torsdagen den 30:e april 2009

Egalité, Libert... va?

I min värld fördömer demokratiska stater andra stater när dessa begår brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Jag väntar med spänning på Sveriges fördömande av Frankrike. Det franska parlamentet är på väg att anta en lag som ger staten möjlighet att mycket kraftfullt gripa in mot folks möjlighet att uttrycka sig. Så länge som det är på nätet, vill säga.

Kolla! Usch!

Nätet är idag vad tryckpressen och kafeet var då. Yttrandefrihet och rätten att både ha och sprida åsikter är inget värda om de inte gäller även på nätet.

Dags att vakta väktarna. Politiska krafter, inte minst på EU-nivå men även nationellt, kommer att vilja ha något liknande här. Oavsett höger eller vänster, bevaka och utmana din politiker.

tisdagen den 28:e april 2009

Bipolära glasögon

Alltså, jag är ingen Israelvän på så sätt att jag stöder alla dumheter som Israel tar sig för i Mellanöstern. Eller den rasistiska diskurs som finns i landet. Eller den religiöst motiverade konservativa antidemokratiska strömningen.

Men Israel är faktiskt Mellanösterns enda fungerande demokrati. Som ger lika rättigheter åt alla medborgare, oavsett vilken religion eller farfar de har. Som tillåter och skyddar politisk opposition, till skillnad från grannländerna som gärna dödar eller fängslar den.

Grannländer som däremot har etnisk rensning inskrivet i sina grundvalar.

Vad har man då för sorts glasögon på sig när man påstår att Israel är en apartheidstat? Jo, någon sorts idé om att ickejudiska israeler inte får lov att köpa mark.

Men det påståendet är inte sant! Det, precis som hundratals andra påståenden om vad Israel är eller gör och har gjort, som upprepas gång på gång i medier. Faktafel som om de vore sanna verkigen bevisat att Israel är en skurkstat väl i klass med Iran eller Saudiarabien (eller Sverige under Gustav Vasa).

Faktafelen som framförs i media om Israel går ofta mycket lätt att kontrollera. Gör det! Nu när journalisterna oftast är för lata.

(Israel bombar skola! Jaha, det var en utrymd fd skolbyggnad som numera används som raketbas för raketer mot israelisk civilbefolkning. Palestinskt barnsjukhus sprängt! Jaha, det var ett evakuerat utbilndningscentrum för terrorister. Inte ett barn, inte en patient så långt ögat når. Dessa vårdas nämligen på israeliska sjukhus.)

Man måste inte älska allt vad Israel (och för den delen USA) tar sig för. Men man bör sannerligen se upp med vilket sällskap man hamnar i när man inte gör det. Att uttala stöd för en galen maktmänniskas ogrundade utfall i en låtsaskonferens om rasism, en maktmänniska som företräder ett land som har både rasism och sexism inskrivet i sin grundideologi... näe.

Fiendens fiende är inte din vän. Något som Devrim Mavi skriver om i Dagens Arena.

Matematisk planhushållning

Framtiden var bäst på 50-talet. På 2000-talet skulle vi alla ha rymddräkt och jetpak, äta syntetiska piller istället för mat, och datamaskinerna skulle räkna ut allt i våra liv.

Alla tre ter sig i mina ögon som ohyggligheter. Men drömmen om det sistnämnda, det framräknade lyckoriket, släpper inte taget om vissa. Förmodligen samma människor som gillar att ordna sina rena och fina Märklin-landskap.

Danne Nordling skriver.

lördagen den 25:e april 2009

Knytkalasmarginalnytta

Vi var ensamma på varsin ö, och fick kämpa med att tillverka allt för vår överlevnad. Sedan fick vi sällskap, och då kunde vi börja arbetsdela, och byta frukterna av vårt arbete med varandra.

Vi såg att detta bytesvärde var mycket större än det arbetsvärde vi lade ner. Vi kunde få ut mer värde av en mindre mängd arbete. Vi kunde ta igen oss en stund efter maten, och få tid till att fundera: varifrån kom den där extra stunden? Hur kunde värdet av vårt arbete öka så?

Svaret är det som med nationalekonomisk terminologi kallas för knytkalasmarginalnytta. Nej förresten, det kallas det inte alls, men ordet är roligt.

Tanken är enkel men genial: Det tar skitlång tid för mig att laga middag med varmrätt och efterätt. Det tar skitlång tid för dig att göra det också. Men om jag bara gjorde varmrätten skulle det inte kosta så mycket mer för mig att göra en portion till. Och du kan med lätthet göra två creme brule istället för bara en.

Kostnaden för den där extraportionen man svänger ihop medan man ändå är igång: den kallas för marginalkostnaden.

Men glädjen man upplever för att slippa laga efterrätt när man stått med varmrätten, eller tvärtom, kallas för marginalnyttan. Marginalnyttan i det här bytet är alltså större än marginalkostnaden.
Så för oss bägge innebär knytkalaset en nationalekonomisk succé.

å här fungerar all bra ekonomi. En stor byteshandel. Men det finns ett litet krav:

Bytet måste vara frivilligt. Det är ju inte självklart att alla byten ger positivt värde för bägge parter. Om någon skulle tvinga igenom byten är sannolikheten stor att det igenomtvingade bytet är ett sådant byte där bara en vinner. Eller där ingen vinner.

Vi ska snart tillbaks till ön igen, och titta lite mer på att man inte ens måste vara polare med de man byter med.

fredagen den 24:e april 2009

Staten som illusion

Per Herngren skriver om "containern". Alltså, det finns ett samhälle, människor som rör sig, lever, interagerar, älskar och handlar. Och så finns det en tanke, en idé, om Staten. Denna tanke försöker att vara en container för samhället.

Finns på Per Herngrens blogg.

torsdagen den 23:e april 2009

Feminism och feminism

Det finns feminism och det finns feminism. Den förstnämnda är DN-kulturfeminismen som bekämpar liberal demokrati och andra frihetsvärden (en snöig feminism som Louise Persson kommenterar och analyserar bra).

Den andra länken är kanadensiska muslimen och feministen Irshad Manji som tvärtom står upp för demokrati och frihet, och som inser att ibland behöver man soldater i Afghanistan för att rycka makten ur repressiva krafters händer.

Hon analyserar intelligent och kunnigt, och tar upp dilemmat med att civilbefolkningen kommer att bli det största offret om de utländska militärerna misslyckas.

Hon tvivlar på att Afghanistanuppdraget kommer att lyckas. Läs hennes analys!

Hupp!

Satte just tandborsten i halsen. Kastade en blick på DN där Gustav Fridolins bok om den stackars nedskurna generationen födda på 80-talet kommenterades/recenserades av Kajsa Ekis Ekman.

