon enda människa något som den människan faktiskt inte hett och genuint önskar.

Listan över misslyckade investeringar är lång. Över saker som aldrig slog. Det hade den inte varit om människor varit så lättlurade, och företagen verkligen så skickliga på att pracka på folk det de egentligen inte behöver.

Men vanliga människors längtan och utväljande kan man ju som grötmyndig humanekolog käckt osynliggöra och omyndigförklara genom att beskriva folk som offer för illusioriska manipulationer och egen fåfänga.

Det underliggande antagandet är då att folk inte själva vet vad som är bäst för dem. Att deras önskningar inte motsvarar deras "verkliga" behov. Att människors konsumtionsval därför måste överprövas och underkastas någon annans vilja och bedömning.

Och ännu värre blir det när man betraktar professorns "lösningsförslag": att hitta på två nya slags pengar: en sort för lokalt producerade nyttigheter, och en för global teknik. För det kräver en ofantligt massa förmynderi.

Vad som ska få lov att kallas för "nyttigt" och säljas i den lokala valutan, och vad som ska säljas i den globala valutan, det måste ju för det första vara föremål för överprövning. Det går ju inte att låta folk bestämma sådant, för då väljer de ju uppenbarligen i första hand tekniska prylar som inte faller humanekologerna på läppen.

Men för att den lokala valutan ska ha något värde måste man begränsa och överpröva folks möjlighet att handla dessa valutor mellan sig. Annars händer följande: Om folk fritt får sätta valutornas inbördes värde genom att byta dem mellan sig; och om folk samtidigt eftertraktar det som den globala valutan kan köpa mycket mer än vad den lokala valutan kan köpa; så kommer värdet av den lokala valutan att störtdyka gentemot den globala.

Och man måste också överpröva folks rätt att sälja sitt arbete till vilket pris de själva vill. Tänk om du är en skicklig leverantör av sk "lokala nyttigheter". Ska professorns idé hålla måste vi hindra dig från att ta betalt i den globala så hett eftertraktade valutan eftersom "nyttigheter" ska prissättas i den lokala. Vilket betyder att du antingen måste ta rejält betalt i den lokala valutan (folk kommer att bli vansinniga på prishöjningen), eller så blir du av marknad eller myndigheter tvingad till låg reell lön.

Och då uppstår alla sorters lustigheter vi känner från historien: priskontrollen ger brist på de lokala nyttigheterna, folk kommer (om de får) att välja bort den typen av karriärer, folk kommer (om de får) att vilja flytta, osv osv.

Och teknikprylar från den globala marknaden kommer fortfarande att vara hett eftertraktade.

Det lustiga är att professorn inte behöver drömma om sin lösning. Det finns en liten karibisk ö där man i princip har implementerat detta. Med mycket förmynderi, överprövning, och repression. En ö där lokala pesos förmodas ge dig tillgång till lokalt producerade nyttigheter (som det av någon anledning ofta är brist på) men där dollar kan ge dig vad som helst. Inklusive plats på första bästa flyktingbåt därifrån.

Men naturligtvis står det inte ett ord om det i artikeln. Inte ett ord om all den repression som måste till för att nå Alf Hornborgs upplysta visioner om en produktion nyttigare och bättre än den som vuxna människor förmår önska sig själva.

Googla gärna lite på Alf Hornborg och hans tidigare eskapader. Han begår besvärande ofta det genomgående sakfelet, som också återkommer i GP-artikeln och utgör dess ethos, att vi har att göra med ett globalt nollsummespel där tillväxten i nordväst sker på bekostnad av folken i sydost. "Den enes slit är den andres makt." Kanske är det förklaringen till hans vansinniga slutsatser?

Europeiska företagsägare vet själva när det är dags att sälja

2010-12-28T07:57:00.000-08:00

Nästa dumhet: EU:s industrikommissionär Antonio Tajani vill begränsa europeiska medborgares rätt att själva sälja andelar i de företag de äger, om köparna befinner sig utanför den påhittade gränsen.

"Tajani föreslår att Europa ska inrätta en ny myndighet med rätt att granska och möjligen blockera utländska företags försök att ta över strategiskt viktiga företag i Europa." skriver Ekot, och det är ju en retorisk finess att istället för att säga "begränsa europeiska medborgare" formulera det som att "hindra utländska företags försök att ta över".

För det första ska vi fråga oss om vi verkligen gett en politiker rätt eller mandat att lägga sig i vad medborgarna gör med de företag de själva äger, så länge som allt går schysst till. Det handlar om frivilliga transaktioner. Inte om fientliga övertag.

För det andra måste vi reagera på ett språkbruk som kallar företag "svenska" eller "europeiska". Företag tillhör de som startar dem. Eller de som belönat de som startat dem, genom att vilja köpa av dem. Eller de som belönat de som köpt av de som startat. Och så vidare.

Företagen tillhör däremot inte de landområden eller de jursidiktioner där de råḱar ligga. Inte på något sätt.

Och för det tredje är industrikommissionärens förslag ett exempel på det gamla merkantilistiska felslutet igen, som ser utländskt ägande som något destruktivt i sin utländskhet. En ägare som investerar i företag som ligger kroppsligen nära dig är bra. Då kan du nämligen sälja din arbetskraft till företaget, eller sälja något annat till företaget, eller till de som genom att de arbetar på företaget får pengar att handla av dig för.

För alternativet är ju inte en lika eller mer kapitalstark inhemsk ägare. Alternativet är en inhemsk ägare som inte har samma möjligheter att investera, samtidigt som den kapitalstarka utlänningen investerar i ett företag som ligger på ett längre kroppsligt avstånd från dig.

Hur kan det vara bättre att inte vilja ha utländskt ägande? Låt du de europeiska företagsägarna själva bestämma vilka de vill sälja sina egna företag till. Det står dig fritt, käre kommissionär, att själv starta och driva ett "strategiskt viktigt" företag, och sedan låta bli att sälja det till utländska intressen.

EU-s inre marknad klarar sig utan EU

2010-12-28T07:40:00.000-08:00

En dag med mycket dumt. Först ut, Joschka Fischer på Debatt i DN:

Om euron försvann – och därmed EU och dess gemensamma marknad – blev det den största alleuropeiska katastrofen sedan 1945.

Varken EU eller den gemensamma marknaden försvinner bara för att euron försvinner. Det enda som krävs är att man behåller tullfriheten. Att växla pengar, om pengarna består i nationella valutor, är faktiskt inget svårt. Det är varornas bytesvärde, och att det värdet höjs när vi byter med varandra, som är det intressanta.

Det är faktiskt hela vitsen med den inre marknaden: att vi vanliga människor får glädje av varandra när vi fritt kan byta varor och tjänster utan att hindras av konstgjorda gränser som andra hittat på åt oss. Överbyggnaden i form av EU-byråkratin och den gemensamma centralbanken är faktiskt ingen förutsättning för att den gläden ska bli vår.

Politikerna i EU måste visa mod, säger Joschka Fischer. Modet att våga avveckla sig själva, skulle jag påstå krävs i första hand.

Singulär nod

2010-12-21T03:41:00.000-08:00

Som jag sagt tidigare: Så som internet är uppbyggt kan man inte kontrollera det om man inte tvingar all trafik att gå genom en enstaka nod (=datamaskin).

Det spelar ingen roll om du bara vill kontrollera "lite", det spelar ingen roll att du bara vill förhindra att rena övergrepp begås: för att alls kunna kontrollera något måste du skaffa dig en position där du kontrollerar allt.

Det är denna allt-eller-inget-egenskap hos internetövervakningen som gör att vi som är motståndare till central kontroll även är motståndare till kontroll som sker på goda grunder. Ja, att förhindra att barnpornografi sprids är en god gärning. Men du kan inte förhindra det med mindre än att du granskar och filtrerar all kommunikation.

Och den makten ska inte centralmakter besitta. Inte ens centralmakter i länder med fria val. Det är ett alldeles för kraftfullt verktyg som centralmakterna (regering, radioanstalter, polisväsende) inte förmår hantera på ett rättssäkert och gott sätt.

Förutom i Venezuela då förstås. Parlamentet har bestämt det, då är det ju demokratiskt. Eller inte.

Gråzonen igen #prataomdet

2010-12-20T23:07:00.000-08:00

De rena övergreppen spelar i en egen division. När man utsätts för övergrepp, och det behöver inte vara sexuella övergrepp, försvarar man ofta i efterhand sig själv genom att förtränga, eller genom att försöka normalisera, eller - som i mitt fall - rungande försvara de som behandlade en illa. Det är en viktig och naturlig psykologisk mekanism som måste synliggöras. Vi kan inte vara fria människor om vi lever under hot om våld, om vi inte förmår resa oss, om vi inte förmår försvara oss, om vi inte förmår se oss själva som mer värdefulla än de som förgriper sig på oss.

Gråzonerna, som Mymlan och Johanna Koljonen är inne på, är en annan men minst lika viktig sak att utforska. Eftersom, som Koljonen skriver, vi inte har språket eller begreppsapparaten för att på ett ärligt sätt förhandla om vår egen sexualitet. Det är det som gör zonerna gråa, de glasklara orden tystnar, alla måste treva sig fram i ett töcken av egen lust och tankeläsning. Om både ett tydligt "Ja" och ett tydligt "Nej" är något folk skäms för, finns ingen gränsmarkering.

Vilket gör att gränser hela tiden överskrids, så länge folk inte väljer att hålla så stor distans att risken för ett övergrepp helt elimineras. Det som även kallas "celibat"

Men inte bara begreppsapparaten saknas. En annan orsak är om ansvaret att driva på hela tiden ligger hos den ena, och ansvaret att säga nej därmed konsekvent faller på den andra.

Det enda du kan säga när du med din kropp tar inititativet är "Ja". Du kan säga "Jag väntar lite", men det är också ett slags "Ja", fast med fördröjning. Du kan lägga ner helt (ett slags "Nej") men då tar du inte längre initiativet.

Vad du aldrig kan berätta är: "Jag vill, men bara om du verkligen vill", "Jag vill, men det måste vara en pardans", och du kan inte fråga "Vad vill du?". Om man inte kan lita på den respons man får kan man i synnerhet inte fråga "Vad vill du?". Annars verkar ju en trevare vara den enda chansen att ställa frågan, om kravet är att all kommunikation är ordlös. Men i berättelserna på #prataomdet är det så ofta fråga om en trevare, som inte bemöts med nej, och därför en trevare till, och till slut har något sexuellt skett som alla inte var OK med.

(Förutom alla de fall av rena övergrepp där trevaren faktiskt har bemötts med nej, men dessa spelar som sagt i en annan division, åtminstone rent juridiskt.)

Det där tror jag spelar roll när man ser till könsfördelningen bland de som berättar. Genomgående blir folk utsatta för andras initiativ. Det förväntade samspelet verkar vara att A är den som ska ta initiativet och B antingen släpper till, eller säger nej. A ställs då inför valet att antingen agera på ohyggligt lite information, till och med tolka tystnad vilket är omöjligt, eller lägga ner sex helt. För om A slutar, och förväntningen är att A ska vara den som drar, så fortsätter inte B. Alls. Då blir det inget.

