tisdagen den 29:e juni 2010

Schyssta skräddare och annat

Som en liten komplettering på inlägget om H&M i Bangladesh: du är faktiskt inte tvingad att handla på H&M. Du kan handla på t ex The Fair Taylor.

Precis som du inte är tvingad att alltid köpa oekologiska varor eller varor utan fairtrade-märkning. Du kan exempelvis handla på det vinstdrivande Kung Markatta AB. Ett företag som just genom att det är vinstdrivande har kunnat finnas länge och vars ägare därigenom kunnat kämpa för just de värden som de och deras kunder tycker är viktiga.

Kapitalismen och marknadsekonomin ger människor möjlighet att handla i enlighet med sina värderingar, och ger människor i fattiga länder möjlighet att ta sig ur sin fattigdom. Att inte hela den lokala matvaruaffären domineras av Kung Markatta och liknande beror på att folk föredrar andra märken och erbjudanden. Inte direkt matvaruindustrins fel hur folk väljer att lägga sina egna pengar.

Tyvärr kan inte Kung Markatta eller någon annan bestämma att den etiopiske bonden slipper betala sanslöst dyra tullar när han eller hon ska exportera grönsaker till länder i EU. Eller annan mat. Eller textilier. Eller annan produktion. För det har nämligen bestämts lagstiftningsvägen av politiker med tillgång till samhällets våldsapparat.

Om du helt fräckt vill handla i enlighet med dina värderingar och åker till en bonde utanför EU och köper upp en del av produktionen till schyssta priser, och tar med dig detta hem för att sälja här hemma, så avtvingas du höga tullar vid gränsen. Struntar du i att betala får du böta. Struntar du i böterna blir det fängelse. Vägrar du fängelse använder statsmakten våld för att tvinga in dig.

Och är det inte via tullavgifter och importkvoter, så finns det andra sorters regleringar som statsmakterna använder för att resa hinder mellan människor.

I slutändan är det alltså statsmakterna och inte företagen som lägger hinder i vägen när vanliga men fattiga människor i sydost vill ta sig ur sin fattigdom genom ömsesidigt utbyte med vanliga men något mer rika människor i nordväst.

Som konsument har du ett ansvar för hur du vill spendera dina egenhändigt ihoptjänade pengar. Som medborgare i en demokrati har du ett ansvar för hur den lagstiftande församlingen använder sin våldsmakt. Jag vädjar till dig att både konsumera och rösta ansvarsfullt. För fri handel mellan människor. För politikers minskade tillgång till våld och tvång. För mänskliga rättigheter på alla plan, även det ekonomiska.

måndagen den 28:e juni 2010

Om kronor och rädslan för besparingar

Paul Krugman skriver lite ilsket om europeiska länders strävan att komma i budgetbalans. Han, neokeynesianen, menar att lösningen tvärtom är att öka skuldsättningen, öka statens spenderande, strössla och gödsla med pengar som inte finns.

2008 och 2009, skriver han, var bra år. Då förde flera av G20-länderna, inklusive EU, hans typ av ekonomisk politik: stora budgetunderskott, ökad offentlig konsumtion med lånade pengar, "stimulans". Nå, vart har den politiken fört oss, nu ett år senare?

Redan då var det många som höjde ett varnande finger, och mycket riktigt sitter vi nu, 2010, med en rejäl skuldkris på sina håll. Helt förutsagd.

Det är ju nämligen så att expansiv ekonomisk politik av keynesianskt snitt aldrig har fungerat. Man har inte ett enda historiskt exempel som stöder teserna. Bara en matematisk modell byggd runt ekonomins aggregerade efterfrågan, samt ett pärlband av misslyckanden.

I Sverige gjorde vi våra smärtsamma erfarenheter av detta på 70- och 80-talen. Först på 90-talet, då både borgerliga och socialdemokratiska regeringar inriktade sig på avregleringar, skattesänkningar, förenklingar och budgetdisciplin, fick vi styr på ekonomin. Göran Persson ska ha stor cred för detta. "Den som är satt i skuld är icke fri", sade han, och det stämmer så väl. Fråga grekerna.

