söndagen den 31:e januari 2010

Gräddfil i vården

I kategorierna "ohederlig argumentation" och "som man frågar får man svar" går januaripriset odelat till Ylva Johansson och Mona Sahlin för denna drapa på SvD Debatt: "Svagt stöd för gräddfiler i vården".

I ingressen sägs det att "66 procent av svenskarna anser att det är fel att man kan gå förbi kön på offentligt finansierade sjukhus, visar en undersökning som S beställt."

Självklart. Offentligt driven sjukvård är ett slags prenumeration. Dealen är att du betalar landstingsskatt, och för den skatten kan du söka vård, och enligt dealen så prioriteras just ditt ärende efter hur ditt vårdbehov uppfattas av vårdapparaten.

Fair and square. Och om det då kommer en person och mutar sig förbi processen, så att folk som egentligen behöver komma i första rummet istället hamnar i andra rummet, så är det ju förkastligt. En vårdkö som alla betalat för ska ovillkorligen fungera så som alla har kommit överens om. Att muta sig förbi är att stjäla från alla andra.

Men det är inte det - att flytta fram sin egen position i en vårdkö - artikeln sedan handlar om! Artikeln klagar på något helt annat, nämligen att folk av fri vilja och egna pengar inrättar ännu fler vårdinrättningar, utöver de som vi alla betalar för; samtidigt som samma personer fortsätter att finansiera allas våra offentliga inrättningar.

Här har vi alltså människor som enbart tillför samhället gott: de finansierar sin egen vård helt och hållet, och därmed lämnar de vårdkön och lämnar plats åt alla oss andra. Samtidigt är de fortfarande i lika hög utsträckning med och finansierar den vård vi andra utnyttjar, utan att kräva att vi ska finansiera deras.

Vad är problemet? De snor inga resurser från någon annan. Tränger sig inte före någon annan. Utan är istället stora nettogivare, av sina egna pengar, till de befintliga systemen. Men i artikeln försöker ändå Sahlin och Johansson att misstänkliggöra dem. Varför?

Det kan jag inte svara på. Men jag ser ett svar på frågan hur de ror i land med artikelvinkeln. Den retoriska finten "bestämd form singularis". VårdEN. Som om det bara fanns en enda vårdapparat, med en fixerad volym. Som man då följaktligen måste hushålla med och portionera ut i behovsgrad.

Men prova att byta ut ordet "vården" mot "vårdinrättningarna", så ser ni skillnaden.

Vård produceras. Tillför man mer pengar i produktionen, som de osjälviska givarna som bekostar både din och sin egen vård faktiskt gör, så produceras mer vård. Det är ju det som Sahlin och Johansson glömmer att berätta, att även i de fall det är landstinget som utför den vård som försäkringen ger rätt till, så tar landstinget betalt. En betalning som gott och väl täcker upp kostnaden för den vård som utförs.

Vilket ju fortfarande betyder att det i slutändan blir mer vårdresurser till oss andra som inte har privat sjukförsäkring.

Jag har lite svårt att se problemet med att vårdapparaten tillförs mer pengar frivilligt.

Lästips

HAX om skillnaden mellan övervakningsstat, där medborgaren blir ett objekt för statens agerande, och civilsamhället där staten är ett verktyg i medborgarnas händer. Tänk, det här vet ju vi i (C) om. Vi har fattat viktigta beslut i frågan. I vårt öppenhetsmanifest poängterade vi det här. Men genom FRA-hanteringen svek vi.

Minns ni "Det naturliga steget". Miljökampanjen på 90-talet som trummade in att det krävs 2-3 jordklot för att klara av vår livsstil. Som hade medvind ända tills forskare började ifrågasätta och granska bakgrunden till påståendena. Lars B skriver om parallellerna mellan nutidens klimathysteri och 80-talets.

Och Ingerö är lite rolig om Usamas plötsliga miljöengagemang.

lördagen den 30:e januari 2010

Lästips: Första världskriget

Mycket av det som jag skriver om handlar om motsättningen mellan människa och stat, mellan tvångsmakt och frivillighet, mellan fredlig samexistens mellan vanligt folk kontra tvingande åtskillnad genom konstgjorda gränser, fördomar, och påhittade nationella och etniska särdrag.

1900-talets historia är en på samma gång fruktansvärd och ändå hoppfull illustration av allt detta. Och ingenstans blir dessa motsättningar tydligare än under decenniets mest definierande period: de fyra åren 1914-1918.

Wikipedia har en väldig bra artikel om alla de konflikter och strider och allianser och revolutioner som tillsammans har fått namnet Första världskriget. Läs den, om du vill förstå var vi är idag och varför.

Hela resten av nittonhundratalet: börskraschen, depressionen, Andra världskriget, det kalla kriget, Sovjetunionens expansion, Mellanösternkriserna och postimperialismen i Indokina och Afrika; är nämligen bara efterverkningar. Och efter planekonomins haveri och liberaliseringsvågen avslutades seklet som det hade börjat: med ett krig på Balkan. Som om de 80 åren dessförinnan bara varit en parentes.

Ständigt denna tygburk

Minns ni burkadebatten, och hur plötsligt centerveteranen Staffan Danielsson kom ut som förespråkare för att reglera folks klädsel? En minst sagt udda position utifrån både liberala ideal i största allmänhet, och centerpartistiskt förespråkande av närhetsprincipen i synnerhet.

Nå, nu med anledning av Sanna Raymans lite ironiska släng efter honom så har han skrivit ett blogginlägg där han dels redogör för sin nuvarande position i frågan, och dels i kommentarstråden redogör på vilket sätt den har förändrats i och med debatten:


Nu har jag rätt ödmjukt lyssnat till debatten och fått skärpa mina positioner och som du sett landat i att offentligt finansierad verksamhet i t ex skola, daghem, äldreomsorg och sjukvård inte ska acceptera att man döljer ansiktet för varandra, samt att man bör fundera vidare kring allmänna kommunikationer, främst.


All heder till Staffan för den preciseringen. För dessa två exempel på när det kan vara motiverat att reglera folks klädsel berör två principiellt viktiga frågor för demokratin.

I inlägget bemöter han Sanna Rayman med att han alls inte är så isolerad i frågan som hon ger sken av. Han hänvisar till ett flertal opinionsyttringar (inklusive läsaromröstningar på Expressens webb) som tyder på att ett förbud mot heltäckande slöjor på allmän plats faktiskt kan ha ett opinionsstöd.

Frågan som varje demokrat måste ställa sig då är huruvida det alls spelar någon roll vad folk tycker. Demokrati är ju inte detsamma som majoritetsvälde. För att majoriteten ens ska ha rätt att bestämma i en fråga krävs det för en demokrat att det faktiskt är en gemensam angelägenhet man beslutar om.