Man behöver inte vara Einstein för att räkna ut att strategin "treva i tystnad tills motståndet blir tydligt" leder till att man sänker sin risk för att bli utsatt till nära noll, men ökar risken att utsätta andra för sådant de inte vill vara med om.

Och naturligtvis omvänt: strategin att vara passiv och förhålla sig till andras initiativ gör det nästan omöjligt att förgripa sig på andra (det är därför jag för egen del har valt den väldigt många gånger), men man ökar risken kraftigt att antingen råka ut för något man inte vill vara med om, eller att inte få vara med om något man gärna hade varit med om (ehum...).

I vår kulturkrets ligger förväntningarna på män ofta att de ska bete sig i enlighet med A, och på kvinnor att de ska bete sig i enlighet med B. Och den vanligaste åtrån verkar vara den som riktar sig till någon av det motsatta könet. Med de två komponenterna i bakhuvudet blir nästan varenda röst i det här samtalet begriplig:

Till och med enögda könsmaktsteoretiker blir begripliga. Strukturen ovan skapar som visats kvinnliga offer och manliga förövare. Om någon tror att sådant sker med genomtänkt avsikt kan denne lätt se sakernas tillstånd som ett uttryck för mäns makt (med undertexten att "makten" att vara förövare är något eftersträvansvärt, åtminstone för män, eftersom de ju bevisligen har den).

Kvinnor som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli utsatta. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.

Män som upplever sig dubbelbestraffade blir begripliga. Om de agerar efter spelets regler riskerar de att bli förövare. Om de inte agerar efter spelets regler blir de utan sex.

Kvinnor som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Är man van att vara tydlig och rak hamnar man nog inte så ofta i den typ av gråzoner vi pratar om. Eller om man haft få partners, och tur med dem man haft. Eller om man accepterat och normaliserat sakernas tillstånd.

Ja, till och med män som inte förstår vad #prataomdet handlar om blir begripliga. Om de haft turen att möta människor som varit tydliga. Om de är väldigt begåvade på ordlös kommunikation. Alternativt mött väldigt lyckade exempel på strategin "inte visa för honom vad jag egentligen tycker" och därför begått övertramp helt ovetandes.

Ofta när sådana här saker kommer på tal uppträder alltid ett antal män som tycker att det är dags att "vi män" (på något obeskrivet "manligt" sätt) ska "ta vårt ansvar" (hur nu ansvar blev något kollektivt). Jag värjer mig inför sådant tal, för jag kan inte se annat än att själva den könsseparatistiska politiska ansatsen bara förstärker kommunikationsklyftan och därmed problemet.

Visst, "vi män" kan komma överens om "bli bättre på att tolka nej" eller vad som helst, men det ändrar ju ingenting om förväntan på oss ändå i slutändan är att agera förförare bland obefintliga eller motstridiga signaler. Och vissa kommer ändå alltid att tänka på sin egen snopp i första hand, oavsett vad "vi män" säger.

Istället tror jag mer på ett inkluderande samtal.

Att utkräva det individuella ansvaret att välja rätt oavsett omständighet är visserligen viktigt. Ingen ska kunna komma undan med att sko sig själv och sedan skylla på omständigheterna. Men i alla livsviktiga samspel, t ex i vården, försöker man akta sig för att ensidigt skuldbelägga individer. Genom att inse att folk oftast beter sig så gott de kan i de situationer de ställs inför, riktas istället blicken mot vad det är som leder fram till situationerna där de ibland olyckliga valen träffas. Man försöker undvika att människor hamnar i sådana omständigheter där risken att välja fel är stor.

Det är en ansats som man också måste ta till här. För är ju uppenbart så, om man lyssnar på alla berättelser, att det är spelets regler, åtminstone som vissa uppfattar dem, som är problematiska. Även om vi trollade bort alla dåliga individer som uppenbart förgriper sig, så står vi ändå kvar med en massa sexuella situationer där folk far illa. Reglerna för samspelet mellan människor som åtrår varandra är otillräckliga.

Vi saknar begreppsapparat, skriver Koljonen, att på ett riktigt sätt förhandla om vår sexualitet. Det är en klockren analys. Men o, om #prataomdet kunde leda vidare till en sådan begreppsapparat, som människor som älskar kunde vila sig emot; en språkbank med vars hjälp man kan sätta ord på förväntningarna; beskrivningar som uttrycker hela variationen.

Beskrivningar ja. Som vanligt, när det gäller oss människor, är det narrativen som är ingången till verklighetsförståelsen. Därför är alla berättelser på #prataomdet så tillräckliga, även om det inte i förstone leder fram till något annat än att synliggöra den problematik som finns.

Att #prataomdet utan att ha så mycket att säga.

2010-12-18T12:14:00.000-08:00

Fantastiskt initiativ att synliggöra sexuella övertramp som pågår på Twitter och på bloggar, inte minst hos en av mina stora favoriter bland bloggare: Mymlan.

Initiativet #prataomdet handlar alltså om att sätta ord på upplevelser av sex och intimitet när dessa inte varit OK. Det rymmer dels tydliga övergrepp, sådana som i lagens mening är straffbara, sådana med tydligt offer och tydlig förövare, men där offret valt att tiga. Tills nu. Att sådant lyfts fram är viktigt.

Men det kanske viktigaste i det här är det som initiativtagaren Johanna Koljonen for efter när hon började "prataomdet för några dagar sedan: gråzonerna. När man först vill men sedan inte. När man vill, men att något inte känns bra i alla fall. När man kanske borde säga till men inte gör det.

Min paniska skräck för att såra andra människor, och min oförmåga att hantera icke-verbal kommunikation, har gjort att jag från tonåren och uppåt helt enkelt oftast avstått från intima relationer om det inte varit väldigt väldigt tydligt vad som gällt.

Om man i tonåren dessutom har väldigt förtroliga relationer med människor får man ju dessutom höra en hel del, om man är någon som folk vågar #prataomdet med. Deras upplevelser förskräcker.

(Och det där med "avstått" får inte på något sätt förstås skrytsamt: det är ju också så att antalet möjliga tillfällen att begå intima övertramp varit högst begränsade. Det har inte handlat om att tacka nej en massa, mer om att ypperligt sällan få frågan. Och om att aldrig ställa den själv förstås, eftersom en ovälkommen invit också kan såra.)

Nu vet jag att jag genom livet gått till överdrift i min omsorg om omvärldens kroppsliga integritet. Och jag vet att människor förundrat sig över att jag aldrig stötte på dem, när de så "tydligt" - fast icke-verbalt vilket för mig är en stor självmotsägelse - signalerat att de gärna önskat lite initiativ från min sida. Att helt undvika intimitet av rädsla för att såra är alltså inte en strategi jag rekommenderar.

Men ändå. Hela grejen med att #prataomdet handlar om att sätta ord på saker. Vara tydlig. Och då kan jag känna att jag hade lite rätt i alla fall, som hela tiden vill ha just ord och försäkran om att allt är OK. När jag inte ville gissa mig fram med kroppen.

I alla relationer är förhoppningen om att partnern är tankeläsare alltid en fåfäng längtan. Vi sitter på olika planeter vi människor, och orden är de verktyg vi har för att nå fram till varandra trots detta avstånd och skillnad i referensramar.

Jag har alltid förundrat mig över hur man kan dela underliv med någon man inte samtidigt kan dela tankar med. Kanske därför som jag såmycket gillar den kristna sexualmoralen som säger att det blir fel om man försöker vara intim med kroppen utan att samtidigt vara det med själen, och utan det uttalade ömsesidiga löftet om omsorg för varandra.

Signaturen sinistrare har poängterat för mig att det i berättelserna på #prataomdet inte rör sig om speciellt "påstridiga snubbar". Samtidigt ser jag ju av berättelserna att det faktiskt är påstridighet som är den gemensamma nämnaren. Folk som tar sig för saker med andra människor för det första utan att fråga, och för det andra utan att sedan ta ett nej för ett nej.

Och denna ordlöshet.

Mymlan skriver bäst:

En reflektion jag har är den om offer och förövare. Och att detta samtal inte handlar alls bara om det. Visst – det finns offer, och det finns förövare.

Men är man ett offer för en förövare om man inte ens försökt säga nej?

Eller är man ett offer för sin egen taskiga självkänsla?

Är man en förövare om ingen har sagt ifrån, om man inte har en aning om att man gör något som sårar?

Central istid

2010-12-17T10:33:00.001-08:00

Ett meddelande till mina vänstersinnade vänner: Nej, att statsmakten USA tar sig för saker betyder inte att det är liberalt, kapitalistiskt, eller berömvärt i en högersinnad människas öga.

Amerikanska byråkrater kan vara precis lika drabbade av institutionell ignorans som vilken europeisk byråkrat som helst.

Som t ex i den här reklamkampanjen för decenniets folkräkning:

Ja, hur ska man få reda på hur många bussar som behövs, om man inte räknar och centralplanerar? Undrar hur affärskedjorna gör?

Published with Blogger-droid v1.6.3

Om politikens gränser

2010-12-17T05:13:00.001-08:00

Från Anders Nilsson:

Politiken kan med förtjänst fullgöra sin vaktmästartjänst i samhället, och bidra till att det blir möjligt för människor att skapa sina liv och följa sina drömmar. Ibland är det vår barndoms allmäktige vaktmästare och ibland vännen i lägenheten till vänster på första våningen, hon som har koll på vad som händer och hur läget är. Men om vakmästaren tränger sig in i mitt kök och bestämmer veckomatsedeln eller ordningen i sängkammaren så har gränserna överträtts.

Det är inte partier som förändrar världen, det är människor som gör det.

Vilks förklarar sig

2010-12-17T01:12:00.000-08:00

Vilks är bra och tydlig.

Religion är lika lite som politik ett slags etnicitet. Religion är lika mycket som politik en idésamling.

Vilka idéer man väljer att ta till sig, och i förlängningen: vilka handlingar man inspireras till utifrån idén, är något man själv har fullständigt ansvar för.

Däri ligger hela den milsvida skillnaden mellan att kritisera en människa för hudfärgen, och att kritisera en människa för handlingar och åsikter.

Hudfärgskritik är rasism. Idékritik är nödvändigt.

Ännu en "killarna mot tjejerna"

2010-12-17T00:09:00.000-08:00

Lustigt hur vissa inte förmår se individerna bortom sina egna könsfördomar.

Expressen om Kuba

2010-12-16T13:10:00.001-08:00

Johan Ingerö orkar, till skillnad från många andra, läsa Expressen. I Expressen har Åsa Lundqvist kläckt ur sig ett resereportage från enpartidiktaturen Kuba, där hon exotiserar armodet och ofriheten hej vilt.