Och det är Göran Perssonsk budgetdisciplin som Anders Borg och resten av regeringen helt enkelt fortsatt med. Resultatet är att vi i Sverige klarat krisen mycket bättre än de flesta andra. I synnerhet bättre än de som testade "stimulans" av keynesianskt snitt.

Den kritik som Krugman riktar mot de europeiska sparpaketen liknar precis den kritik som socialdemokraterna riktade mot regeringen för drygt ett år sedan. "Ni är passiva!" hette det då. "Mer stimulanspaket!" Åtminstone Mona Sahlin öppnade dörren för ett statligt ägande (tillfälligt) i SAAB.

Nu kan vi se att de länder som gjorde som Socialdemokraterna och Krugman ville lider. Medan ett land som Sverige klarade sig bättre. "Trots" (=tack vare) att man höll underskotten små. Det är ju därför som G20-länderna nu försöker sig på en mer sparsam linje: man har under det senaste året sett vad som fungerat och vad som inte gjort det.

Hemligheten ligger i ett feltänk hos Keynes. Keynes trodde att det är nivån på den aggregerade efterfrågan som avgör hur det går i ekonomin. Och enligt den teorin blir naturligtvis ett sparande katastrofalt: det sänker efterfrågan vilket gör ekonomin ännu sämre vilket sänker efterfrågan ännu mer. Till slut sitter alla som Farbror Joakim på sina ihopsparade pengahögar (som deflatoriskt ständigt växer i värde) och svälter.

Men detta har aldrig visat sig stämma. Tvärtom så visar erfarenheten, t ex av den fruktade och av keynesianerna förutsagda fredsdepressionen efter andra värlskriget, en depression som aldrig blev av, att det inte är så som människor beter sig.

Människor i tider av oro minskar sina utgifter och sparar för att kunna stå starkare och säkrare. Denna säkerhet ger dem trygghet att investera, så snart de ser något som är värt att investera i. De skär inte ner på allt, även om det kan se ut så om man bara tittar på den aggregerade efterfrågan. De skär ner i själva verket ner mycket medvetet: på det som är mindre livsnödvändigt, men detta för att kunna konsumera det som är nödvändigt.

För behovet av att konsumera för sin överlevnad försvinner inte. Även om pengarnas köpkraft ökar från dag till dag slutar vi inte att handla mat. Det är som när man köper dator: eftersom kostnaderna för en bra dator hela tiden sjunker, så kan man säga att pengarna på vårt datorspararkonto deflatoriskt ökar i värde dag efter dag. Ändå, trots detta prisfall på datorer, slår vi till och köper en maskin. För vi behöver ju faktiskt datorn, mer än vad vi behöver de plåtbitar och papperslappar som vi kallar pengar.

Även i en deflatorisk ekonomi kommer alltså folk att konsumera. Och konsumera sådant som gör dem rikare än innan. Och därmed sända signaler till producenterna i ekonomin om vad som efterfrågas under rådande omständigheter.

Men keynesianerna, som inte tittar på vad som produceras eller vad som kommer att uppfinnas så snart som behovet uppstår, ser inte detta. De är förblindade av sina egna modeller och teorier, som har så lågt verklighetsstöd.

Men å andra sidan handlar keynesiansk stimulanspolitik framförallt om politikernas makt över ekonomin, och det kan ju vara ett skäl för åtminstone politiker att omfamna den!

Det är skillnad på kronor och kronor

I dumskallarnas värld är en krona lika mycket värd, antingen man använder den till att sänka skatter eller till ökade bidrag. Med ett sånt sätt att resonera kan man ställa skattesänkningar emot vård-skola-omsorg. Om man tror att ekonomin är ett slutet system av resurser som kan flyttas. Om man tror att ekonomin består av pengar.

Men ekonomin består av värden som produceras. Och om man tar bort en del av det producerade värdet, t ex genom skattehöjningar, så påverkar det värdeskapandet negativt. Medan om man låter folk behålla en lite större del av det värde de själva producerar, så producerar de mer värden.

Det är på det sättet som skattesänkningar leder till mer pengar till vård-skola-omsorg.

G20: som man bäddar...

För ett drygt år sedan enades G20-ledarna om att "stimulera" ekonomin med hjälp av grova underskott i sina budgetar (=vanligt folk får betala).

