måndagen den 27:e september 2010

FRA i USA

Lagförslag som ska tvinga internetoperatörer att erbjuda avlyssning, även av krypto, på gång. I USA. Store tid.

De amerikanska börserna stiger inte

Nej, de amerikanska börserna, de som handlas med dollar, stiger faktiskt inte, på så sätt att värdet av de amerikanska företagen ökar.

Vad som händer är att dollarn faller. Den gigantiska skuldsättning som de amerikanska "stimulans"-paketen krävt måste betalas tillbaks. Antingen genom besparingar och ökad produktivitet (helst), eller genom att alla människor (=marknaden) förstår att pengarna inte är lika mycket värda längre, när centralbanken lånar ut dem lättvindigt och ökar tillgången på dem, samtidigt som det reella värdet av tillgångar och produktion inte ökat. Intflation. Precis enligt regelboken.

Precis vad man kunde förutse. I USA:s fall ett såpass gigantiskt underskott att man redan för ett år sedan kunde förutse en kommande hyperinflation.

Pengar är ett meddelande om ett reellt värde. Om centralbanken pytsar ut fler meddelanden, samtidigt som det reella värdet (det som folk upplever) inte ökar, då devalveras varje meddelande. Folk kräver fler meddelanden för att tycka att det motsvarar samma reella värde som tidigare. I takt med att de förstår att meddelandena blivit fler i förhållande till värdena.

Nu syns detta, som Cornucopia visar, i hur dollarn värderas mot andra valutor (sjunker), i hur dollarn värderas gentemot guldet (guldpriset i dollar stiger mer än guldpriset i kronor), och i hur dollarn värderas gentemot företag (börsen "stiger", dvs fler dollar krävs för att köpa en del i ett företag).

Denna torra marknadsnotering är i högsta grad en frihetsfråga. Genomdrivandet av den gigantiska skuldsättningen i USA handlar om att skuldsätta ett helt folk. Att trycka upp nya pengar handlar om att underminera värdet av det som vanliga människor använder som betalningsmedel mellan sig. Att tvinga dem att sälja sig lite för billigt. Tvinga? Ja, enligt lag kan du inte vägra att låta folk reglera en skuld hos dig med hjälp av ett lagligt betalningsmedel.

Folket blir vilselett av detta makroekonomiska fifflande.

UPPDATERING: Läs Rothbard om hur valuta fungerar respektive inte fungerar.

lördagen den 25:e september 2010

Upp till kamp emot kvalen

Liberala Partiet är färdiga med sin valanalys. Där finns en intressant poäng, angående den plötsliga vurmen för SD i den svenska väljarkåren:


För det andra är vi inte särskilt förvånade över att människor accepterar denna typ av argument, som bygger på att man spelar ut olika grupper i samhället mot varandra, då detta är praxis i svensk politik. Den enda skillnaden är att övriga partier istället försöker spela ut andra grupper mot varandra, så som män mot kvinnor, rika mot fattiga, kärnfamiljen mot homosexuella.


Att ställa klass mot klass och grupp mot grupp är väldigt vanligt i det svenska politiska samtalet. SD ställer bara upp ännu en motsättning, men denna gång en motsättning som inte varit riktigt salongsfähig: den mellan det icke-svenska och det svenska.

Vad som händer när man presenterar verkligheten som en ständigt pågående intressekonflikt är att man förstärker myten om nollsummesamhället: det som de rika tjänar har de fattiga förlorat, det muslimska tar över på det svenskas bekostnad, männen stjäl utrymmet från kvinnorna osv.

Men inget av dessa konfliktbeskrivningar skildrar några begränsade resurser. Rikedom är frukten av nyskapade resurser, och om jag kommer på ett bättre sätt att skapa resurser på så har jag inte hindrat dig att också komma på ett bättre sätt att skapa resuser på. Utrymmet för antalet ideer i ett samhälle är oändligt, så närvaron av nya kulturella influenser tränger inte ut några gamla, om inte folk av fri vilja ger upp dem.

Däremot finns det en sann motsättning, ett sant kval: mängden egenmakt du förfogar över kan berövas dig av övermakten, eller tas tillbaka därifrån. Du har antingen makt att bestämma vad du vill försöka arbeta med, eller så blir du tilldelad en arbetsplats. Du har antingen makt att bestämma vad du vill göra med de pengar du tjänar, eller så har du inte det.

Eller så berövas vi delar av vår makt över oss själva, som t ex att vi berövas makten över en del av våra egna pengar.

Egenmakten är, till skillnad från rikedomen eller utrymmet för ideer, ett nollsummespel. Alltså är den liberala motsättningen mellan individens rätt till sig själv kontra övermaktens (t ex kollektivets) rätt till individen, en sann konflikt. Den makt överheten tar sig över dig är en makt du inte längre har över ditt eget liv.

Vem ska man ha som motståndare? hörde jag en vän fråga. Vänstern har de rika, SD har invandrarna, och hela etablissemanget har SD som sina fiender och hatobjekt.

Mitt förslag är att utnämna egenmaktens fiender, varhelst de uppträder, till sina främsta politiska motståndare. För kampen mellan överhet och individ är ju en verklig kamp, till skillnad från de övriga nämnda.

Kampen om tiden

Michael Endes bok "Momo och kampen om tiden" är en fantastisk bok. Den beskriver hur stress och ett fåfängt jagande efter mer får oss att glömma mänskliga värden. Får oss att sluta se varandra. "Försöker du spara tid", är bokens budskap, "så vinner du ändå ingen tid."

Och det är sant. Men däremot undanhåller den för oss en annan historia, som är precis lika sann. Idealet i boken är gatsoparen Beppo, som tar sig tid att fundera medan han långsamt sopar gatan ren. Inget jagande efter högre produktivitet.

Men i den bistra verkligheten, utanför bokens pärmar, mår vi inte väl i ett samhälle som inte prioriterar produktiviteten. För det är med hjälp av vår höga produktivitet som vi räddar barn till livet. Som vi botar sjuka. Accepterar höga kostnader för utbildning, utan att vara säkra på att det leder till att folk får bättre betalda jobb. Försörjer en växande skara pensionärer och betalar deras ATP.

Det finns länder där gatorna sopas långsamt av människor som har tid att fundera för sin egen skull. Det har de, för att deras tid och tankemöda inte efterfrågas till någonting annat. Något som är värdefullt för betydligt fler personer än de själva.

I de länderna räddas inte svårt sjuka barn, där dör folk av triviala orsaker, där saknar folk utbildning, och någon allmän tjänstepension står definitivt inte på dagordningen (annat än möjligen för höga regeringstjänstemän).

Exotiserandet av låg produktivitet blir därmed också ett exotiserande av fattigdomen.

Kronan står stark?

Att kronan står "stark" gentemot euron, betyder framförallt att euron är svag.