Och bevisbördan ligger (som i varje annan politisk fråga i ett fritt land) helt på den beslutande församlingens sida: vad är det som gör att klädedräkten hos en annan person kan anses begränsa eller hindra omgivningens frihet eller möjligheter? Först när vi fått ett vettigt svar på det kan vi anse att omgivningens inskränkande av den enskildes frihet, t ex när det gäller rätten att diktera vad den enskilde inte får lov att ha på sig, är rättmätigt. Annars är det majoritetens förtryck.

Och om det då visar sig att motivet endast består i att vissa delar av omgivningen upplever ett odefinierat obehag, som inte grundar sig i konkreta fakta utan t ex i upplevelser av äckel (som t ex Annelie Enochson ger uttryck för), så är det för varje demokrat dags att mycket kraftigt dra öronen åt sig. Till exempel har ju brun hud gett vita människor äckelkänslor i omgångar av vår historia.

När man inte kan anföra andra sakskäl än sina egna känslomässiga upplevelser, då befinner man sig i känsloargumentens och fördomarnas rike. Särskilt Staffan Danielssons obegripliga precisering till "allmänna kommunikationer" i motsats till andra allmänna platser. Är det rädsla för ett dynamitbälte under slöjan som oroar? Men vilka dynamitbälten kan vi inte få plats med under våra äktnordiska tjocka vinterplagg så här års? Och hur mycket ansikte ser man bakom halsdukarna när temperaturen kryper ner mot minus tjugo?

Det har helt enkelt inte anförts några rationella argument i debatten, annat än vad folk råkar tycka och känna baserat på jag-vet-inte-vilka föreställningar, och så länge rationella argument saknas, kan inte en demokrat ställa sig bakom förbudet. Oavsett om det är 99% eller fler som vill ha det. Visa mig hur er frihet konkret beskärs av att vissa väljer heltäckande plagg, så går jag med på att det är en fråga för majoriteten att besluta. Annars inte.

Den andra principiellt viktiga frågan gäller vilka regler som ska gälla för folk som arbetar i det offentligt finansierade. Här är det lite lurigare att se frihetens grund och gräns. Eftersom verksamheten bekostas av alla, så skulle man kunna hävda att samtliga delar av verksamheten också är allas angelägenhet.

Men eftersom den offentliga finansieringen bygger på tvångsmedel är det inte så enkelt. Genom premissen: "vi tar en del av dina pengar för att finansiera det här oavsett vad du själv säger", görs verksamheten ovillkorligen till allas. Frågan är vad verksamheten hade varit om alla inte hade tvingats betala för den. Svaret är att då hade den varit en angelägenhet dels för de som arbetade i den och dels för de som nyttjade den.

Om den offentliga finansieringen i sig är skäl för alla att få vara med att diktera villkoren, då hade vi med gott samvete kunnat säga att samhället genom politikerna ska bestämma vilka dagis, skolor, läkare, vårdhem osv. folk ska utnyttja. Men vi liberaler anser inte att offentlig finansiering i sig motiverar politikernas styrning över våra liv.

Som socialliberaler gillar vi den gemensamma finansieringen, eftersom den ger fattiga människor tillgång till utbildning och vård. Men vi vill att alla, inklusive de fattiga människorna, ska ges makt att bestämma vilken utförare de ska anlita. Därav både skolpeng, lag om vårdval, och omsorgscheckar, och andra viktiga liberala valfrihetsreformer.

Men i och med valfrihetsreformen upphör också tygburken att bli en gemensam fråga. När man som bemyndigad medborgare väljer utförare så gör man en samlad bedömning av utföraren. Man vet att alla rationella kriterier redan är uppfyllda för de som har rätt att vara betalda utförare i systemet: legitimerade läkare är just legitimerade, den pedagogiska personalen har genomgått adekvat utbildning osv.

Men alla upplevelsebaserade kriterier ligger helt i den enskildes makt. Det är själva syftet med valfrihetsreformerna. Och till upplevelsebaserade kriterier hör faktiskt personalens klädedräkt.

Det är det som är skillnaden mellan en myndighetsutövare och en välfärdsutförare: myndighetspersonen kan du inte välja bort, den utsätts du för. Där kan och ska samhället ställa långtgående krav på hur bemötandet ska ske. Men välfärdsutövaren väljer du själv. Om jag ogillar den obeslöjade Gunilla som dagmamma åt mina barn, men gillar den beslöjade Fatima, så är det faktiskt min ensak och inte Staffan Danielssons, även om han är med och bekostar mitt val.

Det är faktiskt så att i ett system som så långt det är möjligt vill stödja den enskildes val, så är det extremt viktigt att de kriterier som systemet ställer på utförarna är rationella. Processen att bli antagen som välfärdsutövare ska vara rättssäker, och till rättssäkerheten hör en objektiv och evidensbaserad bedömning av en persons faktiska lämplighet.

Den bedömningen ska inte handla om Staffan Danielssons eller Annelie Enochssons personliga preferenser och känslor.

Lästips: Om filmatiseringen av Chockdoktrinen

Bloggen "99 our 68" om hur filmatiseringen av Naomi Kleins "Chockdoktrinen" i sig utnyttjar Shock-and-awe och känslomässiga associationer för att trumma in en tes som det faktiskt inte finns så värst mycket belägg för.

Inkomstskillnader och välmående

Det har varit lite buzz om Wilkinsons och Picketts studie, den där de jämför rika samhällen inbördes: länder (och enskilda amerikanska stater) med hög inkomstspridning jämförs med dem med låg inkomstspridning. Wilkinson och Pickett finner att alla, inklusive de rika, mår sämre i ett samhälle med hög spridning (="ojämlikt samhälle" på vänsterspråk) jämfört i ett samhälle med låg spridning.

Aftonbladets recensent gjorde den fria tolkningen att resultaten dels är "sensationella" (vilket ju knappast stämmer, sambanden är välkända sedan länge och behandlas i till exempel Johan Norbergs "Till världskapitalismens försvar" från 2001); och dels att ökad likhet i inkomst i sig löser samhällsproblemen bättre än ökad inkomst på det hela taget (vilket inte heller stämmer om man ser till bokens resultat: det är fortfarande situationen för de sämst ställda som är mest avgörande för hur samhället som helhet mår).

En bloggare som utifrån Aftonbladets artikel (jag tror inte han läst boken) ser bekräftelse på att Socialdemokratin under 150 år fört en vetenskapligt korrekt politik (trots att Socialdemokraternas politik under denna tid inte har varit densamma: den har pendlat mellan socialliberalism och socialism, mellan högskattesamhälle och lågskattesamhälle) är Ola Möller, och jag kommenterade hans inlägg så här:


Men vad som inte får förtigas är två saker:

För det första att forskningen baseras på världens 20 rikaste länder. Alltså länder där fattigdomen redan är avhjälpt. De negativa konsekvenserna är fattigdom mätt i absoluta tal är fortfarande (baserat på samma källor som i boken) många gånger större än de negativa konsekvenserna av skillnader.

För det andra att det är stor skillnad på den rikes problem och den fattiges även i ett rikt land.