Nu har de precis sagt till varandra: "Oj. Vi har visst en kris. Våra budgetar lider av kraftiga underskott. Hur ska vi lösa det här?"

Budgetunderskott är lika mycket lösning på ekonomiska problem som SMS-lån. När den samlade efterfrågan sjunker, så tror man att det är viktigt att upprätthålla den samlade efterfrågan.

Men att efterfrågan sjunker är ett budskap från konsumenterna till producenterna: det är inte längre lönsamt för oss att köpa det som ni erbjuder. Erbjud oss något annat.

Lösningen på efterfrågenedgången är att producenterna anpassar sitt utbud. Inte att konsumenterna får lånade eller tvångsindrivna pengar till att låtsas efterfråga det de egentligen inte efterfrågar!

UPPDATERING: Lösningen verkar hursomhelst inte bestå i att Europeiska Centralbanken lånar ut pengar till länder som inte förmår betala tillbaks!

UPPDATERING 2: Reasons kommentar:


Last weekend in Toronto, G20 summiteers agreed to cut deficits in half by 2013 and "reduce government debt-to-GDP ratios by 2016." And it only cost them a billion dollars and a few breaches of civil liberties to achieve this result.

onsdagen den 23:e juni 2010

Läs Ola Möller: Opinionsundersökningarna avslöjas

Idag är Ola Möller underbar!

(Full disclosure: Jag hade inte heller kryssat Maud Olofsson!)

Energin ska bära sina kostnader

Förr i världen, när elströmmen var "billig" i Sverige, så var den inte det. Den var subventionerad.

Inte heller betalade den för sin miljöpåverkan. Det var inte kraftbolagen som i förhandling med fjällnäringarna betalade för att få lov att bygga ut älvarna. Det var staten som bestämde.

Det var inte kraftbolagen som utan staten (dvs svenska arbetare och konsumenter) som bekostade forskning runt slutförvaringen av kärnbränslet.

Och så vidare.

Man resonerade som så att om folket avstår rikedomar så att industrin får tillgång till billig elström, så får folket arbetstillfällen.

Vilket nys.

Om strömmen är så viktig för industrins vinster, så ligger det naturligtvis i industrins intresse att själv ta alla de kostnader som är förknippade med kraftproduktion.

Och kraftbolagen i sin tur får betala för sin påverkan på människors livsmiljö.

På så sätt kan man få alla att arbeta i allas intresse. Den som behöver el för att tjäna pengar får betala för den. Den som producerar el för att tjäna pengar får betala för nedsmutsning och olyckor. Naturligt styrs resurserna mot miljövänlig och säker elproduktion, som bär sina egna kostnader. Inga arbetare behöver, som på 70- och 80-talet, avstå sina egenhändigt ihoptjänade pengar för att subventionera industrierna de arbetar på.

Det geniala med Alliansens energiuppgörelse häromsistens är att man säger: Gärna kärnkraft, om den bär sina egna kostnader. Samma självklara krav borde ställas på alla energislag.

För vi vet ju faktiskt inte vilka energislag som är bäst, förrän vi väger samman alla faktorer. Och det är ju det som marknader är till för: väga samma alla faktorer.

Även oljan borde få bära sina egna kostnader. Jag misstänker att den amerikanska regeringens vurm att på olika sätt stödja de riskabla djuphavsborrningarna har svalnat betänkligt idag. Om BP från början vore förpliktigat att alltid ta hand om sin egen risk, så skulle aktieägarna hindrat dem om risken befanns vara för stor, så stor att inget försäkringsbolag åtog ig att försäkra bolagets projekt.

Så man behöver inte vara för eller emot vare sig kärnkraft, vindkraft, solkraft eller fossilenergi. Man behöver bara driva linjen att varje energislag ska bära sina egna kostnader och risker fullt ut.

tisdagen den 22:e juni 2010

H&M gör gott i Bangladesh

En extremt konstigt vinklad artikel i DN irriterar sig på att klädföretaget H&M betalar en löjlig femhundring i skatt i Bangladesh (där man har tillverkning).