Fridolins tes är att det satsades mycket mindre (av andras) pengar på hans generation, och därför mår de sämre och har sämre betyg.

Alltså... För det första tror jag det aldrig i Sveriges historia har satsats lika mycket stålar som på Fridolins och Ekis Ekmans generation. Ekman skriver att det bara är att gå till SCB och se siffrorna, svart på vitt. Men de glömmer att justera för inflationen. Detta har tagits upp i dokumentären Välfärdsmysteriet. Justerar man för inflationen ser man att det tvärtom är ganska välförsett med pengar i välfärden nu jämfört med tidigare.

För det andra tror jag visserligen att skolan och omsorgen inte handskats helt klockrent med alla dessa resurser, så där kan Fridolin och Ekis Ekman ha en poäng. Men jag vet att möjligheten att studera inte försämrats alls sedan 70-talet. Och att möjligheterna att studera i Sverige är mycket bättre än möjligheterna på många andra håll i världen. Trots att svenska elevers kunskaper inte nödvändigtvis är bättre än i dessa andra länder.

Så att färre gått ut skolan med fullständiga betyg kan inte förklaras av det.

För det tredje: Att förklara kriminaliteten med minskade resurser (som ju inte är minskade resurser i verkligheten) blir löjligt. Ingen av generationskamraterna som Fridolin berättar om har tvingats bli kriminell för att inte svälta. Ingen har behövt bryta sig in i hus för att ha någonstans att sova, eller stjäla kläder för att de inte har någonting att ta på sig.

Innan man begår en kriminell handling har man haft valet att låta bli. Och att skylla på andra för att man gör dåliga val håller helt enkelt inte. Det är att säga: jag är fortfarande ett barn och kan inte ta hand om mig själv eller ta konsekvenserna av mina egna beslut.

Dessutom begicks det brott också bland mina generationskamrater. Och mina föräldrars. Och däremellan.

Vilket leder mig in på det fjärde: den psykiska ohälsan. För det första vet jag inte om det stämmer att den ökat. Oerhört många, inklusive jag själv, mådde väldigt dåligt under ungdomen. Riktigt självmordsångestknarkdåligt. Men utan moderna preparat eller KBT. Och utan att det riktigt erkändes eller fanns en diskurs för det ute bland vanligt folk. Psyket var en okänd plats.

Och lyssnar jag på mina föräldrar berättar de att det var ännu värre då. Så det kan hända att vi äntligen fått fram en massa depressioner i ljuset som brukade förtigas, självmedicineras eller självmördas bort. Men även om den psykiska ohälsan faktiskt är högre hos 80-talisterna, så har hjälpen aldrig varit så bra eller så tillgänglig som nu. För även om man aldrig kan ställas till ansvar för sitt mående, så är man ansvarig för vad man gör av den.

Vilket för mig in på det femte: det personliga ansvaret. Ekis Ekman skriver: "För det är inte möjligheter som saknas – utan rättigheter. Som de mest grundläggande: rätten till bostad och arbete."

NEWSFLASH: Du har all rätt i världen att arbeta. Hitta på något som folk vill betala för, erbjud dem det, gör det, och ta betalt. Bostad kan det vara lite värre med (med tanke på hur sjuk vår obefintliga bostadsmarknad är), men du har all rätt i världen att erbjuda folk betalt för att få bo.

Du har däremot naturligtvis inte någon rätt att tvinga någon annan att upplåta sin lägenhet åt dig, eller tvinga någon annan att bygga åt dig, eller tvinga någon annan att betala hyran åt dig. Men det visste du väl redan?

Nej, jag tänker inte fara ut med några tirader mot "slappa 80-talister" eller någonting sådant. Några av de mest framåtsträvande människor jag vet är födda på 80-talet. Men det gör mig beklämd att Fridolin och Ekis Ekman känner sig så otrygga i den här världen och upplever sig illa behandlade.

Lyssna: världen är inte skyldig er någonting. Ni är inte skyldiga världen någonting. Men det går att klara sig riktigt bra här, även för 80-talister, om man väljer strategier som fungerar, undviker de som inte fungerar, och tar en vuxen människas ansvar för sitt liv, sin försörjning och sina handlingar.

Drakar & Demoner

I SVTs Draknästet hördes idag det som alltför sällan sägs: Entreprenören, företagaren med bra idéer, gör människors vardag mycket bättre, och kan till och med få en liten eller stor peng för besväret.

I SVTs Draknästet hördes idag det som alltför sällan sägs: Entreprenören, företagaren med bra idéer, skapar arbetstillfällen som gör arbetstagarna och kunderna rika. Vänder konjunkturer. Gör våra liv rikare.

Vad hände med Max Lurifax? Företagardemonerna?

Efterfrågan är just nu skyhög

Just nu i ekonomin är efterfrågan skyhög. Nej, den är inte skyhög på lastbilar. Den är inte skyhög alls på dagens produktion.

Efterfrågan är just nu skyhög på morgondagens produktion. Det som vi till vår överraskning inser att vi blir rika av att köpa. Det som motsvarar våra förändrade preferenser.

Varje konjunkturnedgång beror på planeringsmissar. Producenterna har inte planerat för att möta våra förändrade preferenser.

Planeringsmissar är inte unika för fria ekonomier. Det vet var och en som försökt skaffa hyresrätt i Stockholm, eller som står i landstingsoperationskö, eller som försökte köpa skor i Sovjetunionen. Utbudsplanering är svårt.

Varje konjunkturuppgång beror på att producenterna börjar hitta rätt vägar till våra hjärtan. Att de producerar sådant som faktiskt möter vår skyhöga efterfrågan. Planeringslyckträffar.

Inte heller planeringslyckträffar är unika för fria ekonomier. Däremot så kräver lyckträffar många försök. Ju fler som får lov att försöka, och ju fler gånger de får lov att försöka, desto större är chansen, och ju kortare tid tar det.

onsdagen den 22:e april 2009

Smiska hårdare, Ingrid!

Folkuppfostrarna är i farten. Osunt leverne måste kännas i plånboken, minsann!

Det enda argument som Ingrid Larsson hävdar för att införa straffskatt på ohälsosam mat är att en sådan skatt förmodligen fungerar. Som uppfostringsverktyg alltså.

Det ohyggliga är att Ingrid Larsson inte tvekar om att uppfostringsverktyg alls ska användas. Det verkar för henne redan vara en självklarhet. Färdigdiskuterat.

Hon har allvarligt missförstått sitt uppdrag. Hennes uppdrag är att informera om hur näringsämnen påverkar våra kroppar, för de av oss som av olika skäl efterfrågar den kunskapen.

Vissa av oss kanske för att vi vill ändra på vad vi stoppar i våra egna kroppar, och vill veta vilka konsekvenserna är.

