måndagen den 30:e augusti 2010

Liberal demokrati vs kommunism

Liberal demokrati bygger på att vi först kommer överens om att inte döda varandra. Väldigt välfunnet av Fredrik Segerfeldt:


Den liberaldemokratiska idén - den empiriskt sett utan jämförelse bästa samhällsform mänskligheten någonsin sett - bygger på att vi först kommer överens om att inte döda varandra. Sedan kan vi på demokratisk väg föra en diskussion om storleken på staten. Jonsson, precis som många vänsterpartister, tar i stället offentliga välfärdsutgifter som start, som anständighetsmarkör. Att de sedan råkar fira av några tusen nackskott på vägen blir liksom bara ett olycksfall i arbetet, något vi måste acceptera för det högre målet.

söndagen den 29:e augusti 2010

(C)=#integritetsfail

Ett bra parti på mycket. Närhetsprincip, självbestämmande, minskat regelkrångel, enkelt att vara företagare. Och med goda föresatser på integritetsområdet, som helt kapsejsade.

Läs en bra uppräkning på exakt hur vi centerpartister misslyckades att leva upp till vår egen politik.

Man får ta lärdom av sina misstag, göra om, och göra rätt.

Det kan inte vara a-kassans fel

Det kan inte vara vare sig höjningen av a-kasseavgiften (från 10% till 30% av kassans verkliga kostnad), eller att avdragsrätten togs bort, som orsakat tappet från fackföreningarna och att folk hoppat av a-kassan.

I och med jobbskatteavdraget har en vanlig anställd fått betydligt mer i den egna plånboken varje månad än vad medlemskapet i kassan kostar. Ingen kan därför säga att reformen lett till att man inte fått råd. Enda anledningen är att man faktiskt valt bort det.

Lyssningstips: Om moderater

Ett skakande vittnesbörd om hur moderater är egentligen.

Tänk, detta visste jag inte!

(Uppdatering: serverstrul betyder google-cache, tyvärr!)

HAX: Om finanskriser som varit och som kommer

Borta hos Henrik Alexandersson är dokumentären "Overdose" (om finanskriser) postad i form av några YouTube-klipp.

Se och lär.

lördagen den 28:e augusti 2010

LO:s obehag inför berättelsen

Den hälsosamme ekonomisten skriver om vad det är med Alliansens politik som LO upplever som så obehaglig att man måste plocka fram Photoshop och vända uppåner på politiska motståndare:


Jobbavdraget är Alliansens största politiska reform. Fråga gärna en genomsnittlig medlem i LO om han eller hon tycker det är obehagligt att få 1 500 kronor mer i plånboken varje månad.

Något som talar emot detta är att LO vartannat år ägnar sig åt uppslitande och förhållandevis meningslösa övningar som kallas "avtalsrörelser". Avtalsrörelserna har aldrig någonsin gett mer än några hundralappar extra till en LO-familj, pengar som snabbt äts upp av inflationen.

Jobbavdraget, däremot, är en permanent förbättring av LO-hushållens inkomster. Och det är en Alliansregering som har infört jobbavdraget. Obehagligt för LO? Javisst. Den borgerliga berättelsen om hur LO-medlemmarna för första gången fick en rejäl löneförhöjning är en riktig skräckis.


En skattesänkning du får del av är till hundra procent pengar du själv tjänat ihop. Ingen har tvingats släppa till något.

På samma sätt är det ju med pengarna i avtalsförhandlingen: det är den enskilde medlemmen som tjänat ihop dem. Har inte medlemmarna arbetat ihop större värden detta år än det föregående, så finns inte utrymme för några löneförhöjdningar, hur mycket än LO förhandlar.

Och så har det även varit historiskt. Reallöneförbättringarna påbörjades med industrialismen och har följt produktivitetsökningen i samhället. Formeringen av en arbetarrörelse och påfundet med centrala löneförhandlingar har inte påverkat lönerna för arbetare uppåt.

Det är bra med fack. I facket kan man samla arbetsrättslig kompetens, och medlemmen kan luta sig mot organisationen i mycket. Men reell makt över lönebildningen har inte LO, för den är helt och hållet bestämd av företagens produktivitet.

fredagen den 27:e augusti 2010

Hur kan någon inte rösta på V?

Hur kan någon vettig människa inte rösta på Vänsterpartiet? Läser i Metro om V:s löften i Göteborg: rätt till fast jobb direkt efter gymnasiet, och många bra och billiga hyresrätter. Finansieras med bl a medel som sparas in på att stoppa privatskolorna så att kommunen får mer pengar.

Varför gör inte alla kommuner helt enkelt så?

Jo, det kommer att bli en kris till

Denna gång orsakad av motmedlen från förra krisen, när politiker tog pengar från fungerande ställen i ekonomin och petade in i ickefungerande ställen, genom lån, skatter och överbud.

Det kommer att på det ena eller andra sättet att drabba oss alla. Låt oss bara hoppas att de som styr över de offentliga finanserna även då kommer att agera klokt.

För att citera Cornucopia: "Förr eller senare måste vi betala av de skulder vi lånat från framtiden innan ekonomin kan ta fart igen."

Budget i balans, och omställning till produktion som konsumenterna efterfrågar av sig själva, utan efterfrågestimulans, är det generella receptet.

Schools in

Läser Jonas Vlachos inlägg om skolstyrning där han kritiserar målstyrning av skolorna där målen är satta i absoluta tal.

Problemet är följande: elevernas förmåga att uppnå vissa skolresultat är normalfördelade. Vissa har det mycket svårt, även för låga krav; medan andra har det mycket lätt även när kraven är höga. Sätter man ett målsnöre på mitten och säger att "alla ska med!" så gör man det väldigt besvärligt för de som har det väldigt svårt. Sätter man samma tröskel nära den låga nivån är tröskeln meningslös.

Om man på något sätt belönar skolor för hurpass väl eleverna klarar av de objektiva målen, antingen dessa är högt satta eller lågt satta eller består av en absolut skala, så får skolorna väldigt otrevliga incitament att antingen oförtjänt uppvärdera även de svaga elevernas resultat (vilket drabbar de svaga eleverna hårt) eller stöta ut dem (vilket också drabbar de svaga eleverna hårt).

Vlachos skriver: "I Sverige, där det är elevens lärare som avgör om ”målen uppnåtts”, är denna typ av manipulation väldigt enkel. Man sätter helt enkelt ett G och slipper allt det merarbete ett IG för med sig." Vilket betyder att eleven går miste om viktig utbildning.

Jag skrev i ett tidigare inlägg: "Skolans roll är att ge individer verktyg med vars hjälp de kan forma sin egen framtid och göra andra människor glada på vägen."

Utbildning är en del av livsprojektet. Eleven lever inte sitt liv för någon annans skull, allra minst någon skolpolitikers, utan verktygen som skolan ger är elevens egna. Att skolan är solidariskt finansierad betyder inte att den är ett självklart mål för detaljstyrning.

Ytterst är det eleverna själva som bekostar utbildningen, via en del av frukten från sina föräldrars arbete, och eftersom detta "göra andra människor glada på vägen" är en sådan kollektiv nyttighet har vi beslutat oss för en omfördelning här, för att stötta föräldrarna att ge eleverna utbildning.

Vad som är en bra utbildning och ett bra mål kan strängt taget inte beslutas om. Man kan betrakta tillvaron och se att vissa kunskaper och färdigheter ger fler och bättre möjligheter. Men alla kan inte utan vidare tillgodogöra sig alla sorters kunskaper och färdigheter, och behöver det inte heller för att klara sig bra i livet (vilket talar för att låta den enskilde bestämma mycket själv rörande den egna utbildningen).

Men för att vinna frihet och skaffa sig möjlighet att göra sig själv och andra glada behöver man tillgång till vissa basala kunskaper och färdigheter. Man behöver kunna läsa och förstå tidningstext och myndighetstext, skriva ordentligt för att få andra att förstå hur man menar, vara någorlunda orienterad om vår omvärld, veta ungefär hur diverse naturliga fenomen hänger ihop, kunna ställa sig kritiskt resonerande till påståenden, och kunna göra affärer som involverar procenträkning och ekvationer med en variabel i utan att bli blåst (hej, SMS-lån).

Det går säkert att formulera en tröskeldefinition av vid vilken nivå man kan anses ha tillräckligt av allt detta. Men en sådan definition är inte så intressant för den enskilde eleven. För den enskilde eleven, med sina unika förutsättningar, är det viktigast att ovanstående möjligheter kontinuerligt förbättras. Oavsett vilken nivå du utgår ifrån, oavsett vilken nivå du slutligen hamnar på.

Att gå från att inte kunna läsa till att förstå lättläst text. Från lättläst text till svårare. Från siffror, till räknesätt, till andelar och optimum. Från vag uppfattning till detaljkunskap. Det är stegen man tar på den resan som ger möjligheterna. Det är varje steg på den resan som minskar risken att man blir lurad eller träffar ödesdigra val. Det är varje steg på den resan som ökar chansen att göra sig själv och andra glada. Chansen till självförsörjning och därigenom frihet.

Ett politiskt alternativ till att belöna skolor för hurpass väl eleverna uppnår de fasta gränserna, är att belöna skolor för hurpass väl barnen förkovrar sig. Mäta förbättringen snarare än målet.

Förutom att det skulle sätta varje elevs egen livsresa i fokus, skulle plötsligt de svaga eleverna bli högintressanta som konsumenter av utbildning. För det är ju faktiskt mycket billigare och enklare att höja en svagt presterande elevs nivåer närmare mittstrecket, än vad det är att höja den som redan ligger på höga nivåer.

Marginalkostnaden för att gå från IG till G är lägre än för att gå från VG till MVG. Marginalnyttan i att gå från IG till G är högre än att gå från VG till MVG.

Och av den som har förmågan att gå från VG till MVG kan man gott kräva att de själva lägger ner det arbete som behövs. Högpresterande människor tenderar att behöva mer coachning och mindre direkt stöd.

Detta alltså om man vill att varje människa ska ges chansen att gå så långt som den bara kan och vill och mäktar med.

Det andra skulle vara att kritiskt och pragmatiskt granska själva innehållet i utbildningen. Att delta i demokratin, att inte bli lurad, och att kunna göra egna affärsuppgörelser och på så sätt bli självförsörjande; är exempel på kriterier för vilka kunskaper och färdigheter man behöver för att faktiskt klara sig bra.

Sedan finns det en överbyggnad i form av ett bildningsideal där innehållet är mer eklektiskt. Detta bildningsideal speglar idealen hos ett visst segment i samhället av "bildad medelklass", men har ur försörjningshänseende eller när det gäller förmågan att styra sig själv strängt taget inget egenvärde som är högre än något annat.

Karin Boye är inte bättre än någon annan, även om jag tycker det. Visst kan man argumentera för att "Kallocain" gör dig vaksam mot totalitära tendenser i samhället och därigenom ökar dina demokratiska möjligheter, men det kräver faktiskt att du till att börja med har lust att läsa boken. Och man behöver inte ha läst "Flugornas herre" för att kunna redogöra för maktspel på fulnivå.