Även om den rike löper större risk att dö i förtid i ett land med stor spridning, så är denna risk många gånger lägre än den fattiges. Den fattige mår sämre än den rike, oavsett om landet är rikt eller fattigt, oavsett om klyftorna är stora eller små.

Det är alltså även i ett rikt land, fortfarande enligt samma källor som boken, fattigdomen mätt i absoluta tal som är det större problemet. Även om problemen är större hos alla i stater med stor spridning, så är det betydligt värre för de fattiga.

Jämför till exempel, fortfarande utifrån bokens statistik, livslängden eller sjukdomsfrekvensen mellan den rikaste percentilen och den fattigaste. Affärsmannens risk att dö i förtid är fortfarande betydligt lägre än den fattiga ensamstående mammans, oavsett hur inkomstspridningen ser ut i samhället i övrigt.

Baserat på argumenten i boken skulle man alltså visserligen kunna motivera att man för de rikas egen skull bör beröva dem en del av deras rikedomar. Men det kan ju de rika göra själva om de så önskar.

Betydligt viktigare, enligt bokens resultat, är fortfarande alltså att lösa fattigdomsproblemen. Och dessa blir ju inte lösta genom att man tar från de rika.

De rikas rikedom är ju inte orsaken till de fattigas fattigdom, och att bara omfördela ett samhälles tillgångar gör ju ingen rik.

Om du ser på den statistik forskarna hänvisar till kan du istället se att genomgående för ett välmående land är en hög andel medelklass. Ett land med hög andel medelinkomsttagare har ju också (av rent matematiska skäl) en lägre grad av inkomstspridning.

Och vilken är den främsta rekryteringsbasen för medelklassen? Före detta rika knösar vars disponibla inkomst och förmögenhet sänkts genom omfördelning? Nej. Till det är alltid antalet rika knösar alldeles för få.

Den främsta rekryteringsbasen till medelklassen är alltid fattiga som fått möjlighet att förbättra sin situation. Genom utbildning och företagande, tillväxt och innovation.

Det är därför som hög tillväxt i slutändan leder till avtagande klyftor: hög tillväxt skapar en stor medelklass.

Om effekten av omfördelningen enbart är att de rika börjar generera mindre rikedom, utan att det motsvaras av att de fattiga börjar generera mer rikedom; så har ju ingen i samhället vunnit.

Det enda som händer är då att ett sådant land rör sig bort från att vara ett rikt land, till ett sådant land där forskningsresultaten i boken inte längre gäller.

Vad som däremot gör fattigt folk rika är när förutsättningarna för att skapa sig rikedom är goda även för de fattiga.

Och om man då undersöker förmågan hos Socialdemokratisk politik att åstadkomma detta kan man konstatera att det är skillnad på (S)-politik och (S)-politik.

Så om du vill använda boken för att dra slutsatsen att (S)-politik är bra, så behöver du alltså precisera dig till att säga att sådan (S)-politik som skapar en stor och välmående medelklass är bra.

Lär av historien.


Jag tycker att frågeställningarna är intressanta, och undrar om någon som till äventyrs läser bloggen har några åsikter i frågan.

fredagen den 29:e januari 2010

Det lånas inte till några skattesänkningar

Jag börjar bli lite trött på att höra den valsen. Förmodligen tuggas den om, eftersom avsändaren vet att om man upprepar en lögn tillräckligt ofta så blir den trodd.

För det första så lånar man till utgifterna. En skattesänkning är ingen utgift. Det är ett beslut om att minska intäkterna genom att ta lite mindre av andras pengar. Det är utgifterna som kostar.

För det andra så är statsskulden lägre nu än 2006, när Alliansregeringen tog över efter

För det tredje har den ekonomiska politiken i Sverige gjort att vi klarat krisen betydligt bättre än flera av våra grannar.

Och detta genom att både (S) under förra mandatperioden, och Alliansen under denna mandatperioden, fört en ansvarsfull ekonomisk politik. Inget Keynesianskt spenderande av lånade pengar, utan en sparsamhet och gnetighet som lönar sig i längden. En av de bra sakerna med Göran Persson som finansminister och senare som statsminister. En av de bra sakerna som Alliansen fortsatt.

Frågan för framtiden är dock om det rödgröna regeringsalternativet kommer att föra samma ansvarsfulla politik om de hamnar i regeringsställning? De var ju snabba med att anklaga regeringen för "passivitet" och ville se mer action a la Tyskland och Frankrikes interventionistiska politik. En "action" som ger Tyskland och Frankriken ett dubbelt så högt budgetunderskott.

Men passivitet från politikernas sida är ofta helt rätt. Den ansvarsfulla och försiktiga politiken har gett Sverige ett modest folkölsbudgetunderskott (3.5%) jämfört med Tysklands 6%, Frankrikes 8%, och Spaniens 11%. Världens ekonomiska problem är långt ifrån över, men med stabila finanser och större frihet för den vanliga människan har man större möjligheter att rida ut stormarna.

Nykolonialism

Bortom nidbilden av kapitalismen som ett allas krig mot alla där ensam är stark, kollektiv ska motarbetas, den stora killen tar alla andras saker, och det är rättvist när jordens resurser delas ut så olika som möjligt; så finns en verklighet.

I den verkligheten är kapitalism lika med samarbete. Frivilligt samarbete.

Det är i den verkligheten som Anna, Bertil och Cilla byter varor och tjänster med varandra så att de blir rikare alla tre. När de var och en för sig hade självhushållning fick de slita ganska hårt för sitt dagliga bröd. Men så kom Anna på att man kunde byta varor och tjänster med Bertil, vilket både hon och Bertil tjänade på. Och hon bytte helt andra varor och tjänster med Cilla, vilket både hon och Cilla tjänade på. Och när Bertil och Cilla såg potentialen så började även de handla med varandra.

Men nu kommer David in på scenen. David hittar på att det ska finnas en gräns mellan å ena sidan Anna och Bertil, och å andra sidan Cilla. Cilla får fortfarande handla med Anna och Bertil, men det måste nu ske genom David, som tar hälften av det som Cilla levererar innan det når Anna och Bertil. Det gör att Anna och Bertil blir lite mindre benägna att handla med Cilla. Det blir så dyrt om hälften ska försvinna. Cilla börjar bli lite fattigare igen, och tvingas tillbaks till självhushållningen.

Bertil blir också lite fattigare av det uteblivna samarbetet med Cilla. Bertil gnäller på David. Då börjar David ta av sitt rövargods och ge lite till Bertil, sk "Bertilstöd". Med Bertilstödet kan Bertil sälja sitt gods till Anna ännu billigare. På så sätt blir Anna ännu mindre benägen att köpa av Cilla som blir ännu fattigare.