Det här visar hur viktig den ständiga kampen för friheten är. Hur viktigt det är med vaksamhet. Från de mest märkliga håll kommer det fram folk som på allvar vill styra över andra människors tankar och liv, trots att det inte angår dem alls.

Mina hälsoval, min balans mellan kortsiktig glädje och långsiktig hälsa, är MINA.

Syllvasst

...eller nåt. Lars Pålsson Syll har coolat ner sig lite och har denna gång samlat ihop lite sakargument emot Johan Norbergs bok om finanskrisens uppkomst (En perfekt storm). Till skillnad från svamlet på Newsmill sist.

Bra. Sakargumenten har saknats, ni vet, sådana där man kan bevisa och motbevisa och diskutera kring. Sådant som faktiskt för förståelsen framåt.

Norbergs böcker är fulla av dem, så det känns bra att de blir bemötta.

Johan Norberg svarar, och plötsligt har vi ett politiskt samtal att lyssna till, ett där vi själva kan väga de olika inlagornas sanningshalt mot varandra.

Har bara hunnit skumma igenom argumentationen och hoppas få lite tid att spalta upp den någon sömnlös kväll, men jag ser att det jag skrev sist fortfarande stämmer:


Pålsson Syll påstår att Johan Norberg skyller hela finanskrisen på politikerna och helgonförklarar marknadens aktörer. Men det är inte vad Norberg säger. I boken visar han tvärtom hur marknadens aktörer, inklusive du och jag och finanssystemen och bankerna, i högsta grad är medskyldiga till finanskrisen.

Men vad Norberg också gör, vilket Pålsson Syll inte gillar, är att han dessutom påpekar hur politikernas och centralbankernas ingripanden gjorde situationen mycket värre.


Återigen: Norberg beskylls för att vara en marknadsfundamentalist som lägger hela skulden på politikeringripanden. Men om man läser Norberg ser man att han är marknadskritisk och fördelar skuldbördan genom att beskriva de faktiska, kontrollerbara, skeendena.

Pålsson Syll idealiserar politikeringripanden och argumenterar utifrån idén att politikernas ingripanden är grundade på ett större mått av förnuft, kunskap och ansvarstagande än andra aktörers. Men om man läser honom ser man att hans kontrollerbara evidens för detta är svagt.

Vilket inte är konstigt. Att en person är folkvald och har vittgående mandat betyder inte att den är utrustad med större förmåga att hantera mandatet.

tisdagen den 21:e april 2009

En till tanke om friheten

Friheten att rå om sin kropp och sina tankar är inte ett medel för att uppnå ett utopiskt mål. Friheten att rå om sin kropp och sina tankar är ett mål i sig. Så länge man inte trampar på någon annans kropp och tankar, förstås.

Utopier kräver att man slår sönder något för att få dem. En oproportionerligt stor del av alla folkmord under 1900-talet och dessförinnan har motiverats av utopier. Folket, folkets tankar och kroppar, har stått i vägen för de välvilliga drömmarna. Drömmarna har, förblindade av sina egna drömmar, sett sig som skickade att slå sönder och förstöra allt som inte motsvarat deras drömmar.

Lenin, Stalin, Hitler, Mao, Pol Pot, Botha, Che Guevara, Castro, Mc Carthy, Nyere, Idi Amin, Mugabe, Kim Il Jung...

Drömmar som gett upphov till 1900-talets fulaste ord: manifest, revolution, utrensning, pogrom, apartheid, förstatligande, tjeka, utresetillstånd, ståndsrättegång, utgivningslicens, ideologisk granskning, klasskrig, raskrig.

Din rätt att rå om din kropp och dina tankar är ingen utopi. Den kräver inte att andra människor ska krossas. Den kräver bara att andra människor låter bli. Att alla Botha och Guevara låter bli att trycka sina drömmar, eller sina pistoler, ner i halsen på dig.

Högern angriper friheten

Angreppen mot människornas frihet kommer både från dem som kallar sig "höger" och dem som kallar sig "vänster". Från "höger" kom häromsistens angreppet i form av Timbros Roland Poirier Martinsson. RPM är konservativ och debatterade i veckan mot Johan Norberg.

Mattias Svensson kommenterar den konservativa invändningen att frihet för den enskilde inte löser alla samhällsproblem. Mattias skriver: "Det är ett rätt tufft kriterium att ställa på någon politisk åskådning att den ska komma ens i närheten av att lösa alla samhällsproblem".

Ingen ideologi når dit. Men å andra sidan vet jag ingen frihetlig ideolog som någonsin hävdat det heller: att friheten är tillräcklig för att lösa alla problem. Däremot att friheten är nödvändig. Vill du ge upp din egen frihet är du fri att göra så, men du är inte fri att beröva någon annan hennes frihet.

Att det finns goda gruppinstitutioner är ingen motsättning mot individens frihet. En familj, ett företag, ett kollektiv, en förening, en folkrörelse, ett kooperativ, en nation kan vara mycket goda. Kan vara verktyg som gör människor fria.

Men, som Johan Norberg själv kommenterar efteråt, kan även gruppinstitutioner ruttna och förtrycka och förkväva människor. Om inte människor har rätt att lämna de förtryckande sammanhangen, om inte människor har rätt att kräva av andra att skydda dem mot förtrycket, så finns det inget som tvingar gruppinstitutionerna att förbli goda.

Friheten är nödvändig.

måndagen den 20:e april 2009

Fy FN

När jag var liten trodde jag att FN var en organisation där folk från alla länder satt och pratade med varandra istället för att kriga. Man deklarerade om mänskliga rättigheter, och hade en ihopskrynklad pistol (från Sverige) som skulptur utanför.

Visst är det bra att det finns forum där man kan prata med skurkstaterna. Visst är inte isolering alltid en bra metod.

Men i ett FN där Libyen sitter som ordförande i rådet för mänskliga rättigheter kan man vänta sig vad som helst. Som när en palestinier klagade över den tortyr han utstått i libyska finkan. Då surnade den libyska ordföranden till och stängde av mikrofonen för palestiniern.



FN är en organisation där folk från alla länder sitter och pratar med varandra, som ett sätt att kriga med varandra. Där man omdefinierar mänskliga rättigheter som ett sätt att kriga mot dem. Där man kränker vanliga människors friheter som ett sätt att kriga mot vanliga människor.

söndagen den 19:e april 2009

Källkritik

"Senaste" rönen om Antarktis.

Om inte verkligheten är alarmerande nog kan man tydligen hitta på artiklar istället.

Don't believe anybody, not even us!

tisdagen den 14:e april 2009

Lyssna på en tysk Socialdemokrat!

Nu höjs fler kritiska röster emot dessa gigantiska "stimulanspaket".