Ingerö skriver, träffsäkert:

Nu tror jag inte att Lundqvist är en elak person, och jag kräver inte att alla på planeten ska vara politiskt orienterade eller ens intresserade. Men att åka till Kuba och producera den här sortens texter är som att ha åkt till Sydafrika under apartheid-tiden och därefter skrivit något om "den lustiga relationen mellan etniciteterna".

Riktad spaning

2010-12-14T05:27:00.000-08:00

Det var inte brist på massavlyssning av hela befolkningen som gjorde att en man kunde ikläda sig sprängmedel och spränga sig själv till döds i Stockholm.

Att ge säkerhetspolisen tillgång till all svensk elektronisk kommunikation, som Socialdemokraterna nu föreslår, är säkert bra om man vill skaffa sig en plattform för att likt det gamla DDR övervaka hela sin befolkning.

Och uppenbarligen kan man efter en sådan här händelse dessutom få folk med sig på "hårdare övervakning", vad det nu betyder. På så sätt kan ett sådan här händelse erbjuda övervakningsivrarna en perfekt ursäkt för att rulla ut kontrollsamhället.

Men som vi såg av händelserna i Göteborg nyss, så leder inte bred informationsinhämtning till större träffsäkerhet i antiterroristarbetet. Det enda man råkar ut för är att fler oskyldiga betraktas som misstänkta, att övergrepp emot dessa därför begås, och att man låser upp en massa polisresurser helt i onödan.

Samtidigt som det alltså finns både rättssäkra och bevisat mer effektiva sätt att komma åt både terrorism, barnpornografibrott, och andra kriminella handlingar man velat bekämpa med hjälp av massövervakningen.

Jag talar om riktad spaning. Polisarbete.

När det finns konkreta indikationer på att någon är på gång att göra något dumt, så finns det inget som hindrar att man drar igång avlyssningsapparaturen. Med ett domstolsbeslut i ryggen som fattats efter sedvanlig prövning och dokumentation, med möjlighet att i efterhand överpröva lämpligheten i beslutet, och med en kontrollinstans.

Att använda tvångsmedel (och ingrepp i brevhemligheten modell FRA-avlyssningen eller att röja folks telefonsamtal är tvångsmedel) ska vara befogat utifrån objektivt erkända kriterier. Det ska stå i lagen under vilka omständigheter du som medborgare ska räkna med att bli utsatt för sådant, och du ska kunna vara trygg att folk som företräder dina intressen granskar att lagarna följs, även om vissa saker måste hållas hemliga så att du själv inte direkt kan få insyn i allt.

Skulle vi kunna få bevis presenterade för oss att massavlyssningen faktiskt förhindrar en enormt massa lidande och frihetsinskränkningar, så kommer saken i något annan dager. Men det är massavlyssningens proponenter som sitter med bevisbördan.

Själv förordar jag riktad spaning, och gärna maktmedel i polisens händer, så länge som maktmedlen används på ett rättssäkert sätt.

Lästips: Ingerö om Johansson

2010-12-14T04:22:00.001-08:00

Johan Ingerö konstaterar helt riktigt att Annie Johansson är en politiker som tagit sig fram på egna meriter: hon har en övertygelse, är påläst med sakliga argument som stödjer hennes ställningstaganden, och hon har bett folket om ett personligt mandat att driva sin egen politik.

Och för detta, och för att hon med sina egna erfarenheter i ryggen säger till alla att ta sitt öde i sina egna händer, blir hon naturligtvis av förståsigpåarna påhoppad och utmålad som mindre vetande.

Ingerö skriver:

Det finns naturligtvis oerhört mycket att skriva om detta, men det som omedelbart slår mig är hur kvinnor som står på egna ben alltid förr eller senare blir påhoppade och nedsablade av alla dessa Maria-Pia Laestadius-Martéus-Schottenius-typer som befolkar även föregivet borgerliga tidningar.

Påhoppen är emellertid fullt logiska. Ty om kvinnor och invandrare (för att inte tala om kvinnliga invandrare) faktiskt visar att de kan ta sig fram på egna meriter så skadas argumenten för kvotering och positiv särbehandling. Och gissa vilka som skulle förlora på det...

Det som slår mig är hur precis vartenda ett av de jämställdhetsproblem som Anna Laestadius Larsson tar upp i sitt påhopp ju är effekter av precis sådana individuella val som Annie Johansson menar att människor måste ta ansvar för:

Om du arbetar i en bransch där deltidsknäcken är legio, medan du själv efterfrågar heltid, eller där löneutvecklingen är sämre än du förväntar dig: varför byter du inte bransch? Varför valde du den utbildningen till att börja med? Varför startar du inte eget och arbetar precis så mycket som du och kunderna vill? Till precis den ersättning som både du och kunderna är nöjda med?

Om du har en livskamrat som inte tar sin del av ansvaret för ert gemensamma liv: varför inte omförhandla villkoren? Eller lämna? Om du inte får lån för att expandera din verksamhet: vad är det du saknar? Andra i din situation (med samma kön och ursprung) har fått lån. Vad hade de som du saknar? Vilka alternativa vägar kan du se?

Om du önskar en styrelseplats i ett börsbolag: vilka meriter har de som erbjuds platser som styrelseledamöter? Hur har de skaffat sig de meriterna, och hur har de burit sig åt för att valberedningen blivit underrättad om deras existens?

Oskuldspresumption

2010-12-09T09:50:00.001-08:00

Det här är naturligtvis aktualiserat av Assangeaffären, men handlar om en vidare rättsäkerhetsfråga.

Om jag tolkat tanken om oskuldspresumption rätt, så handlar det om att man betraktar människor som oskyldiga till de brott de anklagats för, tills dess att motsatsen bevisats.

Att vara betraktad som oskyldig är att inte vara misstänkliggjord. Alls. Inte misstrodd, förrän det bevisats att man begått de brott man anklagats för.

Och därför gäller det omvända: att alla anklagelser måste betraktas som falska och grundlösa, om de inte backas upp med kompletterande evidens.

Baksidan är ju att brottsoffer initialt inte blir trodda. Om vi på förhand anser folk vara oskyldiga tills motsatsen bevisats, blir det ju en logisk nödvändighet att utgå från att alla brottsanklagelser är falska. Tills motsatsen bevisats.

Alternativet är ju att vi antar en agnostisk utgångspunkt i juridiken: i den stund du anklagas tas din oskuld inte längre för given. Inte förrän du är avförd från utredningen.

Men då har vi övergett oskuldspresumptionen. Vill vi det?

Det verkar det som om många vill dra det åt det hållet. Angående Assange framhålls det t ex att han inte är avförd från utredningen, att misstankarna kvarstår.

Kommentarer som bara är relevanta, om vi vill överge oskuldspresumptionen till förmån för ett agnostiskt förhållningssätt till folks eventuella skuld.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Näthatsexperiment

2010-12-08T14:34:00.001-08:00

Blir illa berörd av de som jämför det visserligen vidriga näthatet som drabbat AA efter att hon anklagat Assange för våldtäkt, med det som offren i Bjästa utsattes för.

I Bjästa utsattes människor för sexuella övergrepp, och blev sedan inte trodda av en hel bygd.

Här rör det sig om att ett fåtal troll som skriver saker om AA. Visserligen vidrigheter, men fortfarande bara ord. Och inte är de speciellt många heller.

I Bjästa råkade offren ut för att ingen trodde dem. AA har många på sin sida. I Bjästa hade förövaren erkänt. I AAs fall räckte inte indicierna till ett kvarhållande.

Ja, så som trollen skriver, så ser sexismen ut. Men jämförelser i övrigt trivialiserar Bjästaoffrens upplevelser kraftigt.

Det jag funderar på är hur man kan med att jämföra den reella maktlösheten av att hela ens omgivning sviker, med skrivna internetkommentarer.

Den enda likheten består i att det i bägge fallen rör sig om ungefär samma sätt att tänka. Den avgörande skillnaden är att internetkommentarer inte i sig lämnar några offer efter sig.

Med en publiceringsplattform utan trösklar kommer oundviklingen även lowlife att yttra sig. Oavsett vad man gör kommer folk någonstans att hoppas att man dör eller blir nedslagen eller våldtagen.

Innan internet nöjde de sig med att tänka det. Eller säga det, om de till äventyrs skulle lära känna varandra. Nu även skriver de det så att alla som orkar bry sig kan läsa.

So what? Världen har inte ändrat sig på grund av något som någon haverist någonstans säger.

Ord har ju ingen performativ verkan i sig självt. I den mån ord åstadkommer något så beror det på makten hos den som yttrar det. "Du är avskedad" har olika effekt beroende på vem som säger det. Och om någon säger att han hoppas att jag dör, så säger han framförallt något om sig självt.

Det vi däremot drar på oss om vi bestämmer oss för att agera som om haveristernas kommentarer betyder något, är det kollektiva ansvaret att på olika sätt granska, blockera och filtrera alla yttranden som någon dåre yttrar.

Och vi drar på oss en gränsdragningsproblematik utan dess like. Kritik kommer alltid att innehålla spår av missaktning. Vilka kriterier ska vi sätta upp för att skilja godkänd kritik från haveristiskt trams? Hur ska vi hantera de icke-godkända yttrandena?

Och hur ska vi undvika att folk använder de här reglerna för att undgå berättigad kritik?

Vinner vi inte mer på att bestämma oss för att inte agera på allt trams folk skriver? Vi lär ju inte förlora något eftersom haveristernas kommentarer ju inte åstadkommer någon skada. Och i de fall ord faktiskt vållar skada kan vi ju lagföra efter den skada som vållats och inte efter vad som sagts.

Mitt resonemang ovan faller om näthat och grova verbala påhopp faktiskt orsakar skada. Så jag tänkte att man borde pröva det. Kan inte ni som läser utsätta mig för ett rejält näthat? I en vecka eller så.

Så får vi se om ord på internet kan åstadkomma någon reell skada, eller om det bara är något folk har fått för sig.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Vem som ska skärskåda vem

2010-12-08T01:25:00.000-08:00

I ett demokratiskt samhälle är den myndiga medborgaren samhällets högsta instans. All maktutövning, inklusive militär och polisiär verksamhet, handlar om att skydda denna högsta instans. Eftersom makten faktiskt ytterst utövas av denna hösta instans. Staten, inklusive militär och rättsväsende, är folkets verktyg. Och ordet "minister" betyder faktiskt "tjänare".

(Vilket ger anledning att reflektera över begreppet "statsminister". "Hela folkets lille betjänt". Men det får bli en övning för läsaren.)

Det är många institutioner som måste vara på plats för att folkets maktutövning ska kunna ske på bästa sätt. Lagstyre till exempel. Det är ett begrepp som innebär att själva maktutövningen regleras i lag, att det finns en säker och förutsägbar process för att avgöra om folk bryter mot lagen eller ej, och att lagen inte gör skillnad på person.

När man tänker på demokrati tänker man oftast på en aspekt av lagstyret: nämligen att de som har till jobb att skriva våra lagar utses av de styrande (=folket) i fria val. Men demokratin är mycket mer än så. Innehåller fler komponenter. Den senaste tidens hallaballo runt Wikileaks handlar om en komponent som faktiskt är precis lika viktig som att få välja sin lagstiftare.

