tisdagen den 31:e mars 2009

Hemsk musik och inhemsk

Det finns kyrkkaffe. Och folköl. Och i någon sorts ordning (fallande eller stigande): lådvin, hasch och LSD. Och så finns det Melodifestivalen.

En kul effekt med att så många svenskar har släkten i andra länder, är att vi har börjat exportera vår svenska schlagersörja till så många fler marknader.

Ta Arash till exempel. Släkten i Iran, vilket ligger lite närmare Kaukasus än den Skandinaviska fjällkedjan förstås, och har därför (som aaaalla svenskiranier) lite lättare att få lov att representera Azerbaijan i Eurovision Song Contest än vi äktsvennebananer. (Orättvist, när man tänker på det egentligen!)

Vän av god Svärjedemokratisk ordning fnyser väl vid det här laget lite över min något breda och inkluderande definition av "svensk".

Men för att riktigt sätta det hembrända i halsen kan nämnda vän läsa dagens Metro där Arash har fräckheten att mena att han helst ser vårt dyra Sverige som tvåa i spektaklet (enligt den tryckta utgåvan).

Hvad befalls? Har svartskallen inget hut? Om han nu menar sig vara svensk, ska han inte hellre se sina dyra LANDSMÄN vinna? Hellre sätta sig själv på andra plats, till förmån för Fäderneslandet?

Själv ler jag i mjugg. Jag är ju som bekant Storsvensk. Och jag ser att vad vi misslyckades med under Karl XII, det håller vi på att lyckas med nu, genom den nåderike konungens Carl XVI (för alla kära Örebroare i tiden) försorg.

Vi lägger världen under våra fötter. Så länge det dansas till basgångar som är åtminstone avlägset svenska på varje sylta i både Burträsk och Kaukasus. Go Arash!

(* För varje vän av Svärjedemokratisk ordning har jag en näverlur att låna ut om du vill skapa inhemskt äktsvensk diskomusik. Min nyckelharpa får du däremot inte låna.)

Internets obehagliga frihet

HAX och DN gör oss uppmärksamma på att politikerna inte vill ha med skrivningar i telekompaketet som garanterar att vi medborgare får lov att själva bestämma vad vi ska använda nätet till (det nät som vi av fri vilja betalar fristående leverantörer att upprätta åt oss).

Jag kan inte se hur det mandat ser ut som ger politikerna rätt att ens tänka tanken att reglera en informationskanal som fria människor av fri vilja har bestämt sig för att upprätta mellan sig. Det här är allvarligt.

Vill politiker inte drabbas av politikerförakt kan de ju ta första steget genom att sluta förakta medborgarna. Men medborgarnas frihet är otäck för makthavare. På Tutankhamons tid så väl som nu.

Reagera!

måndagen den 30:e mars 2009

Ansvar, sa Bill

I SVT:s Agenda sitter Tomas Östros och förnumstigt deklarerar att ägarna minsann ska ta ansvar för ersättningsnivåer och bonusar.

Det sätt som ägarna brukar ta ansvar på, är genom att välja fram en styrelse som håller lite koll på VD:arna och deras ersättning. Chefslöner är ju liksom inte chefernas ansvar, utan styrelsen. Och styrelsen är ansvarig inför ägarna. Ägarna sätter folk i styrelsen som har lite koll.

För att Sveriges näringsliv inte skulle bli smäckfullt av massa hemska kapitalister har du och jag i god demokratisk ordning placerat en rätt saftig del av våra egna pengar gemensamt i stora kollektiva fonder: AP-fonderna, AMF osv.

Sisådär 75% av börsen i Sverige ägs av dessa stora kollektiva fonder.

Och hur har ägarna till de här fonderna, till exempel LO, tagit sitt Östros-ansvar? Jo, för att hålla de där hemska kapitalisterna i schack har man satt sitt eget folk i styrelserna. Det är därför Wanja Lundby-Wedin sitter i alla dessa styrelser (24??).