Nej, låt de tusen blommorna blomma, även i skolan. Låt oss vila i ramar som tillåter oss att ha fredlig pluralism, respekt för varandras livsval, men också incitament för var och en att skaffa sig en fredlig försörjning, baserad på frivilliga överenskommelser där alla parter blir glada.

torsdagen den 26:e augusti 2010

Lästips: Morgonmöte hos (C) år 2022

Lake visionerar om framtiden, tolv år bort:


Det fanns inte längre någon anledning att utesluta majoriteten av medlemmarna när man diskuterade partiangelägenheter, som man gjort under hela 1900-talet. Centerpartiet hade inspirerats av transparensen i Piratpartiet, som redan direkt från partiets födelse hade en väldigt öppen kommunikation med sina medlemmar om nästan allt. Centerpartiet försökte ta efter och hade också ambitionen att utnyttja internet som ett verktyg, inte bara som ytterligare en megafon. Något som skapade en enorm potential i ett folkrörelseparti med över 45.000 medlemmar.

Lästips: Robotpartiets blogg

Jag skulle vilja rekommendera ett politiskt parti och en blogg som är för ökad övervakning, gärna automatisk, vill ge polisen kraftigt utökade mandat samt fler automatiserade rutiner, ett försvar baserat på autonoma kärnvapen, samt röstning medelst hålkort.

Kära fellow kolbaserade, femsinniga och bipedala "livsform", låt mig presentera http://robotpartiet.se/, för ett märkligare Sverige!

tisdagen den 24:e augusti 2010

Gimme Hope, Fatima!

Med sorg i sinnet läser jag om den iranska människorättsaktivisten Shiva Nazar Ahari. Nu sitter hon återigen fängslad för sin aktivism mot förtrycket i Iran, och hon ska ställas inför "rätta" den 4 september för de de sedvanliga brotten (terrorism, uppror emot Gud, etc).

Något som kanske är en nyhet för USA:s kritiker i väst är att inte bara USA använder The War on Terror för att åsidosätta grundläggande mänskliga friheter. Anklagelser om terroristsamröre är alltför ofta ett sätt för de styrande i Iran att finna lagstöd för att ta till dödsstraffet.

Dödsstraff för vad som är självklara friheter för alla människor: tycka, tänka, sörja, och arbeta för en bättre framtid.

Förtryckarregimen i Sydafrika föll efter ett massivt tryck både inifrån och utifrån. Ekonomiskt och inte minst kulturellt. Iran är ett av jordens vackraste länder, persisk poesi fantastisk, maten underbar, och med en stark tradition av handel och entreprenörskap. Där finns precis lika mycket mänsklig kraft och längtan som i vilket land som helst. Som hålls nere av förtryckare.

Snälla, ge mig lite hopp!

Vem är solidarisk egentligen?

Är den solidarisk som stänger ute människor från handel och samarbete, men kastar åt dem (eller deras stränga ledare) någon procent av den egna produktionen i bistånd?

Eller är den solidarisk som kritiserar bistånd och stränga ledare, men som vill öppna för handel och samarbete så att människor slipper en massa konstgjorda hinder för en vettig försörjning?

Frågar sig, med all rätt, bloggen Bubbavel.

Fråga för eftertanke

Om vi kontinuerligt vill ta till ytterligare tvångsmedel för att skydda samhället, vid vilken punkt har det blivit ett samhälle som inte längre är värt att skydda?

måndagen den 23:e augusti 2010

Arkelsten says it all

"Vi tror inte att vi kan lösa människors vardag åt dem. Men vi ger verktygen. Det är skillnaden på vänster och höger. "

Sofia Arkelsten

Även elever har rätt till integritet

Är emot de som vill se fler screenande drogtester. Att titta på kemikalier i urinen är att titta på väldigt mycket mer av den testade individens livssituation än just illegalt administrerad narkotika. Till exempel legalt administrerad narkotika (även kallad "mediciner").

En administration som ingen annan än behandlande läkare och patient har att göra med.

Jag har länge värkt på en liten text om hur den senaste tidens batongliberala utspel om diverse tvångsåtgärder riktade mot unga människor i skolan helt förbiser en väldigt viktig liberal princip: även unga människor har rätt till de mänskliga friheterna!

Ja, det är sant att små människor behöver paternalism i högre utsträckning än stora. Ja, det är sant att unga människor som inte förmår klara av sin egen försörjningsbörda därför inte heller förmår klara av konsekvenserna av sina val. Och därför inte kan tillåtas att träffa lika omfattande val som en vuxen.

"Kom tillbaks med din rättighetskatalog när du fyllt upp kylskåpet!" som jag i vissa muntliga frihetsdiskussioner gentemot unga människor på hemmaplan har hävdat.

Men det betyder inte att barn ska vara helt rättslösa objekt för vuxnas godtycke. Och framförallt inte objekt för vuxna människors drömmar att forma samhället på ett visst sätt. Där är det lika fel med drömmar om skolans roll att först och främst fostra goda revolutionärer, som drömmar om skolans roll att först och främst fostra små vattenkammade och prydliga konformister.

Skolans roll är att ge individer verktyg med vars hjälp de kan forma sin egen framtid och göra andra människor glada på vägen.

Det är alltså inifrånperspektivet som saknas! Klassiska bildningsideal är bra. Ordning, reda och arbetsro är bra (särskilt för de elever som inuti sig själva eller i hemmet har svårt att själva upprätthålla ordningen och arbetsron). Kunskapsskola är bra. Läxor är bra. Drogfrihet är bra. Försiktighet med skolmateriel och medelever är bra.

Men Ask, Burklund, Jonsson m fl talar inte utifrån ett medmänskligt perspektiv. De representerar inte eleven i skolbänken. De glömmer att berätta VARFÖR allt det här är så viktigt.

Det är viktigt för att kunskaper ger dig verktyg att iscensätta ditt eget livsprojekt. Uppfylla dina egna drömmar, samtidigt som du gör en massa andra människor glada. Ge dig en avskjutningsramp, en möjlighet att ta ett rejält omfamnande kliv rätt ut i världen och göra den till din, tillsammans med alla andra människor.

Sociala färdigheter, ett vårdat språk och artighet gör att folk lyssnar på dig och dina ideer. Yttre ordning gör att du inte behöver kämpa så förtvivlat för att få kunskapen att fastna i huvudet. Prov och betyg ger dig värdefull återkoppling på var du behöver lägga din energi och var du kan ta det lite lugnare. Läxor tränar dig att ta ansvar och arbeta självständigt, vilket du definitivt kommer att behöva som egenföretagare eller kanske t o m som anställd (om det fortfarande är två olika begrepp i framtiden).

Bråkstakarna som lyfts ut ur klassrummet vill hindra dig från att lyckas. De vill stoppa ditt huvud i toaletten och slänga dina läxuppgifter i pissrännan. Mobbare vill använda klassrummet eller korridoren för sina perverterade sociologiska experiment i konsten att bygga förtryckande hierarkier.

Under alla batongliberala utspel finns detta väldigt kärleksfulla perspektiv. Kraven på ordning och reda och ett vettigt kunskapsfokus kom fram starkt i de liberala ungdomsförbunden på 80- och 90-talen. Från elever, för elevers skull. Men det är duktigt bortglömt nuförtiden. Major Burklund pratar som den pensionerade rektorn till elevernas farföräldrar.

Men det fanns en tid då liberaler angående skolan ofta refererade till den här filmen:



Allt sådant tänker jag ska bli en bra text så småningom. Pissprovsdravlet nyss gjorde att jag inte kunde vänta. Därför får ni hålla tillgodo med svamlet ovan. Och även barn har rätt till kroppslig integritet, i den grad de själva förmår hantera den.

söndagen den 22:e augusti 2010

Mörka moln

Vissa förutsägelser hoppas man inte slår in.

Men jag tror det är ett fåfängt hopp.

De mörka molnen hopas.

Och detta alltså på grund av något som folk i mängder varnade för. Massiva "stimulanspaket".

Hörde Paul Krugmann på radion i morse. Hur han påstod att problemen beror på att stimulanserna varit otillräckliga. Att det som gjordes räckte för att mildra fallet, men att det skulle behövts mycket mer för att "få igång" ekonomin igen. Men om dessa rekordstora stimulanspaket inte räckte: var i hela världen finns sådana enorma resurser att tillgå att man kan få "igång" ekonomin igen?

Problemet med den typen av makroekonomiska modeller som Krugmann (och Keynes före honom) tittar på är att de inte gör skillnad mellan efterfrågan och efterfrågan. När den samlade efterfrågan i samhället viker, ser de att detta för med sig att förmågan att efterfråga blir ännu sämre, och så säger de att det viktiga är att öka den samlade efterfrågan för att hamna i någon sorts positiv spiral.

Men i verkligheten (som inte syns i modellerna) är en hög samlad efterfrågan en konsekvens av ett vettigt utbud. När producenterna hittar ett utbud som folk tycker är vettigt, både i funktion och pris, så ökar folks efterfrågan. Då blir den samlade efterfrågan hög.

Om förhållandena däremot ändras, vilket de ju gör hela tiden, så sjunker efterfrågan på dagens utbud till dagens pris. Lösningen då är inte att på konstgjort vis förmå folk att fortsätta efterfråga dagens utbud, genom att man helt enkelt ger dem pengar så att det blir billigare för dem att handla.

En sådan "lösning" bara gömmer problemet. Igår tyckte folk att varan var värd en tia, idag tycker de att varan är värd en femma. Om staten tar femkronor från olika ställen i ekonomin och ger till folk för att de ska fortsätta att betala en tia, så ändrar inte det folks uppfattning av varan. Den är fortfarande värd en femma, när folk själva värdesätter den genom att betala med pengar de själva tjänat ihop.

Lösningen är att låta priset falla till den nivå där kunderna tycker att det ska ligga, och låta det bli producenternas problem att ta hand om. Ekonomer som enbart tittar på makroekonomiska modeller blir livrädda när de ser priserna rasa. De tänker att om priserna faller, så faller också folks förmåga att köpa, och ekonomin är dömd att gå åt pipan.

Men producenterna som lever i verkligheten ser priserna falla, och börjar istället tänka på förnyelse. Vissa börjar tillverka de gamla varorna på effektivare sätt för att kunna hålla det nya lägre priset. Vissa misslyckas, och går i konkurs eller köps upp och läggs ner. På så sätt anpassas utbudet till den nivå som kunderna tycker att det ska ligga på.

Men de flesta hittar på nya saker att erbjuda folk, saker som folk blir rika av att köpa, och den samlade efterfrågan i ekonomernas modeller börjar återigen stiga.

Sådant händer i verkligheten, när man låter prismekanismen styra, när man håller igen och sparar i tider av omställning, när man har goda möjligheter att ställa om sin produktion genom att det är enkelt att vara företagare. Och man slipper betala dyra skatter för att finansiera alla dessa "stimulansåtgärder".

fredagen den 20:e augusti 2010

Fred och frihet

Är ni beredda att låta fattiga människor bli rika genom att bedriva arbete och handel med människor i väst? I konkurrens med företag i väst? Och därmed också arbetare i väst? Frågade jag angående en rödgrön artikel om biståndet.

Naturligtvis inte. Nu har nämligen LO satt ner foten och berättat för världen och partiet vad LO anser vara en god ordning. Nämligen att de fattiga ska hålla sig på sin kant. Det är ren protektionism, dvs ett regelverk som ska skyddar vissa gynnade grupper på alla andra människors bekostnad.

