torsdagen den 24:e mars 2011

...och manlig sexualitet

Och den frågeställningen leder mig in på min tredje poäng, den om diskursanalys och problemformuleringen i de här frågorna.

Vem har bestämt att de sexuella praktiker som utövas av snoppbärare allesammans är delar i ett enhetligt pussel som kallas "manlig sexualitet"? Vad länkar samman min sexualitet med Bosses och Ahmeds? Förutom att vi har snopp och kanske är hetero?

Praktiker är lika och olika: om Bosses fru tänder på smisk, medan Ahmeds fru vill ta det mjukt och försiktigt: har Bosse och Ahmed därmed olika praxis när Bosse är hårdhänt och Ahmed är mjuk? Eller har de samma följsamma praxis: att vara lyhörd för sin partners önskemål? Och är de bägge typexempel på "manlig sexualitet" eller avvikare från normen? Eller den ena mer manlig än den andra? Och på vilket sätt är jag och min fru sammankopplad med deras sexliv, annat än att jag delar vissa anatomiska egenskaper med de två andra?

Och på vilket sätt är jag och Bosse och Ahmed sammankopplade med Gottfrid som förför osäkra kvinnor och för sitt eget nöjes skull får dem att gå med på mer smärtsamma och riskfyllda sexuella övningar än vad de är bekväma med. Är vi genom begreppet "manlig sexualitet" förbundna, så att vi bildar en gemensam "manlig norm"?

Eller är vi helt enkelt väldigt olika? Samt att Gottfrid är ett kräk?

Jag och Gottfrid har inte mer gemensamt än detta att helt andra människor, till exempel Svante Tidholm, kallar min och Gottfrids högst olika sexuella praktiker för "exempel på mäns sexualitet".

Jag kan hålla med om att jag och Gottfrid behöver #prataomdet. Men faktiskt inte på annat sätt än att berätta för Gottfrid hur illa han beter sig, och att han borde vara lyhörd och följsam som jag och Bosse och Ahmed istället. Mer av "manlig" norm helt enkelt, inte mindre. Eller manlig och manlig, mer av vanligt helt okönat hyfs.

Det finns mer som förenar folk med likartad sexuell praktik, antingen de är män eller kvinnor, än vad som förenar folk som råkar ha samma kön. Vi monogama vaniljheteros, män och kvinnor, med ett fåtal partners har mer gemensamt med varandra, än vad vi har med de som är mycket sexuellt aktiva. Och om man läser på lite: på motsvarande sätt mer som förenar de med hög sexuell aktivitet med varandra.

Ja, det finns ett antal saker med heterosex som drabbar många kvinnor hårdare än män. Dels är själva sexet av biologiska skäl mer riskfyllt för kvinnor. Dels gör övervikten män bland övergreppsförövarna risken större för kvinnor att drabbas. Dels ser de samhälleliga normerna bevisligen olika ut och skapar olika utgångspunkter för män och kvinnor.

Men detta konstituerar fortfarande inte en gemensam manlig sexualitet, eller ett gemensamt manligt ansvar för hur män beter sig sexuellt. Det gemensamma ansvaret och den gemensamma "manliga" sexualiteten är en språklig och idemässig konstruktion som kan och förtjänar att dekonstrueras precis som alla andra fördomar och föreställningar. Föreställningarna håller helt enkelt inte för normkritisk, evidensbaserad, granskning.

...normer...

Om nu politik i görligaste mån ska bedrivas utifrån så säker kunskap som möjligt om vår gemensamma verklighet, så uppstår en hel del intressanta metodproblem när vi kommer in på frågan om normer och normkritik. Det finns ett antal hypoteser som förlägger orsaken till olika slags sexism i de normer och föreställningar om kön som är dominanta i samhället. Många av dessa hypoteser har gott om fog för sig, så det går inte att - som vissa feminismkritiker vill - avfärda ansatsen som sådan.