Ska du styra över något krävs det nämligen att du har verktyg i din hand för att faktiskt kontrollera utfallet av ditt styrande. Annars blir det som att cykla med förbundna ögon.

Det krävs transparens. Att du kan övervaka vad dina tjänare i statsförvaltningen har för sig, så att de inte hittar på något dumt i ditt namn, på ditt mandat.

Alla statshemligheter innebär en ibland nödvändig inskränkning i transparensen. Vissa saker behöver yppas i förtroende, och då måste vi ha förtroende för att de som måste befatta sig med hemligheterna inte missköter sig.

Wikileaks läcka har avslöjat sådant som inte borde avslöjats. Listor på hemliga anläggningar till exempel. Men det är ju bara en bråkdel av materialet. Wikileaks läcka har framförallt avslöjat en otroligt massa hyckleri och dubbelspel på alla nivåer av statsapparaten. Och det är reaktionen på detta avslöjande som i sig är ytterligare ett avslöjande: Det visar sig att statsmakter både här och där menar att det är i princip fel att detta hyckel avslöjas för vanligt folk.

Och då är det dags för statsapparaternas chefer, dvs du och jag, att dra öronen åt oss och förbereda oss på att säga till våra underlydande på skarpen. I princip måste nämligen vi, för att på bästa sätt kunna styra våra länder ha tillgång till så mycket information som möjligt. Ja, det är ibland opraktiskt. Men det är likväl en nödvändighet att folk som ska styra länder, har rätt sorts kunskap.

Jakten på Assange är en skam. Politikers viftande med terrorkortet för tilltaget att ha gett fria medborgare tillgång till material som till att börja med tillhör de fria medborgarna är en skam. Att obstruera lagstyret genom att begränsa Assanges möjlighet att få en rättvis rättegång är en skam. Att låsa hans (och andra "terrormisstänktas") finansiella tillgångar för att göra det omöjligt att betala försvarsadvokater är en skam. Att förhindra fria medborgare att ge Assange och Wikileaks stöd är en skam.

Den senaste tidens utveckling visar oss flera saker. Den visar varför statsapparater för demokratins skull absolut inte ska ha överprövningsrätt när det gäller folks pengar. Varför folks vilja att ge varandra ekonomisk hjälp inte ska kunna obstrueras av lagens långa arm. Varför yttrandefrihet är viktig. Varför rättssäkerhet är viktigt. Varför domstolar ska stå fria från politisk styrning (det känns rätt naturligt att det är Sverige som först jagat Assange). Varför polisen ska hindra folk som vill släcka ner webbplatser. Inte hjälpa dem.

Det känns som om väldigt många har glömt att det faktiskt är den vanliga myndiga medborgaren som är den högsta beslutande instansen, och att vi i princip har rätt att få veta vad politiker, ambassadörer och andra våra tjänare säger och gör i vårt namn och på vårt mandat.

[Läs även Bisonblog]

De medborgerliga nyttigheterna

2010-12-04T11:08:00.000-08:00

Bengt Silfverstrand låter meddela, apropå nederlaget för (S), att man naturligtvis inte kan vinna någon debatt om skatterna om skatterna i debatten inte kopplas till det som vi förmodas få av vårt hiskeliga skattetryck:

Att skattedebatter aldrig kan vinnas då själva pålagan tillåts sväva fritt i luften utan någon klar och medvetet driven koppling till vilka medborgerliga nyttigheter den ska finansiera
torde all tidigare erfarenhet bevisa.

Nå, vilka nyttigheter avses? Skolan? Sjukvården? Pensionerna? Järnvägen?

Med världens högsta skatter borde man förvänta sig världens bästa skola, sjukvård, pension och järnväg. Om allt berodde på hurpass stor del av medborgarnas pengar man berövar dem för att finansiera allt detta.

Men, som vi ser i vårt eget land, är det inte skattesatserna det kommer an på. Kvaliteten i välfärden beror för det första hurpass väl man använder pengarna (och där är ju årsvisa anslag utan koppling till prestation den absolut sämsta metoden), och sedan hurpass mycket pengar (i kronor, inte i procent) det rör sig om.

Ett stort uttag av arbetarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att arbeta mer. Ett stort uttag av företagarnas intjänade kronor gör att folk berövas incitament att företaga mer. Om detta att anställa andra är förenat med stor risk och stora kostnader, så kommer inte många att anställas, och därigenom blir det färre som jobbar ihop de där stora skattehögarna som Bengt Silfverstrands politik så väl behöver.

Och ändå är det stora uttag av arbetarnas och företagarnas pengar, tillsammans med höga kostnader för anställning, som Bengt Silfverstrand och andra Socialdemokrater på vänsterkanten föreslår som lösning på Sveriges problem.

Hmmm...

Stimulanspaketen i USA

2010-12-03T14:39:00.000-08:00

Och även denna gång ledde de gigantiska stimulanspaketen inte till någon stimulans.

Vilket inte är konstigt. Man vinner inget på att gå med underskott. Man får inte fart på ekonomin genom att gödsla med konstgjorda pengar.

Ekonomin tar fart om man producerar nyttigheter som folk vill ha även när de inte har lättköpta pengar i näven. När man producerar sånt som folk efterfrågar även i en lågkonjunktur.

Terror on the Slippery Slope

2010-11-18T22:53:00.000-08:00

"Men", säger vän av ordning, reda och teledatalagringsdirektiv, "Visst, samhället lagrar uppgifter om vem som ringt eller e-postat eller surfat till vem. Men är inte det egentligen bra?

Tänk på det: genom att lagra all kommunikation kan ju polisen, vid misstanke om något, till exempel terrorism, börja nysta i det. Det blir lättare för polisen att finna mönster. Skurkarna som hotar vår trygghet åker lättare fast!"

Men det är ett förrädiskt argument, som bygger på två falska premisser.

För det första att polisen i dessa datamassor verkligen hittar de som verkligen borde vara misstänkta. Att alltså teledatalagringen är effektiv. Det finns det all anledning att misstänka att den inte är.

Men för det andra, och detta är det viktiga för vanligt folk med rent mjöl i påsen, att polisen i dessa datamassor inte ser misstänkta som i själva verket visar sig vara oskyldiga. Att andelen falska positiver är väldigt låg.

Om en svensk gumma ringer en charkuterist, så kan detta vara misstänkt. Tänk om hon ringer ofta? Tänk om charkuteristen har ett förflutet i någon utländsk befrielsekamp (enligt någon sorts definition av "befrielse"). Är inte gummans telefonsamtal då lite misstänkta? Avhandlar de månne vapenköp? Borde inte tanten plockas in på förhör?

Självklart inte. Polisen hittar det misstänkta numret, men ser att det är gamla änkefru Berg, och hon avförs snabbt från utredningen.

Men tänk om det är änkefru Mowallah? Eller en vanlig matlagningsintresserad Achmed? Kommer polisen, och säkerhetspolisens, intresse att svalna lika fort? Vi såg i Göteborg nyss hur det kan gå, om man är från Mellanöstern och råkar yppa ordet "sprängs" i telefon. Eller om man råkar gå i moskén tillsammans med någon som använder ordet "sprängs". Eller om man är barn till någon som använder ordet "sprängs".

Att vi har demokrati betyder inte att vi är skyddade mot inkompetens. Däremot att inkompetensen blottläggs och skärskådas. Skälet till att demokratier åtminstone förr i världen var noga med att begränsa makthavarnas befogenheter och reella möjligheter att inkräkta på folks privatliv, var just risken för att saker kan gå ohyggligt fel om det inte finns spärrar.

Och det är, som vi såg i Göteborg, de med rent mjöl i påsen som har mest att frukta när våldsmonopolet får utökade befogenheter.

Tips: Om det här med statsmedia i en demokrati

2010-11-16T13:55:00.000-08:00

Nå, blir inte Socialdemokraternas gamla vurm för monopol på alla etermedia väldigt begripligt, sett i historiens ljus?

Tips: Ingerö om skolan som åsiktsförmedlare

2010-11-12T03:41:00.000-08:00

Jan Björklund har fått kritik för att han vill att geografiutbildningen ska lära ut geografiska fakta, ifrån folk som hellre ser att geografiämnet ska lära barnen att ha de rätta åsikterna.

Ingerö skriver om skillnaden mellan åsikt och fakta:

I mina barns skola får eleverna lära sig att FN är en jättefin organisation, där världens ledare träffas för att prata om hur man kan stoppa krig och svält. Själv hade jag föredragit att barnen lärde sig fakta, som till exempel att det finns ett land som heter Saudiarabien, där kvinnor piskas och fängslas om de har fräckheten att köra bil eller visa sina ansikten.

Sedan kan barnen själva upptäcka att Saudiarabien sitter i FN:s panel för kvinnors rättigheter, och utifrån denna sakupplysning dra sina egna slutsatser om vad det egentligen är som FN ägnar sig åt.

Apropå serbiska romer.

2010-11-11T23:11:00.001-08:00

Låt folk bo var de vill, så länge de inte skadar andra. Låt folk erbjuda sitt arbete i utbyte mot ersättning. Låt folk fredligt söka sin lycka varhelst de önskar. En jord, en mänsklighet.

Terrorhotet avskrivet

2010-11-09T15:35:00.000-08:00

Nu läggs förundersökningen om terrorbrott ("bombhotet" mot Nordstan) ner.

Det var alltså en oerhört tunn misstanke från början. Vilket väl har märkts under hela tiden.

När det gäller själva tilltaget att öka bevakningen av Nordstan och så vidare, så är det väl inte mycket att säga. Det är bra med försiktighetsprincip.

Men när det gäller tilltaget att använda övervåld till och med när vittnen kallas till stationen för förhör, så är det definitivt inte OK. Försiktighetsprincipen ska nämligen gälla även där.

Och till försiktighetsprincipen hör att man är oerhört försiktig med människor.

Graden av våld motiverades med vilket brott man misstänkte människorna för. Men det är ju ett urkorkat resonemang.

Graden av våld måste motiveras av två helt andra saker. För det första hurpass farliga personerna bedöms vara. En känd våldsman som ska hämtas in, misstänkt för ett ganska ringa brott, kräver hårda nypor. Fredliga människor som inte någonsin varit inblandad i våldsamheter behöver man normalt sett inte vara rädd för. Man behöver i synnerhet inte vara rädd för deras barn och hålla dem i schack med vapen.

Och för det andra måste våldsanvändningen bero på hurpass allvarliga misstankarna är. Om de gripna bara några timmar senare försätts på fri fot kan det inte ha varit speciellt välgrundade misstankar till att börja med.

Tacka Alliansen

2010-11-09T15:12:00.000-08:00

Måste tipsa om sajten http://tackaalliansen.se/. Det är en sajt med ett antal saker man ska hata Alliansen för.

På sajten hat-tackar man för...