Johan Norbergs blogg ser jag att den tyska socialdemokratiska finansministern Peer Steinbrück också varnar för hur detta inpumpande av lånade pengar skapar en ny kris:


I am concerned that the counter measures we are seeing around the world, financed by enormous amounts of debts, could be paving the road to the next crisis... So much money is being pumped into the market that capital markets could easily become overwhelmed, resulting in a global period of inflation in the recovery.


Artikeln är från Financial Times och är väl värd att läsa.

Återigen: grundproblemet är för mycket pengar och för hög kapacitet på sådant som folk inte vill ha. Produktion av sådant som folk inte vill ha ger ett negativt bytesvärde, dvs vi blir totalt sett fattiga av att det finns och görs. (Och det drabbar de fattiga värst).

De föreslagna stimulanspaketen handlar om att kasta ännu mer pengar på just de sakerna, vilket gör oss ännu fattigare. Särskilt som pengarna tas ifrån de ställen där vi gör sådant som ger ett positivt bytesvärde (som folk blir rika av att köpa).

måndagen den 13:e april 2009

Keynes igen

Läser en artikel från arbetarrörelsens tankesmedja.

Det är en intressant artikel, för den synliggör några tankefel. Ska som hastigast bemöta den.

Artikeln skriver: "Inga statsfinanser i världen håller för en arbetslöshet som går upp emot 12-13 procent av arbetskraften."

För det första: jojomensan. Att 12-13 procent av arbetskraften inte varit i produktivt arbete är ingen sensation. Så har vi haft det innan, inte minst under socialdemokratisk regim.

Arbetskraften var stundtals sysselsatt, men att vara i arbetsmarknadspolitisk åtgärd är inte samma sak som att leverera ett positivt bytesvärde. Om ett arbetstillfälle inte har ett positivt bytesvärde, utan kostar tio kronor att skapa; så är skatteintäkten på fyra kronor inte en vinst på fyra kronor utan en förlust på sex kronor.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder, eller förtidspension, är åtgärder som tidigare regeringar har använt för att dölja en hög arbetslöshet. Och det har ju vår ekonomi visserligen lidit av, och personerna har lidit ohyggligt, men ekonomin har hållit.

För vi är nämligen hyfsat produktiva i Sverige. Även en undersköterska med en lön på 17000 kr i månaden "innan skatt", betalar ungefär hälften av sina ihoptjänade pengar (ca 26000 ihoptjänade per månad) i skatt innan hon (oftast en hon) får ut sin lön i reda pengar på kontot att försörja sig själv med.

För det andra: det är inte hur hög arbetslösheten är som är det bekymmersamma, utan hur länge. En arbetslöshet på 7% över flera år är mycket värre än en temporär på 20%.

Arbetslöshetens grundorsak är att konsumenterna har slutat att efterfråga de befintliga produkterna. Därför måste producenterna (arbetare och företagsägare) ställa om sin produktion. Innan man hittat på att göra något som kunderna vill betala för, så har man naturligtvis inget lönearbete. Det är ju kunderna som betalar lönen.

Om nu stora delar av samhället är igång med att ställa om sin produktion, så är det naturligtvis stora delar av producenterna (du och jag) som får ställa om vår produktion. Stora delar av samhället = stora temporära arbetslöshetstal.

Men också: företagsvänlig politik = snabb omställning = nya arbetstillfällen som möter folks nya behov.

Sedan skriver artikeln:

"Men det viktigaste är insatser direkt riktade mot att hålla uppe och bevara produktionskapaciteten i ekonomin."

Här blir tankefelet smärtsamt tydligt. Problemet är ju att produktionskapaciteten för den befintliga produktionen är alldeles för HÖG. Folk vill ju inte köpa så många SAAB-bilar längre! Produktionskapaciteten måste sänkas dramatiskt, och den som bygger bilar för SAAB måste börja göra något annat.

Insatserna som artikeln talar om, de konstgjorda insatserna för att upprätthålla den befintliga produktionen, den produktion som folk inte vill ha; de insatserna måste tas någonstans ifrån. Ingen regering har någon egen välståndsmaskin att ta pengar ifrån. En regering kan bara omfördela.

Och de enda ställena att omfördela ifrån är ställen i ekonomin som redan fungerar. De företag där man gör saker som folk vill ha. Som folk blir rika av att köpa. Så den ingreppspolitik som artikeln efterfrågar är alltså ingrepp när man tar från de som möter folks behov och ger till dem som inte möter folks behov.

Alltså tvärtemot "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov".

Produktionskapacitet har inget egenvärde i sig. Det är stor skillnad på att producera dieseldrivna jacuzzi eller solceller. Stor skillnad på att producera det som folk vill ha och behöver, och att producera sådant som folk inte vill ha.

Artikeln vill ha en återgång till Keynes: "Låt oss därför se på de grundläggande resonemangen bakom Wigforss, och Keynes, teorier om statens roll i ekonomiska kriser."

Men det är ju på precis de här sätten som Keynes tog miste. Han antog att en lågkonjunktur är en generell efterfrågenedgång. Men det är det inte. Det är en efterfrågenedgång på dagens produktion. Det insåg inte Wigforss och Keynes för 75 år sedan, men sedan dess har världen lärt sig.

Återigen: Produktion har inget egenvärde. Bakar jag tusen limpor som ingen vill ha är jag visserligen duktig, men om ingen vill byta med mig. Limporna blir mögel. '

Den enda arbetsmarknadspolitiska åtgärden som fungerar är den som låter tusen blommor blomma, tusen stenar rulla, som skapar ett myller. I det myllret finns de nya jobben.

fredagen den 10:e april 2009

Nyliberal överhuvudtaget?

Apropå förra inlägget om bostadspolitiken. Hittade en lustig kommentar:

Men alla lögner, Lissabonfördraget, den nyliberala politiken, nedmonteringen av välfärden, snickrandet på en diktatur och polisstat,


Det är inte helt enkelt att förstå vad kommentatorn är för när man blandar två ideologiska motpoler som nyliberal politik och Lissabonfördraget.

Alltså, kritiken mot nyliberalismen går ut på att den lägger sig i folks liv för lite. Vilket jag personligen tycker är en berättigad kritik.

Kritiken mot Lissabonfördraget (liksom diktatur och polisstat) går ut på att den lägger sig i för mycket.

Eller så är det helt enkelt så att folk tror att nyliberalism betyder ökad statlig makt. Då har Sofia Nerbrant och Johan Norberg och Louise Persson och de andra en hel del kvar att förklara.

Nyliberal bostadspolitik?

"Nyliberal" är ett praktiskt skällsord. Det kan man använda på allt man inte gillar.

Nu senast från Eric Clark, professor i kulturgeografi vid Lunds universitet, och Björn Cinthio, jurist vid Hyresgästföreningen. Dessa skriver i Sydsvenskan:

Den svenska bostadssektorn har genomgått en tjugoårig förvandling från en av de mest reglerade i västvärlden till en av de mest marknadsliberala.