Lite koll, sa Bull. "Jag känner mig lurad". Jaså? Men visst syns inbetalningarna i årsredvisningen? "Avtalsförhållandena är råddiga", säger ordföranden. Men varför godkänner du råddiga avtalsförhållanden?

Och som grädde på moset: det ska kanske inte pekas så jättemycket finger åt andras "hutlösa ersättningar" om det fingret sitter präktigt fast i den egna syltburken.

Alltså: jag har inget emot att någon får hög lön, bonus och saftig pension. Om folk gör ett bra jobb. Ingen annan än ägarna blir fattiga om chefen tjänar för mycket pengar. Vi andra drabbas inte.

I Östros/WLW-fallet är det skillnaden mellan vad som kommer ut ur munnen ("usch och fy för dom som tjänar mycket") och det som kommer i deras eget lönekuvert som stinker.

Fattiga å rika

På många ställen på jorden är det så här: folk sliter för sin överlevnad, men får väldigt lite ut av det. Även när de är självägande och självförsörjande och inte direkt utsugs.

Man kan titta på deras fattigdom och leta efter förklaringar. Varför är de fattiga? Hur kommer de sig att de hungrar? Är det mysteriet med den försvunna rikedomen vi ser?

Nej. Fattigdomen behöver ingen förklaring. Fattigdomen, hungern, kölden, sjukdomarna och barnadödligheten är urtillståndet. Det är hur vi tar oss ur fattigdomens fängelse som är mysteriet.

Många människor, t ex Karl Marx, har tänkt att det är arbetet som skapar värdet. Ju mer man arbetar, desto mer värde. Men det kan inte stämma riktigt. De fattiga är ju oftast inte lata, utan sliter som djur.

Och deras fattigdom beror inte av vår rikedom heller. På Emil i Lönnebergas tid fanns det inget stormrikt I-land som skulle kunna vara orsaken till folkets fattigdom. Ändå slet Emils pappa och mamma hårt. De jobbade mer än vad du och jag gör. De hade både fattig bonddräng och piga att exploatera. Och deras barn var tvungna att arbeta.

Men vi har det bättre. Långt bättre. Trots att vi dels arbetar mycket mindre, och dessutom lämnar ifrån oss hälften av vad vi tjänar i skatt.

Jo, det är sant, det är arbetet som har fört oss hit. Men inte arbetets mängd. Utan att vi arbetar smart.

Nu måste jag sova. Men i morgon ska jag skriva om hur smarta vi faktiskt är!

söndagen den 29:e mars 2009

Men det där var väl varken mänskligt eller rätt?

Förbjuda... kritik... mot religioner? U.N. body adopts resolution on religious defamation.

FN:s råd för mänskliga rättigheter gjorde något märkligt under sitt senaste (10:e) möte. Mitt ibland en massa förnuftiga, ibland förnumstiga, men alltid snälla resolutioner om rent vatten och yttrandefrihet, antog man texter som uppmanar stater att införa hädelseparagrafer. Alltså förbjud mot att kritisera religioner.

Dvs. avskaffa både yttrande- och religionsfriheten.

Kritiken är visserligen massiv. Men hur blev det så fel?

Så här säger FNs egen förklaring till vad mänskliga rättigheter innebär:


Artikel 18 - Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion och trosuppfattning och att, ensam eller i gemenskap med andra, offentligen eller enskilt, utöva sin religion eller trosuppfattning genom undervisning, andaktsutövning, gudstjänst och religiösa sedvänjor.

Artikel 19 - Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.


Det här betyder att jag har rätt att gå i kyrkan, men det betyder också att min kraftigt ateistiske vän har rätt att häckla mig och min tro. Han använder sin rätt i Artikel 19 och jag använder min rätt i Artikel 18. Utan några andra problem än att ord kan bli hårda och känslor sårade. Men ingen av oss förhindrar den andra, och därför sker heller inget övergrepp.

Jag å min sida kan ju predika för honom om Guds storhet, vilket å det kraftigaste kränker allt han tror på (som t ex ett slutet universum utan Gud).