Privatisering av sjukhus. Eftersom de landstingsdrivna kolosserna är sådana under av effektivitet... Jag kan inte vänta tills Sahlgrenska här i stan styckas upp och säljs av. Maken till Babels hus...

Färre hyresrätter. Vad regeringen har med bostäderna att göra begriper jag inte. Men det finns ett sätt som man vet ökar antalet hyresrätter: slopa hyresregleringen. Hyror som ligger under rimliga lönsamhetsgränser för fastighetsägarna kommer aldrig att finansiera nybyggnation. Maxpriser under jämviktsnivån skapar brist. Alltid.

Heltidsjobb som ger under 5000 kr i månaden. Om det är vad en människa vill arbeta för, så är det helt OK. Alternativet är ju inte ett jobb till det tredubbla, utan alternativet är noll kronor och inget jobb. Oavsett partifärg, kan vi enas om att minimilöner som överstiger vad folk är beredda att betala skapar trösklar som hindrar folk att få jobb? Minimipriser över jämviktsnivån skapar ett överutbud. Alltid.

Höjda avgifter och minskade besök på statliga museer. Lägg av. Avgifterna är låga. Om besöken minskar beror det på att erbjudandet inte är tillräckligt lockande. Jämför med vad folk lägger på annan kultur, i form av konsertbiljetter, sportevenemang, och inte minst olika slags kabel-TV-abonnemang. Skulle folk inte ha råd? Eller är det så att ett besök på museet inte är tillräckligt lockande? Väx upp och börja leverera något som folk efterfrågar istället.

Ökade ekonomiska klyftor. Ingen drabbas av ökade klyftor. Man drabbas av att inte kunna tjäna tillräckligt. Men inte av att andra människor tjänar mer. Om min granne blir trippelmiljardär har jag inte förlorat en spänn. Varje regering som ökar möjligheten att vara produktiv kommer att vara orsak till att folk tjänar mer. Alla kommer inte att tjäna lika mycket mer.

Fördubblandet av banavgiften för tåg. Det har väl inte undgått någon att just banorna (inklusive signalsystemen) har varit väldigt eftersatta under en sisådär 10-20 år? Exakt vari består problemet med att regeringen ökar satsningen på underhållet? Och exakt vari består problemet med att tågtrafikbolagen, som ju använder spåren, betalar för upprustningen? Ska folk som inte åker tåg betala det via skatten? Skatten är ju låginkomsttagarens största utgiftspost.

Osv osv...

Mer ideologi, tack

2010-11-09T09:28:00.001-08:00

Elias Giertz har helt rätt:

Vi måste prata om varför vi är liberaler, varför människors fria vilja inte får vara begränsad och varför vi klarar av frihet under ansvar. Tro mig, det är vad nästa generation vill höra. På de skolor jag besökt är ideologin en flitigt kommande fråga och det är dags att även partiledningen börjar möta behovet av svar där.

Men det krävs ju att denna rörelse i frihetlig riktning även blir tydlig i de övriga allianspartierna.

Tips: Lars Åberg om Gardells "Islamofobi"

2010-11-09T04:15:00.000-08:00

Nu har Lars Åberg på Göteborgs Posten recenserat Gardells bpk "Islamofobi":

Mattias Gardell gör i Islamofobi stor sak av det självklara: muslimer är individer som tänker olika och islam är en religion som kan tolkas och utövas på skilda sätt. Hans huvudsakliga ärende är emellertid att demonstrera att fördomsfullhet är en specifikt västerländsk åkomma och i detta syfte berättar han med buller och bång en historia som blir linjär och stängd för problematiseringar.

Som vanligt när det gäller Mattias Gardell med andra ord.

Yttrandefrihet skildras närmast som en dansk ploj. Om mordförsök och hot mot författare, konstnärer och kulturinstitutioner inte ett ord. Inte heller om de 250 döda i upploppen efter Muhammedteckningarna – i stället framställs protesterna som ett slags lokala demokratirörelser.

Här introduceras just begreppet ”islamdemokrat”, dock utan att förses med konkret innebörd; man förstår bara att det rör vid religionens inre kärna i en värld fylld av feltolkare, diktatorer och fobiker. I en tidigare bok har Muslimska brödraskapet beskrivits som folkhemsislam.

Festlig bok. Men jag undrar fortfarande: hur i hela friden kan man blunda så hårt för inkonsekvensen i de egna resonemangen? Och, vilket är det allvarliga, blunda för att människor far väldigt illa i de system han försvarar?

Tips: Cornucopia om Kling & Klang

2010-11-06T10:59:00.000-07:00

Läs detta, om vansinnesgripandet.

S(C)ärpning!

2010-11-06T08:16:00.000-07:00

En gång i tiden var rättssäkerhet en borgerlig paradgren. Sedan kom FRA, Beatrice Ask, och nu också Johan Linander (C), som tycker att polis och åklagare bör få ut abonnemangsuppgifter från nätleverantörer även vid småbrott.:

- Vi kan ju inte ha en lagstiftning som ställer olika krav beroende på vilket brott det är, utan det här är en generell lagstiftning som ger polisen tillgång till de här uppgifterna. Och vi tror att det gör det lättare att utreda de mer prioriterade brotten som just grooming och sexuellt ofredande.

Jag citerar Abrahamsson (M), skönt att hon finns i riksdagen:

Ursäkta, men naturligtvis kan man ha olika krav beroende på vilket brott! Hela systemet med straffprocessuella tvångsmedel genomsyras av den tanken. Ta till exempel husrannsakan, RB 28:1, som får ske endast om fängelse ingår i straffskalan för det misstänkta brottet. En av integritetshänsyn självklar begränsning.

Jag tror att den frågan vi alla bör ställa oss är: varför har vi hinder för polisens arbete bland medborgarna överhuvudtaget? Vad du svarar bestämmer var du står.

Postmodern relativism och stening

2010-11-06T02:45:00.000-07:00

Via Björn Östbring leds jag till den utmärkta texten "Halal-hippiens paradoxer" av Petra Ouis.

Petra Ouis lyfter fram det motsägelsefulla i att postmodernismens nestor, vänsterfilosofen och 68-aktivisten Michael Focault stödde den islamiska revolutionen i Iran; ungefär som delar av den svenska vänstern stödjer Hamas och Hizbollah idag.

Det viktiga i Focaults gärning är teorierna om makt och språk. Alltså hur själva sättet man talar om saker och ting på (diskursen) styr och begränsar tänkandet runt dessa ting (tänk Orwell och nyspråket i 1984).

Språkliga motsatspar kan t ex få våra tankar att ställa upp falska dikotomier: "Är du en neger eller är du en människa?" Eller: "Kapitalism eller solidaritet?"

Om ett visst perspektiv blir allenarådande i det offentliga samtalet kring en fråga blir det svårt att röra sig bort från det perspektivet. Svårt att söka politiska lösningar som inte ryms inom sättet att diskutera en viss fråga. Ordval utgör alltså politisk makt. Det gör ju skillnad i debatten om man använder ordet "prostitutionsoffer" eller "sexarbetare" om en försäljare av en sexuell tjänst.

Det är ganska enkelt att, som Pernilla Ouis gör i artikeln, förklara vänsterns vurm för islamofascistiska rörelser i Mellanöstern. Till postmodern maktkritik i Focaults anda (t ex postkolonialism och modern feminism) hör nämligen ofta en väldigt förenklad syn på makt.

Grundorsaken till den förenklade maktanalysen återfinns i maktspråket självt. Där ensidigheten är stark, där är språket oerhört polariserat med ett tydligt vi-mot-dom-perspektiv. Jag har t ex i min källare några "pojkböcker" från femtiotalet där det inte råder något tvivel om att det är vita oförvägna europeiska tonåringar som besitter ett antal egenskaper som naturligt gör dem till härskare, medan vildarna är av tre slag: antingen tacksamma undersåtar i kolonierna, eller ädla vildar som är extra utbildade i "vita dygder" och tillika hjältarnas närmaste tjänare, eller degenererade slemma skurkar.

Språket konstruerar alltså en bild av - med Focaults ord - "den Andre", den som inte är som normen. Och med den här typen av språk kan man alltså både skapa grupper - t ex ett kön eller en ras eller en klass - och tillskriva den vissa egenskaper och plats i makthierarkier.

Därigenom upprätthålls maktstrukturer. Man måste ju t ex aktivt argumentera för kvinnlig rösträtt i ett samtalsklimat där "kvinnorna" naturligt beskrivs som en kategori för sig självt och inte självklart ingår i den större gruppen "politiska subjekt".

Så beväpnad med denna insikt kan man alltså bedriva politisk aktivism medelst språkanalys. Hitta normperspektivet respektive konstruktionen av "den Andre", och du hittar en arena där det är möjligt att angripa en förtryckande struktur.

Varför leder då detta angreppsätt, som i fallet Focault och den iranska revolutionen, så fruktansvärt fel? Jag har en teori:

Det man avslöjar i diskursanalysen är maktanspråk. Man besvarar inte med hjälp av språkliga verktyg frågan om vem som i verkligheten har makt. Ett starkt vinklat perspektiv kan ju lika gärna komma från en stark önskan om en maktposition, som från en verklig.

Det kan ju till och med vara ett omvänt förhållande. Den lilla religiösa rörelsen saknar all makt, men driver med emfas tesen om "de frälsta" respektive "världen". Den lilla maktlösa politiska rörelsen behöver konstruktionen av fienden för att motivera sin egen politiska strävan. Och i fallet med äventyrsböckerna handlar det ju uppenbart om behovet av att försöka upprätthålla ett kolonialt perspektiv som i bokens samtid redan var på gång att rämna.

Den andra frågan man inte besvarar är vem som borde ha makt. Diskursanalys som sådan gör ingen skillnad mellan partifärger. Gör ingen skillnad på om någon ämnar upprätthålla ett maktförhållande medelst fri debatt, eller medelst väpnad kamp. Gör ingen skillnad mellan frihet eller tvång. Håller man sig till postmoderna analysredskap enbart, blir man politiskt relativiserande. Att i någon diskurs någonstans bli utmålad som "Den andre" räcker för att betraktas som utsatt.

Det finns dock ett implicit moraliskt ställningsstagande i diskursanalysen, som jag menar att man måste ta fasta på för att inte hamna i relativiserande lovprisning av mullorna i Iran och andra som råkar bryta med en klassisk liberaldemokratisk västlig och vit beskrivning av sakernas tillstånd.

Det du blir utsatt för när du utmålas som "Den andre", som vardande utanför normen, är att du helt eller delvis berövas status som politiskt subjekt. Dina livsval är inte värda att tas lika mycket på allvar som om du hade varit "en vanlig människa". En "normal" person. Så formuleras t ex all postkolonial kritik av västliga bedömare när dessa kritiserar politiska beslut tagna i ett U-land: folket där har lika mycket självbestämmanderätt som vi!.

Det implicita moraliska ställningstagandet i diskursanalysens kritik av tilltaget att konstruera "Den andre" är alltså att alla är lika mycket värda som politiska subjekt. Det finns ingen "den andre". Det finns bara "vi". En jord, en mänsklighet.