OK... så korporativistiska prisregleringar där priset sätts i förhandlingar mellan en ägarorganisation i reglerad monopolställning och en stark hyresgästorganisation med ett reellt monopol, är nu alltså marknadsliberala?

Alltså priskontroll. Det var en nyspråkligt intressant definition av marknadsliberalism.

Dessutom har faktiskt inte så mycket skett på regelfronten under de senaste 20 åren. Vad som har hänt är att en väldigt massa bidrag till bostadsbyggandet har dragits in. Det kan man gilla eller ogilla, men ingenting i prissättningsreglerna har ändrats.

Priset på hyresrätter sätts fortfarande, enligt reglementet, i förhandlingar mellan kommunalt ägda (sk "allmännyttiga") bostadsbolag och en dominerande hyresgästförening. Dvs helt i enlighet med prisregleringens intentioner. Allt för att garantera att endast ett rimligt bruksvärdespris tas ut.

Det är lite väl magstarkt att de som gillar detta system, som t ex hyresgästföreningen, skyller på omgivningen när deras eget system inte ger det resultat de vill. Prisförhandlingen skulle garantera rättvisa hyror. Ledningen för allmännyttan är politiskt tillsatt och drivs inte av kortsiktig profit på hyresgästernas bekostnad. Hyresgästföreningen har själva tagit på sig ansvaret att avtala fram rätt hyra.

Allt är enligt den prisregleringsvänliga teorin alltså bäddat för rättvisa priser. Ändå blir det fel. Konstigt, kan man tycka om man tror att prisreglering är smart. Inte konstigt om man vet vad prisreglering innebär.

Oavsett om kostnaderna döljs i ett komplicerat bidragssystem till ägarna för bostadsbyggande och underhåll, eller om de blir synliga för den enskilde i form av högre boendekostnad, så kan ju aldrig prisregleringen ta bort de verkliga kostnaderna för bostäderna. Bostäder innebär att det ska planeras och byggas och underhållas och värmas upp. Inget sådant är gratis. Pris sjunker inte bara för att man vill.

Och fattigdomsproblemen som artikeln tar upp, löser man inte genom bostadspolitik.

Att inte kunna betala sin bostad är en konsekvens av att vara fattig. Det är inte orsaken till fattigdom.

För de akuta fattigdomsproblemen har vi tillräckligt med gemensamma pengar för att rikta bidrag till dem som behöver. För de strukturella fattigdomsproblemen handlar det om att ge folk som vill arbeta och tjäna pengar möjlighet att göra det. Och för de fall där de inte kan arbeta, så kan vi fortfarande dela med oss.

tisdagen den 7:e april 2009

Antarktis krymper, undergången nära.

DN larmar: Antarktis isar försvinner.

Vill man följa utvecklingen själv kan man gå till National Snow and Ice Data Center. De mäter polarisarna och lägger ut satellitbilderna och mätetalen på internet. Så att vi själva kan kolla.

Isens utbredning var till exempel 3,5 miljoner kvadratkilometer i mars 1980. Nu i mars 2009 hade den istället blivit... 3 miljoner? 2? 2,5?

Nej. I mars 2009 hade isen vuxit till 5 miljoner kvadratkilometer.

Kolla själva.

Problemet med alarmister är att de, genom att skrika högst, vinner tävlingen "Framstå som mest miljövänlig".

Men miljön räddas inte genom att man i andra människors ögon framstår som något. Vår biologiska omvärld, miljön, är ett ekosystem som bäst beskrivs med naturvetenskapliga fakta. Den imponeras inte av vare sig DN eller Svensson.

På 70-talet varnade vissa forskare för att den globala istiden var nära förestående, eftersom vi släppte ut så mycket partiklar. Nu varnar vissa forskare för motsatsen. Men både på 70-talet och nu finns det gott om andra forskare som sade "Stopp och belägg". Alltså: "Var vänlig och presentera bättre belägg. Vi granskar dina data men kan inte utifrån det dra den självklara slutsats du för fram."

Hypotesen "Global uppvärmning orsakas av människans ökade utsläpp av koldioxid och kan motverkas endast om vi kraftigt minskar koldioxiden" har väldigt svagt stöd. Men den passar en viss politisk agenda. Därför hajpas den. Och körs direkt från nyhetsbyrå ut till tidning, utan källkritik och sådant som tidningen får betalt för.

Det ironiska är att just den hypotesen kan vara ett av det allvarligaste miljömisstagen vi begår. För det första finns det gott om reella miljöproblem att ta tag i, lika framgångsrikt som vi tagit tag i en massa tidigare miljöproblem. Smutsig diesel till ren förbränning till exempel. Vi måste behålla fokus och lösa de problem som vi vet förstör vårt jordklot.

För det andra har våra tekniska framsteg gjort den tekniskt framstående delen av planeten väldigt ren. Vad släpper en modern fabrik ut, jämfört med för 20, 30, 50 eller hundra år sedan? Ett irrationellt agerande utifrån alarmismens obelagda påståenden riskerar att föra oss bakåt, till smutsigare teknik.

Om EU och det förhatliga internet

Farmor Gun har en bra genomgång:

Här.

När det vänder...?

Jag vill verkligen inte prata mer (S)nurrigheter. Jag har inga problem med att folk har höga löner (så länge de förtjänar dem). Det är inte (S) eller facket som är mina fiender. Snarare en betongig, kvävande, näringslivsfientlig, människofientlig, kontrollerande attityd som finns i alla partier (fast lite mer i (S) på sina håll än i andra partier, det ska erkännas).

Men jag måste kommentera märkligheter när de sägs. Så här sade en högt uppsatt fackföreningsledare (ja, jag erkänner, det är WLW):


- Man måste vara tydlig i sin politik. Visa att man har ett alternativ till regeringen Reinfeldts politik i de här tiderna vi lever i nu. Att visa att man har en alternativ politik när det gäller människors trygghet, när det gäller a-kassa och socialförsäkringar, en alternativ politik när det gäller människors möjlighet till utveckling för att kunna rustas för när ekonomin vänder.


Vi tar det baklänges. NÄR det vänder. Av sig själv, menar hon, eller? Alltså, ekonomin är inte som årstiderna som kommer och går, eller vindarna. Ekonomin är vad vi gör den till. Den skapas av dig och mig, varje dag.

Då och då kör vi fast. Som nu till exempel. Då kan vi ta oss loss. Vi kan använda dåliga metoder, som Sverige under 70-talet eller USA under 30-talet, eller vi kan använda goda metoder som Sverige under 90-talet eller USA under tidigt 20-tal. Använder vi de dåliga metoderna blir vi fast i leran väldigt länge. Använder vi de bra metoderna kommer vi loss efter inte så lång tid.