Och det är ju där problemet med hädelseparagrafer ligger: den enas predikan är den andras hädelse.

Så att förbjuda hädelse blir att förbjuda predikan. Om man inte gör åtskillnad mellan religionerna och bannlyser bara en viss sorts diskurs. Men då snubblar man redan på Artikel 2 som slår fast att alla har de här rättigheterna (både att be och låta bli, både att predika och motpredika). Oavsett religion.

lördagen den 28:e mars 2009

Jag skulle skriva om ekonomi...

Jag skulle skriva om ekonomin. Om stimulanspaket och bonusar och finanskriser och lågkonjunktur. Men hur jag än försöker skriva om pengarna, så inser jag att jag måste börja med människorna. För det är människorna som arbetar ihop värdena. Helt gratis får vi bara sol (ibland), regn (ofta, jag bor nära Göteborg), och ett och annat björnbär (under någon månad), eller kanske rådjur som råkar förirra sig till ens närområde.

Alla andra värden som vi lever av: hus och mat och mediciner och rent vatten och inte 70% barnadödlighet och Simpsons på TV måste vi arbeta ihop. Vi måste göra det smart, annars arbetar vi ihjäl oss, och på bred front och tillsammans.

Så vi behöver våra händer och vår hjärna och vårt språk och vår förmåga att visa kärlek och att samarbeta.

Historien är full av utsugning och förtryck, där frukterna av våra händer och vår hjärna och vårt språk och vår kärlek har berövats oss. I alla dessa perioder, där utsugningen varit stark, har också fattigdomen varit stor.

Så att börja skriva om ekonomi är att börja skriva om att vi själva har rätten till våra händer och vår hjärna och vårt språk och vår kärlek.

För allt vi har att leva av (hela vår ekonomi) är frukterna av allt detta.

A-kassan

Fick av en kompis en länk till en liten film om A-kassans fackliga rötter. Förutom att filmen innehåller en liten osanning om kollektivavtalen (kollektivavtalen upprätthåller ingen lönenivå, i kollektivavtalslösa länder med samma ekonomiska nivå som Sverige är lönenivåerna minst desamma som i Sverige), så är det intressant.

A-kassan är en omställningsförsäkring. Tanken är att om man kan jobba, men inte får jobba på det ställe där man jobbade förut, så ska man inte kraschlanda utan istället få lite tid på sig att ändra sitt eget utbud. Kanske själv göra något helt annat, eller hitta en arbetsplats med ett annorlunda utbud än på det förra stället.

Vem är intresserad av en sådan omställningsförsäkring? Jag själv förstås! Arbetaren!

Vem har råd att betala en sådan omställningsförsäkring? Vi själva förstås! Arbetarna!

Om vi är hundra personer som tjänar fem kronor i timmen så kan vi, om vi alla bara avstår en enda timlön, försörja en arbetslös medlem i 99 timmar. Det är nästan två och en halv vecka. Med 100%-ig ersättningsnivå!

Byt ut "fem kronor i timmen" mot femtio eller hundra eller tvåhundra eller femhundra. Det blir samma sak. För en enda timlön (en heltid motsvarar väl 168 timlöner i månaden?) kan 99 medlemmar stödja en arbetslös medlem i lite mer än en halv månad.

Förr i världen trodde jag att det funkade så här. Man blev medlem i en A-kassa, betalade in till den, och blev man arbetslös fick man understöd, genom att medlemmarna solidariskt täckte upp för varandra. Varför riksdag och regering hade synpunkter på avgiften, på ersättningsnivåerna, och på utbetalningsreglerna, det kunde jag inte begripa.

Men så fick jag reda på att det inte fungerade så. Istället fungerar det så här:

Oavsett om du är med i A-kassan eller inte så betalar du, så länge du tjänar pengar genom arbete (både om du är företagare eller anställd). Du betalar genom den del av skatten som kallas sociala avgifter eller arbetsgivaravgifter, den du betalar innan din bruttolön. Tjänar du hundra kronor i timmen brutto så har du redan betalat ungefär 31:50 i skatt (du arbetar alltså i verkligheten för 131:50 i timmen).