Varför är det så? Naturligtvis eftersom Sverige inte sprang med i dårskapen för något år sedan där både USA och euroländerna drog igång massiva "stimulans"-paket. Vilket även denna gång resulterat i försvagad, inte förstärkt, ekonomi.

Utgiftstak, budgetbalans, försiktighet, det skapar en stark ekonomi. Vilket behövs för att vi ska ha råd att betala våra stora omfördelande skatter.

tisdagen den 21:e september 2010

Så långt räckte vuvuzelorna i demokratins tjänst

Dagens Konflikt deklarerar stolt att vuvuzelorna och annat hallaballo minsann inte är ett hot mot demokratin när de används för att stoppa rasisternas politiska möten:


Är antirasismen inte längre en demokratisk självklarhet? Är vi till och med de nya antidemokraterna?


Resonemanget utnyttjar en dubbelhet i språket: termen "demokratisk" kan syfta både på att ha ett folkstyre, och på de mekanismer som krävs för att folkstyret ska kunna upprätthållas.

I den andra meningen är demokratin självklart antirasistisk. Alla människor ingår i gruppen "folk". Man kan inte göra undantag eller avsteg baserat på var man är född och uppvuxen, eller på vilka värdepaket man har med sig hemifrån. Antirasism är nödvändigt för att folkstyret ska kunna upprätthållas.

Men i den första meningen ska rasismen, eller någon annan antidemokratisk rörelse, definitivt inte uteslutas från det demokratiska samtalet. För det är ingen demokrati om den inte öppnar för möjligheten att på fredlig väg avskaffa sig själv. Ska det vara folkstyre måste folket kunna driva vilka åsikter som helst, och inte på förhand utesluta vissa tankegångar eftersom de är odemokratiska.

Detta vet ju den demokratiska socialismen om, och omhuldar, eftersom den själv många gånger propagerar för att använda demokratiska institutioner, t ex majoritetsbeslut, för att upphäva viktiga demokratiska principer, som t ex yttrandefrihet eller äganderätt.

Sedan kan man betrakta det rent pragmatiskt: det går inte att genom tvång (och bråkigt störande av politiska möten är tvång) döda en tankegång. Med våld och hot om våld kan du göra den personliga kostnaden hög för den som vill omfatta en obekväm åsikt, men åsikten rår du inte på. Den kan snarare spridas och stärkas genom martyrskapet som hotet väcker.

Åsikter rår du på genom att lansera en bättre idé. Om man i kampen mot rasismen inte har någon bättre idé, inte något bättre att säga än "tuuuuuuuuut" eller "buuuuuuu", så säger man implicit: "Du har rätt i sak, mina argument har tagit slut". Det är att ge rasismen sitt stöd.

Ytterligare en tanke som väcks av att läsa Dagens Konflikts rättfärdigande av politiskt våld, är att historien (som artikeln refererar till) inte inspirerar, utan snarare förskräcker. Dagens Konflikt säger:


Faktum är att försöken att hindra rasistiska möten har en lång tradition inom de demokratiska folkrörelserna runt om i hela världen. Här har slagord som det spanska ”¡No passaran!” (dom skall inte få passera) alltid lyfts fram när högerextrema rörelser varit på frammarsch.


Nå om detta ska ses som ett argument för, betänk då att folken i just spansktalande länder varit notoriskt dåliga på att hålla fascisterna stången. I Spanien likväl som i Latinamerika kom fascisterna till makten. Det kanske är dags att söka sig en kampmetod som fungerar istället? Som t ex sansad debatt i en liberal demokrati?

Just bristen på liberala demokratiska alternativ har varit påfallande då folken förlorat kampen. I Spanien där kampen stod mellan socialister och Franco. I Latinamerika då alternativet till Chiles Pinochet var det ekonomiska och demokratiska moraset under Allende. Eller i Weimarrepubliken med sin svaga grundlag som möjliggjorde Hitlers maktövertagande.

Även kommunisterna i Weimar motarbetade ett starkare konstitutionellt skydd för demokratin. Förstås, eftersom ett konstitutionellt skydd för demokratiska individuella rättigheter utgör ett hinder för de inskränkningar i den enskildes egenmakt som är nödvändiga för revolutionen.

Så även om kommunisterna var tappra som handgripligen tog striden mot nazisterna i Tyskland under 30-talet, så agerade de för det första inte för att upprätthålla individens fri- och rättigheter, och för de andra så var det inte en kampmetod som fungerade.

Att man som kommunist är antirasist är måhända ett demokratiskt pluspoäng i jämförelse. Men om ens slutmål ändå är ett lika totalitärt välde som det man krigar emot, vad är vinsten? Och om man inte förmår föra en lyckad kamp, vad har man då att berömma sig av?

Viljan att tysta andra politiska åsikter än den egna är lika ond och odemokratisk som rasismen. Det finns fler sätt att kränka människor på än genom att döma dem efter deras ursprung. Så exakt vad vann ni genom att tuta sönder några Sverigedemokratiska möten?

5,7 procent. Det var vad ni vann.

Lästips från Mymlan

Mymlan tipsar om lite att läsa, om man på allvar vill bemöta SD:s framfart i svensk politik.

Jag kan också tipsa om att läsa och kommentera på SD-sympatisörers bloggar. Inte "kommentera" som i att vråla "nassesvin"; utan genom att visa på luckorna i SD:s resonemang. I synnerhet de två vidöppna hålen "vad är svenskhet?" och "vad ska man göra med de som inte våldtar och förstör?" tycker jag är väl värda att utforska.

måndagen den 20:e september 2010

Andra bloggare om valet

Jag tycker att Johan Norberg sammanfattar det hela väldigt bra.

Om Sverigedemokraternas egenskap att samla det värsta från olika politiska traditioner (min kursivering):


This is an ugly, racist party that has done everything it can to hide its roots in the last few years and behave like a normal party, but it is still a rejection of everything that is different that motivates them, often in a nasty, aggressive way. And even according to their own description they are like Social Democrats when it comes to the welfare state, conservatives in social issues and nationalists when it comes to globalisation and immigration. As such, they are the opposite of everything classical liberals stand for, and it is a sad day indeed, that we have racists in parliament.


Om den havererade migrationspolitiken och dess självklara koppling till en dysfunktionell arbetsmarknad:


Their result is also living proof that our integration policies have failed. The politicians who refuse to reform the labour market regulations that keep immigrants out of work have a responsibility for these consequences.


Men också om de gröna som tänkbar samarbetspartner:


The Greens are pretty good on many economic and social issues, and my wish is that they support the government in return for influence on social issues and privacy, some high-speed trains and switching taxes from income and capital to petrol and pollution.


Här håller jag med till fullo. När det gäller rätten att själv välja livsstil och rätt till personlig integritet gentemot statsmakten, två områden där Alliansen har misslyckats, står MP starka.