Men hypoteserna, liksom formerna av sexism, är sinsemellan väldigt olika, och det gör att man inte heller kan anta att om normerna är orsaken till den ena formen av sexism, så är de också det till den andra. Man måste hitta sätt att pröva hypoteserna innan man vet vilka man kan ta på allvar och utforma politik efter.

Om påståendet är att orsaken till ett problem består av en dominerande norm, så uppträder genast frågan vilken den dominerande normen är. Om man försöker besvara den frågan med vilka normer man själv känner till eller varit utsatt för, så besvarar man bara frågan vilka normer som dominerat i det egna livet. Om man frågar andra, så besvarar man bara frågan vilka normer som dominerat i de tillfrågades liv.

Om man vill besvara frågan om dominerande normer i samhället räcker inte sådana kvalitativa ansatser. Man måste undersöka det kvantitativt. Lyckligtvis behöver man inte fråga varenda tjomme, det räcker med att fråga ett representativt urval. Då får man ett svar på frågan hur folk i samhället upplever normerna, på ett sätt som kan sägas gälla samhället i stort.

Men folks upplevelse av normerna är inte detsamma som det faktiska utfallet. Om folk uppger att de inte upplever att normer styrt deras yrkesval på ett könat sätt, samtidigt som deras yrkesval de facto är könat, så har vi en intressant diskrepans. Antingen verkar normen på ett osynligt sätt, eller så är inte könskodade yrkesnormer orsaken till folks yrkesval. Man får finna ut andra metoder för att kartlägga orsaken till könsskillnader i yrkesval, om man tycker det är intressant. På grund av att människors yrkesval faktiskt är könat vill många hävda att det faktiskt finns en samhällelig norm som styr deras val.

På motsvarande sätt måste man då resonera även när det gäller normer runt sexualitet. Ska en norm på något vettigt sätt kallas "normerande" så är det ett minimikrav att den faktiskt är verksam och orsakar ett beteende.

Om hypotesen är att vanliga (ett kvantitativt begrepp) mäns normer runt sexualitet orsakar sexköp eller övergrepp, så bör man alltså finna att det är vanligt att män köper sex eller begår övergrepp. Men då finner man, när man ser till prevalensen, att så är det inte alls. Det är en minoritet.

Observera nu (och det är sjukt att det ens ska behöva nämnas) vad detta faktum inte innebär. Det innebär inte att övergrepp inte förekommer, eller att det inte är ett stort problem. Jämför med annat våld: våld och andra kränkningar, oavsett kön, sex eller ej, utförs överlag i vårt samhälle inte av en majoritet, men det är likväl ett stort problem. Offren är alltid många fler än förövarna, och eftersom det är obehagligt att bli utsatt så tvingas man alltid väga in risken för att bli utsatt, även om det är långt ifrån säkert att man drabbas.

Det är helt enkelt ett matematiskt faktum: ett fåtal behöver inte anstränga sig speciellt mycket för att förstöra för flertalet. Om 1 av 15 män beter sig rutinmässigt illa sexuellt, och en svensk heterosexuell kvinna i genomsnitt har 4-5 sexualpartners under sitt liv, så kommer risken vara stor att hon vid något tillfälle ligger med elakingen. Om hon tillhör gruppen mycket sexuellt aktiva ökar risken kraftigt. Om elakingen också tillhör den gruppen så hinner han utsätta många.

Så att många drabbas är inget bevis för att samhället i stort, eller män i allmänhet, domineras av destruktiva normer runt sex. Vill man finna orsaken till det destruktiva beteendet måste man alltså undersöka den destruktive specifikt, undersöka avvikaren och normbrytaren, och ställa sig fråga vad det är i hans sexuella normbildning som gått snett i jämförelse med den positiva normbildningen hos majoriteten.

Däremot är de allmänna normerna runt sexualitet förstås fortfarande intressanta! Om nu inte alla män är förövare, varför är så många förövare män? Här finns ju ett tänkbart svar, som också håller för kritisk granskning, att det endast den som är aktiv och handlingsorienterad i ett sexuellt samspel som utsätter sig för risken att utföra en handling som inte uppskattas av den andra. Och då kan man undersöka och kritiskt granska den normen som säger att män har lust, ska utforska och ta initiativet, medan kvinnor ska släppa till eller säga nej i lagom mängd.