Jag är själv arbetare i väst. Varför räds jag inte konkurrensen från fattigare länder, trots att den inom min egen bransch är väldigt hög, och både har tagit arbetstillfällen och pressat priser?

Jo, därför att konkurrensen sammantaget innebär en vinst för alla. När någon kan utföra samma arbete som jag kan till ett lägre pris, så går köparen dit istället för till mig. Då får köparen mer pengar över, och om jag istället specialiserar mig på att leverera ett högre värde, till exempel genom att leverera något som den billigare konkurrenten inte kan; så kommer köparen att också gå till mig.

Köparen vinner på att få ett högre värde till samma pris, den billigare konkurrenten vinner genom att få del av köparens pengar som förut enbart tillföll mig, och jag vinner dels genom att jag har börjat leverera ett större värde vilket skapar en helt ny marknad, och dels genom att prisläget i det samhälle där jag lever blir mer gynnsamt.

Den enda kostnaden är att jag har tvingats utveckla mig och anpassa mitt utbud.

Kolonialismen, detta fruktansvärda system av utsugning och upprustning, byggde på exakt samma fel i resonemanget som syns i LO:s och socialdemokratins "ordning och reda". Merkantilismen, den filosofiska drivkraften bakom kolonialism och protektionism, innebär tron att ekonomin är ett nollsummespel med resurser. Antingen utsuger man eller blir utsugen.

Med en sådan världsuppfattning blir det logiskt att tro att rikedom mäts i mängden guld du antingen roffar åt dig eller lämnar kvar åt utlänningen i hans eget land. Eller att antalet arbeten är konstant och kan tillfalla antingen dig eller utlänningen. Och med en sådan världsuppfattning blir det logiskt att försöka upprätthålla dessa gränser med hjälp av våldsmakt.

Med en sådan världuppfattning förstår man inte hur ett land rikt på olja och guld förblir fattigt. Eller att man tjänar mer på att handla med människor i utlandet än på att sno guldet i deras länder. Eller att man vinner på att utsättas för konkurrens.

Man förstår helt enkelt inte varför det är bra för alla parter med frihet från tvång.

När man tar bort tvånget så återstår de frivilliga relationerna, och de frivilliga transaktionerna. Och frivillga transaktioner och relationer kan bara bli fruktbara och långvariga om de är gynnsamma för alla parter.

Och då får folk plötsligt ett ömsesidigt intresse av att omgivningen har det bra. För om jag är beroende av mitt grannland för den handel som gör mig så rik och välmående, så kommer jag inte att invadera det. Inte bara avvecklar vi en stor del av vår våldsmakt i takt med att vi avvecklar tvånget (det är ju i mycket önskan att betvinga andra som motiverar vapnens existens till att börja med), själva avvecklingen av tvånget startar processer som ytterligare bevarar mer frihet från tvång.

Det är ingen större skillnad att med våldsmakt gå in i ett land och plundra det på naturresurser, eller att med våldsmakt hindra folk från att fritt handla med varandra, ens om min handelsvara är mitt eget arbete. I bägge fallen handlar det om att hindra folk att göra det de vill även när de inte skadar någon annan; och särskilt att hindra folk från att använda utbyte och samverkan som medel för att skapa välstånd.

Och i bägge fallen gäller att om våldsmakten drar sig tillbaks och låter människor själva välja sina villkor för samarbetet, så mår alla inblandade bättre. I fred och frihet.

En biståndsfråga

Luddigheter om biståndet på Newsmill:


En rödgrön regering kommer att föra en ambitiös utvecklingspolitik grundad i solidaritet med världens fattiga, hungriga och förtryckta.

Vi tror på biståndets möjligheter att förändra. En rödgrön utvecklingspolitik kommer att sätta fattigdomsbekämpningen i centrum.


Tror ni att folk utomlands blir hjälpta av vackra ord om solidaritet, eller tror ni att de blir hjälpta av praktisk fattigdomsbekämpning med metoder som vi vet fungerar? Tänker ni denna gång inrikta er på folket i länderna, eller fortsätta stödja diktatorerna? Kommer biståndet fortsatt gå till propaganda för organisationer som springer demokratihatarnas ärenden?

Stannar er solidaritet vid gränsen, eller tänker ni låta fattiga människor handla tullfritt med EU-medborgare? Arbetskraftsinvandra? Tjäna pengar i konkurrens med företag (och därmed också arbetare) i väst?

Och oavsett vad ni tror om biståndets förmåga att förändra, hur tänker ni hantera vetskapen om biståndets förmåga att permanenta fattigdomsskapande strukturer? Och frihandelns förmåga att ersätta dem med välståndsskapande strukturer?

Se även Segerfeldt:


De rödgröna har presenterat sin biståndspolitik. Något mer substanslöst har jag sällan läst. Det är "vi tror", "vi vill" och "vi måste", för hela slanten, tillsammans med lite sedvanlig floskelbiongo. Ingen analys av de problem världen står inför, ingen presentation av vilka beprövade verktyg som står till buds för att förbättra problemen, inga referenser till någon vetenskap och ingen diskussion om avvägningar eller målkonflikter.

En RUT-fråga

— "För saken är den att t ex RUT handlar om ett bidragssystem som i huvudsak riktar sig till välbeställda..."

Ett bidrag minsann. Får man fråga från vem detta bidrag kommer? Varifrån kommer pengarna och vart går de? Vem betalar? Vem får?

onsdagen den 18:e augusti 2010

Frihetens gränser

I varje debatt som handlar om de mänskliga rättigheterna att tänka, tro, predika och propagera fritt, så dyker alltid detta argument upp:


För att värna våra mänskliga rättigheter att propagera fritt, måste vi förbjuda eller på annat sätt hindra de som vill hindra oss att propagera fritt från att sprida sina åsikter.


Men i samma stund man infört det där förbudet mot att tillhöra en viss organisation, eller att propagera till stöd för en viss sak, så har man tagit bort den frihet man ville värna.

Det är logiskt omöjligt att värna mänskliga rättigheter genom att upphäva dem. Och farligt att tro att det går.

Ett aktuellt exempel från USA gäller de som vill hindra etableringen av ett muslimskt center på nedre Manhattan, med motiveringen att eftersom islam som religion inte är explicit tillåtande mot alla andra religioner, så är måste den motarbetas av ett samhälle som vill vara tolerant mot alla religioner.

Men alla religioner (inklusive sekulär materialism och andra ateistiska trosföreställningar) har sanningsanspråk. I sanningsanspråket, bejakandet av något som varande rätt, ligger samtidigt förnekandet av andra uppfattningar.

Det som Gingrich (i artikeln) och andra blandar samman är folks politiska ambitioner och deras trosföreställningar. Det är sant att islam innehåller tanken att den ska expandera lagstiftningsvägen. Det är inte bara en lagisk religion som förknippar indivdernas frälsning med deras ambition att handla rätt, det är också en lagstiftande religion vars texter lätt kan tolkas till förmån för någon form av teokrati. Och som i historien också visat sig ta precis det uttrycket, i synnerhet då i form av att ett islamiskt rättsväsende getts domsrätt över ett område eller en befolkning.

Och med juridisk slagsida kommer politiska ambitioner, och därmed så finns det fog för tanken att kalla islam för en politisk kraft, jämställd med andra politiska ideer. Och öppen för samma slags kritik, förstås.

För oss som alltid jämställer politisk och religiös frihet (det är bara två exempel på hur människor använder sin frihet att tänka precis hur man vill), och inte kan se någon principiell skillnad mellan ett politiskt tankeinnehåll och ett religiöst (ideer som ideer); kommer detta naturligtvis inte som någon chock.

Däremot så blir det märkbart tydligt i debatten hur vissa faktiskt betraktar politisk frihet och religiös frihet som radikalt skilda saker. När t ex religiös frihet uppfattas som för det första begränsad till att gälla tankegångar hur relationen mellan människa och Gud ser ut, och för det andra begränsad till att denna relation är privat; så inte bara betraktar man politiskt tänkande och religiöst tänkande som skilda saker.

Man får det betydligt enklare att acceptera större frihet i folks religiösa tänkande än i deras politiska. Med den liberala grundintuitionen för ögonen som säger att människor är fria att göra vad de vill så länge de inte kränker andra, blir en religiositet som aldrig blandar in andra människor än en själv, automatiskt ofarlig.

Men den sortens inbunden privatreligiositet är ju inte för alla. Folks religiositet ställer ofta anspråk på andra människors leverne, och då väcker det reaktioner. En Jesus eller Johannes Döpare som säger "Omvänd er!" skapar oro i samhället. Eller en Åke Green som påstår att viss sexutövning (även mellan samtyckande vuxna) är sämre i Guds ögon än annan. Eller en juridikstudent som önskar möjlighet för troende att tillämpa viss särlagstiftning i områden som rör t ex familjen eller utbildningsväsendet.

Eller i extremfallet den politiska terrorismen på religiös grund. Där återfinns t ex vår egen Gustav Vasas behandling av klostrens och kyrkornas egendomar och människor. Och där återfinns förstås tilltaget att kapa flygplan och rasera skyskrapor, eller försöken att bestämma över människor i totalitära teokratier.

Det blir tydligt att det i debatten finns många olika linjer man kan korsa som väcker reaktioner. En linje är när folk förespråkar att friheten för andra människor inskränks. En annan linje är när folk faktiskt inskränker friheten för andra människor.

Temat för hela den här bloggen är "Politik som gör oss fria". Det är, i den analys av frihet som jag (och många liberaler med mig) gör, av yttersta vikt att dessa två linjer hålls åtskilda. Att säga att burkaförbud måste råda, eller att äktenskapsbryterskor borde stenas, eller att rika ska berövas stora delar av sina egendomar trots att de förtjänat dem genom frivilligt ingångna avtal, eller att homosexuella samlevande inte får ärva varandra fullt ut, eller att barn bör våldtas eller förföras av vuxna, eller att staten ska förbjudas att äga företag, eller att islamsk domstol ska döma i civilrättsliga mål i Sverige, eller att privatpersoner ska förbjudas äga företag, eller att gränserna ska vara stängda för folk som vill flytta in i landet; är något radikalt annat än att faktiskt driva igenom det.

Den viktiga skillnaden ligger i de steg som krävs för att en tanke eller ett ord ska omsättas i handling. Det krävs att folk tar orden till sig, gör dem till sina, och sedan tar till vapen för att tvinga människor. I vårt samhälle har vi en demokratisk väg till vapnen: riksdagen fattar beslut om lagtexter och låter våldsmonopolet straffa och tvinga de som inte handlar i enlighet med dem. Det finns även utomparlamentariska vägar till våld förbi våldsmonopolen, och det är ingen principiell skillnad mellan att få en stenkastarsten i huvudet eller en polisbatong. Ont gör det, och rädd blir man.

Ett ord eller en tanke om frihetskränkning skadar däremot ingen. Först när vi tar till vapen för att driva igenom kränkningen är skadan skedd. Därför är inte någon religion eller någon predikan farlig och motiverar ett ingripande med våld. Ideer bekämpas med bättre ideer. Våldsmonopolets uppgift är att slå ner på andras orättfärdiga kränkande av våra friheter, och vara oerhört sparsam med frihetsinskränkningar själv.