Men det är när detta ställningstagande gifter sig med vänsterns oförmåga att se individer som politiska subjekt, som katastroferna inträder.

President Bush Junior (George W) älskade att i kölvattnet efter 11 september sätta in sitt och Amerikas handlande i mänsklighetens stora berättelse om ont och gott. Om man väljer att betrakta detta, tillsammans med valda delar av staten USA:s agerande i historien, tillsammans med uppfattningen att makt och dominans är tveksamt i sig; är det ju lätt att ifrågasätta USA:s självbild, och lätt att utifrån postmoderna verktyg helt enkelt kalla det förtryck. USA, i egenskap av gorilla, hindrar självbestämmandet i Somlia, i Iran, i Afghanistan, i Irak osv.

Alltså, tänker vänstern, måste vi följdriktigt stödja antiamerikanska rörelser i dessa regioner. Självklart.

Men om vänstern hade haft förmågan att betrakta fler maktförhållanden än ett, och hade haft förmågan att se varje individ som ett politiskt subjekt vars självbestämmande man inte får lov att kränka, så hade man kanske inte varit så kvick med att ställa till med kramkalas med de som nu är dess "lierade i den antiimperialistiska kampen".

Det finns ganska gott om politiska subjekt som idag lever under dessa antiimperialisters skräckvälden. Människor som t ex önskar driva fackföreningar. Eller driva tidningar. Eller surfa på nätet. Eller starta partier. Eller starta små företag utan att behöva muta regeringens tjänstemän. Eller samlas till bön på sina egna villkor. Eller ta av sig slöjan. Eller gå i skolan. Eller ligga med sin pojk- eller flickvän. Eller lyssna på musik. Eller raka av sig skägget. Eller slippa redogöra för vem man pratade med igår och vad det samtalet i så fall rörde sig om.

Vill man på allvar vara en politisk kraft för frihet måste man inse att den enskilda individen är den minsta del du kan kränka och göra ofri. Det är den enskildes individuella rättigheter du måste omhulda, inte för att lansera ett individualistiskt skit-i-andra-samhälle, utan för att individen annars blir den som förgås på gruppens bekostnad.

Det är inte grupper som har rättigheter, utan människor. Det är inte grupper som fattar beslut, utan människor i grupperna. Att diktator X i tredje världen har beslutat något betyder inte att människor som lever i väst inte får kritisera det. Inte ens heterosexuella vita män i väst med hög månadsinkomst förtrycker människor i tredje världen när de kritiserar diktatorers beslut. Inte ens när de använder traditionellt västeuropeiska bilder för gott och ont.

Gentemot detta hävdar vissa postkoloniala kritiker att individen är en västerländsk uppfinning. Att hävda liberal demokrati, som ju bygger på tanken om en självständig individ, för folk i andra länder kan alltså inte ses som någonting annat än ett indoktrineringsförsök av specifikt västerländska värderingar. Det är ett slags kulturimperialism. Ett exempel på västlig dominans.

Nå, det verkar ju som om åtminstone Sakineh i Iran anser sig vara en individ, när hon är rädd för sin egen förestående död. Hon var nog också att betrakta som en inidivd när hon (om "anklagelsepunkterna" är sanna) handlade i enlighet med sin individuella kroppsliga längtan. Och om indivden är en västerländsk uppfinning: hur kommer det sig då att förtryckare i alla kulturer och tider behövt lägga ner så oerhört mycket kraft för att kväsa individernas strävan att leva fredliga och självständiga liv?

Och fundera över om Sakineh i Iran hade fått en annan dom om t ex organisationerna bakom Ship to Gaza och andra antiimperialistiska projekt hade fått bestämma.

Tips: Ingerö om det amerikanska valresultatet

2010-11-06T02:39:00.001-07:00

Johan Ingerö skriver om det svenska oförståendet av Obamas katastrofsiffror i det senaste amerikanska valet:

För några veckor sedan föreläste jag om det amerikanska kongressvalet på ett Rotary-möte, och publiken var inledningsvis frågande inför amerikanernas motstånd mot ObamaCare. Men när jag frågade dem hur många som ville låta EU ta över vår sjukvårdspolitik och knyta den till en myndighet i Bryssel gick det upp ett ljus för dem. Det är faktiskt inte mycket svårare än så.

Inga människor, må de vara amerikaner eller européer, vill förpassa vitala delar av vad de upplever vara välfärdens kärna till ansiktslösa byråkratier långt bortom horisonten. Det finns ett negativt samband mellan fysiskt avstånd och förtroende.

Tips: Lögnen om lönen

2010-11-05T02:14:00.001-07:00

Jag kan ju tipsa om Sten Ljunggrens Lögnen om lönen från 1985 som man kan läsa på Socialistiska Partiets hemsida.

Kapitlet om Pengar och skulder påminner om hur faktiskt den moderna inflationen är ett 30-talspåfund. Helt enkelt samtida med, och en följd av, införandet av fiatvalutor, dvs pengar som inte behöver vara uppbackade av ett reellt värde.

Inflation är, precis som Ljunggren skriver, följden av att staten ökar pengamängden. En operation som naturligtvis inte kan öka värdet av något i samhället. Ser man till lönernas är det ju så att lönestegringarna, precis som alla andra prisökningar, sker efter det att penningmängden ökat. En genomsnittslig ökning av pengamängden ger genomsnittslig inflation. Låg ökning ger låginflation. Hög ökning ger hög inflation.

Teorin om att inflationen orsakas av en ökning av penningmängden som överstiger tillväxten i BNP stöds alltså på väsentliga punkter av historisk och jämförande statistik.

Sedan är det en annan sak att den lösning Ljunggren skissar på inte är någon lösning. Att istället för att öka penningmängden helt enkelt öka skatterna för att öka den offentliga sektorn, det fungerar inte. Skatteuttaget sänker produktiviteten, vilket syns om man betraktar även andra data för den tid som Ljunggren presenterar. Själva skälet till den massiva penningmängdsökningen i mitten av 70-talet var att produktivitetsökningarna efter rekordåren störtdök, utan att de politiska ambitionerna om välfärdsstatens tillväxt justerades ned.

Med marginalskatter som redan var extremt höga fanns det inte utrymme för så värst mycket högre skatter. Att se om man inte kan ta mer av företagarnas vinst låter sig sägas i text, men parar man det med siffror ser man att vinstmarginalerna inte är speciellt höga. De som tjänar i särklass mest på en företagares verk är arbetarna.

Men ser man till inflationen har Ljunggren helt rätt: inflation är uttunning i form av ogrundad ökning av penningmängden. Se även Ludvig von Mises.

Inflationen i USA

2010-11-05T01:09:00.000-07:00

Senaste delen i den tragiska följetong som började med USA:s och andra fd välmående ekonomiers hjärnsläpp. Redan då var det många som konstaterade faktum: resultatet av massiva stimulanser leder till en massiv inflation, om inte människor mirakulöst plötsligt börjar producera extremt mycket billiga nyttigheter.

Alla kostnader, inklusive Obamas miljardregn, måste betalas. Även om man finansierar det med hjälp av upplåning måste det betalas. Och om man inte kan betala i form av reella värden (vilket man inte kan om kostnaden är hög och folk vägrar att i ett trollslag öka sin produktivitet ofantligt mycket), så blir man tvungen att - om man har en valuta som i huvudsak består av siffror utan att vara uppbackad av ett verkligt värde - tillverka nya pengar att betala med.

Precis detta gör nu USA. Och resultatet är förstås att priserna stiger lika mycket. För en dollar är ett meddelande om ett värde. Om jag går på en gata i Chicago och köper en varmkorv för en dollar så har jag med min sedel sagt till försäljaren: din korv är för mig värd en dollar, och försäljaren har svarat för mig också, jag har många, du har ingen, vi tjänar bägge på ett byte.

Finns det plötsligt mer sådana meddelanden i omlopp har ju inte värdet av korven stigit eller sjunkt i mina eller försäljarens ögon. Han kanske måste ta ut två dollar pga prisökningarna, men jag har kanske fått fördubblad lön...

Där är fällan. Pris på råvaror, pris på korvtillverkning, och pris på arbete (=lön) är allesammans meddelanden om värden. Råvaruproducenten och tillverkaren kommer överens om råvarupriset, tillverkaren och kunden kommer överens om korvpriset, och kunden och kundens arbetsgivare kommer överens om lönenivån.

Men priset på råvaror fluktuerar kraftigt. Priset på tillverkning rör sig också fast inte lika lätt. Priset på arbete rör sig väldigt trögt.

Resultatet blir att centralbanken, genom att pytsa in fler hittepåpengar, sänker arbetarens lön. Arbetaren får lika mycket dollar varje månad, men kan köpa mindre för dem.

Kapitalägare däremot, som äger företag och andra enheter som producerar reella värden, dvs nyttigheter som folk efterfrågar, drabbas inte på samma sätt av inflationen. Den amerikanska börsen stiger, räknat i amerikanska dollar, eftersom värdet av företaget är konstant så länge deras produkter efterfrågas idag lika mycket som igår. Omvandlar man aktiepriserna på den amerikanska börsen till guld eller svenska kronor ser man att den inte stigit alls, utan sjunkit något.

Det jag nu inte kan begripa är följande: om underskott i de offentliga finanserna leder till inflation, och inflation leder till att arbetare och bidragstagare får se sina kontanta medel sjunka i värde, medan värdet av det som kapitalägarna producerar inte sjunker lika mycket, hur kommer det sig att vänstern - bidragstagarnas och arbetarnas vän - inte räds budgetunderskott?

Hur kommer det sig att man hyllar miljardregn-Obama och inte förstår varför mellanvalet blev ett sådan katastrof för demokraterna? Hur kommer det sig att man vill lösa problem med hjälp av massiv ökning av offentlig sektor? Hur kommer det sig att man solidariserar sig med de strejkande i Grekland och Frankrike som inte vill överge sina ohållbara glädjekalkyler, och istället skyller på att omvärlden inte längre vill finanisera de gigantiska underskotten.

Det finns inget solidariskt med att blunda för ekonomiska realiteter och låtsas som om underskott inte får konsekvenser.

Och vänta inte annat än att länderna i Europa följer samma väg.

68-puttrandet om lika värde

2010-11-04T12:09:00.000-07:00

En man med ett skägg, Kalle Lind, har skrivit en lysande bok om de proggiga barnböcker 68-vänstern satte i händerna på oss barn under 70-talet.

Jag minns och har läst varenda en av de böcker som Kalle Lind tar upp. Till exempel boken om Max Lurifax, en käck barnbok om en ung entreprenör som skaffar sig framgång genom utsugning, lögner och billiga affärsknep; liksom boken om strejken som lärde mig att Internationalen var arbetarnas egen sång.