MP inser dessutom hur en skatteväxling där skattebasen skiftar bort från skatt på arbete och kapital, till skatt på miljöförstörande verksamhet, är en framkomlig väg. Skatter har man på destruktiva saker man vill förhindra, t ex rökning, supande, och nedsmutsning. Inte på arbete och investeringar, på företagande och handel.

Cornucopia gissar dock att Centern i ett samarbete med MP skulle berövas frågeställningar:


Och med (mp) i regeringen ser jag slutet på (c) som alliansens gröna röst och partiet kommer därmed sakna profilfrågor.


Men arbetsmarknaden och företagandet är fortfarande stora olösta problemområden i det svenska samhället. Och det finns en stark koppling mellan arbets- och entreprenörsmarknaden och jämställdhet, miljö, och migration. Den koppplingen är det inte så många som gör än, och där har Centern en viktig pedagogisk uppgift.

söndagen den 19:e september 2010

Nej, varför ska en minister sköta kärnkraften?

Maria Wetterstrand vill inte låta sig raggas upp för en ministerpost inom Alliansen. Trots att hon sakpolitiskt står närmare Alliansen i många frågor än vad hon står Vänsterpartiet. Till exempel förstår hon hur höga skatter stänger ute folk från både miljövänlig produktion och tjänster.

"Ska jag sitta som miljöminister och administrera byggandet av tio nya kärnkraftverk?" frågar hon i dagens Metro.

Men det behöver hon inte. Istället för att låsa upp sig politiskt för en eller annan teknisk lösning, kan man binda upp sig för teknikneutrala politiska principer om låga utsläpp, hög säkerhet, och att varje energislag ska bära sina egna kostnader, inklusive risken.

Det garanterar det mest miljövänliga alternativet, oavsett hur tekniken vid en viss tidpunkt ser ut.

Recept för att ta udden av SD

...som ju verkar ta plats i Sveriges Riksdag:

Formulera en egen fungerande och trovärdig vision för hur ut- och invandring ska fungera i Sverige. Glöm inte att den visionen med nödvändighet måste inkludera en fungerande och trovärdig vision för hur arbetsmarknad och entreprenörskap ska fungera i Sverige. Dessa två hänger ju nämligen intimt samman.

I morgon spottar vi i nävarna och gläds över att 94,2 procent av svenskarna inte röstade på SD.

lördagen den 18:e september 2010

Intet nytt under sjukförsäkringsparaplyet

Via Erik Svansbo hittar jag ytterligare bevis för att det sannerligen inte var bättre förr (t ex 2005): Cancersjuk kvinna som tog livet av sig efter indragen sjukpenning, och Ulla Hoffmanns (V) fråga i riksdagen till Hans Karlsson (S):


Jag har fått vetskap om att Försäkringskassan i ett par fall tvingar svårt cancersjuka att arbetspröva vilket kan innebära att en svårt cancersjuk med kundkontakter kan tvingas att möta kunderna i sitt svårt sjuka tillstånd. När riksdagen ställde sig bakom målet om halvering av sjuktalen avsåg man med största sannolikhet inte att Försäkringskassan skulle tvinga svårt cancersjuka att arbetspröva för att inte bli utförsäkrade.


Sjukförsäkringssystemet behöver ytterligare reformeras, och i synnerhet behöver Försäkringskassan synas noga. Men en återgång till hur det var tidigare är inte lösningen.

(Uppdatering: också Hanna Wagenius skriver om detta)

Högerspökhistorien

Mera högerspökerier: I Aftonbladet recenserar Lars Linder både "Högerns svarta bok" och "Bokslut Reinfeldt" och konstaterar att det är två böcker med två olika agendor, som bägge illustrerar vänsterns problem att formulera en trovärdig väg framåt.

Högerns svarta bok är ett försök att föra fram i ljuset "högerns" tvivelaktiga demokratisyn. Lars Linder skriver:


Det går – sådär. Mycket i historieskrivningen har onekligen fog för sig och några av bidragen är läsvärda, men krutet räcker inte så långt. Fullt så svart är trots allt inte den moderna högerns historia och de flesta av bidragen tvingas därför nöja sig med att i mer eller mindre uppskruvat tonläge ventilera alldeles vanliga politiska frågor: skolan, biståndet, kulturpolitiken. Resultatet blir till sist ungefär lika splittrat som valrörelsen.


Och det är ju inte så konstigt. Den höger som är antidemokratisk och rasistisk, och den höger som är liberal, demokrativänlig, och öppen för globalisering, är ju inte samma höger! Att Chiles militärdiktatur efter ett par år vid makten anammade vissa ekonomiska idéer från liberala tänkare betyder ju inte att liberaler stödjer militärdiktaturer.

Linder skriver vidare:


Men ju mer jag läser, desto säkrare blir jag också på att vänsterns svårigheter inte ligger i högerns dolska illvilja, utan i egna svagheter. Jag fastnar för två bidrag som båda pekar bort från valets givna dagordning. I det ena beskriver Mikael Nyberg hur världsekonomins aktörer formar – begränsar – villkoren för det vi kallar politik: allt rikare storföretag skapar allt hårdare konkurrens mellan arbetare och länder som får slåss på världens botten.

It’s the economy, stupid!

I det andra sätter Aron Etzler fingret rakt på just det jag misstänker är förklaringen till socialdemokratins otydlighet. Under en konferens med representanter för skilda partier om framtidens vård finner han nämligen att höger och vänster, när tv-kamerorna inte är på, i själva verket är rörande överens: gemensamt finansierad vård är något vi absolut inte har råd med. Morgondagens välfärd måste lösas på annat sätt.

Men hur? Den blå sidan har en glasklar idé. Privatisering. Den röda sidan vill – lite av varje. Egentligen överge det uppsprickande folkhemmet men ändå låtsas bo kvar i det. Liksom.


Linder sammanfattar här flera av vänsterns svagheter, som de verkligen behöver göra något åt om de ska kunna formulera en trovärdig och eftersträvansvärd vision för hur man bygger ett samhälle:

För det första: kriget mot verkligheten är alltid dömt att förloras. Så länge man tror att det är världsekonomins aktörer som aktivt begränsar politikens villkor, så är man dömd att sätta sitt hopp till lösningar som av rent matematiska skäl inte har någon som helst chans att fungera.

Ekonomin kan inte styras. Den är i varje stund beroende av alla människors samlade förmåga att genom dådkraft, fantasi och samarbete producera vad vi behöver för att leva. Vad världsekonomins aktörer gör, om de får handla någorlunda fritt, är att de synliggör dessa produktionsfaktorer. Så att resurser kan styras till de delar av ekonomin som fungerar bäst.

Och omvänt: om man tror att man genom diktat från ovan, t ex genom att begränsa eller beskatta handel och fria kapitalflöden, kan skapa jobb eller kontrollera kostnader eller begränsa finanskriser eller bestämma om avkastning, så bedrar man sig. Allt man lyckas åstadkomma är ett osynliggörande av reella faktorer.