Av dessa 31 kronor och femtio öre dras ungefär 4:50 till A-kassan. Antingen du är med eller inte. Och är du inte med får du inga pengar när du är arbetslös (bara betala så länge du har arbete). Så för hundra kronor i timmen (ungefär 17000 i månaden) har du redan betalat ungefär 750 kronor per månad.

Sedan, om du är med i kassan, betalar du dessutom en avgift på ungefär 200 kronor i månaden. Den exakta avgiften varierar mellan kassorna. Och då kan du få ersättning när du står arbetslös.

Men kassorna får inte själva bestämma över ersättningsnivåerna och villkoren för när man får ersättning! Det regleras istället i lagen om arbetslöshetskassorna: LAK.

Inte konstigt att det är så rörigt. Pengarna är inte i A-kassorna, utan virvlar runt i statsbudgeten, och A-kassornas medlemmar får inte själva bestämma över dem, utan det regleras med lagar.

Ett stilla förslag:

1) Låt pengarna som dras till A-kassan istället gå till arbetaren. 104:50 i timmen istället för 100.

2) Låt oss välja A-kassa själva. Jag lovar: då väljer vi en A-kassa som har hyggliga villkor, eller bildar en egen om det krävs.

3) Skydda A-kassans pengar! Det är medlemmarnas pengar. Det är vi som arbetat ihop dem, så det är också vi som ska bestämma över dem. Vill vi ha 75%-ig, 80%-ig eller 100%-ig ersättning bestämmer vi det själva!

Och skatta inte dessa pengar två gånger! När vi betalar in till A-kassan ska det vara i helt obeskattade pengar (de pengar vi tjänat ihop, innan sociala avgifter). Sedan, när pengarna betalas ut, kan skatten dras.

Filmen: Så startades a-kassan

Flyttat

Sådär.

Alla inlägg nedan är flyttade från http://liberal2010.blogspot.com

Ingen ilska eller så, bara att jag inte känner mig riktigt bekväm att dela något så personligt som en blogg tillsammans med människor jag nästan enbart känner till namnet och att vi har några värden gemensamt.

Det hämmar mig. Varje gång jag trycker "Publicera" tänker jag: "men undrar om de andra kan stå för det här?"

Att dela blogg är som att dela kalsonglåda.

Bättre att Apelsineld och Liberal2010 är två olika blommor i buketten, än en tulipanros av vagt innehåll!

Apoteksmonopolet

Inser att jag, månlandningen och förstatligandet av apoteken är lika gamla (firar fyrtio i år).

http://www.lakemedelsvarlden.se/zino.aspx?articleID=727

Dags för en modernisering av åtminstone nummer ett och nummer tre (månlandningarna har de lyckligtvis slutat med).

När jag läser artikeln slås jag över hur blåögt naiva motiven för ett förstatligande är. Statsrådet Krister Wickman trodde t. ex. att man genom socialisering av detaljhandeln skulle kunna kontrollera läkemedelspriserna.

Så hela prismekanismen skulle alltså kunna styras bara man ägde själva prislappsmaskinen och hade makten att sätta prislappen på pillerburken?

Gosh. Bara för att man äger en butik har man naturligtvis inte makt att styra vare sig leverantörernas priser eller kundernas efterfrågan och betalningsvillighet.

Och det som hindrade ett förstatligande av själva pillertillverkningen verkade vara att det fanns så mycket utländsk konkurrens att det inte var lönt.

Exakt HUR förväntar man sig att ett förstatligande ger makt att bestämma kostnaderna? Är inte kostnaderna helt beroende av den faktiska produktiviteten?

Fascism och antifascism

Dummaste kommentaren idag (av "HDR-fotografen") på Zaramis blogg, angående dumskallarna i demonstrationstågen i Malmö:

"Knappast facister som levde rövare i Malmö idag. Snarare antifacister. "

Bara så att vi har en sak klar för oss: om man tycker att våld är en god politisk metod, så menar man att politiken ska bestämmas av de våldsammaste och starkaste.