I artikeln kan man läsa:


Men mycket lite av dessa vinster hamnar i de länder där H & M:s kläder produceras. För de 585 skattekronor som H & M:s avancerade skatteplanering ledde till i ett av världens fattigaste länder kan man i Stockholm i en H & M-butik till exempel köpa en kjol och en väst.


Men H&M:s bidrag till folket i Bangladesh består naturligtvis inte av skattemedel. Ingenstans består ett företags bidrag till ett folk i huvudsak av skattemedel. H&M:s bidrag till folket i Bangladesh är lön och självförsörjning.

Genom att kunna byta sitt arbete mot reda pengar formar folk sin egen framtid, utan att vara hänvisade till ett magert självhushållningsjordbruk, beroende av landegendomar, vädrets nycker, olönsamma inhemska industrier, med mera sådant.

Bangladesh har en av världens mest korrupta regimer, som inte tillåter sitt folk grundläggande friheter, lagstyre, eller värn mot extremistgrupperingar.

Det är sant att Bangladesh har fruktansvärda problem:


– Varje år dör 11.000 i barnsäng i Bangladesh och fattiga kvinnor hålls kvar i fattigdom. Jag tror inte att kunder och aktieägare vill bidra till detta, säger Ylva Jonsson Strömberg på Action Aid, som har granskat H & M.


Men det är inte H&M:s investeringar i landet, eller H&M:s vilja att ge vanligt folk jobb, eller ens låga skatteinbetalningar, som är orsaken till fattigdomen. Fattigdom och ofrihet går här, precis som vanligt hand i hand. Och ofriheten är ett medvetet verk av politikerna, som ju har makten över våldsapparaten och lagstiftningen.

Tvärtom är det H&M:s och andras tillverkares investeringar i landet som utgör ljuspunkterna. Det främsta skälet till att det nu finns färre fattiga kvinnor, och till att färre dör i barnsäng, är just den ökade öppenheten för utländska investeringar.

Genom att osynliggöra fattigdomens verkliga orsaker, nämligen politikernas ovilja att ge människor ekonomisk och politisk frihet, och istället anklaga dem som utgör en av de viktigaste framgångsfaktorerna i kampen mot fattigdom; gör människor som Ylva Jonsson Strömberg på Action Aid människorna i Bangladesh en stor björntjänst.

Det är varken bistånd eller skattemedel till korrupta regimer som lyfter människor ur fattigdomen, utan handel, tillverkning, anställningar, industri, utländskt kapital och andra former av frivilliga samarbeten.

fredagen den 18:e juni 2010

Läs Beatrice E Neumann

Det obehagliga med den här påhittade intervjun är att parodin består i ett uppräknande av alldeles verkliga och autentiska förslag.

Från en justitieminister!

Kärnkraften

Att bejaka byggandet av ny kärnkraft är en omvändelse under galgen. Men inte galgen i form av en hotat splittrad Allians, utan galgen i form av minskad tillgång till energi.

Olja, gas och kol blir, sakta men säkert, allt krångligare att få fram. Nej, oljan kommer inte att ta slut. Tekniken ger oss tillgång till mer och mer olja. Men den blir inte enklare att få fram, utan tas fram genom alltmer komplicerade och riskfyllda metoder. Något som den läckande oljekällan i Mexikanska Golfen är en påminnelse om.

Men vi behöver energin. Om vi vill fortsätta att rädda livet på så många som vi räddar livet på, om vi vill fortsätta att avhjälpa hungersnöd på allt fler platser på jorden, om vi vill att folk ska må bra och skapa sig en tillvaro som inte är ett ständigt hot mot deras existens.

Och kärnkraften är faktiskt säkrare och mer energieffektiv än någonsin. Särskilt om vi kommer att kunna använda begagnat kärnavfall från gamla reaktorer som bränsle i de nya.

Ja, kärnkraftsolyckor kan inträffa. Då finns det risk att folk blir sjuka och dör. Men alternativet är faktiskt, än så länge, att väldigt massa fler människor helt säkert blir sjuka och dör.

Och själva processen att forska fram renare och bättre energikällor, och effektivare energianvändning, den processen kräver i sig självt energi.

söndagen den 13:e juni 2010

Fiendens fiende osv...