För det andra: man måste agera utifrån det verkliga utfallet, inte utifrån vad teorin säger. Det är ju nämligen också ett sätt att ha verkligheten till fiende när man säger "allt rikare storföretag skapar allt hårdare konkurrens mellan arbetare och länder som får slåss på världens botten.".

I verkligheten är företagens rikedom är ett bevis på deras förmåga att berika vanligt folk. Produktion i låglöneländer innebär för människorna där ett uppsving, jämfört med vad de kan få när de praktiserar självhushållning. Precis som i Sverige förr i världen. Närvaron av internationellt kapital och multinationella bolag innebär en förbättring för länder och folk, och det är inte ovanligt att människor står i kö för att få jobba där, just för att villkoren är bättre än vad de kan få någon annanstans.

Om den här typen av vänsterteorier var sanna, så skulle världen vara en fattigare plats nu efter drygt tjugo års globalisering än tidigare. Men så är det inte. I takt med globaliserad handel och produktion har tidigare fattiga länder blivit rikare och rikare. Det visar bara att man inte förstår hur handel, produktion och vinstskapande fungerar. Konkurrensen är ingen kapplöpning emot botten, utan en mekanism som säkerställer att människor arbetar på de ställen där de skapar de största värdena. Och att skapa stora värden är inget som orsakar fattigdom.

För det tredje: man förstår inte de liberala alternativen. I texten ovan blandas t ex finansieringen av välfärden samman med utförandet. Men att få välja utförare av vård, skola och omsorg är ju inte (som texten antyder) ett privilegium för de rika. Satsen "Privatiseringar och skattelättnader garanterar bemedlade rätten att välja vård och skola, obemedlade får nöja sig med alltmer urholkade rester." är helt enkelt inte sann.

Vad privatisering syftar till är att den som har en bättre idé om hur vård, skola och omsorg ska bedrivas, ska få lov att prova den idén. Vad valfrihetsreformerna handlar om är att människorna själva avgör om detta stämmer. Vi har inte likartade behov, därför ska inte vi inte påtvingas likartade lösningar.

Dessutom finns det en korrumperande effekt i monopolet. Den som styr ett monopol sitter säkert i sadeln, och det är förödande för kvaliteten på verksamheten. Precis som kapitalisterna i varje sekund är tvingade att satsa på tillverkare och produkter som faktiskt har vanligt folks gillande (annars utraderas de), måste även välfärdsutövare utsättas för samma press.

Att omfördelning krävs för att även den som har otur ska kunna betala för välfärd och vara med att välja; det är det ingen i den massiva socialliberala högermajoriteten som ifrågasätter. Även en lösning där ett privat försäkringsbolag, valt av individen, bekostar vården på ett privat sjukhus, valt av individen, är en gemensam lösning; eftersom finansieringen är solidarisk och säkerställer att den personliga plånboken inte hindrar dig.

Vad som däremot sker när vård, skola, och omsorg tilldelas sina (fortfarande skattefinansierade) resurser utifrån folks val är att resurstilldelningen sker löpande och dynamiskt till de verksamheter som faktiskt efterfrågas.

Och det är ju inte osolidariskt. Bara ett effektivt sätt att lösa ett verkligt problem.

Högerspöke, BUH!

Har de sakliga argumenten tagit slut? Plötsligt är talas det högljutt om "Alliansens kalla Sverige", eller "välj bort fascisterna, in med en regering som visar omtanke". Som om någon svensk politiker agerar utifrån ondska.

Nu är det sjukförsäkringen som står i fokus. Utifrån fall där folk kommit i kläm och behandlats illa av ett byråkratiskt maskineri, målas bilden upp av ett system som på löpande band lämnar folk utan ersättning. Allt för att passa "stupstocks"-bilden. Gråt, Allians, av vårt hat, liksom.

Men folk kom brutalt i kläm även förut. Det förekom utförsäkringar, folk som blev av med sin SGI trots att de inte gjort något fel, folk som var för sjuka för att arbeta men ansågs för friska för att få sjukpenning, folk som förföljdes som fuskare för att någon handläggare på antingen myndighet eller arbetsgivare råkat fylla i fel datum i någon blankett.

Och att det gamla systemet var dåligt tyckte även både S och LO. S-regeringen beställde en utredning 2004 om hur systemet kunde förbättras, och det är den utredningen som Alliansregeringen i allt väsentligt följt.

Nej, det är inte en jättebra genomförd reform.

Men det är bättre nu än hur det fungerade tidigare. Folk slås inte ut i förtidspension i samma utsträckning som tidigare. Folk hjälps tillbaks. "Bara 2 procent hjälps tillbaks!" har folk ropat.

Nja. 60 procent har eller söker arbete. Av dem har 5 procent fått ett nytt riktigt jobb, och 2 procent har gått tillbaks till sitt gamla jobb. Resterande 50 procent har omförsäkrats tillbaks till sjukförsäkringen. Så gott som samtliga täcks av de trygghetsförsäkringar de själva betalat för genom skatter och arbetsgivaravgifter.

I princip inga människor är utförsäkrade.

Vari finns ondskan?

torsdagen den 16:e september 2010

Vi betalar för jollret

Helena Utter på Aftonbladet skriver angående valaffischernas bäbistilltal: "Dom talar till mig som att jag är dum i huvet."

Precis. Steg ett för att minska politikerföraktet bland människor, är om vi kan lyckas minska människoföraktet bland politiker.


Och nu till det värsta.

När någon vill sälja tandkräm med infantila budskap kan man välja att inte köpa och därigenom inte sponsra skiten.

Och man kan välja att inte köpa budskapet på en plattitydisk valaffisch.

Men betalar för bebisjollret, det gör vi alla via skatten.


Något som hon har alldeles rätt i.

Och det tar ju tyvärr inte slut i och med valet. Efter valet, när deras joller ska översättas till paternalistiska ingrepp i människors vardag, så är det vi själva som betalar för att bli behandlade som småungar.

Nu kan man visserligen tycka att just Aftonbladet i allmänhet och Wendela i synnerhet inte själva är helt oskyldiga när det gäller att inta en von-Oben-attityd gentemot folk och tilltala dem som vore de mindre vetande.

Men Helena Utter (som jag för övrigt känner som en utomordentligt intelligent person) har ju helt rätt i skillnaden mellan politiker och civilsamhälle (där både tandkrämare och kvällspress ingår): betala för de förras dumheter kommer vi inte ifrån. Tandkräm och kvällspress är frivillig självspäkning.