Därmed behöver vi inte göra någon åtskillnad mellan religiöst tänkande och politiskt, eller med religiös aktivism och politisk. Alla tankar är tillåtna att tänka och framföra, men gärningar som inskränker andra människors frihet - oavsett om de motiveras med hänsyftning till högre makt eller ej - ska utövas av det demokratiskt styrda våldsmonopolet och helst inte alls.

Så blir samlivet mellan människor, oavsett bakgrund, mycket enklare och inte så laddat. Och vi slipper dumma förslag om att inskränka folks rättiheter att tycka, tro, tala och klä sig som de vill.

söndagen den 15:e augusti 2010

Himla osann

Anagram är kul. Om man vill kan man låtsas att de avslöjar något. Som till exempel det klassiska anagrammet "himla osann" (vilket ju visat sig stämma av och till).

HAX har dessutom roat sig med en del anagram på en annan politisk företeelse. Vad sägs om "demokrati avser gener"?

fredagen den 13:e augusti 2010

LO+L!!!

Urkomisk smutskastningskampanj från LO!

Stygga, stygga borgarna. Nu ska de allt ställas mot väggen!

Men undrar om inte dessa alternativa affischtexter är mer rättvisande?

"Den här mannen är ansvarig för att en timanställd hotellstäderska fått sänkt skatt med 18 000 kronor varje år. Det är megafel, regeringen borde ha höjt skatten för vanliga löntagare i stället."

"Den här mannen är ansvarig för svensk ekonomi. Sverige har bäst statsfinanser i EU och arbetslösheten sjunker redan. Det är dumsnålt, vi borde ha gjort som Grekland i stället."

"Den här mannen ansvarar för att 50 000 människor får rehabilitering och andra insatser för att kunna komma tillbaka till arbetsmarknaden."

Eller varför inte: "Denna kvinna är ansvarig för att dina skattepengar inte gick till industrikapitalisterna som inte förmådde driva SAAB på ett sätt som gjorde folk glada."

För ett och ett halvt år sedan

För ett och ett halvt år sedan var ekonomin även i Sverige rätt så utsatt. "Regeringen måste skjuta till stimulanspengar!" skrek oppositionen. "Gå in med stöd i bilindustrin! Ni är passiva! Handfallna!"

Ola Möller var inte nådig när han ställde den socialdemokratiska skuggbudgetens "rejäla satsningar" emot regeringens mer sansade is i magen och budgetdisciplin:


Idéen om att bromsa sig ur uppförsbacken, den idé som regeringen FR tillämpar, är förlegad. Den spelade ut sin roll i och med 1929 års börskrasch. Vi har en krasch igen och samma teorier som tillämpades av högern då är på tapeten nu.


"Till och med USA stimulerar ekonomin!" hette det också för ett och ett halvt år sedan. Och det gjorde (och gör) verkligen USA. Ökade budgetunderskottet och "satsade". Liksom Storbritannien, Grekland, Spanien. Och vad har de fått för det? Jobb? Nej. Kriser, arbetslöshet, nationell skuldsättning? Ja.

Efterspelet av 1929 års börskrasch blev att USA, som tillämpade Keynes stimulansteorier som mest, fick det värst. En hög arbetslöshet och en produktionsapparat som aldrig riktigt tog fart förrän andra världskriget ritade om kartan.

Den som vill veta varför det blir på det här sättet kan läsa här. Eller här.

Medan Sverige, med Alliansens "förlegade" ekonomiska politik har klarat sig hyfsat bra. Eftersom den politiken bygger på att man inte tar pengar man inte har och satsar på en produktion som ingen vill ha (aka "stimulans"). Och att man låter folk behålla lite mer av det som de själva tjänat ihop (aka "de rikas skattesänkning").

Det stora orosmomentet på den ekonomiska himlen är faktiskt just nu USA. Och det visste vi ju skulle komma. Visste. Visste. Visste.

Det går helt enkelt inte för den amerikanska staten (eller någon annan stat) att spendera sig ur det här. Just för att Keynes ideer inte fungerar. Kan vi anse det vara bevisat nu, en gång för alla, Ola Möller?

Now we're talking arbetslinjen

Sluta snacka, börja handla!

Från Emily Dahlgren:


Hej!

Jag har jobbat hårt för att bli klar med webshoppen och nu kan jag med stolthet säga att det här, det är min affär!

Spana in den och sprid gärna länken vidare:

www.madeinafrica.eu

I september är det dags för mig att åka till Etiopien igen och den här gången ska jag vara där i 6 veckor. Planen är att att ta fram en del nya produkter, starta 3 kvinnor på mikrolån samt att ge många, många barn i slumområden nya kläder.

Följ med mig på min resa genom att läsa bloggen som finns på hemsidan.

Hälsningar
Emily


Från hemsidan:


Målet är att öppna en lokal i Addis Ababa där vi kan stötta utsatta kvinnor att starta egna företag, alltså en variant av mikrolån. Istället för att låna ut pengar köper vi material som kan behövas för att starta företaget och sedan hjälper vi till med utbildning och stöttning och när företaget klarar av att försörja familjen slussas de ut ur organisationen.

Det långsiktiga målet är att satsa på u-länders mest outnyttjade resurs; fattiga ensamstående mödrar. Genom att satsa på lokal företagsamhet inom den målgruppen hoppas vi bidra med en ekonomisk tillväxt med många starka och driftiga kvinnor.


Och jag uppmanar även var och en att arbeta politiskt för totalt utplånade tullmurar mellan människorna som bor norr om respektive söder om Medelhavet.

Ett enda jordklot, en enda mänsklighet!

torsdagen den 12:e augusti 2010

Stan är full av vatten

Även kåkstaden är full av vatten. Fast i ledningar som de fattiga inte får tillgång till. Så de fattiga får köpa superdyrt vatten på en informell marknad.

Att ge fattiga tillgång till vatten, till vettiga priser som gör det möjligt för leverantören att fortsätta att finnas, innebär en höjning av vattenpriset. Men för den fattige, som slipper köpa vatten asdyrt, innebär marknadsmässiga vattenpriser att vattnet blir billigare.

Läs Fredrik Segerfeldt.

Två saknade vänsterperspektiv

Både i den pågående vinst-i-välfärden-debatten, och i andra höger-vänster-debatter, och inte minst i vänstern egna skrifter och på bloggar; har jag märkt att många vänsteranhängare av högst olika schatteringar fullständigt saknar två perspektiv:

Det ömsesidiga egenintresset. När man med fakta lyckats visa t ex hur närvaron av utländska kapitalintressen har lyft fattiga människor ur fattigdom, eller hur ett förskoleaktiebolag kunnat erbjuda en fantastisk miljö för små människor att växa i, så kommer nästan alltid motargumentet: "Men hur kan du vara så naiv att du tror att kapitalisten gör detta för medmänniskornas skull?"

Och svaret är lika självklart: "Det behöver jag inte tro."

Det som gör marknadsliberalism till ett så stabilt verktyg för att förbättra tillvaron för de mest utsatta är att den inte förutsätter någon altruistisk godhet. Det räcker med att undvika tvång.

Den girige och grymme riskkapitalisten och det lilla förskolebarnet får, genom marknadsliberalismen, ett gemensamt intresse: sitt eget. Barnet skiter i kapitalistens kvartalsrapport, kapitalisten skiter i barnet; men om det finns god omsorg att köpa för en överkomlig peng och om det finns pengar att tjäna på att leverera god omsorg; så tjänar bägge på att den andre finns.

Bägge blir väldigt nöjda.

Och bägge blir ömsesidigt beroende av varandra. Därför krigar oftast inte marknadsliberala samhällen med varandra. I samhällen där till och med bittra fiender är beroende av den andres väl för sin egen överlevnad, där blir det i allmänhet inte krig.

Det andra perspektivet jag saknar i debatten med vänstern (inte den anti-auktoritära vänstern) är att staten ju faktiskt inte är folket. Det blir mest tydligt när man pratar med kubavänner. De kan prata om rätten för Kubas folk att välja sin egen väg, men menar Kubas regering. En regering som ju i många stycken hindrar stora delar av Kubas folk att välja sin egen väg t ex om den vägen leder till utlandet eller till en regimkritisk blogg eller till ett affärssamarbete.

Men också i andra debatter ser man tecken på denna blinda fläck. Ibland så handlar debatten om att begränsa statens makt över den enskilde, vilket för en liberal är detsamma som att ge folket makt över sig självt. Men för en medlem av den auktoritära vänstern (där ju stat och folk är ett) blir det detsamma som att begränsa folkets makt över sig självt.

Men när man då med talrika exempel har visat hur staten oftare än någon annan (definitivt oftare än terrornätverken) är ett hot mot den enskildes legitima önskan att leva i trygghet och fred, så kommer det som ett brev på posten: "Ja, men USA då?"

Så visar det sig att debatten, som jag trodde handlade om perspektivet individ versus stat, i själva verket handlade om socialistiska stater vs USA. Som om statligt sanktionerade övergrepp blev OK för en liberal, bara det är USA som ligger bakom.

Vitsen med USA är de principer landet är byggt på. Felet med USA är alla de fall där statsmakten frångår sina principer. Den skarpaste kritiken av den amerikanska staten finner man bland de klassiska liberalerna i själva USA. Läs t ex Reason för USA-kritik som heter duga.

Så om det kunde ges rum i debatten dels åt uppfattningen att egenintresset kan vara ömsesidigt, dvs inte med nödvändighet en källa till intressekonflikt, och dels åt uppfattningen att det även i demokratier är skillnad mellan en stat och dess folk, så skulle det vara bra.

Välfärdsvinstdebatten sammanfattad

Två debattartiklar säger allt.

Vänsterpartiet med Ohly i spetsen tror att aggressiva aktiebolag kan suga pengar från folkets gemensamma kassa utan att leverera något i utbyte.

Två centerpartister påpekar i ett svar att aktiebolagen inte kan tjäna en enda spänn om de inte faktiskt är bättre än andra, t ex kommunen, på att leverera välfärdstjänster.

För sådant är företagandets villkor: för att vara en framgångsrik företagare måste din väg kantas av väldigt nöjda kunder. Även i välfärden. Även när finansieringen är solidarisk.

Men förlustintresset då?

Inte göra vinst på skolor! Det verkar som om V vill göra vinst i skolan till en valfråga..

Men driva skolor med förlust ska tydligen gå fortsatt bra. Man verkar inte vara så villiga att låta dåliga skolor dö.

I en intressant intervju i GP med gruppledaren för Vänsterpartiet i Göteborgs kommun, Marie Lindén, säger hon, angående ansökningarna om att etablera friskolor:


- Jag är förvånad över att det kommer in ansökningar i den utsträckning som det gör. Alla slåss och drar i de här eleverna. Snart måste man se att de privata skolorna går omkull eftersom utbudet är så stort och eleverna inte räcker till. Det är en överetablering av skolor nu. Jag tycker det är viktigt att skolan är en kommunal angelägenhet. Det är helt fel att någon ska tjäna pengar på våra elever.


Överetablering och utslagning (av verksamheter, inte av människor!) är ett sätt att se till att endast de bra skolorna överlever, kontinuerligt och på egna meriter. I ett sunt samhälle ska det vara en kontinuerlig överetablering av verksamheter som försöker ge folk bra saker, och på samma sätt en kontinuerlig utslagning av de verksamheter som inte håller måttet.