Jag minns också från samma tid musikfröken som krävde att vi först skulle lära oss Internationalen innan vi tog oss an de av läroplanen föreskrivna nordiska nationalsångerna eftersom ju "Internationalen är internationell så den är ju alla människors nationalsång!" Eller teckingsuppgiften "Rita en fet kapitalist". Som en scen i samma berättelse som den som Kalle Lind försöker berätta.

Nu har boken fått nedgörande kritik, från Tin Carleson på Bibliotekstjänst av alla ställen. Lektörsomdömena från BTJ påverkar i hög grad inköpen på de svenska biblioteken, och därför är de väldigt intressanta.

Nå, det är en lektörs arbete att tycka, och att Tin Carleson inte tycker om Proggiga Barnböcker må väl vara hänt. Men det finns två saker om lektorsomdömet som är intressant. För det första att Tin Carleson verkar ha läst in en veritabel nedsabling av proggen och 68-vänstern i Kalle Linds bok. En sådan nedsabling finns där nu inte. Linds bok är på samma gång kärleksfull och kritisk, ömsint och förmanande.

Kärleksfull för att den typen av litteratur ju öppnade ögonen på oss ungar. Vi fick se att mamma och pappa faktiskt kan byta jobb med varandra, och att alla barn inte lever i svenskt materiellt välstånd. Och inte minst att människor dog och att folk rökte och annat som verkar vara svårt att skildra i barnböcker nu för tiden.

Det andra anmärkningsvärda är att Tin verkar ta så fruktansvärt illa vid sig vid att den lille gossen Kalle Lind faktiskt dristar sig till att påtala att alla vuxenvärldens framställningar i genren kanske inte är så rätta och käcka alla gånger. Tin skriver:

På sitt sätt är det en mycket tidstypisk bok idag, där man kan göra sig lustig över åsikten att alla människor är lika värda.

Oj! Så det som utmärkte proggen och 68-vänstern och revolutionen, var alltså människors lika värde? Till skillnad mot proggarnas omgivning som då alltså stod för motsatsen? Till skillnad från vår tid?

Man vet inte riktigt var man ska börja. Kanske med en enkel fråga: om 68 nu handlade om människors lika värde, hur kom det sig då att de politiska rörelser som proggen omhuldade, och medelst barnböcker och musiklärare försökte pracka på oss barn, i så mångt och mycket handlade om att förvägra människor deras människovärde?

Arbetslägren i Kina, vanvettet i kulturrevolutionen, armodet i Sovjet, skräckväldet i Östtyskland, förtrycket och svälten i Vietnam under Ho Chi Min efter "folkets seger" i Vietnamkriget, massmorden i det "demokratiska" Kampuchea... det finns liksom högst verkliga och plågsamma skäl till att människor, inte minst vi 60- och 70-talister, funderar över bärigheten i de idéer vi itutades.

Och istället börjat fundera på om inte okränkbara individuella rättigheter är ett krav för att man ska kunna realisera något som åtminstone liknar människors lika värde. Vilket ju omedelbart avskriver 99 procent av alla de lösningar som proggens böcker och visor ville att vi skulle anamma.

Kritik mot 68:ornas gärning, Tin, inte för att människors lika värde är en dålig idé, utan för att man vill se den förverkligad.

För att få en riktig beskrivning av vad Kalle Linds bok i verkligheten går ut på: läs den, eller läs hans blogg. Den är inte politisk och gnälliberal som min.

Svinhugg går igen

2010-11-04T02:32:00.000-07:00

He he. Gnabb i kammaren:

Mona Sahlin: "Att ett parti med rötter i rasismen har tagit plats i Sveriges riksdag är en förlust för demokratin och ett misslyckande för svensk politik i dag."

Jimmie Åkesson: "Det är inte mitt parti som har tagit initiativ till rasbiologisk forskning eller till tvångssterilisering av människor."

Åkesson pekar på något viktigt: att ställa grupp mot grupp, att strunta i människors rättigheter, och att tillåta majoriteten förtrycka minoriteten, det är inte någon Sverigedemokratisk uppfinning. SD:s utilitaristiska argumentation om invandringens påverkan på folkhemmet vilar på en solid svensk politisk tradition av social ingenjörskonst, inte sällan i Socialdemokratisk skepnad.

Det är på samma sätt ingen fundamental skillnad mellan SD:s vilja att begränsa invandringen och socialdemokratins, framförallt fackföreningarnas, vilja att begränsa invandringen, eller vilja att begränsa importen av varor och tjänster. Det vilar på protektionistiskt tankegods och på grupptänkande.

Jag som centerpartist har inget att berömma mig av, historiskt sett. I mitt partis historia finns både den bruna flörten med nazistiska ideer, och den röda flörten med kommunistiska ideer. Två rejält nedblodade nittonhundratalsfenomen.

Men det finns däremot, hos både socialister och liberaler, i både S och C, en stolt tradition av både värnandet om friheten (även om liberaler kan ha svårt att se friheten i socialisternas frihetsvurm), och solidariteten mellan människor (även om socialister kan ha svårt att se liberalernas solidaritet).

Och det är det som spelar roll för människor idag. För människor som knackar på vår dörr och önskar att fredligt leva i vår närhet. Att dörren självklart står öppen för all fredlig samexistens. Att vi för en öppenhetens politik oavsett vad våra partier gjort i historien.

Kling & Klang på muselmanjakt

2010-11-04T00:24:00.000-07:00

O jag ville jag vore under en enda helg i goa Göteborg polisens insatsledare för att möta ett verkligt terrorhot. Ett hot man kan möta med bister min i TV-kamerorna och känna sig som i en amerikansk långfilm.

Eller äntligen få utföra de chockartade gripanden av terroristceller man tränat på i insatsstyrkan. Vettvillingar som ligger beväpnade bakom minerade dörrar med automatkarbinen i hand.

Det är klart att det inte är självklart att de misstänkta är oskyldiga. Det kan röra sig om skickligt maskerade Al-Qaida-medlemmar som nu gråter ut i pressen. Det är inte heller självklart att jag inte, bakom fasaden, är en våldtäktsman som antastar dagisbarn i närheten. Eller du. Vem vet?

Varför inte ta det säkra före det osäkra och hämta både dig och mig med piketen?

Men om jag ganska omedelbart efter gripandet släpps på fri fot torde det vara ganska säkert att polisens misstankar som låg till grund för gripandet redan från början var väldigt svaga. Och med vilken sorts proportionalitetslogik använder man då övervåld mot mig och min familj?

Rätten och plikten för polisen att bruka våld har du och jag delegerat till dem. De agerar på vårt uppdrag och med vår tillåtelse, för det handlar om din och min rätt att skydda oss själva.

Vill du och jag tillåta att de, på vårt uppdrag, agerar så här?

Sakineh lever men hotet står kvar

2010-11-04T00:05:00.000-07:00

Onsdagar ska tydligen vara avrättningsdagar i Iran, men det verkar som om Sakineh överlevde gårdagen. Freedom House passar på att ännu mer belysa ärendet.

Folkpartiet gjorde en god sak när de markerade emot artighetsvisiten från det iranska parlamentet och uteblev. Hoppas att även de som tog emot parlamentarikerna passade på att framföra sin syn på människors rätt att fredligt söka sin egen lycka.

Kan passa på att även tipsa om bloggen Why I act. Nej, jag drar inte alltid samma slutsatser. Men bloggarens aktivism för människors rätt att vara människor är en förebild.

Islamofobin

2010-11-03T11:24:00.000-07:00

Nu kommer Mattias Gardell ut med en ny bok: Islamofobi, som såvitt jag begriper behandlar den islam- och muslimkritiska traditionen i Europa, och hur dess retorik och framställning av muslimer minner om annan särskiljande och demoniserande retorik som rasistiska och sexistiska framställningar.

Om detta finns det mycket att säga. För det första att Gardell har rätt. Det finns verkligen en djupt antiliberal vulgärframställning, kanske idag tydligast på diverse SD-bloggar men även annorstädes, om "muslimen" som den goda européns antites. "Towelheads" som det amerikanska slanguttrycket lyder, syftande på män med turban. "Den onde muslimen och hans förtryckta kvinna".

Men Gardells framställning av islamofobin lider, precis som mycket i hans politiska gärning i stort, av ett antal stora problem.

Tag till exempel etnifieringen av ideologin islam, den sammansmältning av människogrupper och tankegods som man måste göra för att kunna likna kritiken av muslimen med kritiken av afrikanen. Det är visserligen sant att etnifieringen av ideologin islam delvis är en produkt av islamofoberna själva. De förmår inte skilja mellan sak och person utan vill stoppa invandring från muslimska länder eftersom de ogillar sakinnehållet i islam.

Men samma etnifiering, tendensen att bunta samman människor och tankegods, är samtidigt en förutsättning för Gardells tes om muslimer som en kollektivt utsatt grupp. En tendens han ytterligare förstärker genom två urgamla tricks: dels att urskillningslöst kalla både rasistiska tillmälen och kritik av islams tankegods för "islamofobi", dvs antyda att den genomgående har med en irrationell skräck - en fobi - att göra; och dels att belägga islamofobin med clownargument, dvs ett selektivt urval av de dummaste argumenten och tydligaste exemplen på just irrationalitet som går att uppbringa.

Men resultatet blir ett samtalsklimat där det blir väldigt svårt att diskutera och kritisera tankar som framförs av just muslimer, om man inte själv råkar vara muslim eller börjar varje argument med "Jag är inte islamofob men..." Det är ett osynliggörande av den mängd rationella invändningar gentemot islamskt tankegods som också existerat, vid sidan av den rasistiska diskursen, minst lika länge som den period Gardell tar upp.

Att människor ska skyddas mot konsekvensen av rasism, det är lätt att förstå. Men varför ska just islamskt tankegods skyddas från kritik? Vad är det för tankar om människan, om världen, om folkstammar, om andra religioner, om kön, om makt, om Gud; som inte ska upp till ytan och granskas?

Jag tror att svaret står att finna i Gardells politiska sympatier. För kunde han inte, med hjälp av skygglappen "islamofobi", längre ducka för den ideologiska kritiken av islamismen; så skulle han bli tvungen att se att det Hamas han stödjer inte är en "muslimsk form av socialdemokrati"; utan är en totalitär politisk rörelse med judeutrotning som mål, som vill införa teokrati under sedlighets- och religionsdomstolar, som önskar börja stena folk för homosexualitet och otukt, som - kort sagt - har en agenda som fullständigt går på tvärs mot de värderingar som Gardell genom sitt vänsterengagemang stödjer här hemma.

Och då skulle han också bli tvungen att se att den revolutionära islamismen inte har något annat mål i Europa heller. Det är en rörelse med både världsväldesambitioner och tydliga fascistiska drag, och hade dess ideer burits fram av etniska västeuropeer är jag rätt säker på att Gardell hade bekämpat den med näbbar och klor.

Det är bara en av paradoxerna i Gardells engagemang. Den största paradoxen tycker jag ändå är att Gardell, genom att konsekvent misstänkliggöra och osynliggöra berättigad kritik av den politiska islamismen, på så sätt gynnar en rörelse de flesta muslimer i både Sverige och Mellanöstern definitivt inte sympatiserar med, utan tvärtom i många fall flyr ifrån.