(Uppdatering, full disclosure: Helena Utter är personligen ansvarig för mina femton minuter i rampljuset!)

måndagen den 13:e september 2010

Undrar om talibanerna låter sig avmilitariseras lika lätt

Tiina Rosenberg i ETC om jämställdhetsdiskurs, feminism, och våldsanvändning:


Jämställdhetsdiskursen har använts ganska länge, och jag vet inte om jag ställer upp på alla jämställdhetsmål och tycker att de är så självklara. För att ta ett konkret exempel: kvinnliga soldater i Afghanistan är möjligen ett framsteg för jämställdheten, men är det ett framsteg för feminismen, som går hand i hand med fredsrörelsen och som är för omedelbar avmilitarisering av världen?


Nå, det lär inte vara ett framsteg för feminismen om en låter bli att avmilitarisera talibanerna, en radikalpatriarkal rörelse med organiserat och ideologiskt motiverat våldsamt kvinnoförtryck på agendan.

Hur man avmilitariserar dem utan att själv ta till våld, det förstår jag inte. Men det kanske Tiina Rosenberg gör?

Jag är inte säker på att den militära insatsen i Afghanistan är så lyckad alla gånger. Men jag vet att alternativet inte är att sjunga We shall overcome på nån kursgård i Sverige, medan afghanska flickor stympas, våldtas, gifts bort som barn, förhindras utbildning, förhindras att gå ut, förhindras att själv välja sexpartner, förhindras vård, förhindras ett yrkesliv, förhindras...

Kravallvänstern som SD:s reklampelare

Genierna i "Göteborgs nätverk mot rasism" (där bl a Rättvisepartiet Socialisterna och Syndikalistiska Ungdomsförbundet ingår) har en märklig ovana att inte agera mot rasism, att inte bemöta rasistisk argumentation där den uppträder, och att ge blanka 17 i grundläggande demokrati; utan istället lita till hot om våld.

Som idag, då de genom att uppträda hotfullt fick ett av Sverigedemokraternas valmöten att bli inställt, i ett slags världsrekord i politisk omedvetenhet.

För det första är inte hot om våld (vilket kravallvänsterns "mot"-demonstration var, när SD:arnas säkerhet inte kunde garanteras) en demokratisk metod. I en demokrati har vi ett våldsmonopol som styrs genom demokratiskt stiftade lagar och vars uppgift det är att skydda även idioternas rätt att framföra idiotiska åsikter. Dvs skydda tomteförbundet Sverigedemokraterna.

Vi har inte ett pöbelvälde som självmant tar sig rätten att bestämma vilka åsikter som är legitima och vilka som inte är det. Ett sådant pöbelvälde handlar om fåtalets makt över flertalet, handlar om våld istället för argument, handlar om den fysiska styrkan som politiskt maktmedel. Det är, enligt alla meningsfulla definitioner av ordet, liktydigt med fascism. Fast förklädd i röd skrud.

För det andra så är inte visselpipor och slagord detsamma som att "bemöta rasismen överallt", som företrädaren Stefan Berg påstår. Att bemöta rasismen handlar om att låta rasisterna framföra sina åsikter, och sedan komma med motargument. Efter det får folk själva välja: om rasisternas argument är de förnuftiga så är det rasist man ska vara. Om antirasisternas argument är de förnuftiga så är det antirasist man ska vara.

Det enda Stefan Berg och hans gelikar visar är att de inte har några vettiga argument emot Sverigedemokraterna. Skrän och slagord är som bekant till för den som inte har något bättre att säga. Därmed så implicerar Stefan Berg att Sverigedemokraterna har rätt. Vilket förmodligen inte är vad han tänkte sig.

Men det visar ju också all tillgänglig erfarenhet. Så snart ett tomteförbund ges utrymme att framföra sitt politiska tänkande, så inser folkflertalet att det inte finns något vettigt bakom. Därför är det viktigt att idioterna kommer till tals: de straffar ut sig själva från den politiska debatten.

Om man däremot hela tiden tystar dem och envisas med att göra dem till martyrer så vinner de en dubbel seger: folk tycker synd om dem, och folk får aldrig höra deras korkade resonemang. När SD i dagarna presenterade sin valplattform med den oerhört förvirrade budgeten där svenskarna skulle bada i pengar och allmän välfärd om bara invandringen stoppades, så sjönk ju stödet för dem drastiskt.

Oavsett vad de själva vill och säger, så springer i praktiken kravallvänstern Sverigedemokraternas ärenden. På precis samma sätt som TV4 gav dem gratisreklam genom att stoppa deras reklamfilm.

Det är inte viktigt att löneskillnaderna minskar

Enligt Mona Sahlin. Det är möjligheten för den enskilde att växa som är grejen, inte utjämningen. Enligt Mona Sahlin. Människor ska inte bara få och få, de måste också ta sina chanser, ta egna initiativ. Enligt Mona Sahlin:


I en intervju med Veckans Affärer 1999 återkom hon [Mona Sahlin, min anm.], då biträdande näringslivsminister, gång på gång till att det måste löna sig att arbeta.

”Det är inte viktigt att löneskillnaderna minskar. Rättvisa är att ha möjlighet att komma vidare, att de som befinner sig långt ner får möjligheter att växa så att de kan tjäna mer.”

”Men det handlar också om att människor måste ta sina chanser, ta initiativ. Det handlar inte bara om att få. Och det hjälper inte den där nere om den där uppe får det sämre”, sa Mona Sahlin, år 1999.


Jomenvisst. Det är inte klyftorna som är problemet (oavsett vad boken Jämlikhetsanden med sitt konstiga statistiska urval försöker visa).

Det är fattigdomen. Det är att den med mycket små inkomster ändå måste betala världens högsta skatter, för att få en välfärd som inte är bäst i världen. Det är att den med noll i inkomst hindras ta ett jobb som ger mer än noll i inkomst, men mindre än vad andra tycker.

Folk ska ges chansen.

A-kassan bortvald

I GP försöker docent Anders Kjellberg visa att lågavlönade pga regeringens politik inte längre har råd med fack och A-kassa.

(Artikeln i dagens GP finns inte på nätet, men här är en äldre artikel där Anders Kjellberg försöker visa samma sak)

Men exemplet med en restautanganställd med 19000 i månaden är illa valt. Jobbskatteavdraget ger en tusenlapp mer i handen per månad, medan fack och A-kassa kostar 700.

Den låga anslutningsgraden nu beror alltså inte på att folk inte längre har råd, utan på att folk inte längre vill. Kostnaden är inte värd det man får.

Det borde facken problematisera, inte att medlemmarna nu har en generell avdragsrätt istället för en speciell avdragsrätt som enbart gynnade facket.

Kollektivism har ju inte med solidaritet att göra

S-nestorn Enn Kokk sörjer att socialdemokratin har förlorat initiativet i politiken. Och drar kopplingen mellan ett samhälle med mindre solidaritet och färre kollektiva lösningar.

Enn tänker att det ligger en önskan om ett tvåtredjedelssamhälle bakom Alliansens politik. Att om man får med två tredjedelar på plånboksfrågor, så kan man försämra för den kvarvarande tredjedelen. Man "slipper välfärdsreformer som kostar pengar".