Anna, Bertil, och Cilla är människor på jordklotet. De är kapitalister som gynnar varandra genom frivilligt samarbete, utan att ta från någon annan. David är en statsmakt, som har hittat på att det ska finnas en gräns och en tullmur. Det är statsmakten som under hot om våld tvingar Cilla att ge hälften av sin produktion i tull. Det är statsmakten som gynnar Bertil med resurser som ursprungligen är Cillas, och som gör att Cilla blir utkonkurrerad.

Cilla blir ett u-land. Anna och Bertil klarar sig bättre, de har ju varandra, även om de tvingas vara med och försörja David. Men det är David som under hot om våld exploaterar i första hand Cilla men även Anna och Bertil.

Riv alla tullmurar nu. Reformera EU:s jordbrukspolitik. Låt folk i alla jordens länder komma överens med varandra om pris för varor och tjänster, oavsett var på jorden tjänsten eller varan produceras.

Allt annat är nykolonialism.

torsdagen den 28:e januari 2010

Lika arvsrätt

Som sagt, det finns den muslimska diskurs som så gärna önskar förankra sin religion i den nationella lagstiftningen. Som om inte individens egna val att följa religiösa påbud räckte, påbuden ska enligt denna uppfattning även genomdrivas av en juridisk instans.

När denna önskan möter ett icke-muslimskt samhälle, föreslår vissa av dessa lag-muslimer att samhället ska kompromissa, genom möjlighet att tillämpa särlagstiftning beroende på vilken religiös gruppering i samhället man tillhör. Samhället ska då ordna så att kristna får gifta sig enligt kristen äktenskapslag, muslimer utifrån islamisk osv.

Nu senast företräds denna uppfattning av Mosa Sayed, som i en doktorsavhandling menar att muslimer i Sverige borde kunna åberopa islamisk arvsrätt, när den kommer på konflikt med den svenska. En uppfattning som Dilsa Demirbag-Steen bemöter i Expressen.

Förutom två gigantiska definitionsproblem med det upplägget (1: vilka varianter av kristendom och islam ska vi utgå från när vi formulerar särlagstiftning?, och 2: vilka personer ska ingå i grupperna och på vilka kriterier ska de väljas in respektive uteslutas?) så kraschlandar förslaget emot en av rättssamhällets viktigaste principer: allas likhet inför lagen.

Antingen gör vi si eller så eller öppnar för både si och så; men vi har faktiskt inte olika regler för olika människor. Det finns ju annars de som tror att det är en nödvändig konsekvens av mångkultur: att spelreglerna i Sverige måste se olika ut beroende på vilka uppfattningar som råkar råda i de länder där man råkar ha sina förfäder. Som om kultur inte skulle vara något man varje sekund väljer och konstruerar för sig själv.

Istället finns det en bättre lösning för en fredlig mångkultur utan särlagstiftning och identitetspolitik: låt oss ha regler som gör att du får bestämma själv, så länge du inte tvingar eller hindrar någon annan. Ha vilka kläder du vill. Tro som du vill. Lev med den du vill, under vilka ömsesidiga åtaganden ni har kommit överens om.

Och (nu kommer det fina): testamentera arvet efter dig hur du vill!

För precis där är ju problemet med svensk arvsrätt. Om jag vill ge bort hela min kvarlåtenskap till Djurens vänner, så får jag inte det. Staten har synpunkter på vilka som måste räknas som mina arvingar. Och hälften av mina egna tillgångar måste tillfalla dessa, oavsett vad jag själv tycker. Så jag kan inte tillämpa den arvsrätt som jag tycker är lämplig. Trots att det är mina egna pengar.

Om folk istället får bestämma själva över sin kvarlåtenskap behöver frågan om svensk kontra muslimsk arvsrätt aldrig bli ett problem. Du gör som du vill efter vad du tror är rätt, och jag gör som jag vill efter vad jag tror är rätt. Eftersom det är till 100% våra egna tillgångar det handlar om har ingen av oss rätt att lägga sig i den andres val.

Varför krångla till det?

På egna meriter

ETR har startat en kampanj som heter "På egna meriter" och som går ut på att underrepresenterade grupper ska skaffa sig plats i olika sammanhang (som t ex i bolagsstyrelser) på just egna meriter.

Alltså genom att vara bra.

Inte genom styvmoderligt och paternalistiskt inkvoterande (fast där könskvoterade jag faktiskt orden).

Lästips: Selektionsbias i katastrofrapporteringen

Johan Norberg skriver om en viktig sak i Metro: att medier från katastrofområden i hög utsträckning rapporterar om våld och plundring i samband med katastrofen; medan människorna i katastrofområdena i hög utsträckning behåller lugnet och agerar för allas bästa.

Våldet tillhör undantagen.

Och det är en viktig insikt att ha med sig i kontakten med all media. Mediadramaturgin handlar om att belysa det som annars inte syns, och ju mer dramatiskt desto bättre. Det finns alltid en selektionsbias i nyhetsvärderingen som beskriver världen som lite mer sensationell än vad den är. Och då gärna sensationellt dålig. Vi människor älskar dramatiska berättelser. Rapporter från ett katastrofområde där invånarna spontant organiserar ett räddningsarbete och i god ordning fördelar matpaket mellan sig, upplevs av både nyhetskonsument, reporter och redaktion, helt enkelt som för tråkig.

Jag är definitivt ingen expert på bilar

Men jag vet vad som krävs för att man ska ha ett jobb att gå till: att den tjänst eller vara du levererar i slutändan hamnar hos någon som gillar det såpass mycket att betalningen täcker upp för alla kostnader, inklusive din lön.

Så jag vill inte vara ett neggo och en gnällspik i Saab/Spyker-affären, men bara påminna om att en ny ägare, och därmed en ny runda med investeringspengar, inte i sig löser någonting. Företagets ägare och ledning måste driva det så att intäkterna kommer att överstiga utgifterna innan investeringspengarna tagit slut.

Och man behöver inte tänka speciellt långt för att inse att det inte duger att fortsätta som tidigare. Man måste börja göra bilar som folk älskar såpass mycket att de med sina pengar får företaget att blomstra. Det är ju de nöjda kunderna som är de uthålliga investerarna. Deras utdelning på insatt kapital består i produkter som är mer värdefulla för dem än vad deras pengar är.

Exakt vad som måste ändras, det vet jag inte. Men det kan röra sig om uppsägningar, om stora omorganisationer, om omförhandlade underleverantörsavtal, och omförhandlade löner. Smärta, rädsla, ovisshet, omskolning, ändrade arbetsuppgifter, arbetslöshet för vissa, mer stress för andra. Och det kan komma att sluta med konkurs. Trots alla goda föresatser, allt hopp, all kamp och alla visioner.

Så vad vill jag ha sagt? Jo, att det inte finns några garantier. Det är enkelt att se hur marknadsekonomi och kapitalism genererar stora vinster till hela samhällen. Vi blir, i det långa loppet, mättare, lyckligare, friskare och lever längre, när vi har ekonomisk frihet.