Men det är ju inte en specifikt "manlig norm" som behöver diskuteras "män emellan", utan rör heterosexuellt samspel och är därmed en fråga om könsöverskridande spelregler. Ja, det behövs diskussion och större öppenhet om lust och om sexuella praktiker. Men kan den som påstår att just män i allmänhet och mäns sexuella normer utgör ett särskilt problem som behöver lösas i samtal man-to-man, vara så väldigt vänlig att visa exakt vilka delar i den specifikt manliga sexuella normen som är så problematisk och en sådan rotorsak till eländet i sängen?

Evidens...

För det första menar jag att det är superviktigt att politik, så långt det alls är möjligt, ska vara evidensbaserad. För att ett problem ska erkännas som ett problem behövs det inte mycket till evidens. Det räcker med evidens att en enda individ kommer i kläm, så har vi ett politiskt problem.

Men för att vi ska kunna förorda en politisk lösning på problemet får vi inte slarva med analysarbetet. Den politiska lösningen måste till att börja med vara effektiv, alltså faktiskt avhjälpa problemet. Sedan får den inte medföra att andra människor kommer i kläm, för då är det ju ingen lösning. Bägge dessa villkor kräver att man formulerar problemet på ett falsifierbart sätt, och inte sällan att man kan genomföra stringenta kvantitativa mätningar före och efter: dels för att belägga problemformuleringshypotesen, och dels för att säkerställa att den politiska reformen faktiskt varit effektiv.

Effekterna av att inte vara evidensbaserad är inte vackra. Man ger fördomar utrymme i politiken istället för att motverka dem. Känsloargument får styra, vilket ju alltid leder till förtryck, och man lägger energi på åtgärder som passar en viss världsuppfattning utan att först ha dubbelkollat om världsuppfattningen rimmar med verkligheten eller ej. Har man tur blir effekten trots detta god, sannolikt blir den dock verkningslös, och i värsta fall förvärrar åtgärden problemet.

Frånvaron av evidens är naturligtvis ett stort problem. Att våldtäktsanmälningarna har ökat, är det något gott eller något ont? Om det beror på att fler fall av övergrepp anmäls och utreds (att mörkertalet - frånvaron av evidens - minskar) är det något positivt. Men det kan vi inte veta med säkerhet, eftersom mörkertalet är just mörkt.

Men frånvaron av evidens blir ju inte ett problem bara för att man vill vara evidensbaserad. Frånvaron av evidens är ju ett lika stort problem, eller större, när man aktivt struntar i evidensen. I det första fallet problematiserar man åtminstone mörkertalen och räknar med en osäkerhetsfaktor. I det andra fallet ger man upp och säger att eftersom evidens inte går att finna för allt, så är den evidensbaserade ansatsen i grunden osäker och därmed fel.

Och nej, något tredje förhållningssätt mellan dessa finns inte. Antingen är du evidensbaserad och försöker att minimera godtycket (även om du inser att det med nödvändighet kommer att finnas ett visst mått av det), eller så ignorerar du tillgängligt evidens och upphöjer därmed godtycket till norm. Ditt eget godtycke.

onsdagen den 23:e mars 2011

Evidens, normer och manlig sexualitet

Det var ett kul och lärorikt samtal på Twitter jag hade igår, med signaturen @i_are_lisa, om normer, sexualitet, att mäns sexualitet sällan diskuteras, osv osv. Och lärorikt, eftersom våra ingångar skiljer sig så kraftigt åt.

Jag hoppas att jag svarade på Lisas invändningar så att det åtminstone framgick vad jag tyckte och varför, och jag fick en någorlunda bild av vad hon tyckte. Jag saknar fortfarande svar på vissa invändningar mot hennes resonemang som jag reste, men dessa kanske framkommer med tiden.