Problemet är att det resonemanget mer stämmer överens med en nidbild, ett högerspöke, än med den faktiskt förda politiken under de senaste fyra åren.

För det första är inte kollektiva lösningar per automatik det bästa för kollektivet. Inte ens för de svagaste och mest behövande i kollektivet. Det som säkerställer en god välfärd även för den som är född och uppvuxen i missgynnande omständigheter är inte de kollektiva lösningarna, utan att individen ges möjlighet att med eget arbete kompensera för sina omständigheter, och får hjälp genom omfördelande finansiering om det skulle behövas.

Det är inte det att sjukhusen är landstingsägda som gör dem tillgängliga för alla, utan att betalningen av sjukhusräkningen är inom räckhåll för alla. All sjukvård har nämligen en prislapp, oavsett driftsform.

Det är inte det att skolorna är kommunala eller statliga som gör dem tillgängliga för alla, utan att betalningen av skolräkningen är inom räckhåll för alla. För all utbildning har nämligen en prislapp, oavsett driftsform.

Och så vidare för barnomsorg, äldreomsorg, tandvård, osv osv. Det är möjligheten till finansiering som skapar välfärden, inte att den bedrivs i statlig, regional eller kommunal regi. Inte ens den av Enn Kokk så bespottade avmonopoliseringen av apoteksmarknaden har inneburit ett tvåtredjedelssamhälle eller minskad tillgänglighet till mediciner.

Det är där solidariteten med de sämst ställda kommer in. Att samhället skapar möjlighet till självförsörjning. Till krångelfritt anställande. Till sänkta skatter och avgifter. Till rehabilitering om man råkat illa ut. Till möjlighet att konkurrera med de kommunala fd monopolen, för att kunna erbjuda folk ännu bättre service, och en karriärmöjlighet även i välfärdsbranschen.

Naturligtvis ska ett samhälle stötta om man inte kan, eller om man har otur. Men det finns inget självändamål med att staten ställer sig ivägen för folks strävande. Inget självändamål med att staten genom lagen ser till att skatterna är låginkomsttagarens största utgiftspost. Inget självändamål med att allt bedrivs i politiskt styrda verksamheter.

Tvärtom, att ge människor så mycket möjligheter som möjligt, utan att samtidigt ta ifrån dem deras möjligheter; det är verklig solidaritet.

Ola Möller och kandidatdebatten

Det är ju tråkigt att Ola Möller inte längre vill ha repliker på sina inlägg på bloggen. Jag skulle aldrig våga stänga av kommentarsfunktionen. Om man inte får mothugg, så är ju risken ständigt närvarande att man inte utvecklas i sitt tänkande.

Nu skriver han om debatten mellan Reinfeldt och Sahlin. Jag får väl replikera här istället. Om någon nu skulle bry sig:

Ola Möller skriver:


FR påstod att S aldrig gör så att man får mer pengar kvar i plånboken om man jobbar. Detta är fel. Mellan 2000-2003 kompenserade regeringen Persson för egenavgifterna vilket ledde till att normalinkomsttagare fick ca 250 kr i månaden mer under hela mandatperioden. Totalt alltså 1000 kr under perioden. Mona borde med lätthet känna till detta och en enkel replik med "du ljuger FR" vore på sin plats.


I princip har Ola Möller rätt. Visst har (S) minskat skattetrycket då och då. Inte bara under åren 2000-2003, även den stora skattereformen på 90-talet var en lättnad där folk med högst vanliga inkomster, som t ex min kompis fastighetsskötaren, äntligen slapp betala den höga statliga marginalskatten.

Problemet med att, som Möller föreslår, ta upp det i debatten är att 250 kr i månaden för normalinkomsttagaren väger ganska lätt jämfört med 1021 kr per månad du får behålla tack vare jobbskatteavdraget (beräknat på månadslönen 19000 och att du är medlem i Restaurangfackets A-kassa). Eller behålla 1541 kr extra per månad för den kommunalare som tjänar 23000/mån.

En tävling i konsten att låta låginkomsttagare behålla mer av vad de själva tjänat ihop, en sådan tävling förlorar Mona Sahlin. Och det vet hon.

Möller coachar vidare:


När det diskuterades infrastruktur hade ett tydligt angrepp på regeringens ovilja att betala ut dom 700 miljoner, som Trafikverket begärt för underhållsarbete, varit en vinnare. Detta föll mer eller mindre bort helt till alla förbannade tågresenärers stora sorg.


Problemet är även där att socialdemokraternas track-record när det gäller spårarbete (muahaha vilken rolig vits och ja, jag är född i Göteborg) inte är något att skryta med. Det eftersatta underhållet uppstod ju inte över valnatten 2006.

Vad som däremot hände var att Alliansen direkt efter valsegern ökade underhållet rätt rejält, till nivåer långt över de som socialdemokraterna satsade. Man lade utöver detta till en stadig extraslant. Det är denna extraslant som nu fasas ut, men fortfarande så att satsningen på järnvägsnätet är betydligt större än vad socialdemokraterna presterade.

Så det kanske finns goda skäl, Ola Möller, för Sahlin att inte ta upp det där med tågspåren i debatten.

Tredje synpunkten från Ola Möller gäller frizonerna:


När FR talade om ekonomiska frizoner i förorterna tog Mona ingen replik. Ett enkelt "nu var du där igen, skattesänkningar är er lösning på alla problem" och FR hade suttit på pottkanten. Men istället var Mona tyst vilket jag kan tycka är för "snällt".


Vilken pottkant då? kan man fråga sig. Vad både RUT- och ROT-avdragen visar är ju att om totalpriset på arbete sänks, så utförs naturligtvis mer arbete. Vilket alla tjänar på. Med RUT-avdraget till och med så att den gemensamma kassan inte fått en krona mindre.

Kort och gott: i de fall där de höga skatterna innebär ett problem, så är skattelättnader en del av lösningen.

Och detta vet ju de rödgröna om. De har själva accepterat som en god ide nästan varenda skattesänkning som Alliansen genomfört. I de fall de verkligen protesterar, så har det gällt RUT vilket ju är en skattesänkning som till skillnad från jobbavdraget inte inneburit minskade offentliga intäkter.

Så det är ju svårt, Ola Möller, att hävda att skattelättnader inte är lösningen, när man vill genomföra dem själv (och har goda ekonomiska skäl att också göra så).

Men det hade varit roligt att se en debatt där du själv för fram alla de argument du tycker att Mona borde dra fram. Men bjud då in till debatt. Öppna din blogg, eller för all del, replikera här hos mig!

torsdagen den 9:e september 2010

Ska vi med våra skattemedel sponsra städning?

Ska vi med våra skattemedel sponsra städning? Har inte överklassen råd att betala vad pigan kostar, fullt ut?