Märkliga allianser uppstår i Gazaskeppens kölvatten. En spansk Gay Lib, uttrycker sin solidaritet med Hamas, genom att inte vilja ha människor från Israel med i sin parad.

Förutom att det är ett tecken på stor förvirring när man blandar ihop kritik av stater med ovilja mot människor som råkar bo i det land som staten kontrollerar, själva riktningen på sympatierna känns väl sådär begåvad.

Som HAX påminner om: det finns bara ett ställe i hela Mellanöstern som alls har en pride-parad: Tel-Aviv.

Ville den spanska organisationen göra allvar av sin kamp mot flera sorters förtryck, så kunde de väl bjudit in en grupp HBT-personer från de palestinska områdena, istället för israelerna? Fast en sådan manöver går ju inte, eftersom arabiska HBT-personer måste smyga. Gissa var du kan finna dem? Svar: I den israeliska pride-paraden, där de välkomnas av exakt de människor som den spanska organisationen nu vill bojkotta.

Måhända det är ännu en påminnelse om "Gardell-paradoxen", Ingerös observation angående att Mattias Gardell alltså stöder en politisk rörelse, Hamas, som om den fick makten skulle göra processen väldigt kort med Mattias bror Jonas Gardell och hans make Mark Levengood.

Någonstans här misstänker jag att det finns en extremt torftig maktanalys som i princip går ut på att det är synd om den som i varje konflikt är minst. Eftersom Hamas (tack och lov) är i underläge, så är det de som vinner sympatierna.

Trots att alltså innehållet i den politik som Hamas bedriver slår benhårt mot dem som annars anses vara mest utsatta: Kvinnor, barn, sekulariserade, HBT-personer.

Och personer av judisk tro eller härkomst.

Det är väldigt lite som innehållsligt skiljer Hamas från det tyska nazistparti som under 40-talet gasade ihjäl både judar och homosexuella. En av skillnaderna mot då är dock att Hamas hålls i militärt schack. Och att på den tiden så kämpade Mattias Gardells åsiktsfränder bland syndikalisterna emot fascisterna, inte för dem.

måndagen den 7:e juni 2010

Även Mattias Svensson blockerar blockader

En konsekvent röst mot diktaturkramande, mot blockader och bojkotter, för alla människors rätt att vara fria. Varför inte spela fotboll mot Israel när vi glatt möter Vitryssland?

Tack Mattias Svensson för artikeln på SVT Debatt.

Läs även Brendan O'Neill på Spiked:


Jag stöder inte Israel. Jag tycker att palestinier ska få lov att åtnjuta ett fullständigt nationellt oberoende. Men jag vill inte ha något att göra med denna orgie i moralism som riktas emot Israel idag, av en röra bestående av mingelliberaler, radikala islamister och avdankat vänsterfolk.

Det farligaste av allt är att denna nya respektabla antisionism underminerar Mellanöstern, isolerar Israel ytterligare, och orsakar ökade spänningar mellan Israel och de omgivande Palestinska områdena. När du behandlar en stat som vorde den paria, så ökar risken att den börjar tänka och handla så också, bli osäker, oförutsägbar, briserar i våldsamheter.

lördagen den 5:e juni 2010

Privatisera a-kassan

Ett par gånger per sekel är jag överens med Dalademokraten: "Nej till obligatorisk a-kassa!"

Vad gäller rubriken alltså. Det efterföljande resonemanget är helsnurrigt och bygger på antagandet att ett starkt fack med nödvändighet är bra för arbetarna. Vilket inte stämmer. Ett starkt fack är bara bra för arbetarna om det använder sin styrka till att jobba för sådan politik som är bra för arbetarna.

Det gör inte facket idag. Svenska arbetare skulle tjäna på öppnare gränser och mer konkurrens från utlandet, skulle tjäna på att arbetsvillkoren sattes i lokala förhandlingar snarare än av pamparna, skulle tjäna på avskaffade Åman-lagar (LAS), och svenska kommunalarbetare och statstjänstemän skulle definitivt tjäna på att slippa vara anställda av just stat och kommun. Allt detta motarbetas av majoriteten av fackföreningarna.

Men det är en annan diskussion.