Det är fascism. Ren fascism. Inget annat än fascism. Att man har röda fanor och kallar sig för antifascister ändrar inte faktum.

Jag skriver om ekonomin

Jag håller på att skriva en del om ekonomin. En massa inlägg om varför ingripandena kommer att slå så fel (särskilt i USA), vilka horribla effekter som kommer att bli följden av alla "stimulans"-paket och regleringar, men också vad jag (och många andra) menar bör göras istället.

Jag skriver för mig själv, och för de av mina vänner som inte förstår varför jag tycker som jag tycker. I retorikens värld kallas det jag föreslår ibland för "chockåtgärder", "obarmhärtigt" och "högerpolitik". Det gör vissa av mina vänner förvirrade eftersom de inte känner mig som en obarmhärtig person.

Men jag framhåller ju inte några lösningar för att vara elak. Utan för att jag menar att det vi nu ser, det är riktigt elakt. Och obarmhärtigt. I synnerhet mot de fattiga.

De rika kommer att klara sig. De klarar av regleringar, höga skatter, hög inflation, tullar och stagnation. De rika har kapital, kapital som är spritt på ett sådant sätt att det överlever allt detta.

De fattiga däremot, och dit kanske de flesta av oss måste räkna sig snart, har inte det kapitalet. Fattiga människor är beroende av att producera. Antingen sådant vi man själv kan konsumera, eller sådant man kan använda som inbyte för att få ännu mer.

För att kunna producera och få betalt för sin produktion måste ekonomin vara sund och samhället vara fritt. Fattiga är alltså mer än rika beroende av en sund ekonomi. Det vi ser nu, i synnerhet i USA, bäddar inte för en sund ekonomi. Jag är riktigt orolig.

Jag skriver för att jag vill synliggöra de här sambanden. Men det tar tid. Vissa samband är inte så enkla att fästa på ord. Därför dröjer det.

Men sök information, var kritisk, och ifrågasätt! Det är mycket retorik nu som låter fin och mysig. Idealen kan vara höga på sina ställen. Men snälla, döm inte politiska åtgärder efter idealen! Döm efter hur de faktiskt lyckas!

Passivitet

Har suttit ett par kvällar och funderat över det här med regeringens sk. "passivitet".

Till exempel anser (S) att regeringen sviker Svensk fordonsindustri och Baylan tror att (S) kommer att kunna avgöra 2010 års val på arbetsmarknadsfrågorna.

Det är möjligt att Baylan har rätt i detta, och det är till och med möjligt att (S) har rätt i att regeringen borde göra mer. Men det som slår mig är att de aldrig själva säger exakt vad de önskar att regeringen skulle göra. Eller själva skulle göra, om de var regeringen.

Det gör mig rädd.

Är att göra fel saker bättre än att vänta lite? Lärde vi oss inget av 70-talet?

Och har någon enda människa idag den information som krävs för att veta vad som behöver göras från politiskt håll?

En sak vet vi: det här är en lågkonjunktur. Lågkonjunktur blir det när producenterna (arbetare och ägare) inte producerar det som kunderna kan tänka sig att betala för. Det som krävs är att producenterna ändrar sin produktion.

Exakt hur vet ingen idag. Allra minst en handfull människor i regeringskansliet. Uppenbarligen inte folket i oppositionens högkvarter heller. Det är en uppgift för oss alla att försöka finna sätt att göra saker som folk i vår värld vill betala för.

Att i det läget stödja den gamla produktionsapparaten (som inte gör sånt som folk vill ha), eller satsa på utbildningar (innan vi vet till vad), eller binda upp resurser i infrastrukturprojekt (innan vi vet vilka strukturer dessa ska stödja), det är vanvett. Att tanken ens tänks gör mig lite rädd.