Så kan det låta angående det hemska pigavdraget. RUT-avdraget. Avdraget som slipar ner tröskeln litegrann. Den tröskel som hindrar oss från att betala varandra för att utföra tjänster åt varandra. Skattekilen.

Men för det första är ett avdrag inte detsamma som sponsring. Pengarna tas ju inte från skattekollektivet och ges till den som gör avdraget. Pengarna går fortfarande från den som har tjänat ihop dem, till skattekollektivet. Lite lite mindre, om man istället har köpt en RUT-tjänst. Men fortfarande utgörs en stor del av kostnaden för att sälja tjänster till varandra av skatter. Skatten är den största utgiftsposten, för fattig likaväl som för rik.

Och för det andra så har de flesta råd att betala den fulla kostnaden för tjänsten. Skattepåslaget är en kostnad som går utöver den fulla kostnaden.

Men för det tredje: RUT utgör ingen kostnad för skattekollektivet. Detta har Konjunkturinstitutet konstaterat efter att ha räknat på det.

Eftersom det helt enkelt utförs fler tjänster, så blir det mer skattekronor in. Eftersom mycket av det som tidigare utfördes svart nuförtiden utförs vitt, så blir det mer skattekronor in. Och eftersom folk går från bidragsberoende till självförsörjning och arbete så blir det färre skattekronor ut.

RUT ger mer än det kostar. Som Bengt Silfverstrand sade när han och jag för en tid sen diskuterade detta på hans blogg: "Varför inte RUT-avdraga hela tjänstesektorn! Det är ju den logiska konsekvensen av ert resonemang." I ett inlägg med det passande namnet "Nej, vi ska inte ge bidrag till hushållsnära tjänster..."

Precis. Varför inte? Det ju ger ett positivt inflöde av kapital till statskassan.

tisdagen den 7:e september 2010

Förvirrad burkadebatt

He he. Försökte orka med lite Debatt ikväll om burkor och nikab. Det gick väl sådär. Sorg och ilska. De sedvanliga korkade ståndpunkterna fanns representerade, alltifrån det självgoda religionsfrihet-är-en-positiv-rättighet:

"Jag har heltäckande klädsel och det måste alla andra respektera så till den milda grad att de ska tvingas att behandla mig som om jag inte hade heltäckande klädsel och inte vägra att anställa mig för då är det minsann diskriminering bu-hu-hu!"

...till det dumdryga vi-har-en-homogen-kultur-och-den-får-man-inte-ändra-på:

"I Sverige har vi en klädkod, och den innefattar inte heltäckande klädsel och den ska gälla på svenska gator och torg!"

Har folk inte klart för sig skillnaden mellan en negativ rättighet och en positiv rättighet? Har folk inte klart för sig skillnaden mellan allmän plats och en arbetsplats?

Dessutom detta märkliga "jo men jag kan inte kommuniceeera om jag inte ser ansiktet på dig!". Om du har problem med att kommunicera om du inte får se ansiktet på folk, så lär dig kommunicera. Gör inte ditt eget tillkortakommande till ett problem för din omgivning. Börja lyssna till vad folk säger, för omväxlings skull.

Det är så här enkelt: på allmän plats får du ha på sig precis vad du vill, och omgivningen har rätt att tycka en hel massa saker, men får inte hindra dig att utöva rätten att ha på dig vad du vill. Arbetsplatser är inte allmän plats, så där kan du inte ställa det kravet och hävda den rätten.

Kapitalismen är kapitalisternas fiende

Måste rekommendera Fredrik Segerfeldts inlägg om en byggbransch som för sin egen skull, inte för kundernas, vill ha samma sorts "skydd" gentemot utlandet som städernas hantverkare och köpmän hade i Sverige för tvåhundra år sedan gentemot konkurrens från andra svenskar. Ett "skydd" som hindrade folk att köpa varor och tjänster från den de vill handla från, om de önskade köpa av någon som kom från en annan stad eller från landsbygden.

Ett skydd som tvingade folk att köpa lägre kvalitet till ett högre pris.

"Kapitalismen är kapitalisternas fiende", skriver Segerfeldt. För när staten inte gynnar vissa aktörer på alla andras bekostnad, när staten inte aktivt försvårar för folk att handla med varandra (även om det skulle finnas en sk "nationsgräns" emellan), så tvingas kapitalisterna att tjäna sina pengar genom att betjäna folk. Kapitalisterna måste börja tjäna sina pengar genom att bli valda och kan inte längre tvinga sig på folk.

Öppnade gränser för andra människors produktion har gjort både producent och konsument rikare. Det är en bra sak, som även köpare av byggtjänster och byggvaror förtjänar att få del av. Särskilt i vårt land som har en så konstig kombination av oerhört hög efterfrågan på bostäder, samtidigt som produktionen av nya bostäder är så låg.

Staten och kapitalet ska inte sätta sig i samma båt, som PEABs VD och Byggnads fackpamp vill i sin debattartikel. Skråväsendet var en viktig orsak till svenskens fattigdom. Vi behöver inte mer av den varan, snarare mindre. Statens uppgift är att se till att vi vanliga människor får lov att välja mellan konkurrerande anbud. Kapitalets uppgift är att fjäska för oss, överträffa varandra i erbjudanden.

måndagen den 6:e september 2010

Jo, bröstpumpen är viktig

Flera liberaler, många positiva till 50-50-delning av föräldraförsäkringen, har efter Ohlys "om man använder bröstpump kan man dela föräldraförsäkringen i två lika delar även om barnet skulle amma efter halvtid" i SVT, reagerat på att debatten därigenom degenererat eller blivit osaklig.

Till exempel Mymlan eller Sanna Rayman.

Jag menar tvärtom att Ohlys tal om bröstpump är i högsta grad relevant eftersom det illustrerar på pricken vad som är problemet med 50-50-delning, och faktiskt också vad som är problemet med mycket av V-politiken i stort.

Ohlys argument grundar sig i hans egen erfarenhet av att dela på bäbisomhändertagandet. Genom bröstpump kunde Ohlys familj överbrygga ett av de praktiska hindren för att genomföra sitt alldeles egna sätt att dela på omhändertagandet.

Det ska till en vänsterpartist för att få det till ett argument för att alla andra måste göra likadant. Om man inte vill använda bröstpump, vad gör man då? Om man vill att modern ska ha hand om barnet så länge som barnet ammar, vad gör man då? Om man inte kan använda bröstpump, vad gör man då?

Det finns ingenting som hindrar den som vill ha 50-50-delning. Men ingenting som säger att det nödvändigtvis ska vara den enda vägen för alla. Särskilt inte om det innebär att staten måste blanda sig i bäbisens och moderns vilja och förmåga när det gäller en så grundläggande sak som amning.