Det beror först och främst hur du och jag tacklar krisen. Men vad politikerna gör eller inte gör, det spelar roll för om de hjälper till eller bara stjälper. Därför är det intressant att denna aktiva och alternativa politik WLW talar om bara handlar om trygghetssystemen, de som man ska ta till som sista utväg när inget annat hjälper. Det som innebär att vi äter av vårt ihopsamlade kapital, inte att vi skördar frukterna av vår sprudlande kreativitet.

Men allting annat dessförinnan då? Skapandet? Myllan? Kratta manegen för ett myllrande näringsliv (du och jag!!!) med låga kostnader och inget krångel, där de nya uppfinningarna och det nya utbudet kan skapas? Alltså DÄR det händer (inte nääär det eventuellt vänder)!? Var är den politiken? Kära arbetarrörelse? Ni som ska företräda oss som vill arbeta?

Den debatten måste ni ta för att ni ska bli ett trovärdigt alternativ. Det handlar inte om några bonusar hit eller ditt, eller att någon har varit för slapp på styrelsejobbet. Det handlar om kreativa lösningar.

Norberg - Svensson 1-0

Johan Norberg har rätt, Mattias Svensson har fel.

När välkända antifascister, som t ex liberaler och kommunister, sjunger en fascistsång är det inget tvivel om att meningen är ironisk. Att man inte stödjer utan tvärtom driver med vansinnet bakom.

Men när politiska rörelser med rötter i politikens bruna hål sjunger exakt samma sånger är det inte så.

Därmed inte sagt att det hemskaste med SD är dess förflutna. Deras nutida politik, den som ska vara mer "rumsren", är illa nog.

Och "Olof Palme gick på bio" är en vidrig text, i alla hänseenden.

måndagen den 6:e april 2009

Glad Sverigedemokratisk påsk!

Snart är det påsk. I veckan ska jag äta ägg, gå i kyrkan, åka skateboard med barnen och programmera på min hobbymojäng.

Jag ska också lusläsa Sverigedemokraternas partiprogram, principförklaring, program för kommun och landstingspolitik samt ett dokument där de bemöter anklagelser och invändningar.

Kort och gott se vad som verkligen står där istället för att mumla lite allmänt om att de nog är rasister och nazister egentligen. Jag tror nämligen att allmänt mummel inte tjänar någonting till, medan fakta och granskning och reflektion gör nytta.

(Sedan kan det bli skoj att se om SD månne är ett parti för mig. Det finns nämligen en hel del personer som envist hävdar att liberalism och fascism är två sidor av samma extremhöger och egentligen väldigt kompatibla. Som typ Torgny Segerstedt och Adolf Hitler*. Eller Milton Friedman och Agusto Pinochet**.)

[* Torgny Segerstedt, liberal göteborgare, chefredaktör för Sveriges svar på Hört & Sett: Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, var bland de få som öppet kritiserade Hitler. Det var han och kommunisterna som vågade. Vilka vågar du och jag inte kritisera idag?]

[** Milton Friedman, amerikansk liberal, motståndare till Pinochets auktoritära förtryckarregim. Men eftersom ett par av Pinochets ekonomiska rådgivare hade läst ekonomi för Friedman och Friedman skrev ett brev med ekonomiska tips till Pinochet så tröttnar vissa aldrig på att påstå att Friedman, som hade liknande dialog även med kommunistpartiet i Kina, på något sätt är fascistanstruken.]

Alltså, det kanske är så här...

...att den som är duktig på ekonomi och sånt ska sitta i styrelser och sälja och köpa bolag, medan den som är duktig på något annat ska göra typ... något annat?

...verkar det som...

En perfekt storm i vattenglaset

Noterar som hastigast att Johan Norbergs bok om finanskrisen: €n perfekt $torm äntligen blir bemött och motsagd.

Läser Lars Pålsson Sylls artikel på Newsmill där han kraftigt på punkt efter punkt bemöter Norbergs argumentation och belägg.

Trodde jag. Uppenbarligen har professorn inte hittat ett enda fel på Norbergs bok eftersom han inte ens bemöter ett enda av Norbergs argument.

Lars Pålsson Syll verkar anse att bokens samtliga argument håller. Men samtidigt är han oerhört högljudd i sin kritik: "Man tar sig för pannan" skriver han. "Ååååååh, vad dumt Johan Norberg tycker!" verkar han vilja säga.

Men inte ett enda ord om varför Norbergs beskrivning inte skulle stämma. Kan han inte för oss andra bemöda sig om att förklara? Bevisa? Belägga? Presentera den trovärdiga motbilden?

Pålsson Syll påstår att Johan Norberg skyller hela finanskrisen på politikerna och helgonförklarar marknadens aktörer. Men det är inte vad Norberg säger. I boken visar han tvärtom hur marknadens aktörer, inklusive du och jag och finanssystemen och bankerna, i högsta grad är medskyldiga till finanskrisen.

Men vad Norberg också gör, vilket Pålsson Syll inte gillar, är att han dessutom påpekar hur politikernas och centralbankernas ingripanden gjorde situationen mycket värre. Och Pålsson Syll brukar i de flesta lägen hävda (i alla artiklar jag läst iaf) hur politikernas ingripanden genomgående förbättrar. Denna tro på politikens förträfflighet är det som Norberg punkterar i sin bok.

Vi som har läst Norberg vet att han har ett gillande men kritiskt öga till marknaden. Någon marknadsfundamentalist är han minst av allt, även om han oftast förordar marknadslösningar (där du och jag väljer) framför lösningar där andra väljer åt oss.

Och ändå är pengarna dina

Det skulle vara olyckligt om efterspelet till WLW-affären bara handlade om bonusar och feta intäkter. I så fall har vi inte vunnit något.

Den som klarar av att sitta i 24 styrelser och göra ett bra jobb förtjänar naturligtvis en fet ersättning. En fet ersättning drabbar ingen fattig. Tvärtom. Den som förvaltar en pensionsfond så att den genererar ett stort värde ska ha lön för den mödan. Vi ska vara tacksamma för att det finns människor som vill ta på sig sådana uppdrag och som klarar av att sköta dem så väl.

Utan sådana människor riskerar våra pensionssystem att kollapsa. En bra förvaltare slussar kapitalet till fungerande investeringar där stora bytesvärden skapas. Det vinner arbetarna på när de får jobb och ökade löneutrymmen i den lyckade investeringen, det vinner konsumenterna på när de får billigare och bättre varor från investeringen, det vinner samhället på när fler människor kan försörja både sig själv och andra, och det vinner pensionsspararna på.

Och inte minhst framtidens barn som slipper att försörja oss. Istället kan vi leva av det bytesvärde som pensionskapitalet skapar.