I en värld där skolan är en helt och hållet kommunal angelägenhet, där blir eleven tilldelad en skola. Det är inte eleven som genom sitt val tillser att pengarna endast går till skolor som fungerar, utan skolor får sin finansiering i enlighet med den kommunala budgeten, oavsett vilken kvalitet de levererar!

I en sådan värld kan skolchefer sitta kvar trots att elever lämnar deras skolor utan tillräckliga kunskaper och färdigheter. Trots att skolan lider av ordningsproblem. Trots att skolan inte lyckas stävja trakasserier och annan brottslighet där elever blir offer för andra elever.

Som till exempel i Göteborg på 70-talet. Och 80-talet. Och 90-talet. Och ända in i våra dagar, även om friskolereformen har hjälpt många, och startat en skolkultur där skolcheferna börjar avkrävas resultat.

Ändå säger V i Göteborg konsekvent nej till alla ansökningar om att starta nya skolor. Trots att det alltså bakom varje ansökan finns en plan för hur man ska kunna skapa en skola som är bättre för eleverna. Skapa en skola som längtar efter att få elever. En skola som längtar efter att bli vald.

Detta kallar Marie Lindén för att "slåss och dra" i eleverna, ungefär som i den kaukasiska kritcirkeln. "Vems är barnet?" frågar man, och Marie Lindén svarar "Det är helt fel att någon ska tjäna pengar på våra elever."

Men sanningen är att eleverna tillhör sig själva, och det är medborgarna själva som har jobbat ihop pengarna som bekostar utbildningen, och det vore väl konstigt om då inte medborgarna själva tillåts välja utbildare?

Uttrycket "tjäna pengar på våra elever" är lite kryptiskt. Det låter nästan som om eleverna dräneras på något när en friskola tjänar pengar på dem. Nästan som att de utsugs.

Men det enda sättet för en skola att tjäna pengar är ju genom att leverera en bättre utbildning än alternativen. Det är ju det som är finessen med vinstintresset: vinsten är företagets belöning för att ha levererat en god vara eller tjänst. Man kan bara gå med vinst om man gör kunderna rikare än innan.

Och varför vara emot skolor där eleverna blir rikare, i form av kunskaper och färdigheter och goda miljöer där de kan växa, än vad de blir någon annanstans?

För att citera ledarskribenten Johan Folin: "Varför ska inte friskolor kunna gå med vinst när de erbjuder minst lika hög kvalitet till samma kostnad som de kommunala skolorna? "

onsdagen den 11:e augusti 2010

Lön för mödan

Om man vill erbjuda en bra vara eller tjänst, men minska tillgängligheten så att få personer får del av den; då ska man inte belöna folk för att leverera den. Eller ännu hellre: man ger leverantören en summa pengar först, och så säger man åt leverantören att själv bekosta leveranserna med den summa pengar de redan fått.

Är det någon som är förvånad över att t ex Arbetsförmedlingen eller sjukhusavdelningar fungerar på det sättet? Att de drivs med budgetmedel som tilldelas dem von oben, och av dessa medel ska de leverera viktiga välfärdstjänster. Visst inser vem som helst att en "kund", dvs en arbets- eller vårdsökande i det läget upplevs som ett hot och ett störningsmoment.

Visst förstår vem som helst att om den lokala mataffären drevs på samma sätt så att den sammanlagda matbudgeten för upptagningsområdets hushåll gavs till affärsinnehavaren en gång om året, så skulle kunden upplevas som ett hot och ett störningsmoment.

Det är därför som Centerpartister föreslår att Arbetsförmedlingen - precis som arbetsförmedlarna på bemanningsföretagen - ska få ersättning i den mån de faktiskt levererar några arbeten. Och i länder med bättre vårdtillgängliget än i Sverige gör man på det sättet även med vården.

Björklunds pappahämtning

Jag har inte orkat kommentera FolkPillarens senaste. Glad ser jag att jag inte heller behöver. Anders W Jonsson says it all!

Och, som flera varit inne på, inte minst GP-tecknaren TOK: tänk om den till skolan tvångskommenderade pappan eller mamman bär burka då? Uppstår ett hål i den Björklundska rumtiden som får världen att implodera och alla elevers frånvaronotering på betygen att närma sig oändligheten?

Om Jan Björklund har så fina ideer för skolan: kan han inte starta en friskola? Och så får de som gillar hans typ av skola gå där, så kan vi andra få välja en helt annan skola som passar oss?

Folk som behöver vård väljer

Tänk att folk som behöver vård faktiskt väljer vård när vårdvalet ger dem möjlighet att välja.

Ylva Johansson (S) påstår att vårdvalet missgynnar folk med stort vårdbehov och folk med små resurser.

Och så visar sig verkligheten inte alls stämmma med det som Ylva Johansson påstår.

Varför skulle folk med stort vårdbehov missgynnas, när reglerna gynnar den som hjälper dem med stort behov?

Varför skulle folk med små resurser missgynnas av det fria vårdvalet, när ju det fria vårdvalet ger även denna grupp möjlighet att välja. Förr i världen var det ju bara de rika knösarna som kunde välja vårdgivare.

söndagen den 8:e augusti 2010

Lästips: Till den duktiga flickans försvar

Therese Bohman skriver ett klockrent inlägg om det där med att Våga-Vägra-Vara-Duktig-Flicka. Om man, som i medelklassen, är omgiven av lager på lager av skyddande ramar, så gör det inte så mycket om man revolterar och spränger några stycken av dem inifrån.

Man fångas upp, man ges nya chanser. Om man har valmöjligheterna. Som jag hade. Frihet att droppa ut lite lagom (med föräldrar som såg till att det blev lite lagom), och ändå ha alla möjligheter att ta mig tillbaks på banan igen. Med den äran, socioekonomiskt sett. Men Therese skriver om helt andra förutsättningar:


Att vara en duktig flicka har varit den enda chansen att göra något vettigt av mitt liv. Hade jag inte duktigt gjort mina läxor och duktigt skrivit alla rätt på prov och duktigt skaffat mig höga betyg så hade mitt liv sett helt annorlunda ut, och inte på ett spännande, bohemiskt och frigjort sätt, utan bara på ett sorgligt sätt.

...

Visst, sett utifrån en välanpassad medelklasstillvaro är kanske allt det där [revolterandet] kittlande och frigörande, men utifrån en arbetarklassverklighet utan tradition av akademiska studier, utan pengar som alltid finns om de behövs och utan självklar pedagogisk pepp från vuxenvärlden blir slutresultatet av den där vägra vara duktig flicka-attityden tyvärr ofta arbetslöshet, tonårsgraviditet, socialbidrag, white trash, missbruk, elände.


Och sådana livsöden har man ju själv varit åsyna vittne till.

En kommentator påminner om att det (naturligtvis) är likadant för grabbarna. Det går verkligen bättre för de snälla och töntiga pojkarna än för de som i tidig ålder försöker sig på att vara alfahannar och bryta normer och näsben.

Det finns en intressant parallell här, till diskussionen om vilken position medelklassens normer har i samhället. Att de medelklassiga värderingarna i mångt kör över alla andra perspektiv och berättelser om sätt att leva.

Och vägran att vara duktig flicka (liksom allt annat romantiserande av rebellgestalter och normbrytare), handlar då om att vilja ge dessa andra perspektiv en chans. Ett snudd på klassförakt som inte sällan uttrycks av representanter för exakt samma medelklass, som har nått sina positioner tack vare just dessa normer!

För det är ju hemligheten med medelklassiga dygder: de får inte sitt primat eftersom de utgör just medelklassens dygder, utan för att de faktiskt skapar ett visst slags utrymme åt var och en som omfattar dem. Det är helt enkelt väldigt fruktbart i sig självt med nyfikenhet på kunskap och människor, med artighet, med att bygga kontaktnät, med entreprenörskap, med flit, med stabila parrelationer, med självdisciplin, med mera sådant.

Den som utifrån en stabil position tillåter sig smärre brott mot ovanstående får ändå dessa ideal med modersmjölken, liksom hjälp att leva upp till dem. Ramarna räddar.

Men att börja omfatta och praktisera dem trots att man inte har någon familjetradition i den riktningen, det blir en väg till frihet och självförverkligande. Som för Therese Bohman, om jag förstod henne rätt.

I de fall där familjetraditionerna inte leder så värst långt, så har skolan en viktig uppgift. Genom att envist hävda fruktbara bildnings- och företagsamhetsideal, och genom att lära ut vilka beteenden som bygger bra samverkan mellan människor, så kan skolan erbjuda långt fler människor en framtid där de själva kan välja sina omständigheter i högre grad.

Men då krävs det att skolan och samhället i stort orkar stå emot alla de som vill förvägra barn utan rätt klassbakgrund dessa nycklar. Stå emot de som vill hävda kulturrelativism. Stå emot de som påstår att individens egna val inte spelar någon roll så länge som de omgivande strukturerna ser ut som de gör. Stå emot de som tror att skolundervisning i entreprenörskap är borgerlig politisk propaganda snarare än utbildning i att förstå och leva i den ekonomiska verkligheten genom att göra så många människor så glada som möjligt.

Allt annat är ett svek mot de som annars inte har det så lätt.

Lästips: Om baktändning i burkeriet

Eftersom klädförbud alltid resulterar i ett nyfiket utforskande av just det förbjudna plaggets möjligheter som uttrycksmedel tror Anna Ekström att det definitivt motverkar sitt syfte.

Och jag håller självklart med.

Superiets Järnvägar

Göteborgspostens undersökande och uppenbarligen törstiga reporter gick ombord på tåget (artikeln tyvärr ej på nätet) och lyckades köpa en svindyr pyttepava enkelt vin från bistron, utan att flaskan vart riktigt öppnad. Sedan smet reportern av, utan att följa med tåget.

Ibland händer det nämligen att tågpersonalen säljer oöppnad alkohol. Så att det inte skvimpar när man går och sätter sig på sin plats. Sympatiskt och omtänksamt, om du frågar mig.

Men det var ju ändå en oöppnad flaska alkohol. Från ett utskänkningsställe. Utanför Systembolagets riksdagsbeslutade öppettider dessutom. LANGNING!!!

Ajsing bajsing, säger kontrollanten i Stockholm, där SJ:s utskänkningstillstånd hanteras. Nu blir det till att skärpa kontrollen. Åka tåg och köpa vin på skattebetalarnas bekostnad för att se till att personalen öppnar ordentligt.

Alternativet, det självklara och enkla, är förstås att ge SJ ett tillstånd att sälja oöppnad alkohol (det krävs bara ett enkelt riksdagsbeslut i frågan). För allvarligt, vilket hot mot folkhälsan utgör denna spårbundna dyring om 25 cl? Kom igen när stinsarna langar stora mängder sprit till ungdomar på stationerna.

lördagen den 7:e augusti 2010

Viktig text från HAX

En viktig text om synen på islam, terrorister, maktgalningar och ett alltmer korrumperat USA.


Och det är kanske inte att undra på att USA möter större motstånd än väntat – när man i hastigheten har ihjäl rätt många oskyldiga människor som alla är någons bror, syster, far, mor, son, dotter, kusin... Det är klart att folk blir förbannade och har svårt att vara artigt tacksamma för det förment goda syftet då.