När det gäller a-kassan finns det faktiskt inget skäl till varför den skulle vara allmän. Den är, precis som sjukförsäkringen, en inkomstbortfallsförsäkring. Meningen med a-kassan är att den under en begränsad period ska täcka upp för förlorad inkomst när du blivit arbetslös, på samma sätt som sjukförsäkringen täcker upp för förlorad inkomst när du blivit sjuk.

Om du tjänar lite, kommer du bara att behöva ersättas med lite, och sålunda behöver du bara betala en liten premie. Alla inkomstbortfallsförsäkringar fungerar så: de har en naturlig kostnad efter bärkraft. Ingen omfördelning är nödvändig.

Och finns det inget behov av omfördelning, så finns inte heller behovet av att pengarna ska ta en dyr och onödig omväg genom någon statlig eller kommunal kassa. Tar pengarna den omvägen utsätts de dessutom för politisk kontroll. Politikerna kan t ex besluta om sänkningar och höjningar för att få folk att acceptera arbeten vid vissa lönelägen som politikerna bestämmer om.

Är däremot a-kassan helt i arbetarnas händer, antingen arbetarna själva väljer att hantera a-kassan via facket eller via privata försäkringsbolag, så är de skyddade för politisk klåfingrighet. Ersättningsnivåerna, brytpunkterna, kostnaderna och övriga villkor bestäms av kassans medlemmar.

När Per-Albin förstatligade a-kassorna var det med löften om statlig finansiering. Men vad han inte berättade var att "statlig finansiering" ju inte är något annat än arbetarfinansiering. För varje hundralapp arbetaren själv arbetar ihop, går ungefär en femma till a-kassan. Om arbetaren själv får behålla den kan den gå till precis den a-kassa arbetaren själv vill vara medlem i.

Varför inte en facklig a-kassa, om man nu tycker att facket är bra på att hantera a-kassor?

Propagandabrottet

Det finns en trasslig knutpunkt där rasism, opinionsfrihet, politisk korrekthet, jämlikhetssträvan och religionskritik möts: och det är i föreställningen att den som propagerar för en idé på något sätt är ansvarig för att andra människor dels väljer att tro på idén och dels väljer att handla efter den.

Att inte ha rett ut det trasslet har lett till vissa debattörers beröringsskräck när det gäller t ex religiöst tankeinnehåll.

Det leder till att folk vill förbjuda människor att invandra från vissa länder, eftersom de är rädda för tankegångar som florerar i dessa länder. Sverigedemokraterna motiverar till exempel krav på stoppad invandring med hänvisning till tankeinnehållet i islam.

Det leder till att folk vill förbjuda kritik av andra människors sexuella beteende, eftersom de tror att kritik av ett beteende orsakar att människor tar till våld mot dem som har detta beteende. Här finns den samlade indignationen över att Åke Green slutligen fick lov att kalla homosexuella för en cancersvulst.

Det leder till att stater tar till våld mot människor, eftersom de tror att idéer kan bekämpas med vapenmakt. Och här återfinns till exempel Israels försök att med raketer mot civilbefolkning bekämpa stödet för Hamas, liksom kommunistdiktaturen Kubas iver att fängsla oppositionella.

Tankefelet återfinns även i den inte så farliga men likväl irriterande viljan att styra folks privata definition av "jämställd relation", med motiveringen att det ena parets livsstil skapar outtalade förväntningar på andra par. Som det här med kravet på att föräldradagar ska tas ut lika, trots att det rimligen är en fråga för dem som väljer att ta ut föräldradagarna snarare än för alla andra.

Det handlar om oförmågan eller oviljan att se att diskurs och tvång är två fullständigt olika företeelser.

För att en idé som jag uttalar ska slå rot i en annan människa krävs det att den andra människan gjort ett aktivt val, och i jämförelse med alla andra idéer valt att anamma just min idé. Mitt sammanförande av bokstäver eller ljud är inte orsaken till den andres handling att tro på idén. Då skulle man lika gärna kunna angripa idéerna som den andre valde bort. Skylla rasismen på svagheten i motargumenten.