Men skälet till att vi blir rikare av marknadsekonomin är bland annat just dess obarmhärtiga ärlighet. Olönsamma företag slås ut, vilket naturligtvis i sig är bra eftersom ett olönsamt företag dränerar hela samhället genom att produktiva resurser slösas bort. Men det kan göra ont att tvingas hantera ekonomiska realiteter: att det vi producerar faktiskt inte håller måttet, att vi inte kan förlita oss på att den produktionen kan försörja oss.

Så hade jag varit beroende av Saab för min överlevnad, så hade jag börjat undersöka både plan B och plan C nu.

onsdagen den 27:e januari 2010

Lästips: Svar till SD-pensionär

Den oförtröttligen Anders W Jonsson levererar en hel drös med fakta om pensionssystemet och de skattelättnader för pensionärer som Alliansen infört.

Detta som svar på ett brev från en pensionär vid namn "Erik" som inbillar sig att pensionärerna fått det sämre men att en röst på SD skulle göra att pensionärerna får det bättre.

Anders W Jonsson är en av mina favoriter och ett föredöme. Lugn, saklig och vänlig.

Och för övrigt väntar jag

...med gratulationerna till Trollhättan, tills den dag Saab visar vinst.

Om inte det sker kommer det allt vara en förlängd plåga.

måndagen den 25:e januari 2010

Lästrips: En frihetlig vision

Vi som står för en frihetlig politik har ett pedagogiskt problem: vår politik är inte utopisk. Den har inget slutmål, inget drömsamhälle som ska realiseras i en framtid, gör inga förutsägelser om historiens kommande lopp, är inte beroende av att vissa förutsättningar först ska vara uppfyllda.

Istället har vi en ständig strävan och riktning: precis detta samhälle vi lever i här och nu kan vi göra bättre om vi ger folk makten över ännu en del av sina liv, tar bort ytterligare en onödig inskränkning och reglering, stärker skyddet för människan lite till. Bit för bit försöker vi omforma samhället till något som är mer vänligt.

Ibland kanske man skulle vara lite duktigare på att formulera sina visioner. Inte sina mål, för friheten har som sagt inget slut, men ge exempel på visioner. Kanske är det så att alla år av tvång har gjort att folk håller på att förlora förmågan att ens tänka tanken att friheten är möjlig. På mises.org är man rädd för det och har gett sig till att försöka beskriva en frihetens vision. En av många tänkbara.

UPPDATERING: Notera min Freudian slip i rubriken: "Lästrips". Peace out!

UPPDATERING 2: Från artikeln:


People imagine that we need 700 military bases around the world and endless wars in the Middle East, for "security," though safe Switzerland doesn't.

Lästips: Johan Norberg bemöter Klein

Jag upprördes härförleden om artikelförfattaren på Naomi Kleins webbplats som ville använda jordbävningen på Haiti för att sälja Kleinböcker.

Idag bemöter Johan Norberg Naomi Kleins fantasier om ondskefull liberal politik som tvingas på de utsatta Haitierna i katastrofens spår.

lördagen den 23:e januari 2010

Guantanamo stängde inte igår

Guantanamolägret, där USA håller folk fångna utan rättegång, stängde inte igår. Det var ett av Obamas löften, från andra dagen i ämbetet, att lägret skulle vara stängt inom ett år, vilket uppmärksammas av amerikanska människorättsaktivister.

Som Reason säger: det är ingen reell skillnad mellan Obamas "war on terror", och Bushs. Det är samma slumpmässiga gegga av kränkande hårdhandskar, symbolpolitik och försök att beröva icke-amerikaner självklar rättssäkerhet.

Det är som en av kommentatorerna sade redan i valkampanjen: "Vad är det för mening med att stänga Guantanamo, om Obama ändå inte vill lägga om den politik som skapade Guantanamo?"

fredagen den 22:e januari 2010

När människan får välja arbetsförmedlare

Tänk, du betalar över hälften av dina intjänade pengar i skatt. Skatten finansierar bland annat en institution som heter Arbetsförmedlingen. Tanken är att om du blir arbetslös så ska Arbetsförmedlingen hjälpa dig att fixa fram ett arbete.

Gott så. Nu har du två alternativ:

Alternativ A: Du ger Arbetsförmedlingen en ohyggligt massa pengar från din skatt, oavsett hur många jobb de lyckas förmedla. Det är till och med så att du i det här alternativet ger Arbetsförmedlingen mer pengar när de lyckas förmedla extra jobb. "Det är ju många arbetslösa, så då måste vi få större anslag!", säger nämligen Arbetsförmedlingen. Men det blir inte fler personer i arbete för de pengarna. Fler personer får gå kurser och vara med i projekt, men inte fler personer i riktiga jobb.

Alternativ B: Du ger Arbetsförmedlingen en liten slant för var och en som vill anlita dem. När Arbetsförmedlingen lyckas fixa fram ett jobb, så ger du dem ännu en slant som bonus och tack för väl utfört uppdrag. Dessa pengar, som både kräver att någon vill anlita Arbetsförmedlingen och att man faktiskt lyckas förmedla ett arbete, är de enda pengarna som Arbetsförmedlingen har att leva av.

Alternativ A är det system du lever i och betalar för idag.

Alternativ B är det system som Centerpartiet vill se.

Vilket av alternativen tror du leder till flest förmedlade arbetstillfällen? Per insatt krona? Vilket av alternativen tror du leder till mest slöseri med dina pengar?

Och som bonus: om vi nu bara betalar förmedlingen för utfört arbete, varför ska vi nöja oss med att anlita den arbetsförmedling som heter Arbetsförmedlingen och är statlig? Varför kan vi inte anlita andra, som kanske gör det bättre?

Förslaget är så självklart genialiskt att det saknas vettiga motargument. I synnerhet denna kommentarstråd, där tappra revolutionärer hotar en 13-årig centerpartist med stryk, saknar vettiga motargument.

Lästips: Empiriskt om terrorgrupper

Jonas Vlachos har läst Eli Bermans studie av terrorismen. Berman visar bland annat hur terrorismen frodas som en del av en alternativ statsbildning i samhällen där civilsamhället är svagt. Man skapar sina versioner av samhälleliga institutioner och får på så sätt en strukturell förankring. Man blir statsbildande. Därför är det svårt att separera Hamas-the-vårdcentral från Hamas-the-döda-israeliska-civila, eller Hamas-the-sophämtning från Hamas-the-totalitär-åsiktspolis.

Detta har alltid varit en viktig poäng i liberalismens kritik av den neo-konservativa agendan. Där neo-konservativa tror att man med hjälp av US Marines och annat statlig skattefinansierat våld kan tvinga ner frihet i folks halsar (och förvänta sig folkets tack och jubel) poängterar liberalismen att det är fredliga institutioner som bygger samhällen, och att samhällets våldsapparat endast ska användas för att skydda folks rätt att välja sina livsvägar i fred, inte för att ge vissa privilegier på andras bekostnad eller skapa allmän oro och osäkerhet.