"Hade föräldraförsäkringen införts idag hade det inte funnits möjlighet att överlåta dagarna." Hade föräldraförsäkringen införts idag hade man nog, precis som när det gäller skolpeng och diskussionen runt barnomsorgspeng, sett barnet som förmånstagare. Föräldraförsäkringen finns för att barnet ska ha det bra. Föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera detta för barnen och varandra.

"Det handlar om plikten att ta hand om sin egen avkomma." Att ta hand om sin avkomma handlar inte med nödvändighet om att ha bytt lika många blöjor som den andra föräldern. Barn behöver tas om hand på många sätt. Den som är på jobbet om dagarna kan ta hand om middag och nattning. Föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera detta för barnen och varandra.

"Jag vill inte med mina skattemedel stödja ojämlikhet inom familjen." Om du slutar avtvinga mig den delen av skatten som går till föräldraförsäkring, så lovar jag att inte opponera mig. Men då faller ju idén om solidarisk finansiering. Att saker finansieras över skatterna är i sig inget argument för att omgivningen ska ha rätt att detaljreglera dem. Föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera detta för barnen och varandra.

"Att uttaget är så olikt mellan könen idag är ett samhällsproblem." Nej. Det är det inte. Människor har faktiskt inte en plikt att leva jämlikt för andra människors (dvs "samhällets") skull. Människor har en plikt att gentemot varandra leva jämlikt, i de fall de har lovat varandra detta. Och då är det deras egen definition av jämlikhet som gäller. Inte omgivningens. Föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera detta för barnen och varandra.

I familjer där föräldrarna tjänar lika är också uttaget av föräldraförsäkringens dagar mer lika. Om något så är det ojämlika uttaget ett symptom på denna, mer grundläggande ojämlikhet. Då är det frågan om "kvinno"- respektive "mans"-löner som är det egentliga problemet.

Men lönebildning har sin alldeles egna problematik som inte utan vidare löses genom politik. Lönen är först och främst en funktion av yrkesvalen, eftersom ju konsumenter - alla vi vanliga människor - värdesätter olika slags produkter på olika sätt. Man kan inte reglera priset på arbete, när allmänheten ändå värderar arbetets frukter genom sin betalningsvilja.

Då handlar frågan om lika uttag i föräldraförsäkringen egentligen om att folk måste börja göra andra yrkesval än de traditionella. Och om samhället verkligen vill använda sin tvångsmakt för att utjämna uttagen i föräldraförsäkringen, och det ojämlika uttaget först och främst är en funktion av föräldrarnas yrken, så borde ju samhället först och främst använda sin tvångsmakt till att styra folks yrkesval. Det är ju en absurd tanke.

Nä, föräldrarna kan normalt, utifrån kunskap om sin egen situation och förmåga, optimera uttaget av föräldraförsäkringens dagar, för barnen, och för varandra.

Ut me rom bara!

Alla resandefolk, oavsett genetik, utmanar de bofasta. I Sverige innan liberaliseringarna på 1800-talet var man tvungen att vara försedd med pass även för inrikes resor, och att röra sig över länsgränserna utan "giltiga" skäl (enligt någon sorts myndighetsdefinition av "giltig") var straffbart.

Att bedriva handel och företagsverksamhet fritt var i synnerhet förbjudet, ett system som gillades och stöddes av städernas hantverkare och köpmön som ville skydda sin egen verksamhet från konkurrens. En brist på konkurrens som var en vinst för dem, men en stor förlust för deras kunder.

Men Sverige öppnades upp. Fristäder grundades, handelshinder revs, rätt gavs att starta företag; och sakta men säkert hävde sig Sverige ur fattigdomen. Enbart på grund av dessa friheter. Industrialismen hade pågått utanför Sveriges gränser länge, men först när Sverige öppnade upp kunde även svenskar skörda frukten av den.

Städernas protektionistiska hantverkare hade utmålat friheten och impulserna utifrån som en fara. Nu visade det sig att fri rörlighet för människor, varor och kapital inom landet tvärtom var något som alla tjänade på. Något som satte en enorm välståndsskapande boll i rullning.

En av idéerna med EU är att precis detta välståndsskapande även kan äga rum i större skala, mellan länder. Men då vill det ju till att man faktiskt praktiserar fri rörlighet. Inte bara för varor och kapital (som gynnar bofasta etablerade producenter och kapitalägare) utan även för människor.

Människor ska få lov att flytta inom unionen, utan tjafs. Människor ska få lov att erbjuda sina varor och sin arbetskraft, utan tjafs. Inget "Go home" mot lettiska byggnadsarbetare. Och inget utvisande av romer till Rumänien.

Antingen tycker man att fri rörlighet för människor, varor och kapital är en bra sak, och då har man inget emot att denna frihet utsträcks till fler människor. Eller så beter man sig som Frankrike och Italien och diskriminerar just romer, särskiljer dem, behandlar dem illa, och utvisar dem.

Under åren 1914 till 1953 var romsk invandring förbjuden till Sverige. Detta gjorde att romer inte kunde fly hit undan nazisternas förtryck. Nu, 2010, hunsas romer omkring i Europa igen. Utan att de gjort något annat ont än att vara just romer. EU-fördrag om frihet för människor att söka sig sin lycka inom unionen liknar mer och mer vackra ord ovanpå en mycket dunkel praktik.

Inget energislag är lösningen

"Jag är övertygad om att kärnkraften inte är en framtidslösning", sade Andreas Carlgren. Och det stämmer ju. Sanningen är att inget energislag är den slutgiltiga lösningen på vårt energibehov.

Så länge vi vill ha lagad mat, under 80 hyfsat friska år i livet, och utan oanständigt höga "naturliga" dödstal i barnsäng och som spädbarn; så är vi dömda att försöka exploatera alla de energislag som vi alls kan exploatera.

Det är en kamp emot hela termodynamiken, och en sådan kamp kostar naturligtvis på. I form av smuts, försurning, oljespill, radioaktivitet. Det ligger i själva naturlagarnas utformning.

Men detta ska då ställas emot vad vi får för att vi utsätter oss för dessa risker. Energiproduktionen ger oss friska människor.

Vad som är den långsiktiga lösningen är att hela tiden bli bättre på att använda energin. Möjligggöra så många försök till klok energiproduktion och -användning som möjligt. Belöna sund energianvändning och bestraffa nedsmutsning, vilket enkelt uppnås genom att man sätter ett pris på nedsmutsningen.

torsdagen den 2:e september 2010

Det är inte alliansen som ska bli nöjd

I dagens DI kritiserar LO tanken att lägre ingångslöner kan ge yngre arbetslösa jobb.

"Hur låga ska lägstalönerna vara för att tillfredsställa alliansen?" frågar man sig.

Men det är inte alliansen som ska tillfredställas. Det är kunderna, vanligt folk, inte minst ungdomar själva, som avgör hur mycket de varor och tjänster som arbetarna producerar ska få kosta. Det är DE som bestämmer värdet av arbetet, inte några politiker.