Bakgrunden är reaktioner på den text som Svante Tidholm skrev på svtdebatt.se: "Många män bangar inte för lite knulla om det är billigt". I texten dyker ännu en gång konstruktionen "den vanlige svenske mannen" upp, denna märkliga varelse som i texter av det här slaget lyckas med konststycket att vara precis vem som helst av oss och hur vanlig som helst, samtidigt som han utövar en massa normbrytande aktiviteter - t ex sexköp - vars främsta kännetecken är att de inte är speciellt vanliga alls.

Det finns mycket att säga om den motsägelsen, men eftersom Ivar Arpi redan gjort det så låter jag det vara. Svante Tidholms text mynnar hur som helst ut i konklusionen att män bör tala mer om sex, och det stämmer ju i högsta grad, och är något som i_are_lisa och jag är helt eniga om.

Tills vi berörde frågan om varför sådana samtal behöver hållas. Är det för att det finns allvarliga fel i "den manliga normen" rörande sexualiteten, fel som leder fram till sexköp och övergrepp? Eller är det för att ett sådant samtal skulle tydliggöra majoritetens goda normer för den normbrytande minoriteten?

När vi kom in på den frågan visade det sig att vi hade radikalt olika uppfattningar på ett metapolitiskt plan. Vilka metoder är giltiga för att skaffa oss sann kunskap om rådande normer? Vilken plats har empiri när man gör politisk analys, och inte minst viktigt: vilken plats har frånvaron av empiri (t ex mörkertal)?

Eftersom de olika svaren på de frågorna kan få två människor, som ju i grunden delar samma politiska dröm om alla människors lika rätt att slippa övergrepp och skeva förväntningar, att förorda helt motsatta synsätt i problemanalys och lösningsansats, så tycker jag att det är viktiga frågor. Här följer några av mina tankar.

Jag har delat upp dem i tre blogginlägg så att det inte ska bli så förpillat långt.

Mödradödligheten och världskapitalismen

Bloggade förra året om Bangladesh. Bakgrunden var en artikel där Ylva Jonsson Strömberg på Action Aid antydde att H&M och andra klädföretag bar skulden till att många människor i Bangladesh dör i barnsäng.

Kom och tänka på den artikeln när jag läste detta på RFSU:s hemsida: Det går att minska mödradödligheten


Mödradödligheten minskar med rätt insatser och politiska prioriteringar. Det visar en ny forskningsstudie som gjorts i Bangladesh. RFSU samarbetar med flera organisationer i landet där mödradödligheten de senaste nio åren sjunkit med 40 procent.


Hur? Artikeln nämner några konkreta faktorer: Ökad frihet att få information om preventivmedel. Ökad möjlighet att köpa preventivmedel. Ökad tillgång till modern medicinsk teknik och specialister. Ökad utbildning, särskilt av flickor.

Och i botten förstås det ekonomiska uppsving som möjliggjort allt detta:


Förbättrade socio-ekonomiska omständigheter i landet gör det lättare för kvinnor att få tillgång till mödrahälsovård rent praktiskt. Att fattigdomen minskar innebär att fler har råd att betala för vård och mediciner. Dessutom finns nu också bättre vägar vilket gör att fler kvinnor kan ta sig till hälsoklinikerna i tid vid förlossning.


Och vad är då skälet till det ekonomiska uppsvinget? Enligt Wikipedia beror det på ökad industrialisering, minskat beroende av jordbruk, att multinationella företag investerat i landet, och inte minst att en jobbsektor skapats för kvinnor i textil- och konfektionsindustrin.

Nej, allt är inte rosor i Bangladesh. Men man är på rätt väg, och låt oss då sammanfatta orsakerna:

Frihet för kvinnor att sälja sin arbetskraft mot pengar, till ett konkurrenskraftigt pris på världsmarknaden vilket lockar till sig utländska företag, som samtidigt ger kvinnorna betydligt mer pengar för arbetsinsatsen än den tidigare självhushållningen.