I WLW:s fall är det snarare att hon inte klarade av det. Hon hade inte de nödvändiga kunskaperna och insåg inte riktigt uppdragens vikt.

Frågan jag tycker att journalisterna ska fråga människan på gatan är inte om WLW ska gå från sina uppdrag eller inte. Den fråga som vi bör ställa oss är istället hur det kommer sig att människor som inte har de nödvändiga kunskaperna kan hamna på sådana positioner.

Du har själv arbetat ihop pengarna i de där fonderna. Men har du fått bestämma att det var i just de fonderna de skulle placeras? Har du fått vara med att utse fondförvaltare och styrelse?

Det är frågan du bör ställa dig.

Det vanliga när du själv spenderar dina pengar på konsumtion eller sparande är att du själv väljer. Av allt du kan välja väljer du den som ger dig det som du värderar mest.

Det du värderar mest behöver inte nödvändigtvis vara mer pengar. För fonder kan det vara en etisk fond likväl som en fond med hög avkastning, eller fonder som ger mikorlån till människor i tredje världen, eller fonder som bara investerar svenskt, eller vad du vill.

Men med de här pengarna är det annorlunda. Det fackförbund som ska företräda dig har i samråd med den klubb som ska företräda din arbetsgivare kommit överens om att din arbetsgivare ska betala en del av din lön in i en fond. Denna fond ska sedan styras av människor från arbetsgivarklubben och fackföreningen, och du får inte så mycket att säga till om.

Och ändå är pengarna dina.

lördagen den 4:e april 2009

Relativa fattighetsmått

I serien "ohederlig politisk argumentation" har turen kommit till "relativa fattighetsmått". Ett relativt fattighetsmått är när miljonären är fattig jämfört med miljardären, eftersom miljonären bara äger en tusendel av vad miljardären gör. Buhuhu.

Men i ett land som består av lera, översvämningar och malaria, men där alla lever på lite under en dollar om dagen, finns det på motsvarande märkliga sätt väldigt "få" fattiga. De är ju lika fattiga som alla andra, så även om de hungrar och törstar så är de inte lika "fattiga" som miljonären. Enligt det relativa fattigdomsmåttet alltså.

OECD-länderna använder ett relativt fattighetsmått ibland, uttryckt som "fattig är du om du bara tjänar hälften av medianinkomsten i landet". Om inkomstskillnaderna inte är jättestora i landet kan måttet ge en viss fingervisning om hur man står sig i förhållande till den landets allmänna prisnivå.

Men i ett rikt land med stor inkomstspridning är måttet värdelöst. Det som avgör om folk i landet är fattiga eller inte, är ju hur de med de lägsta inkomsterna i själva verket klarar sig. Hur mycket måste du arbeta för att bli mätt?

Jag måste arbeta i en timme ungefär. I ett annat land kanske det krävs 4 timmar. I riktigt fattiga länder kanske det tar mer än 24 timmar för att blir mätt. I sådana länder kan man inte äta sig mätt en gång om dagen direkt, även om man arbetar riktigt riktigt skithårt.

För att mäta fattigdom är det relativa måttet alltså värdelöst. Men som ohederligt argument är det lysande. Vad det egentligen mäter är inkomstspridningen i ett land. Ett fattigt land med liten spridning får en liten andel fattiga. Ett rikt land med stor spridning får en stor andel fattiga. Även där de med lägst inkomster är rika.

Med hjälp av det relativa fattigdomsmåttet kan man alltså "bevisa" att länder med stor inkomstpridning genererar fattigdom.

Som t ex Bengt Silfverstrand gör här.

Jag svarar en Keynesian

Jag kommenterar gärna då och då på en annan Olas blogg: Ola Möller. Ola är Keynesian och jag kommenterar lite om vad det var som Keynes gjorde fel:

Alltså, det handlar inte om att satsa eller spara. Misstaget som Keynes gjorde var att han antog att en lågkonjunktur var en generell efterfrågenedgång. Om det hade varit det hade det varit smart att satsa på att öka efterfrågan generellt.

Men i själva verket är det ingen generell efterfrågenedgång. Det är en efterfrågenedgång enbart på det existerande utbudet. Det existerande utbudet ger inte längre kunderna ett positivt bytesvärde utan har istället börjat göra kunderna fattiga. Då slutar kunderna köpa.

Det som avgör hur lång krisen blir är hurpass snabbt producenterna kan ställa om sin produktion till sådant som ger kunderna ett positivt bytesvärde. Framtidens utbud. En utbudsförändring är det som skapar den nya efterfrågan.

Politikens uppgift, förutom att se till att själva kapitalflödet fungerar, blir att kratta manegen för att utbudsförändringen ska ske så bra som möjligt.

Själva utbudsförändringen är upp till dig och mig att stå för. Konstgjorda stimulanser, som handlar om att stimulera efterfrågan på det existerande föråldrade utbudet, ger ju ingen livskraftig bärkraft utan permanentar bara det existerande.

Pengarna som bekostar kvarblivandet i det gamla, det som folk egentligen inte vill ha, måste ju tas från de ställen där de nya värdena genereras, där man lyckats ställa om produktionen för att möta var och ens nya behov.

Det var detta som var det amerikanska 30-talsmisstaget. En bred efterfrågestimulans och konstlade jobb förlängde krisen i USA, jämfört med omvärlden där återväxten gick fortare.

Det som hjälper oss ur krisen är alltså varken att man står på gasen eller på bromsen, utan att man kör men att man då passar på att STYRA rätt. Och att då måste politikerna lämna över ratten till alla dem som har ideerna. Det måste vara ett myller.

Våra 1100 miljarder... via IMF

Inte bara att det är våra pengar, och att det är 1100 miljarder, tydligen ska en hel del av pengarna gå till ökat handlingsutrymme för IMF. Internationella valutafonden alltså.

Alltså snurrpellarna som klampar in och saboterar fattiga länder ekonomier. Gärna genom att garantera lånen för spekulanter som gör dåliga investeringar. Istället för att spekulanterna själva drabbas, blir lånen täckta av IMF, vilket gör så att spekulanterna satsar på ännu mer massiva felinvesteringar.

En investering innebär att resurser: människor, förhoppningar, mark, anläggningar; ägnas åt investeringen. En felinvestering innebär att mycket av det blir värdelöst.

Men så länge som felinvesteringarna bara är få och små, så blir effekterna för människor inte så allvarliga. Folk kan dra vidare till nya jobb. Mer lyckosamma företag kan köpa upp resurserna från konkursboen och använda dem till något mer produktivt.

Men massiva felinvesteringar innebär katastrofer. Och här har IMF mycket blod på sina fingrar. Mexico 1995, Argentina 2002, Asienkrisen...