I liberala demokratier är dårarna tolererade men oerhört marginaliserade. Folk i allmänhet lever sina liv i trygg förvissning om att de tolereras så länge de tolererar andra, och att ingen kränker dem om de inte först har kränkt någon annan. Men den förvissningen kräver ett förtroende för att de sociala basfunktionerna finns på plats, och att de flesta delar den gemensamma upplevelsen att det våld och det tvång som utövas i samhället faktiskt ökar folks säkerhet.

Men om inte den basen finns på plats, så kan folk acceptera i stort sett vilken galen ideologi som helst, så länge dess proponenter levererar någon sorts relativ säkerhet och trygghet. Nittonhundratalet har sett det tricket genomföras av kommunister, fascister, nazister och islamofascister. Eller för den delen av kriminella gäng som skänker någon sorts "trygghet" i sitt eget närområde, samtidigt som de destabiliserar resten av samhället. Allt för att skaffa sig själv makt på civilsamhällets och de vanliga människornas bekostnad.

I ett sådant samhälle, där företrädarna för extrema ideologier är de som bäst lyckas leverera stabilitet, där marginaliseras inte dårarna. I ett sådant samhälle ges de tvärtom utrymme. Till exempel är det folkliga stödet för självmordsbombare i Palestina ganska svagt. Men om det är Hamas som står för rättsskipningen, så är det Hamas' värderingar som gäller. Och i den värdekatalogen får definitivt en självmordsbombare plats.

Och detsamma kan sägas om Tyskland under 30-talet. Folk röstade inte på nazisterna för att folk gillade arbetsläger och totalitär ideologi.

Motgiftet mot terrism är alltså vadå? Jo, ett konsekvent hävdande av mänskliga rättigheter och en våldsapparat som konsekvent och rättvist bestraffar den som kränker andra människors rätt. Det skapar en stabil grund för människors företagande och försörjning, och gör det möjligt att bygga avideologiserade välfärdsinstitutioner. Och då lyssnar inte den vanliga människan på hatideologiernas apostlar.

Applicera nu denna tanke på jordens konfliktområden, och tänk över vad som skulle kunna hända om man tillämpade dessa insikter.

Mona: ha VILKEN väska du vill!

Lyssna inte på Aftonblaskans jag-är-så-avundsjuuuuk-klasskampsretorik (eller Greiders gnäll).

Jag har själv inte råd med en sådan väska, men jag är genuint glad att du har det. Att rikedom finns i ett land gynnar nämligen alla i landet, även när rikedomen inte är jämnt fördelad.

För det är ju nämligen så här, att om det finns gott om rika knösar i landet, så blir det enklare för oss andra att få det bättre. Rika knösar är nämligen inte så priskänsliga. Och det gör att det blir enklare för oss andra att med god marginal sälja varor och tjänster till de rika knösarna.

Och att kunna sälja varor och tjänster med god marginal, det är det som är äkta anställningstrygghet.

LAS och andra lagar ger ingen äkta trygghet. LAS och andra lagar kan ju inte skapa en hög efterfrågan. Det kan däremot rika knösar.

torsdagen den 21:e januari 2010

EU och prioriteringarna

EU-stöd till jordbävningsdrabbade människor på Haiti: 4 miljarder.

EU-stöd till europas alldeles för många kor: 500 miljarder.

I want my money back!

(via Skeptikern)

onsdagen den 20:e januari 2010

Stinkande politiska poänger

Medan den amerikanska staten (liksom många andra) skeppar in folk, förnödenheter, hygiensystem, mediciner, reningsverk, osv till Haiti i mängder; så ägnar sig Naomi Kleins webbplats åt gnäll:


More than a week after the earthquake that may have killed 200,000 people, most Haitians have seen nothing of the armada of aid they have been promised by the outside world. Instead, while the US military has commandeered Port-au-Prince's airport to pour thousands of soldiers into the stricken Caribbean state, wounded and hungry survivors of the catastrophe have carried on dying.


Detta eftersom USA förutom mat och medicin också skickar soldater. Det är möjligt att USA:s sätt inte är optimalt; men hellre en massiv räddningsinsats med brister, än ingen insats alls. Hur skulle räddningsarbetet sett ut utan USA?

Men lite längre ner i artikeln kommer det egentliga ärendet fram: det handlar om att göra reklam för Kleins idé att onda nyliberaler nu ska utnyttja krisen på Haiti för att kuppa igenom sin rovdjurskapitalism:


In her book The Shock Doctrine, Naomi Klein shows how natural disasters and wars, from Iraq to the 2004 Asian tsunami, have been used by corporate interests and their state sponsors to drive through predatory neoliberal policies, from radical deregulation to privatisation, that would have been impossible at other times. There's no doubt that some would now like to impose a form of disaster capitalism on Haiti.


Bokreklam, alltså. Utnyttja krisen för att kränga sina varor bättre. Shock Commercialism.

Sedan finns det absolut en viktig politisk diskussion om Haiti, kolonialism och postkolonialism, som måste föras. Men vi kan väl vänta lite, och fokusera på de akuta problemen först?

Lästips: Pekgul enormt bra

Inte ofta jag tycker så, men Nalin Pekgul träffar helt rätt i sin beskrivning av integrationspolitikens misslyckande. (Via Dick Erixon som också är skitbra idag).

Och Ingerö.

Detta är INTE marknadsekonomi

Kom ihåg detta, när bostadsbubblan briserar på grund av alldeles för mycket konstgjort billiga pengar i omlopp, det är INTE ohejdad kapitalism som pumpar ut pengarna.

Det är ohejdad statsunderstödd utlåning, utan säkerhet.

Otäckt. Bubblor skapas av kreditexpansion. Marknadskrafter har ingen möjlighet att på egen hand (okontrollerade, ohejdade, oreglerade) skapa den sortens kreditexpansion. Bubblorna briserar mycket, mycket tidigare, när kapitalisterna själva får ta den fulla risken av sin utlåning.

Stater och regeringar däremot, som sköter valutor som inte backas upp av något reellt, kan reglera penningmängden med politiska beslut. Som om ett lands samlade produktion och tillgångar plötsligt blev mer värda. Och de belönar sådana kapitalister som lånat ut för frikostigt, med stöd och hjälp. Och de äger långivare som lånar ut pengar utan säkerhet.

Då är det plötsligt du kära medborgare, som tar risken. Och får ta smällen när den kommer.

Men som vanligt får väl kapitalisterna skulden ändå. När det i själva verket är statsmakten som agerar.

IPCC-tokigheter, nu även i Rapport

Skönt att även svenska media börjar bli lite vassare på sitt kritiska uppdrag, även när det gäller FN:s klimatpanel. "Himalaya-felräkningen" är den första av IPCC-tokigheterna som uppmärksammas på bred front i medierna. Men som vi vet finns det fler saker hos IPCC att skärskåda, som t ex Hockeyklubborna, Yamalserien och de läckta e-breven.