Folk utsätts visserligen för propaganda, och trycket att följa med den ena eller andra rörelsen finns alltid i mänskliga samhällen. Men själva anammandet av en idé är alltid resultatet av en människas val. Du har själv 100% ansvar för dina åsikter. Din hjärna är din. Ingen kan tvinga dig att tycka något, så ditt tyckande kan du aldrig skylla på någon annan.

På samma sätt är fungerar det när en idé ska omsättas i handling. Det är en sak att tänka tanken att någon borde dö. Det är en helt annan sak att döda. Där krävs det också ett aktivt beslut, eller flera, beslut som den som utför handlingen är helt och hållet ensam om.

Så att angripa ett fenomen genom att angripa idéformuleringar missar målet fullständigt. Tankegods försvinner inte genom våldsmakt. Idéer bekämpas bara genom att man lanserar bättre idéer. Däremot bekämpas våldssamhet genom att de våldssamma jagas fram, ställs inför rätta, och har att välja mellan hjälp till anpassning i ett samhälle som bygger på respekt för människans okränkbarhet, eller uteslutning ur samma samhälle.

torsdagen den 3:e juni 2010

Centern arbetar sig in i matchen

...igen. I integritetsmatchen alltså.

Fy 17 vad skönt att höra. Lena Eks kraftfulla nej till teledatalagringsdirektivet (vilket Alfapet-ord!) gör henne till veckans Centerforward i mina ögon.

Och hade Centerpartiet under de två senaste åren levt upp till sina stämmobeslut om skydd mot statliga integritetskränkningar, och faktiskt följt partimedlemmarnas faktiska syn på storebrorssamhället (hostFRAhost), så är jag inte säker på att PP hade behövts. Eller kunnat utgöra en god partner i integritetsfrågor!

Jag är fortfarande för att frihetligt sinnade politiker från alla block och på alla nivåer (inte minst riksdagen!) bildar en blocköverskridande koalition för den enskildes integritet, och lovar varandra och väljarna att alltid - oavsett vem som sitter i regeringen - rösta emot Bodströmsamhället och lägga motioner för dess avskaffande.

Jagmenar: om högerns och vänsterns nykterhetsvänner i riksdagen kunnat driva svensk alkoholpolitik, så borde väl högerns och vänsterns integritetsvänner kunna driva svensk övervakningspolitik?

Blockera alla blockader

Jag är emot handelsbojkott av Israel av exakt samma skäl som jag är emot Israels blockad av Gaza eller USA:s blockad av Kuba.

Reptilhjärnan ser en benhård och enkel koppling mellan staten Israel, människorna i landet Israel, förtryck mot palestinier, etniska judar, och slutligen religionen judendom.

Se t ex Veronica Palms reptilraljerande om Det Utvalda Folket (ett etniskt och religiöst begrepp), som hon levererade som reaktion på staten Israels agerande. Guilt by association som inte står tysk 30-talsagitation långt efter.

Reptilhjärnan ser på motsvarande sätt en benhård och enkel koppling mellan stater som vill se Israel utplånat, islamofascister (Hamas m fl) som vill se Israel utplånat i morgon, befolkningen i palestina, etniska araber och religionen islam.

(UPPDATERING: Se till exempel SD-bloggare som Feminix. I Feminix lilla värld finns "muslimerna" som ett slags obehaglig homogen massa man tvingas "krypa" för eftersom ju "muslimerna" på planeten SD är samma sak som islamofascister som ska tvinga ner alla svenska flickor i brutalslöjor.)

Jag ser en benhård och enkel koppling mellan det förhållande att man först och främst är människa bland människor, och att man har rätt att fredligt handla och på annat sätt samarbeta med vem man vill. Stater, föreställningar om etnicitet och om "den andre", gränser och gränsposteringar, våld, blockader, murar, och bojkotter kränker denna rätt.

Av principiella skäl har jag därför väldigt svårt att ställa mig bakom en aktion som först och främst drabbar vanligt folk. De vanliga Eli och Rakel i Israel höll inte i bössorna när IDF stormade aktivistskeppet. Det är lika moraliskt fel att straffa dem som när staten Israel straffar de vanliga Achmed och Fatima i Gaza för att vettvillingar i Gaza skjuter raketer på civila israeler.