Det kusliga är att USA i allt högre grad nu även vänder sitt maktspråk intåt, mot sitt eget folk. Man rullar ut en överväldigande övervakningsstat och säkerhetsbyråkrati. Man kringskär de medborgerliga fri- och rättigheterna. Man sätter rättsstaten ur spel. (Vilket förmodligen är exakt vad de ursprungliga, religiöst fanatiska, terroristerna hade hoppats på.)

Svar från Arbetarperspektiv

Ställde lite frågor rörande det här inlägget.

Fick väldigt bra svar! Återger dialogen här:



Postat av: Ola Berg

Vad betyder det att få lov att äga, när du samtidigt vill ha ett ändrat ägande- och fördelningsförhållande?

Kommer jag att vara säker på att inte få min egendom expropierad?

Kommer jag att fritt kunna byta min egendom mot någon annans egendom, om denne också tycker att ett sådant byte är en bra idé?

Kommer det jag fritt byter med kunna vara min egen arbetsinsats?




Postat av: Nicklas Eriksson

"Vad betyder det att få lov att äga, när du samtidigt vill ha ett ändrat ägande- och fördelningsförhållande?"

Att jag inte bryr mig ett skit om ifall folk äger sin bil, sitt hus eller sin våning. Det är produktionsmedlen jag är intresserad av.

"Kommer jag att vara säker på att inte få min egendom expropierad? "

Nej, men det kan du å andra sidan inte idag heller. Fråga alla som fått påhälsning av Banverket, SJ eller olika miljödomstolar.

"Kommer jag att fritt kunna byta min egendom mot någon annans egendom, om denne också tycker att ett sådant byte är en bra idé?"

Såvida det inte slår mot de producerande klasserna eller underklassen har jag inga som helst synpunkter på´t.

"Kommer det jag fritt byter med kunna vara min egen arbetsinsats?"

Med stor sannolikhet nej. Både jag och socialistiska partiet vill avskaffa möjligheten att leva på avkastning av innehav. I övrigt är åsikterna mina egna.




Postat av: Ola Berg

Men om jag använder min bil, (eller i mitt fall troligare min dator) som ett produktionsmedel? Blir jag då berövad den?

Eller helt enkelt förhindrad att använda den som ett produktionsmedel, t ex genom att jag förhindras att använda det jag skapar med hjälp av den (datorprogram eller elektroniska tjänster) som ett bytesmedel?

Eller faller det in under att jag inte kommer att få lov att byta till mig saker genom min egen arbetsinsats?

En annan följdfråga är vilka medel som kommer att användas för att förhindra mig att göra detta, alltså vilken sprts repression som kommer att anses vara proportiornerlig mot mitt brott att byta till mig varor och tjänster genom att erbjuda min egen arbetsinsats i utbyte.

Vad anser du själv är rimliga medel för att förhindra att ett sådant utbyte äger rum?




Postat av: Nicklas Eriksson

"Men om jag använder min bil, (eller i mitt fall troligare min dator) som ett produktionsmedel? Blir jag då berövad den?"

Beror väl på om du sitter och daytradar och gör pengar på andras slit eller om du sitter på nån telesupport. Tillverkar du något som kollektivet behöver så ser jag inte varför du skulle bli det. Smugglar du flyktingar med bilen kan du redan berövas den. Har du en liten budfirma; nej knappast.

"En annan följdfråga är vilka medel som kommer att användas för att förhindra mig att göra detta, alltså vilken sprts repression som kommer att anses vara proportiornerlig mot mitt brott att byta till mig varor och tjänster genom att erbjuda min egen arbetsinsats i utbyte."

Jag skulle säga att det handlar om vad du gör för att förhindra det eventuella hindrandet. Det vill säga din reaktion. För reagera kommer du att göra. En revolution blir aldrig blodig förrän reaktionen vill att den ska bli det, dvs slår tillbaka med vapenmakt.

"Vad anser du själv är rimliga medel för att förhindra att ett sådant utbyte äger rum?"

Helt ärligt? Att du tar reson och inser varför ditt handlande är skadligt för de producerande klasserna.




Postat av: Ola Berg

"Tillverkar du något som kollektivet behöver så ser jag inte varför du skulle bli det."

Om jag gör det såpass bra, att kollektivet ger mig vansinnigt mycket pengar i frivilligt utbyte, vad händer då?

Om jag, för att fortsätta kunna göra det bra för många fler, anställer andra människor och lär upp dem (på villkor som vi kommer överens om), vad händer då?

Om det blir en välfungerande verksamhet som levererar goda tjänster till kollektivet och anställer till goda villkor, kan jag i ditt samhälle ta överskottet av den verksamheten och investera i ytterligare en verksamhet?




Postat av: Nicklas Eriksson

"Om jag gör det såpass bra, att kollektivet ger mig vansinnigt mycket pengar i frivilligt utbyte, vad händer då?"

Du ska få skälig ersättning för din arbetsinsats, för det är den du ska leva på.

"Om jag, för att fortsätta kunna göra det bra för många fler, anställer andra människor och lär upp dem (på villkor som vi kommer överens om), vad händer då?"

Det gör du inte eftersom arbetarkollektivet är de enda som ska tillåtas äga och bestämma över större företag. Fåmansägande är inte bra. Det ger konstiga idéer om fördelning.

"Om det blir en välfungerande verksamhet som levererar goda tjänster till kollektivet och anställer till goda villkor, kan jag i ditt samhälle ta överskottet av den verksamheten och investera i ytterligare en verksamhet?"

Se ovan. Du får det du gör skäl för. Resten beslutas om demokratiskt.




Postat av: Ola Berg

Det betyder alltså att det kommer att finnas två nivåer som kollektivet anser som skäliga:

Dels den nivå som bestäms av att väldigt många enskilda i kollektivet frivilligt önskar köpa mina tjänster eller produkter.

Den nivån kan ju bli väldigt hög eftersom kollektivet i det fallet inte lägger någon gemensam begränsning på min ersättning, utan var och en betalar vad var och en tycker det är värt, och jag går därifrån med den samlade summan.

Och dels den nivå där kollektivet i en gemensam och koordinerad aktion beslutar om vilken sammanlagd ersättning som är rimlig att jag får.

Jag misstänker att den nivå du föredrar är den sistnämnda. Det kommer också innebära att man måste begränsa folks möjlighet att frivilligt och enskilt ge mig ersättning, eftersom den inte är gemensam och kan bli högre än vad den gemensamt överenskomna ersättningen blir.

Tack för väldigt klargörande svar!

Orsak och verkan i Venezuela

Erik Svensson (sympatiserar med Socialistiska Partiet om jag inte tar miste) på bloggen "Biology & Politics" ger oss liberaler en reprimand för att vi så schablonmässigt klankar ner på den politik som president Chavez för i Venezuela.

Istället rekommenderar han en balanserad artikel i Röda Rummet som avhandlar både ljuspunkterna i Venezuela, men också problemen. Jag, som gillar ärlig och balanserad rapportering utan bias, läser artikeln och konstaterar att Erik Svensson har rätt: artikeln lyfter fram både framsteg (åtminstone som författaren uppfattar dem) och uppenbara bakslag.

Men, tänker jag, ser han inte hur flera av de sk "framstegen" är den direkta orsaken till många av bakslagen? Några exempel:

Venzuela har under ett par års tid haft oerhört fallande produktivitet, inte minst inom livsmedelssektorn. Artikeln skriver: "En av orsakerna till den minskade produktionen är det senaste halvårets elbrist.". Lite längre fram skriver han: "Hela elsektorn i Venezuela är sedan några år tillbaka statlig." Hm, jag känner igen ett bekant mönster här...

Elbristen förklaras i artikeln med i första hand torka (minskade vattenreserver) och i andra hand ökande efterfrågan på el tack vare de lyckade åtgärderna mot fattigdom.

Men har inte de omgivande länderna haft precis samma torka, men inte drabbats av samma problem? Och en ökad efterfrågan på grund av minskad fattigdom innebär ju mer köpkraft åt dem som önskar köpa el, vilket innebär ökade investeringsmöjligheter för elbolagen att öka sin produktionskapacitet, alternativt köpa in el från utlandet.

I alla normala fall skulle ökad efterfrågan och minskad produktionskapacitet till en början höjt priserna vilket skickat en signal till myllret av producenter att tillgodose behovet så att priser och konsumtion stabiliseras på en nivå som både producent och konsument upplever som skälig.

Men eftersom det inte finns något myller, utan enbart ett statligt monopol i linje med Chavez politik att nationalisera alla näringar av strategisk betydelse, så slås alla normala signalsystem i ekonomin ut och konsekvensen blir förstås brist. Vem hade väntat sig något annat?

Däremot talar artikeln om ett annat signalsystem. När bristen slutligen blir uppenbar och katastrofal så beslutar regeringen om ransonering: "Regeringens svar på den akuta elbristen blev att i slutet av 2009 deklarera att en nödsituation rådde inom elförsörjningen. I regeringsdekretet ingick en omedelbar – om än tillfällig – minskning av arbetsdagens längd till sex timmar, en minskad produktion inom den tunga, elintensiva industrin, planlagda elavbrott vissa tider på dygnet i storstäderna, ..."

Alla tre åtgärderna förvärrar problemen. Hade de använt prismekanismen hade problemet istället avhjälpts. Men man har väl fullt upp med att istället för att avhjälpa energibristen förstärka arbetsplatsdemokratin: Man har haft massmöten, utsett delegater, diskuterat anställningsvillkor, och gjort allt... utom producerat tillräckligt med elström.

Energibrist (i ett land som dryper av råolja) är dessutom farlig eftersom den slår så hårt mot välfärden, och i synnerhet livsmedelsindustrin. Och mycket riktigt talar artikeln om tomma hyllor i livsmedelsbutikerna.

Tydligen ska denna brist enligt artikeln också bero på att vissa producenter avsiktligt drar ner produktionen för att driva upp priserna och inte möta folks efterfrågan. Men det är ju ett beteende som i normala fall bestraffar sig själv. I samma sekund som en producent inte längre förmår möta folks behov träder nästa producent fram och uppfyller dem. I en normal ekonomi vill säga.

Ett sådant myller av alternativa producenter för konsumenterna att vända sig till finns nämligen inte. För ekonomin är inte normal, varken nu eller tidigare.

Venezuela är ett av alla dessa länder där man möts av oerhört många artificiella hinder när man vill etablera företag och ta sig in på misskötta marknader. Det system som Chavez vill bort ifrån är ju inte marknadsliberalt, utan - som på så många håll i Latinamerika - det gängse protektionistiska och korrumperade fåbolagsväldet som håller folk och länder i fattigdom.

För att citera Internationalen: "viktiga delar av ekonomin kontrolleras av en liten klass bankirer och bolagsdirektörer." och "Den borgarklass, som anförda av landets arbetsgivarförening och med stöd av ett mindre antal högre militärer och kyrkans ledning, våren 2002 genomförde en statskupp ...". Inte direkt kännetecknen på en liberal marknadsekonomi.

Chavez motdrag mot de värsta korrumperade oligarkerna är att förstatliga dem, och lägga dem i fackens och kommunernas händer. Men varför tar man inte istället bort hindren för nya matproducenter att etablera sig? Den yttersta konsumentmakten är ju makten att gå till konkurrenten. Konkurrensen är den benhårda reglering av kapitalets makt som ser till att kapitalet kryper och fjäskar för att tillfredsställa folkets behov.