Det Rädda Apoteket



Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på en avreglering. /Apotekets VD Stefan Carlsson



Eller annorlunda uttryck: "Det finns inga belägg för att kunder och samhället vinner ekonomiskt på att mitt företag (där jag är VD) utsätts för konkurrens!"

Lyssna nu noga, Stefan Carlsson och alla andra som vill Rädda Apoteket. Det är inte min eller någon annans uppgift att rädda några apotek.

Det är Apotekets uppgift att rädda mig när jag har huvudvärk, behöver livsnödvändig medicin, preventivmedel eller något annat.

Om Apoteket gör det på ett bra sätt, så har Apoteket inget att frukta. Släpp sargen, kom in i matchen.

Den djupa insikten

I Expressen sägs det:

Det fackliga löftet lyder:
"Vi lovar att aldrig sälja vårt arbete till lägre pris och sämre villkor än de vi lovat varandra.
Vi lovar varandra detta i den djupa insikten, att om vi håller detta löfte så måste arbetsgivaren betala."


Den något djupare insikten är att om inte arbetsgivaren kan betala detta pris, så går arbetsgivaren i konken (alternativt blir tvungen att göra sig av med folk).

Kampen står inte mellan arbete och kapital. Om Transport tog en titt på vinstmarginalerna i transportföretagen skulle de se att det inte är där som det stora löneutrymmet finns.

Kampen står mellan producenterna (arbetare och ägare) och konsumenterna. Lyckas producenterna producera något som kunderna vill betala för, så behöver ingen gå ner i lön eller arbetstid eller stå utan arbete.

Tolerera de intoleranta!

I en artikel i Expressen ondgör sig Lars Gustafsson över vad han tycker är en relativisering av absoluta värden, i debatten om multikulturalism, tolerans och intolerans.

Det han kommer fram till, som han menar bör ses axiomatiskt, är ungefär att om man är tolerant mot de intoleranta, så vinner dessas intolerans. Medan om man är intolerant mot de intoleranta så vinner ... toleransen?

Här vaknar åtminstone mina nyspråksöron: för att bevara toleransen bör vi alltså upphäva den? Analogt med: För att ingen ska kunna upphäva vår yttrandefrihet måste vi förbjuda folk att propagera mot den! Frihet är alltså egentligen en sorts slaveri, om inte friheten ser ut som någon annan definierar den åt dig?

Den bärande tanken verkar vara att det finns faktiska inkompatibla skillnader mellan olika värderingssystem. Vilket ju ingen kan neka till. Antingen menar man att samhällen bör förbjuda homosexuella förbindelser eller så gör man det inte.

Men betyder det att ett samhälle har att välja mellan att antingen förbjuda folk att predika stening av homosexuella par, eller att själv börja stena dem?

Självklart inte. Det här handlar snarare om att Lars inte gör skillnad mellan värdering och lag. Från att ha diskuterat värderingar glider han över i att diskutera hur olika lagstiftningar inte är kompatibla.

Ett samhälle kan faktiskt innehålla olika värderingssystem samtidigt. Det är till och med så att det är ett önskvärt tillstånd i ett fritt samhälle. För närvaron av både motsättningar och ytterligheter visar att vi har ett samhälle där debatten inte är strypt.

Därför är vi rätt många som är beredda att slåss med näbbar och klor för att även otäcka åsikter ska få uttryckas. Det är vad tolerans mot de intoleranta innebär.

Vad vi däremot inte kan ha är olika lagar för olika personer. I ett fritt samhälle råder likhet inför lagen. Därför är vi också rätt många som slåss med näbbar och klor för att likhet inför lagen ska gälla.

I ett fritt samhälle råder dessutom frihet så att lagen inte blandar sig i livsval du gör som inte får dåliga konsekvenser för omgivningen. Däri ligger skyddet mot sharialag (som definitivt lägger sig i andras livsval). Inte i att de bakomliggande värderingarna skiljer sig.