Sedan finns det en pragmatisk sida av det också: handel skapar fred. Att sluta handla med folk som bor i ett visst land, det är att avhumanisera dem, och avhumaniseringen är första steget mot förtryck och krig.

Att börja handla är däremot att skapa ett förhållande byggt på ömsesidigt intresse som gör att man på allvar bryr sig om den andres välgång. Kund och leverantör är beroende av varandra. Man vill att "den andre" mår bra. Man ser sig själv i "den andre". "Den andre" blir "vi".

Man börjar se mer till människorna än till härskarklassen.

Erik Laakso skriver underbart, all kärlek till den mannen:


Det är inte blockerad handel som behövs. Det är mer handel som krävs. Handel mellan länderna i regionen inte minst. Ekonomiskt tunga handelsavtal mellan Israel och arabstaterna i området kan vara den murbräcka för fred som behövs. Solenergi och avsaltningsteknologi är två oerhört viktiga områden för alla länder i området exempelvis. Handel skapar utrymme och behov av fred.


Läs även Johan Norberg som på samma sätt konsekvent argumenterar mot blockaden av människor i Gaza och mot bojkott av produkter som säljs av människor i Israel.

onsdagen den 2:e juni 2010

VM i godhet

Jag har en teori rörande den mängd dumheter som annars sansade människor ägnar sig åt så snart de hamnar i ett parlament. Politiken är lite av ett elfenbenstorn. Arbetet i maktens korridorer kräver att du faktiskt tar blicken bort ifrån folks verklighet under ett litet tag. Men det är lite som att ta bort ögonen från vägen när du kör bil: du riskerar att komma vilse och vill det sig illa blir det en krock.

Som nu detta med "Written Declaration 29" i Europaparlamentet. En petition att parlamentet någon gång ska börja stödja idén att alla våra googlingar tvångsmässigt ska registreras av EU:s myndigheter eller medlemsländernas statsapparater.

Hur i hela friden kan sansat folk tycka att det är en bra idé? EU-parlamentarikern Alf Svensson (KD) är som vanligt ärligast: "Man kan alltid överväga om man ska skriva på sådana här förklaringar eller inte. Men på inget vis i världen skulle jag vilja framstå som att jag inte gör allt för att motverka barnpornografi. "

Som jag sagt tidigare: Man behöver sina krig mot terrorismen, om man under kuppartade former vill få folk med sig på att åsidosätta mänskliga rättigheter. Det gäller att få folk att agera utan den eftertänksamma omvägen via pannloberna. På samma sätt som reklammakarna spelar på sex och hunger, kan man spela på den likaledes primitiva driften att värna avkomman. Ingen människa vill vara den som inte gör allt för barnens bästa.

Nu drar kloka politiker öronen åt sig och drar tillbaka sina underskrifter. De inser att de hetsats att skriva på, att de varit utsatta för en väl iscensatt manipulativ ansats (av vem?), och att det nog är bättre att ha med sig bägge pannloberna hela vägen in i beslutsfattandet.

Lärdomen är att om du vill få med dig vänligt sinnat folk på dumheter, så ska du placera dumheten i ett psykologiskt ramverk där deltagandet ses som ett deltagande i ett världsmästerskap i godhet.

Och om du är en vänligt sinnad människa med politisk makt, så ska du akta dig väldigt noga för inbjudningar till sådana race.

Också barn behöver integritet

Man kan inte motivera vad som helst med att det är en del i kampen mot barnpornografi. Vi vuxna har nämligen inte enbart en skyldighet att skydda barnens kroppsliga integritet gentemot övergrepp och exploatörer.

Vi har också en skyldighet att se till att den värld de växer upp till att överta inte är ett gyllene fängelse. Inte en palatsträdgård.

Barn har rätt att slippa sexuella övergrepp. De har också, och på precis samma sätt, rätt att söka information fritt, att kommunicera avlyssningsskyddat, att slippa kränkande undersökningar av deras förehavanden så länge de inte är skäligen misstänkta för brott, och de har - lika mycket som någon annan - rätt att bedriva opinionsarbete för vilken åsikt som helst.

Ni som motiverar inskränkningar i dessa friheter med omsorg om barnen, gör ni det verkligen utifrån ett fullödigt barnperspektiv?