Det jag tyckte var bäst i Rapport-artikeln var dels rubrikens ordval: "Totalt fel", och denna passage:


IPCC gör ingen egen forskning utan sammanställer forskningsresultat. Men man tar även med s k "grå litteratur", alltså sådan som inte är rent igenom vetenskaplig.


De som bestämmer vilken sorts "grå litteratur" som ska vara med (och vilken av all motsägande forskning som ska tas upp), och hur det på det hela taget ska tolkas och presenteras för omvärlden är en väldigt liten klick. Som uppenbarligen har en alldeles egen politisk agenda. Och tjänar rätt bra med pengar på det.

Det finns inget vetenskapligt konsensus av den sort IPCC-rapporterna har velat presentera. Det har inte blivit dramatiskt mycket varmare under de senaste 150 åren. Koldioxiden i atmosfären verkar följa på uppvärmning, inte orsaka den. Det har varit både betydligt varmare på jorden, och betydligt kallare, och vi människor har levat och klarat oss bra ändå.

Det jag gillar mest med att klimatbubblan punkteras är att man kan få börja bli miljövän igen. Försöka göra något åt de riktiga miljöproblemen, de vi vet om. Ni vet: svavel, energislöseri, partiklar, tungmetaller, hormonutsläpp, brist på elektricitet i fattiga regioner osv osv.

fredagen den 15:e januari 2010

Euron som solidarisk späkning

DN tycker att vi som goda EU-medborgare också ska knyta vår valuta till EU:s. När andra länder, t ex Lettland och Spanien, lider av att ha låst fast sin växelkurs; varför ska vi då inte (av solidariska skäl?) också lida på samma sätt? DN skriver:


Med vilken rätt står vi utanför? Nya EU-medlemmar förbinder sig att gå med i eurosamarbetet. Varför ska då vi förhålla oss till EU som om det var ett smörgåsbord från vilket vi kunde plocka vad som passar oss?


Kanske därför att det är, eller borde vara ett smörgåsbord. Om EU nu är ett frivilligt samarbete länder emellan, så handlar det väl om att vi och resten av EU ska dra nytta av varandra? Genom att just utvälja sådana samarbetsformer som bäst hjälper alla parter.

Och då undrar jag: på vilket sätt hjälper vi de övriga EU-länderna genom att vi också förstör vår möjlighet att snabbt anpassa vår växelkurs till en nivå som motsvarar det faktiska värdet av vår produktion? För det är ju det som blir letternas problem med Euro-knuten växelkurs: när deras produktivitet gentemot omvärlden drastiskt sjunker regleras det inte längre automatiskt genom att valutahandlarna snabbt kan sänka priset på lettiska pengar. Vilket ju hade varit bra för omvärlden som då kunde köpa billigare lettiska varor och tjänster, vilket ju också hade varit bra för letterna.

Istället får letterna inbördes ta hela smällen.

Fasta växelkurser är ett slags priskontroll. Och lider därmed av alla problem som alla priskontroller lider av. Det ska vi inte ha.

onsdagen den 13:e januari 2010

Ta inte bort rätten att kvotera!

Trots mitt motstånd mot kvotering tycker jag att det är fel om högre utbildare nu inte längre ska få lov att särbehandla. Varje enskild utbildning måste naturligtvis vara fri att ordna sin intagning på precis det sätt de själva önskar. Det är ju bara utbildaren själv som vet vad som kommer att krävas av studenterna på den egna utbildningen.

Det är dessutom principiellt viktigt att inte beröva dem den rätten: vill en näringsidkare särbehandla en viss grupp, låt dem särbehandla. Det är de sökande (kunderna, de som röstar direkt med fötterna) som ska avgöra huruvida särbehandlingen är en god idé. Inte någon lagstiftande församling som varken bedriver utbildning eller söker utbildning.

Och: TADAAA! Därmed satte vi fingret på grundproblemet! Staten, styrd genom den lagstiftande församlingen, är ju faktiskt den som bedriver utbildningen. Trots att man utför utbildningstjänster mot betalning, precis som alla andra utbildningsföretag, så räknas inte högskolornas verksamhet som näringsverksamhet. Den är någon sorts myndighet. Och så länge den är det, så är det förstås likabehandling som gäller. Staten och dess institutioner ska ju inte göra skillnad på folk och folk.

Det är ett klassiskt exempel på hur Sverige har blandat samman fördelningspolitik och maktutövande. Möjligheten för alla att studera har inget med statliga högskolor att göra. Den möjligheten kommer sig av att studiekostnaderna till stor del finansieras gemensamt. Att högre utbildning är avgiftsfri beror inte på om högskolorna är privata, eller kommunala, eller statliga. Det beror på att avgiften betalas ur en gemensam kassa. Kostnaderna för att bedriva utbildningen, avgiften som sådan, kan man ju inte trolla bort. Den måste naturligtvis betalas. Lärare ska ha lön och byggnader ska underhållas.

Men genom att utbildningsresurserna styrs till ett litet urval statligt kontrollerade organ, upprätthålls illusionen av att det solidariskt finansierade är beroende av det statligt ägda och, genom tillsättningspolitiken, det centralt styrda. Men det beroendet är ju inte sant. Resurstilldelningen skulle kunna följa studenten. De högre lärosätena skulle kunna vara fristående och tvungna att tillfredsställa studenternas behov för att få tillgång till studenternas skolavgifter.

En trevlig bieffekt hade varit att man sluppit en massa centralstyrda planeringsmissar, som när man t ex glömt att utbilda den ena eller andra sortens yrkeskategorier; eller när ett skrå på medeltida vis tillåts påverka antalet utbildningsplatser för att skapa ett utbudsunderskott. Vilka kan bättre än studenterna själva bedöma vilka karriärval som är bäst för dem?

Och man hade också berövat den lagstiftande församlingen ett ideologiskt verktyg, genom att få det svårare att diktera vilka värdegrunder högre utbildningar måste hålla sig med. Staten ska inte bedriva ideologiproduktion. Staten ska spegla medborgarnas värderingar, inte tvärtom.

Kvoteringsdumheterna bort

Tack! Det korkade tilltaget att kvotera in folk på utbildningar verkar falla ur modet.

Det är obestridligen sant att många livsval följer gamla könsmönster. Bakom de valen ligger säkert många gånger fördomar, baserade på kön. Vad vi tror oss kunna gilla styrs delvis av vår egen uppfattning om kön. Vad vi blivit uppmuntrade att gilla - och träna oss i - styrs delvis av andras uppfattning om kön. Själva grundproblemet, att en kollektiv identitet såsom kön tillåts påverka våra individuella val, finns där.

Och i dess kölvatten kommer andra reella problem, som t ex att kvinnor uppmuntras att välja bort yrken där det finns gott om pengar att tjäna. Och med mindre pengar följer mindre personlig frihet.