Den korrumption man på flera ställen talar om i artikeln är ju ett resultat av att hierarkin är en enda. Det spelar ingen roll om den hierarkin består av priviligierade markägare, högerpolitiker, vänsterpolitiker, fackföreningsledare eller företagsledare, så länge det inte finns ett myller av alternativ är man som vanlig liten människa hänvisad till den stora strukturen.

Sådant öppnar upp för korrumption, när folk i maktapparaten förstår att utnyttja sin ställning. Och så länge den offentliga makten inte kraftigt begränsas, så kommer människor i maktapparaten att verkligen vara priviligierade och ha möjlighet att utnyttja detta.

Så hur man kan utmåla förstatligandet och inordnandet av produktionsmöjligheterna i en och samma maktapparat, vars makt växer på vanligt folks bekostnad, som en god sak; samtidigt som man förfäras över både brist och att maktapparaten är korrumperad, det begriper jag inte.

Samma missgrepp och dess naturliga konsekvenser återkommer gång på gång. Artikeln klagar över fallande stålproduktion. Men framhåller som en lösning att dra ner på exporten och enbart sälja till hemmamarknaden. Men hur vinner man ökad produktivitet på det sättet?

Om de däremot sålde till högstbjudande, antingen denne befann sig utanför eller innanför landets gränser, så skulle de ju få pengar till investeringar och modernisering av produktionsapparaten, och till högre löner, vilket skulle på samma gång höja både den inhemska produktiviteten och köpkraften.

Jag överlämnar till läsaren att hitta fler exempel på hur Venezuelas problem i mycket direkt beror på Chavez försök att lösa dem, och funderar över det där med att ta ansvar för sin ideologi. Om man förespråkar X, och X leder till Y, så kan man inte i min värld mena att Y är ett oförutsett olycksfall i arbetet. Antingen säger man då att Y är en helt acceptabel och väntad konsekvens, eller så överger man X.

När det gäller ekonomisk politik handlar det om att betrakta konsekvenserna av den förda politiken, i enlighet med hur ekonomi faktiskt fungerar. Annars tar man inte ansvar.

Faktiskt en hyfsat OK politik

Inser att jag även detta val kommer att rösta på Centerpartiet, och att jag behåller mitt partimedlemsskap.

För som en bekant konstaterat, partier som kommer till makten anstränger sig faktiskt för att försöka förverkliga manifesten.

Och den politik som vi vill föra i manifestet är väldigt bra. Tycker jag. Några exempel:

Vi, vanliga människor, ska få välja välfärdsutövare (det är ju ändå vi och inte politikerna som betalar för dem, genom den solidariska finansieringen med pengar vi själva - inte politikerna - arbetat ihop).

Vi, vanliga människor, ska få det lättare att anställa och att anställas. Politiken ska inte lägga massa hinder i vägen för oss när vi vill förverkliga våra ideer.

Kostnaden för att skita ner ska tas av den som skitar ner för att den skitar ner. Inte tramsjakt på bilister eller bilar eller företag, utan på smutsen som sådan.

Skattekilarna på arbete, dessa gigantiska hinder mot att kunna ta anställning någonstans, ska ner ytterligare. De har sänkts, vilket har lett till fler jobb. De ska sänkas ytterligare, vilket leder till ännu fler jobb.

Det som saknas är naturligtvis det centerpartistiska öppenhetsmanifestet. Om den vanliga människans rätt att skyddas mot övervakning och andra ingrepp i den personliga integriteten. Om integritetskonsekvensanalys vid lagda lagförslag.

Men den personliga integriteten verkar vara en sådan icke-fråga i alla läger (utom i det lilla skeppet vid horisonten) just nu.

Långt ifrån perfekt politik, men flera rejäla kliv i rätt riktning. Hur motståndarlaget kan gå till val på höjda skatter för låginkomsttagare, dyrare anställningskostnader för folk som har svårt att få jobb, och minskad rätt för den enskilde att välja vem som ska ta hand om det mest privata och dyrbaraste vi har (liv, hälsa, barn, utbildning); det begriper jag inte.

fredagen den 6:e augusti 2010

Illitterata Centerpartister?

Kanske borde vi lyssnat mer på Björklund och flummat mindre i skolan, för hur kan vi ha ett valmanifest som heter "Framtiden tillhör dem som vågar", när det väl borde heta "Framtiden tillhör de som vågar"?

Om jag inte är felunderrättad så menar språknämnden att tillägget med "som vågar" begränsar/preciserar vilka av "dem" som faktiskt hör Framtiden till, och om det finns en sådan begränsning så ska det inte vara "dem" utan "de".

Man kan säga att i satsen "Framtiden tillhör X" så är objektet X lika med hela ordföljden "de som vågar". Och då böjs inte "de".

Anders Lotsson på Computer Sweden exemplifierar med


  • "Kursen är för lärare, i synnerhet för de som undervisar på högstadiet."

  • "Insatserna gynnar de som redan har lätt för sig."





Nåväl, så länge som politiken genomförs så spelar det kanske ingen roll...

Diskussionen fortsätter!

Åh vad jag tycker det är roligt att ni ifrågasätter och kommer med invändningar, signaturerna "oskar" och "peerpede". Det är diskussionen, när olika tankar bryts mot varandra, som är det värdefulla.

onsdagen den 4:e augusti 2010

Lästips: Staffan Danielsson

Inser att jag pga min avvikande åsikt i just tygburksfrågan (och ett par frågor till) har givit Staffan Danielsson oproportionerligt mycket kritik.

Jag måste verkligen säga att jag i flera andra frågor annars är väldigt glad över att han sitter i Riksdagen, och att han tycker som han tycker.

Låta saker bli ett problem när de blir ett problem

Om säkerhetsläget i landet vore sådant att du riskerade att bli sprängd i bitar av våldsverkare som dagligdags skylde sina ansikten, då skulle jag också argumentera för en lag som tvingade folk att visa sina ansikten på offentlig plats.

Om läget i skolan vore sådant att folk förnekades god utbildning, på grund av att lärare envisas med att skyla sina ansikten, då skulle jag också argumentera för en lag som tvingade folk att visa sina ansikten i skolan.

Men läget är ju inte sådant. Burklund tacklar ett icke-problem. Allmänintresset är inte hotat av folk som skyler sig.

Däremot är Burklunds själva utspel ett problem. För det lilla fåtal människor som, av skäl som endast de själva känner, vill skyla sina ansikten innebär Burklunds utspel ytterligare stigmatisering.

Jag är en ohöljd förespråkare av att samhällen ska byggas på moderna västerländska värden. En heltäckande slöja är inget uttryck för ett sådant. Men rätten att bära den, eller vilket plagg som helst som inte skadar andra människor, det är ett modernt västerländskt uttryck för individens okränkbara rätt.

Tar vi bort den, och andra rättigheter, har vi inget att berömma oss av.

Om när religiös frihet inte längre kan tolereras

I New York's variant av vår slöj- och rondellhundsdebatt blandar folk ihop ett gäng dårar som skickar flygplan i skyskrapor med fredliga människor som vill bygga en plats att be på.

Det är ju bekvämast att blanda ihop och avfärda med breda penslar, och bara tolerera rätt och frihet för vissa individer.

Jan Burklund

Från lätt rubbning av det liberala sans- och balansorganet till ett totalt utbrott av tvångsföreställningar.

Till exempel föreställningen att människor måste tvingas att visa sina ansikten i tid och otid.

Jag reagerade något när folkvalde Staffan Danielsson från mitt eget parti (C) motionerade i Riksdagen om förbud att täcka sitt ansikte på allmän plats (och applåderades av nypåkomna Schweden Demokraten).

Och garvade inombords när jag några veckor senare åsåg mina äktsvenska medmänniskors väl invirade ansikten under den smällkalla inledningen på vintern. Det hade blivit många frostskador om SD:s förslag hade blivit hunnit bli verklighet (SD som i Staffan Danielsson alltså).

Nu har inte skolministern (tack och lov) regleringen av allmän plats på sitt bord, men väl skolan. Och där har han gjort sig känd som en detaljpillare av stora mått.

Senaste pilleriet rör alltså heltäckande beslöjning. Janne Burklund säger: "– Undervisning är kommunikation mellan människor och då ska man visa sitt ansikte. Ansiktsuttryck är en del av den kommunikationen". Well...

Lycka till med att driva hem den argumentationen inför Sveriges synskadade elever, mr Burklund. Eller inför elever på distansutbildningar. Räcker det om min fru intygar att jag inte pluggar med heltäckande slöja, eller måste jag installera webbkamera, a la Orwells telescreens i 1984?

Det är ju bekvämt att politisera skolan. Eftersom skolan till stora delar hanterar barn, så finns det i befolkningen ett betydligt lägre motstånd mot iblandning i elevernas egna angelägenheter. Men även barn har rätt att göra egna val, så länge de inte skadar sig själva eller andra. Och heltäckande slöja gör varken det ena eller andra.

Den lille arge anarkisten i mig hoppas att alla som går i skolan börjar bära tygburk om detta går igenom.

Nu ska det till Burklunds försvar sägas att det lagförslag han lägger enligt DN inte handlar om att förbjuda heltäckande slöja. Utan om att han vill göra det möjligt för en skola att införa ett sådant förbud.

Och det är i mina ögon självklart. Skolan är ingen myndighet och ingen allmän plats. Självklart ska en skola få lov att ställa vilka villkor som helst på både lärare och elever. Vad som gäller inom skolans väggar är ytterst en affär för de som vill driva en skola, och de som vill utbildas vid en skola.

Men i argumentationen går Burklund längre än så. Där umgås han med Staffan Danielssons idé om en positiv rättighet att se ansiktet på dem man möter. Att kommunikation med nödvändighet innebär synliga ansikten. Och den idén omöjliggör viss klädsel, som av religiösa skäl bärs av en försvinnande liten minoritet. Religiöst förtryck, någon?

En försvinnande liten minoritet är ju oerhört enkel att sparka på göra en politisk markering emot. Men varje sann liberal vet att den minsta minoriteten, som t ex individen, är den mest skyddsvärda.

Allt jag sagt tidigare i frågan gäller fortfarande: om det inte är en företeelse som drabbar andra människor, så kan inte en demokrat ställa sig bakom tvingande lagstiftning. Och att hindras från att se en medmänniskas ansikte är ingenting som drabbar dig. Din frihet beskärs inte av din medmänniskas val att bära heltäckande slöja.

Frågan är så enkel.

Jag gör samma undring som adamcwejman på twitter nyss:


Undrar när det där oväntade utspelet från #Folkpartiet kommer innehållande orden "tillåt" eller "liberalisera" istället för "förbjud".

Två procent bättre än noll procent

Man kan förstås kalla en åtgärd som bara hjälpt 2 procent av målgruppen för ett misslyckande. Men om man betänker att alternativet, att fortsätta som tidigare, hjälpte noll procent, så blir bilden lite annorlunda.

Det är tack vare förbättringarna i socialförsäkringssystemen och införandet av "stupstock" (dvs aktiva insatser istället för passiv sjukskrivning och sedan förtidspension) cirka 15 000 personer som gått från långtidssjukskrivning till ett reguljärt jobb. På ett halvår.