Frihet för multinationella företag att investera i landet, vilket uppgraderar hela landets infrastruktur, och skapar en industrisektor som får både män och kvinnor att slippa självhushållningens plåga.

Frihet för folk att utbilda sig själva och andra, frihet att sprida information och att ta del av informationen.

Öppenhet för teknisk utveckling och att kunna och våga prova nytt. Inte minst när det gäller mödravård och att bryta med äldre tabun kring fortplantning.

Förstår ni nu varför jag är liberal och för världsmarknaden och kapitalismen? Kan ni se hur just friheter, inklusive (men inte enbart) ekonomiska friheter, räddar livet på folk? Hur mödradödligheten har minskat med 40% i Bangladesh? Hur politiska reformer först och främst kräver ekonomiska möjligheter, och hur ekonomiska möjligheter skapas genom ekonomisk frihet för företag?

Ekonomi och liberalism är en fråga om liv och död.

onsdagen den 9:e mars 2011

Kinabubblan och energikrisen

Läser om vad jag skrev för ganska precis ett år sedan, om Kina:


Det byggs överallt. Men priserna på byggande tillåts i princip inte öka. Så man ser överallt spår av knasiga resursallokeringar. Mängder med personer som står overksamma på ett bygge, eftersom det finns folk men inte stål. Mängder med folk som jobbar för hand. Det är som om man inte förstått själva idén med att låta pris fluktuera beroende på tillgång och efterfrågan: att resurser på ett smidigt sätt hamnar där de gör bäst nytta. Att man får en omedelbar feedback på kostnaderna. Istället styrs väldigt mycket av dekret, och spåren efter alla planeringsmissar är oräknerliga.


Tomma, halvfärdiga, stora nybyggen där det inte pågår någon verksamhet. Det var ett bestående intryck från bussturerna i och runt Peking. Planekonomiska spöken. Till exempel ett modernt kontorskomplex, där endast ett av våningsplanen hade ett IT-bolag inhyst. Varför var inte resten uthyrt? Jo, komplexet var byggt på inrådan av den lokala regeringen, som i sin nåd och godhet mer eller mindre skänkte kontorsplatsen till (just) detta IT-bolag.

Alla de resurser som gått åt för att skapa detta lyxiga men ödsliga tomrum. Var i ekonomin hade dessa resurser gjort bättre nytta? I en frivillig ekonomi slussas resurser dit där alla inblandade känner att de får ut någonting som är större än den insats (arbets- eller kontant) de lägger. Precis som medborgarna i en demokrati ger återkoppling åt lagstiftarna och hindrar dem från att begå alltför stora dumheter, så ger människorna i en frivillig ekonomi omedelbar (och ännu tydligare) återkoppling: vilka projekt är livskraftiga på riktigt?

Denna återkopplingsmekanism slår man sönder i en kommandoekonomi. Man kopplar ur det viktigaste styrmedlet som finns för att hindra felsatsningar från att gå för långt, den mest effektiva regleringen av kapitalismen i hela världen: vanliga människors fria val att styra över sin egen tid och sina tillgångar. Återkopplingsmekanismen som gör att kapitalisterna tvingas att möta folks faktiska behov, om kapitalisterna alls vill tjäna några pengar.

Det finns en illusion i varje kommandoekonomi: illusionen av kontroll, när man har mandatet att diktera fram både arbetskraft och material till vissa specifika projekt, projekt som man själv gillar, projekt där man inte tror sig behöva ta ekonomiska hänsyn.

Men de ekonomiska sambanden upphör ju inte att gälla bara för att man tar kommandot. Sakers värde beror fortfarande på hur efterlängtade de är och på hur svåra de är att få tag i. Om du förbjuder folk att med sin fria prissättning kommunicera vad de tycker att saker är värda, så får du den signalen alldeles för sent.