Utfall versus hinder

2010-11-03T08:29:00.000-07:00

Kom ihåg detta i jämställdhetsdebatten: du kan inte betrakta ett utfall (t ex att uttaget av föräldraförsäkringsdagar är olika för kvinnor och män) och av det dra slutsatsen att det ser ut som det gör på grund av diskriminering.

Att stirra på utfallet och betrakta allt annat än likhet som ett problem är en ovana som vänsterteoretiker har, och som tyvärr tillåtits styra frågorna runt jämställdhet alltför länge. För det som i praktiken drabbar människor är inte olika utfall. Det som drabbar människor är när de utsätts för ett konkret otillbördigt hinder. Eller när andra människor otillbördigt gynnas på deras bekostnad.

Det är det, otillbördigt hinder och otillbördigt gynnande, som är diskriminering. Och både hinder och gynnande är högst konkreta mekanismer som kan identifieras och bekämpas. Till skillnad från vagt uttryckta resonemang om strukturer i allmänhet.

Att säga att ett förtryck är strukturellt är ju ingen förklaring. Det är en utsaga om vilken sorts förklaring man kan vänta sig. För en struktur existerar inte "i allmänhet". Förtrycket tar sig alltid konkreta uttryck, och för att presentera en fungerande lösning måste man presentera en sann och prövningsbar beskrivning av förtryckets konkreta mekanismer.

Maud Olofsson har sagt sig villig att på allvar ta debatten med vänsterfeministerna. Det hoppas jag hon gör. Och jag hoppas att hon då också inkluderar de vänsterfeministiskt anstrukna medlemmarna i Alliansen. Som t ex hennes egen chef.

Klubben för inbördes beundran

2010-11-02T14:57:00.000-07:00

Jag är glatt överraskad och stolt att Andreas Johansson Heinö tydligen både läser min blogg och gillar vad han ser.

Så till den milda grad att han nominerat mig till kedjebrevet "Beautiful Blogger Award".

Enligt reglerna ska jag alltså

Kopiera in Awardbilden i din blogg för att visa att du har fått den.

Tacka och länka till den som nominerade dig.

Nominera sju andra bloggare och länka till dem.

Berätta sju intressanta saker om dig själv.

Det finns så många bra bloggare därute att nominera. Ola Möller ger mig en bild på tvärs mot min egen, vilket alltid är nyttigt. Av socialdemokraterna kan jag annars lättast relatera till Anders Nilsson. Hans version av gräsrotsförankrad socialdemokrati liknar mest den folkrörelse jag känner igen från min farfar.

Elin Grelsson skriver oerhört bra, om än utifrån en analys man på väldigt goda grunder kan kritisera eller till och med plocka sönder helt. Kanske då att Anna Svensson i mycket berör samma problematik, fast på ett mer genomtänkt sätt som inte fastnar i på förhand fastslagna tolkningskategorier.

Den socialdemokratiske nestorn Enn Kokk följer jag med glädje. Det är en på alla sätt fin redogörelse för saker som är viktiga i livet: barnperspektiv, kärlek och solidaritet. Och samtidigt lite tragiskt rörande, med tanke på hur mycket av den politiska gärning som både Enn och hans fru Birgitta Dahl stått för, som i praktiken motverkat precis just detta goda de ville stå för: vurmen för statliga monopol av olika slag upprätthållna med våldsmakt, inte minst det barocka hindrandet av utländsk media att korsa Sveriges gränser, aktivt stöd till korrupta regimer i tredje världen, med mera sådant. En nyttig påminnelse om att goda avsikter inte är samma sak som god politik.

Enn ger mig dessutom två saker: en förståelse för svenskt sjuttiotal, och en aning om hur jag själv skulle vilja framleva mina dagar när jag blir gammal.

Men mina två favoriter, alla kategorier, är Mymlan och Kalle Lind. Läs dem.

Sju saker om mig själv då... 1) Född och uppvuxen i det väldigt knasröda Masthugget. 2) Kristen på det där bokstavstroende sättet du förmodligen avskyr. 3) Blev liberal i samma stund det gick upp för mig att kapitalism inte handlar om att ta något från någon annan. 4) Bytte ut snus mot löpning, nikotin mot endorfin, för fyra år sedan. 5) Någorlunda tillfrisknad självskadare. 6) Ivrig hobbymusiker. 7) Ivrig hobbyprogrammerare.

Iran, ett bålverk mot USA-imperialismen

2010-11-02T12:23:00.000-07:00

Och samtidigt som människor på allvar menar att USA är ett större hot i Mellanöstern än regimen i Iran, har en kvinna vid namn Sakineh dömts till döden för otukt, och domen hotar att verkställas i morgon.

Frihet är inte ett relativt begrepp. Man kan ha synpunkter på både amerikansk politik och på otukt, och i de mest radikalt religiösa kretsarna i USA finns det en och annan som kanske instämmer i islamofascismens syn på kvinnors sexualitet.

Men i USA, eller i områden som kontrolleras av USA, eller för den delen Israel, fängslas eller avrättas man inte för att ens sexuella beteende inte faller makten i smaken. Om detsamma kunde sägas om Syrien, Libanon, Palestina under Hamas, Iran, Irak under Saddam, Kurdistan, Somalia, Afghanistan under talibanerna etc etc, så hade "antiimperialisterna" kunnat ha ett uns av trovärdighet kvar.

Men palestinska och syrianska homosexuella män som får politisk asyl i "apartheidstaten" Israel har som sagt en något annorlunda syn på maktförhållandena i Mellanöstern än vad svensk grötmyndig kultursidesvänster har.

Vad man väljer att inte nämna...

2010-11-02T11:20:00.000-07:00

Läser lite slumpvis utvalda artiklar på Aftonbladet Kultur. Store tid! Ta till exempel den här charmanta artikeln om Obama och USA. Vi får veta att Obama bockar för "mäktiga militärintressen", att han håller bankerna om ryggen, och att han lämnar välfärdsystemen i delstaterna i sticket när han inte fortsätter ösa pengar över dem.

Vad skribenten kunde kostat på sig att nämna är att de 700 miljarderna inte var några pengar USA direkt hade, utan fick låna upp. Ett underskott som nu orsakar kraftig inflation, utan att för den sakens skull ha gjort ekonomin bättre. Eller att vräkningarna är en konsekvens av att folk lånat till bostäder de faktiskt inte hade råd till. Eller att sjukvårdsreformen blivit dyr och ineffektiv och kapitalt misslyckats med att lösa de problem den utgav sig för att lösa.

Politik handlar inte om att vilja, för all välvilja i världen räcker inte när man har själva verkligheten att slåss mot. Massiva underskott och lån leder till inflation, inflation leder till att folk blir fattiga, och priset för ens bostad måste betalas.

Eller varför inte excellera i okritiska hyllningar av diverse judeutrotarorganisationer och islamofascistiska propagandajippon maskerade som "nödhjälp via båt"; eller lansera idén att det är mer demokratiskt om folk tvingas finansiera kultur de inte är intresserade av än om de får lov att finansiera den kultur de själva vill finansiera; eller tro att fred och frihet från förtryck infinner sig i Afghanistan bara de utländska soldaterna lämnar landet.

Den unkna doften efter en timme med Aftonbladet Kultur kommer från de höga hästar skribenterna sätter sig på. Det är så bekvämt att sitta på Aftonbladet Kultur och tycka, utan att behöva ta ansvar för sina åsikter, utan att behöva möta blicken hos de människor som utsätts för ens politik. Utan att behöva möta blicken hos den vanlige amerikanen som tvingas betala huvudlösa statsunderstöd. Utan att behöva möta blicken hos den vanliga invånaren i Gaza som först och främst lider under Hamas, inte under Israel. Utan att behöva möta blicken hos den som inte längre har beväpnat beskydd mot dårar som vill hindra en från att gå i skolan.

The chairman says...

2010-10-23T11:58:00.001-07:00

Visst var Ordförande Mao en lustigkurre? Och alla som viftat med hans lilla röda floskelsamling, samtidigt som de stolt deklarerat att de minsann inte är stalinister.

(Men naturligtvis uttryckt sin avsky över Hitler och Pinochet...)

Denna märkliga självrättfärdighet över att omhulda den ene vanvettige massmördaren men hata den andra. När man faktiskt kan vara emot allt förtryck urskillningslöst.

Published with Blogger-droid v1.6.3

Mat och mänskliga rättigheter

2010-10-18T13:01:00.000-07:00

"Mat är en mänsklig rättighet" heter en debattartikel i GP, apropå världshungerdagen.

Tanken i artikeln är att om man deklarerar att mat faktiskt är en mänsklig rättighet, så kommer alla hungrande att kunna börja kräva mat av de som styr.

Denna vackra med blinda tilltro till kraften i deklarationer om mänskliga rättigheter...

Yttrandefrihet är redan en mänsklig rättighet. Liksom rätten att granska och välja de som styr. Liksom andra basala friheter som äganderätt och annat som inte kräver mer än att de styrande låter bli att förtrycka.

Om man nu tittar på hur det ser ut med hungern i världen, och tittar på hur det ser ut med yttrande- och andra friheter, så kan man lätt konstatera ett mönster. Låg grad av frihet ger lågt kaloriintag.

Svält förekommer nämligen i stort sett inte alls i demokratier. Helt enkelt för att hunger, vattenbrist och skydd mot basala sjukdomar är förhållandevis enkelt att avvärja, med dagens teknik. En demokratiskt vald härskare som inte förmådde lösa ett såpass simpelt problem skulle åka ut ur regeringskansliet med öronen före.

Men om man ödelägger land och människor genom vanvettiga krig, om man inte låter människor äga land, om man inte tillåter kapitalinvesteringar, om man inte får granska och avsätta makten, om man måste muta regeringstjänstemän för att få starta företag, om härskarna lägger beslag på naturtillgångar istället för att låta proffs utvinna dem och betala för den rätten osv osv; då blir det fattigt.

Så visst är mat en mänsklig rättighet. Och det räcker långt om härskarna i de fattiga länderna slutar upp med att förtrycka sitt eget folk, så är folket fullt kapabelt att föda sig självt.

Artikeln antyder att skatteuttag på något sätt skulle vara nyckeln till att folk skulle få mat. Men man kan inte fördela bort fattigdomen. Som Fredrik Segerfeldt skriver: vi har fördelningspolitik för att vi är rika, inte tvärtom.

Det är produktion (uppdatering: inklusive distribution och handel förstås) som fattiga länder i t ex Afrika behöver. Och produktion kräver gynnsamma omständigheter. Där diktatorer och brist på mänsklig frihet innebär de mest ogynnsamma omständigheterna.

Att tro att diktatorerna på något mirakulöst sätt skulle börja ge folk mat bara för att människor med god vilja deklarerat att mat är en mänsklig rättighet, det är en till vanvett gränsande naivitet.