Tänk för ett ögonblick hur det är att inte få den hjälpen. Och tänk på att de som inte redan fått ett reguljärt jobb har kommit en bra bit på väg, tack vare insatserna!

Man kan kritisera regeringen för mycket, men man kan inte kritisera den för de förbättringar i hjälpen åt de långtidssjukskrivna som genomförts. Vi var en gång i tiden ett av världens på samma gång friskaste och mest sjukskrivna folk. Det är vi inte längre.

tisdagen den 3:e augusti 2010

SP:s webbplats uppe!

Socialistiska Partiet verkar ha fått ordning på sin webbserver. Skönt. Ad fontes!

http://www.socialistiskapartiet.se/

måndagen den 2:e augusti 2010

Trotthet

Kvällens bildningsstund ägnar jag alltså åt trotskismens moderna svenska representanter (Offensiv, Rättvisepartiet Socialisterna, Socialistiska Partiet, Arbetarmakt m fl). Och finner en rörelse med ganska vag målbild, men desto tydligare tendens. Kanske i linje med Trotskijs tanke om den ständiga revolutionen: att det handlar om ett kontinuerligt drivande av frontlinjen vänsterut på alla möjliga sätt, snarare än ett projekt med tydligt slutmål.

Det har säkert med deras rätt så vaga analys att göra: man är väldigt inklusiv och vill samarbeta med alla möjliga revolutionära grupperingar, och då är ju en alltför precis analys av läget bara ett hinder. Till exempel kan många av dem tänka sig ett mer sociologiskt klassbegrepp baserat på bred intersektionell syn på makt och förtryck, snarare än den strikt gammelmarxistiska uppdelningen mellan de som äger produktionsmedel och de som inte gör det.

Och de är ju såpass emot våld att de önskar en revolution som först sökt folkflertalets mandat.

Nå, den vaga analysen visar sig gång på gång i detta obegripliga totalförnekande av ekonomiska realiteter. Eller: det är inte ens fråga om förnekande. Man verkar inte se! Jag citerar från Arbetarperspektiv:


Jag hörde i Ekot i morse att tyska IG Metall går med på att skära ner arbetstid och lön - i utbyte mot andelar i bolaget.

Om det är tillräckligt mycket andelar för att kunna pressa tillbaka lönerna och förhindra nedläggning/flytt av fabriken sen så kanske det inte är helt dåligt.


Tror Arbetarperspektiv verkligen att man med tillräckligt många ägarandelar kan kontrollera flytt, nedläggning och löner?

Ägarandelar ger dig mandatet att besluta om sådant, men absolut inte makten. Makten får du inte av ägande, utan av de pengar kunderna av egen fri vilja har gett dig. Varenda krona av arbetarens lön betalas av en nöjd kund. Om det inte finns tillräckligt många nöjda kunder, så finns det inget utrymme för lönerna att öka. Oavsett vad ägaren vill.

På samma sätt gäller det alla övriga produktionsförhållanden, som t ex var fabriken ligger eller om den alls finns kvar: om kunderna betalar tillräckligt mycket så finns utrymmet. Annars finns det inte. Då spelar det ingen roll om du så skulle vara ensamägare till fabriken.

Fråga: Kling & Klang & Beukelmann?

Vad hände egentligen efter #gategate?

Polismännen Kling och Klang på Hornstulls tunnelbanestation i Stockholm ("Hornstullsövergreppet"), samt i förlängningen deras påhittige chef Beukelmann, hotade ju en kille med ett godtyckligt frihetsberövande (helt i strid med alla mänskliga rättigheter och det mandat som vi vanliga medborgare har skänkt polisen), enbart för att killen dokumenterat ett annat ingripande (helt i enlighet med alla mänskliga rättigheter att göra).

Copyriot ställde en bra fråga om hur sådant maktmissbruk ska stoppas, men sedan rann det ut i sanden. Vad hände? Det undrar jag.

Trotterier

Kommunistiska Partiet är rejäla. Det är planekonomi, revolution, och proletariatets diktatur. Och man hävdar - helt riktigt om du frågar mig - att denna linje är den naturliga konsekvensen av vad Marx och Lenin skrev och tänkte.

En helt annan blomma är trotskisterna i Socialistiska Partiet (4:e internationalen). På samma sätt som Stalin lät sätta en ishacka i huvudet på Lev Trotskij, önskar mången kommunist i KP att trotskisterna i SP antingen ger upp sin förvillelse och inordnar sig under arbetarklassens medvetna förtrupp på Fjärde Långgatan i Göteborg; alternativt slutar kalla sig kommunister över huvud taget.

Man kan förstå det. Trotskisterna har många för en liberal trevliga åsikter. Många av de inskränkningar i den personliga friheten som andra kommunister förespråkar förespråkar trotskisterna inte alls. Socialistiska Partiet har till och med gått så långt att de inte vill se en revolution med mindre än att de har över hälften av befolkning med sig.

Inte förhindra ägande. Inte inskränka fackföreningarnas frihet. Inte upphäva folks rösträtt. Vad de inte vill är lätt att se. Men betydligt svårare att förstå vad de faktiskt vill.

Det finns en webbplats: http://www.socialistiskapartiet.se/ Idag, 2 augusti 2010, svarar webbservern: "This site has been suspended".

Månne ishackan nådde sitt mål till slut. Eller så blev det så uppenbart onödigt med ett veligt allmänsnällt kvasikommunistiskt parti utan tydliga revolutionära mål, att själva webbservern till slut förstod att informationen på sajten var meningslös.

Nåväl, i brist på webbplatser får man ta till bloggande sympatisörer. Bloggaren "Arbetarperspektiv" skriver:


Vi är ett gäng som kallar oss kommunister. Vi får ofta förklara oss. Nej, vi är inte ett dugg intresserade av att ha det som i Sovjet. Nej, vi vill inte ställa upp någon mot en mur eller hänga någon i en lyktstolpe. Nej, vi vill inte ha ett angiverisystem som i DDR. Nej, vi vill inte bygga in oss bakom en mur och isolera oss, vi vill ha det största internationella samarbetet som världen har skådat. Ja, vi vill ha fria val. Ja, vi vill ha fria fackföreningar. Ja, vi vill att folk ska kunna äga saker.

Det är vår förbannade plikt att upplysa och informera om det. Om vad socialismen verkligen innebär. Att bryta borgarnas och sossarnas skenbilder och lögner. Att informera om att kapitalismen går att krossa och att det inte ens är svårt och att det inte behöver leda till fattigdom om vi inte ersätter den med en ny, statlig kapitalism.


Så: upplys och informera mig! Jag har skrivit en kommentar till inlägget:


Vad betyder det att få lov att äga, när du samtidigt vill ha ett ändrat ägande- och fördelningsförhållande?

Kommer jag att vara säker på att inte få min egendom expropierad?

Kommer jag att fritt kunna byta min egendom mot någon annans egendom, om denne också tycker att ett sådant byte är en bra idé?

Kommer det jag fritt byter med kunna vara min egen arbetsinsats?


Jag hoppas få svar.

(Uppdatering: Har även läst Röda Lunds "Revolution i vår livstid" (delarna I, II, III, IV, V och VI). Något mer utförlig, men fortfarande reses fler frågor än ges svar. Om man läser mellan raderna och antar t ex att ett arbete för ett utländskt multinationellt bolag till låg lön innebär en försämring jämfört med alternativet, så blir det mer begripligt. Men vad gör Röda Lund åt alla de fall där närvaron av det internationella kapitalet ugör en avsevärd förbättring? Som sagt: fler frågor än svar...)

(Uppdatering 2: Jag fick svar!)

Att äga är inte alltid bäst

När jag var liten hade min klasskompis mamma en godisaffär. Vilken rikedom! Obegränsat med godis och serietidningar.

När man blev lite större insåg man att ägandet av godisaffären, och därmed förfoganderätten över godiset och serietidningarna, inte nödvändigtvis innebar rikedom. När jag tänker på omständigheterna nu är jag tvärtom säker på det. Att det inte innebar rikedom för min klasskompis.

Godiset och serietidningarna blir ju inte billigare för mig, bara för att jag äger affären. Inte ens om jag äger godisfabriken eller serietidningsförlaget blir det billigare, och tillgängligheten inte därmed större. Ägandet av produktionsmedlet ger inga automatiska fördelar.

Det som avgör en varas reella pris (hur mycket jag måste arbeta för att kunna byta till mig varan) bestäms istället av värdet av mitt arbete. Hurpass väl jag förvaltar produktionsmedlet. Hurpass väl jag förvaltar godisaffären, om det nu är godisaffären jag äger.

Om jag förvaltar den bättre än jag skulle förvalta något annat, så blir godiset billigare. Men om jag tjänar mer på att göra något annat, så blir godiset snarare dyrare för mig genom att äga affären.

Något jag tänker på varje första maj när jag hör syndikalisterna skandera: "Vi vill inte ha, våran del av kakan - Vi vill ha, hela bageriet!". "Börja baka och sälj!" tänker jag, om ni vill ha ett bageri. Hitta er nisch, finn ut varför folk ska köpa just ert bröd, finn ut hur ni gör era medmänniskor gladare än någon annan bagare, och börja baka!

Det finns många argument för varför staten inte bör - eller faktiskt bör - äga företag. Men att ägandet med nödvändighet är en tillgång som gynnar allmänintresset är faktiskt inte sant. Precis som att ägandet av en godisaffär inte med nödvändighet gynnar dig och din familj.

Därför blir det helt galet när man talar om försäljning av statliga bolag som "stöld", och att folket vid en försäljning "berövas" sina tillgångar. Tillgången är bara en tillgång i egentlig mening om ägaren, antingen det är staten eller någon annan, faktiskt förmår förvalta den bättre än någon annan. Du blir bara rik på en godisaffär om du faktiskt är extremt duktig på att driva en godisaffär.

Annars, om ägandet automatiskt gav stora intäkter, skulle vi kunna socialisera hela produktionsapparaten och automatiskt få åtnjuta stort välstånd. Hade verkligheten fungerat så, så hade jag varit med i Kommunistiska Partiet.

För man får inte glömma att den främsta nyttan av ett produktionsmedel inte är den vinst medlet eventuellt genererar tillbaks till ägarna. Den främsta nyttan är de varor och tjänster som produktionsmedlet genererar till brukarna. Priser och vinster och förluster är först och främst mätverktyg som avslöjar om brukarna - vanliga människor som du och jag - får god nytta av produktionen. Om varorna och tjänsterna prissätts av brukarna själva på en marknad, så att alla kostnader och all nytta syns.

När det gäller en gigantisk, närmast monopolistisk, aktör på energimarknaden som statliga Vattenfall AB, är det en öppen fråga om staten verkligen är bäst på att driva det, eller om någon annan kan göra det bättre. Att en närmast monopolistisk statligt ägd aktör går med vinst är inget bevis på att företaget sköts på bästa sätt.

Vattenfall har varit ett problembarn, för den förra regeringen och för denna. Avregleringen av elmarknaden har varit ett problembarn, först och främst för att man inte kan kalla den marknad avreglerad som inte släpper in fler producenter. Det är ju produktionen av elströmmen, inte tillhandahållandet och faktureringen, som är den trånga sektorn.

Så, ni som motsätter er en försäljning av Vattenfall, hur ser ert alternativ ut?