Och när det gäller stora resurskrävande investeringar, så är den här frånvaron av kontroll helt förödande. Tänk på alla de sammanlagda arbetstimmar som ligger bakom ett kontorskomplex. Alla de kilowattimmar energi som gått åt. Om dessa timmar inte ger god utväxling (till exempel rejält med hyresintäkter för att huset faktiskt var efterlängtat av alla de som letar kontorsplats), så är ju hela bygget bara spill. Skräp. Muda. Överproduktion.

För tänk vad dessa resurser hade kunnat göra i en annan del av ekonomin istället. Till exempel avhjälpt fattigdomen.

Om prissignalerna tillåts gå fram och vara synliga för alla, så sker ingen överproduktion. Priset på kontorsplatser faller, och inga investeringar i nya kontorskomplex görs förrän efterfrågan så småningom blir så stark så att priserna stiger.

Men om prissignalerna inte går fram, så kan det hända att folk tror att värdet på dessa kontorskomplex, eller för den delen bostäder, är fortsatt höga. Då uppstår en bubbla, att folk förväntar sig ett högre värde än vad saken faktiskt är värd. Och bubblan måste spricka, ju förr desto bättre, genom att priserna talar om för folk vad saker och ting egentligen är värda.

Det är alltid någon ekonomisk realitet som spräcker bubblan. Någon för värdestegringen efterfrågad och viktig resurs som man inte utan vidare kan öka tillgången på. I dagsläget är det bl a oljan. Där verkar vi ha nått produktionsmaximum. Om tillgången på olja dessutom sjunker något, till exempel till följd av att folk i Nordafrika och Mellanöstern börjar tröttna på sina despoter, så kan inte ens en kommandoekonomi upprätthålla illusionen av större värden än vad som finns.

Då spricker bubblan. Och det tillsammans med skuldkrisen och lånebubblorna i USA och Europa kan bli en jobbig resa. Riktigt jobbig.

Vad krävs för att möta det här då? Tricket, som vanligt i en bytesekonomi, är att erbjuda folk det de vill ha, till ett pris som de är villiga att betala även när de inte har gott om pengar eller billiga krediter. Vad kan du utföra? Vad kan du sälja? Vad gör andra människor rika? Den stilla och stabila lågkonjunkturen är ekonomins normaltillstånd. Det som fungerar att sälja i lågkonjunkturer kan du alltid leva av, så länge som du kan producera det.

Och för att förhindra bubblorna: slå inte sönder prismekanismerna. Låt räntorna bli vad de blir när bankerna själva tvingas bära risken för sin egen utlåning. Låt bostadskostnaderna bli vad de blir, Låt lönerna och andra priser landa där de landar, när köpare och säljare möts. Blir det olyckliga utfall där folk riskerar att fara illa, så låt oss lösa det. Med till exempel gemensam finansiering av trygghetssystem.

Men låt oss sluta bedra oss själva i tron att vi kan styra värdet på varken pengar, hus eller arbete.

onsdagen den 2:e mars 2011

Sannare självbild

Despoterna i Afrika har inte hållits under armarna av cynisk utrikespolitik från USA enbart. Även välvilligt svenskt bistånd och utrikespolitik har stött och gynnat förtryckare. En politik i allt väsentligt utformad av socialdemokratin.

Carina Hägg, ansvarig för Socialdemokraternas Afrikapolitik, slår dock ifrån sig:


Vi socialdemokrater har sedan flera år varit starkt engagerade i kampen för demokratiska fri- och rättigheter i Afrika. Jag är personligen starkt engagerad i kampen för frihet för den etiopiska oppositionsledaren Birtukan Mideksa och för Dawit Isaaks frigivande.


Ett försvar som helt missar målet med kritiken. För det är ingen som misstror Carina Häggs eller Urban Ahltins, eller någon annans välvilja. Kritiken går helt och hållet ut på att välviljan är missriktad.

När man t ex utser Afrikanska Unionen som motpart i "dialogen med Afrika", så ger man despoterna tolkningsföreträde.