Med positiv särbehandling, som t ex kvotering, kan man frisera utfallet. Men det är ett svagt verktyg när det gäller att komma åt orsakerna. Kvoteringen ändrar ingenting i grunden. Den får bara verkligheten att verka se lite bättre ut än vad den i själva verket är.

För sanningen är ju att intagningen till högskolan är strikt meritbaserad. För att komma in på en utbildning behöver du kvalificera dig, ha tillägnat dig vissa egenskaper och kunskaper. Om fler av det könet "bla" än av könet "hum" faktiskt väljer att avstå från att tillägna sig vissa egenskaper och kunskaper, så är det där problemet ligger. Och på samma sätt vad gäller intresset att söka: om mäns och kvinnors intresse för olika livsvägar skiljer sig genom yttre påverkan, så minska den yttre påverkan. Uppmuntra folk att välja efter eget huvud. Visa på alla möjligheter.

Men stäng inte igen några möjligheter. För det är vad kvotering gör: stänger igen.

(Och med detta sagt vill jag ändå inte ta bort möjligheten för utbildningar att diskriminera och särbehandla av hjärtats lust. Men det är ett annat inlägg. Läs för övrigt Hanna Wagenius i samma ämne.)

Lästips

Läst på lunchen:

1) Vice ordförande för Tjeckiens nationalbank, Mojmir Hampl, gör den reflektionen att EU:s politiker är väldigt kaxiga när det gäller att läxa upp finansinstitut för bristande ekonomiskt omdöme, samtidigt som de själva är allt annat än bra på det där med att hålla budgeten i balans. Mojmir är för övrigt ett osedvanligt koolt förnamn.

2) Johan Ingerö om hur folket bakom partiernas nomineringsprocesser sitter inne på en oproportionerligt stor del av den politiska makten, trots att vi medborgare inte kan välja bort dem. Det är tvärtom de som bestämmer vad vi medborgare överhuvudtaget kan välja mellan. Vilket i FP:s fall effektivt blockerar ett socialpolitiskt nytänkande.

3) Reason tänker att om den nigerianske unge mannen på det amerikanska inrikesplanet bara hade 80 gram inte så kraftigt sprängmedel insydda i kalsongerna, så är inte massförstörelsevapen vad de brukade vara. Om man inte räknar med massförstörelse av egna ofödda barn, förstås...

tisdagen den 12:e januari 2010

Orättvisan förklarad

World Poverty Map.

Jag lägger oftast inte ner mängder med känslor i politiken. Även när politiker vill trampa på våra mest grundläggande fri- och rättigheter tar jag det inte riktigt på blodigt allvar. Inte när det gäller vår del av världen. En höger- eller vänsterregering gör inte jättestor skillnad här. Vi är ganska fria och rika och mätta. Både den höger och den vänster som faktiskt kan få makten hos oss för i praktiken en socialliberal politik.

Men när det gäller resten av världen kan jag inte för mitt samvetes skull tillåta mig att vara så grym mot de som är fattiga. För de som är fattiga ute i världen är FATTIGA. Big time. De dör.

Ta en titt på kartan ovan. Den visar i vilka områden i världen folk har det bra, och i vilka områden folk har det mindre bra.

Notera hur etnicitet inte förklarar rikedom och fattigdom. Jämför t ex det förhållandevis rika Botswana med det fattiga Tanzania. "Negrerna jobbar för dåligt" är ingen förklaring.

Notera hur klimatet inte förklarar rikedom och fattigdom. Jämför t ex det rika Singapore med det fattiga Filippinerna. "Det är varmt i tropikerna, folk blir slöa" är ingen förklaring.

Notera hur tillgången till naturresurser inte förklarar rikedom och fattigdom. Jämför t ex det diamantrika men urfattiga Sierra Leone med det på naturresurser utblottade men snorrika Schweiz. "Vi har inga diamanter!" är ingen förklaring.

Notera hur kolonial historia inte förklarar rikedom och fattigdom. Jämför t ex den forna kolonin Hong Kong med den forna kolonin Kongo. Eller den forna stormakten Ryssland med Singapore. Eller alla de utsugna kolonierna i Nordamerika som idag är välmående stater i ett samarbete känt som USA.

Notera hur inget av detta förklarar rikedom och fattigdom. Jämför t ex Nord- och Sydkorea. Exakt samma folkslag och språk (inga etniska stridigheter). Samma historia (av krig, ockupation och kolonialvälde). Exakt samma religiösa och filosofiska tradition med hög arbetsmoral och hög grad av organisation. Samma klimat och tillgång till naturresurser.

På femtiotalet var Nord- och Sydkorea lika fattiga. Idag är människor i Sydkorea tio gånger rikare än människor i Nordkorea. "Vi hade inte tillgångarna", "Den underlägsna rasen i jobbar för dåligt", "Vi har varit utsatta för kolonialism", "Vi var ockuperade". Undanflykter.

Däremot finns det andra fattigdomsförklaringar som inte är billiga undanflykter utan alldeles sanna:

"Vår polischef misshandlar oss", "Vi har inga fria val", "Vi får inte resa utomlands", "Vi måste betala mycket pengar för att få starta företag", "Vi har inte råd med exportavgiften", "Här finns inga multinationella företag som kan ge oss bättre jobb", "Förvaltningsdomaren kräver mutor", "Vår äganderätt respekteras inte", "Vi får ingen information", "Journalisterna blir misshandlade och fängslade", "Skatterna är skyhöga", "Jag har inte möjlighet att ta mig till marknaden i den andra byn", "Vi måste hålla vår handel hemlig", "EU och USA tar ut svinhöga tullar", "Det är vägspärrar överallt", "Partikommissionären förvaltar alla tillgångar", "Vi får inte lov att äga dollar", "Här finns inga banker".

Det är, om du orkar lyssna, en klagolåt som förenar folket i jordens alla fattiga länder.

Men visa mig en liberal, kapitalistisk, parlamentarisk marknadsekonomi där svält råder. Och bestäm dig för vad du vill kämpa för politiskt.

Läs mer här.

torsdagen den 7:e januari 2010

Tiina vill hellre bo... var?

Ekonomisk frihet och frihet att välja livsstil hänger ihop. INTIMT ihop. Tiina Rosenberg flummar på Aftonbladet om att HBT-rörelsen har glömt klasskampen.

Stackars Tiina. Hon längtar efter livsstilsliberalism, men glömmer att de platser på jorden där folk tillåts leva som de vill är liberala kapitalistiska marknadsekonomier. Hon, om någon, behöver kasta av sig de marxistiska glasögonen och gå med i frihetskampen på riktigt.

De hemliga liberalerna

Det är lite intressant, det här, att regeringen försöker sig på århundradets frihetsreform i Sverige, men vill inte att folk ska ha reda på det.

fredagen den 1:e januari 2010

Lästips: Sjukförsäkringarna, en sista gång

...för nu. Det här har regeringen gjort med sjukförsäkringarna.