Det är livsfarligt att blanda ihop likhet inför lagen och rätt att välja livsväg för sig själv, med att alla i samhället måste stödja likartade värderingar. Ett samhälle behöver inte, ska inte välja värderingar åt folk. Att välja värderingar åt folk är snuskig intolerans och förtryck, antingen den som väljer menar sig vara upplysningsfilosof eller imam.

Ett samhälle ska inte heller ge efter för dem som vill ha olikhet inför lagen. Att tolerera är att acceptera folks värderingar och livsval, så länge de inte tvingar sig på någon annan. Lagen handlar däremot om tvång, och där är det likhet och frihet som gäller.

Alltså kan inte tolerans mot de intoleranta vara uttryck för något annat än tolerans, och intolerans är alltid intolerans oavsett gentemot vem den riktar sig.

DN: så här granskar man bloggare

Avslutningen av DN:s ledare är på sitt sätt avslöjande. Tidningen skriver:

"De nya medierna är mer komplicerade att granska än de traditionella. Det blir allt svårare att ta reda på vem avsändaren egentligen är, och vilken dold agenda som döljer sig bakom budskapet. Den mest pressande demokratiska frågan blir således vem man egentligen kan lita på i den offentliga debatten"


På vilket sätt är det mer eller mindre komplicerat att granska en bloggbävning jämfört med ett mediadrev? En tidning jämfört med en bloggare?

DN, här får ni tre enkla verktyg:

Sakargumenten
Det första verktyget är att ägna sig mindre åt att granska bloggaren och mer att granska argumenten. Det spelar ju liksom ingen roll om det är "Förenade Nationaldemokrater för kärnvapen" eller "Ekologiska delfiner för regnskogen" som argumenterar för eller emot FRA. Sakargumenten ska ju granskas på sina egna meriter. Argumenten mot FRA försvagas ju inte av vilka intressen som står bakom dem.

Demografin
Sedan: De pengar och det kontaktnät finns inte som kan köpa en bred bas. Möjligen skulle någon kunna köpa sig ett par konstgräsrötter för att argumentera för de mest märkliga saker. Men någon bloggbävning kan man inte skapa om man inte kan leverera åsiktsunderlag som ger återklang hos en bred bas.

I FRA-frågan förenas Timbrohöger och stenkastande vänsteraktivister. Det säger något om bredden.

När det gäller integritetsfrågor på internet så har dessutom dessa varit i ropet sedan tiden innan det gick att köpa sig kommersiell internetaccess. Det har alltid varit en viktig fråga för folk på nätet, och fruktan för att nätet ska bevakas och regleras har varit stor sedan långt innan FRA ens visste att nätet fanns.

Så en fråga som varit känslig i över tio år innan den hamnar på tidningarnas radar, måtte väl stå fri från anklagelser om att den nyligen framkallats på kommando?

Track
För det tredje: Den politiska bloggarens åsikter är ju minst lika framträdande som någonsin tidningens. Bloggare med politiska syften brukar ju inte direkt dölja dessa. Det är ju liksom själva idén med att blogga politiskt: att man vill göra sina åsikter kända. Inte hymla och dölja.

Detta sätter ju spår. Är man rädd för att en bloggare blivit köpt av ett eller flera intressen: se hur bloggarens åsikter hänger samman över tid och i olika kanaler. Om Jimmie Åkesson plötsligt börjar argumentera för oreglerad invandring kan man ju misstänka att en och annan mutkrona varit inblandad.

I ett vidare perspektiv har ju en bloggare också ett track på flera plan. Hur kommenterar bloggaren, hur stämmer de uttalade åsikterna överens med resten av personen så som denne framträder på andra arenor (i politiken, på facebook). Det är ju inte så att man är anonym.

Så nä, det är inte svårare att granska bloggare än andra. Bara om man verkligen inte inte förstår mediet.

DN skojar till det

ledarplats i DN har de fått till det. FRA-motståndet är naturligtvis konstlat.

Självklart måste människor få betalt för att låtsas tycka att det är dåligt att deras internetkommunikation kopieras in i myndighetens misstänkliggörarmaskineri.