När man låter bistånd gå genom regeringskanaler, inte sällan regeringar som gripit makten med våld, så stödjer man de regeringarna på folkets bekostnad. Diktatorn kan då först slå sönder folkets egen infrastruktur, för att sedan med biståndets hjälp skaffa sig monopol på distributionen av förnödenheter. Ett enkelt sätt att kväsa de uppror som annars borde bli följden av att ha slagit sönder ett land.

Ett folk som utan regeringens hjälp kan försörja sig självt är inte ett folk man kan kontrollera utan vidare. Men om större delen av BNP omsätts i statsapparaten blir folket statens tjänare istället för tvärtom. Och bistånd till regeringar hjälper till att upprätthålla och förstärka den maktobalansen. Oavsett vilka föreningar Carina Hägg engagerar sig i.

Carina Hägg säger: "Men är det inte genom kontakter vi kan påverka - handel, bistånd, utbyte och möten"

Saken är den att utbyten, som till exempel handel, mellan människor stärker medborgarna i diktaturer på diktatorns bekostnad. Medan bistånd och stöd till ledarna gör det omvända. Man måste hålla i minnet att i dessa länder är folket och ledarna varandras fiender med motstridiga intressen.

Carina Hägg säger: "Socialdemokrater har i flera år talat om den välståndsklyfta som finns mellan det europeiska välståndet och fattigdomen i Nordafrika. "

Ja, och fattigdomen i Afrika beror på det inhemska förtrycket. Även om historiska övergrepp från kolonialmakterna initierat fattigdomen och förtrycket, så är det de inhemska förtryckarna som vidmakthåller det.

Carina Hägg säger: "Bengt Nilsson tycks mena att det ligger ett motsatsförhållande mellan samarbete genom organ som Afrikanska unionen, AU, och stöd till demokratiska gräsrotsrörelser."

På det måste man svara ja. AU innehåller både goda och onda krafter. Att ta avstånd från AU samtidigt som man selektivt närmar sig de ledare som faktiskt behandlar folket vettigt, det stärker demokratin och försvagar förtrycket. Hur hade vi i Europa tagit det om USA sökt en enad europeisk röst att tala med under Andra Världskriget? Samarbetat med Hitler? Eller om EU inkluderat Spanien, DDR, Grekland, och Portugal, under den tid då de var diktaturer?

Bland oss själva eller våra närmaste vänner och grannar vill vi inte se en sådan relativisering. Människorna på den afrikanska kontinenten är lika mycket människor och vänner och grannar. Förtryck är lika illa överallt.

Därför måste det europeiska stödet till förtryckarna bort. Även det välvilliga stödet! Vi kan inte bedöma politik efter dess goda avsikt. Vi måste undersöka det faktiska utfallet. Och då måste man nyktert skärskåda sådant som bistånd, AU, EU, FN osv. Och utrikespolitiska program för Afrika. Även om dess tillskyndare inte är vana vid att en godhjärtad avsikt granskas kritiskt.

[TILLÄGG] Och bara för att jag röstade på Allianspartiet Centern så betyder inte det att jag gillar utrikespolitiken som förs nu. Den är självgod och pompös, men undfallande när det gäller.

tisdagen den 1:e mars 2011

Räntefaran uppmärksammas

Skönt att faran med konstgjort billiga pengar uppmärksammas alltmer. Som till exempel här: Den tysta kraschen

När jag skriver detta förbereds en frågestund i Riksdagen om just det här ämnet. Vad säger finansministern? Men jag är rädd att varken regering eller opposition kommer att dra rätt politiska slutsatser av det här.

UPPDATERING: Kompletterar med ett citat från mig själv. Tanken att man får fart på ekonomin genom att öka utbudet av lättköpta pengar är feltänkt:


Man får inte fart på ekonomin genom att gödsla med konstgjorda pengar.

Ekonomin tar fart om man producerar nyttigheter som folk vill ha även när de inte har lättköpta pengar i näven. När man producerar sånt som folk efterfrågar även i en lågkonjunktur.


Eller september 2009, november 2009.