Läs mer: Om det gick åt skogen med 100 miljarder dollar, varför inte tiodubbla summan?

fredagen den 3:e april 2009

G20... NEEEJ!!!

Vad är det jag läser? Glada ansikten som har enats om stimulanser för ekonomin, minsann! 1100 miljarder, om man lägger ihop allt.

Jag är i chock. Slutdokumentet säger glatt att nu ska sådana här kriser inte kunna upprepas, nu när alla arbetar tillsammans och har bestämt sig för att satsa så mycket.

Det här är vansinne på så många plan och på så många sätt samtidigt att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Samtidigt är artikeln i SVD bra, för den sammanfattar punktvis galenskaperna.

Jag ska förklara hur jag tänker lite noggrannare. Det här kräver mer än en enda bloggpost. Men den som vill kan ju fundera lite över följande:

1) Exakt varifrån kommer de 1100 miljarderna? Regeringar kan ju inte skapa dem. Visst, de kan trycka upp fler papperslappar, men det är ju inte samma sak som att generera värdet 1100 miljarder. (Svar: Alla regeringens pengar tas alltid ifrån fungerande ställen i ekonomin, och det är du och jag som skapar de värdena.)

2) Vad är vitsen med att "skapa jobb", om jobben är dyrare att skapa än det bytesvärde de genererar? (Svar: Ingen vits alls. Jobb är inget självändamål. Försörjning är ett självändamål, men försörjningen kräver ett positivt bytesvärde. Och jobb som genererar ett positivt bytesvärde behöver inte skapas på konstlat vis. Det räcker med att vi söker upp varandra och börjar hjälpa varandra, t ex i det som kallas "företag".)

3) Om nu finanskrisen är resultatet av en kraftig och konstgjord kreditexpansion, där politiskt kontrollerade låneinstitut lånade ut pengar till folk som inte såg ut att kunna betala tillbaks dem, och profitörer svärmade runt dessa alldeles för billiga pengar; hur kan krisen motverkas av en ännu större kreditexpansion genom ännu större politiskt kontrollerade låneinstitut? (Svar: Det kan den inte. Finanskriser kräver att någon först blåser upp en bubbla. Endast politiska krafter, de som reglerar själva penningmängden, kan pumpa in alldeles för billiga pengar i systemet. Enda sättet att lösa det är att antingen minska den tillgängliga pengamängden, dvs en finanskris, eller öka produktiviteten så att värdet av det vi producerar matchar de stora pengamängderna).

Det finns mycket mer att säga. Till exempel om den fortsatta misshandeln av utvecklingsländerna. Men det som förenar alla åtgärdspunkterna är detta:

Regeringschefer kom igår överens om att ta en rätt stor del av dina pengar som du mitt i krisen trots allt lyckas arbeta ihop. Dessa pengar har man bestämt ska lånas ut till aktörer som är så riskabla att låna ut pengar till att ingen annan vågar göra det.

Men lån ska betalas tillbaks. Annars blir långivaren fattig. Och långivaren är alltså DU.

torsdagen den 2:e april 2009

Nu är vi två

Förutom att det är tråkigt att vara ensam på en ö utan någon att skoja, hångla och bråka med, så är det väldigt jobbigt att ha hela försörjningsbördan för sig själv.

Låt oss släppa hånglet för en stund. Den nya bekantskapen visade sig vara riktigt duktig på att fiska och göra upp eld. Det har gjort att du å din sida kan ägna dig åt att oavbrutet bygga en rejäl hydda. På kvällningen kan ni njuta av nyfångad grillad fisk tillsammans. Kanske till och med leka lite charader eller 20 frågor, utan att vara rädda för att svälta i morgon. I morgon ska du hämta hem en gethona med killingar och stänga in i den nybyggda hagen. Getmjölk FTW!

Vad har hänt? Det är ju inte bara det att ni nu råkar vara två. Visserligen kan ni arbeta dubbelt så mycket, men ni har ju också en dubbel försörjningsbörda. Igår: plus en enhet arbete minus en enhet konsumtion lika med noll. Idag borde det väl vara plus två enheter arbete minus två enheter konsumtion lika med noll? Men ni hamnar på plus? Vem av er fuskar?

Hemligheten är att ni nu byter frukten av ert arbete med varandra. Det kostar inte så mycket extra arbete att fiska en extra fisk när man ändå är igång, eller lägga på två fiskar på grillen istället för en, eller mjölka två skopor mjölk. Genom att först specialisera er (getmäster respektive fiskdirektör), och sedan byta med varandra, har ni raskt ökat värdet på ert totala arbete. Högre produktion till en lägre kostnad.

Dessutom: kan du lita på att du även i morgon kommer att kunna byta till dig fisk, så kan du koncentrerat ägna dig åt att öka det fasta kapitalet (hage + get + killingar), vilket kommer att förenkla den framtida produktionen (getmjölk). Detta kommer ni bägge att ha ännu större nytta av, även de dagar då fiskelyckan viker!

Igår led du under arbetsvärdeteorin. Slet, men var ändå fattig. Idag njuter du och din polare av det bytesvärde som har uppstått. Polarens nyfångade fisk mot din nymjölkade getmjölk. Ni är mättare och tryggare, men kan ändå unna er lite vila och skoj!

Nästa gång ska jag berätta hur man kan göra det här utan att ta sig till en ö först!

onsdagen den 1:e april 2009

Ensamhetens förbannelse

En medvetandehöjande övning: Gå ut i skogen en kall natt. Ta av dig allt som någon annan människa har gett dig eller tillverkat. Vägra från och med denna tidpunkt att äta något annat än mat du själv lyckas få tag i. Vägra andra kläder än de du själv tillverkat. Vägra annan medicin. Vägra annan hjälp. Räkna sekunderna tills du är död eller vansinnig.

Ingen människa är en ö. Men tänk att du hamnat på en sådan, ensam, och bestämt dig för att försöka överleva. Vad gäller? Var finns sötvattnet? Vad kan man äta? Sjögurkor? Bär? Rötter? Nötter? Fiskar? Ormar? Ekorrar? Hur hitta? Hur fånga? Sova i skydd någonstans? Elda?

Sällan, inte ens en måndagsmorgon, har du väl så konkret känt hur arbetsvärdesteorin egentligen känns i kroppen? Tydligen hårdare än den järnhårda lönelagen, visade det sig.

Jag skulle definitivt tänka så. Och jag skulle banna min egen ungdoms förvillelser där jag drömde om självhushållning. En så mysig idé när man är varm, frisk och mätt. En så vanvettigt dum idé när man måste genomföra den eller dö.

Ensamhetens förbannelse. Självhushållningens förbannelse. Skit också!

Men vad nu? En ensam planka kommer drivande mot ön. Och fastklamrad vid plankan: en kompis! En strandpajsare till! Hurra!

Fortsättning följer...