En så vanvettig tanke som att privatpersoner vill ha integritet och brevhemlighet, den måste ju bara vara konstlad. Precis som när skådespelarna säger: "Mums, vilken naturlig doft!" när de sniffar i sköljmedelflaskan. Where's the money?

För inte kan det vara så att en medborgare på allvar vill ha källskydd när de tipsar DN?

Första mars var i går. Första april är om en månad. Är ni lite tidigt ute?

Lite konkreta förslag, tack!

Läser i Aftonbladet en skarp uppmaning till regeringen att sluta låtsas som det regnar och istället börja agera.

Ivrigt läser jag artikeln, kan det vara så att Aftonbladets ledarredaktion har kommit på hur man på bästa sätt agerar i krisen? Har de funnit alternativet till regeringens "passivitet"?

Nä. Faktiskt inte ett enda konstruktivt förslag, utöver det vanliga gnället ("men gööör något då!!!").

Vilket inte är så konstigt. Det finns ingen magisk formel här.

Lågkonjunktur, när företagen märker att efterfrågan viker, är ett resultat av att de som producerar inte riktigt har lyckats förutse vad kunderna ville ha, hur mycket, och till vilket pris. Kunderna säger som det är: Er produktion är felplanerad! Vi vill inte ha er skit! Gör nytt, gör om, och gör bättre!

Det ENDA som hjälper då är att producenterna planerar om. Vissa producenter kommer inte kunna fortsätta. Nya företag måste uppstå, nya försök måste göras att möta människors behov, och nya uppfinningar ta plats på arenan.

Resurser måste flyttas från de gamla ställena till de nya, och det kommer att göra ont.

I det läget kan man naturligtvis inte fortsätta på det gamla sättet. Att pumpa in resurser i döende verksamheter är ett rent resursslöseri. Att ta över dem är ett ännu större vansinne.

"Efterfrågestimulans" som hjälper folk att efterfråga vissa produkter (genom att bränna pengar på att göra dem onaturligt billiga, till exempel statliga infrastrukturprojekt) är också dumt, för det är ju inte folks efterfrågan det är fel på, utan producenternas oförmåga att möta folks efterfrågan.

När man tänker efter, så är ju all form av centralt planerad produktion i det här läget vansinningt. Om inte hundratals företag kunde förutse vad folk faktiskt var beredda att betala för; hur ska då en handfull politiker (de flesta helt utan företagserfarenhet) klara av den saken bättre?

Är det inte tvärtom så att just i det här läget så krävs fler försök? Att låta tusentals personer försöka planera, i det lilla, över nya sätt att göra livet bättre för sina kunder?

För kom ihåg att en regering har inga pengar. Inte förutom de pengar som de tar från de ställen i ekonomin som faktiskt fungerar.

Så om central planerad produktion har så stor risk att slå fel, så ska regeringen definitivt inte satsa på att centralisera resurserna. Att suga in dem från precis de ställen i ekonomin som ännu fungerar riskerar att bli dödsstöten.

Så vad bör politikerna göra? Tre saker:

För företag - hjälp tusen blommor att blomma, genom att göra det enkelt att starta och driva företag, röja undan hinder för att anställa och producera och exportera. Företag som fungerar ska inte straffas.

För privatpersoner - Lindra smärtan i omställningen, hjälp arbetssökande att synliggöra sin kompetens, sporra till att starta eget, akta er för skattehöjningar, fundera istället över skattesänkningar.

I allmänhet - Se till effektiviteten i välfärdsapparaten och anlägg ett tydligt konsumentperspektiv. Stat, kommun, och landsting ska inte företräda välfärdsproducenternas intressen, utan välfärdskonsumenternas. Varje välfärdstjänst du utnyttjar har du betalt för genom ditt eget arbete. Ställ krav på välfärdsproducenterna, och kräv att dina politiker också ställer krav.

Det finns inget i det här som andra kan göra åt oss. Vi måste utföra omställningen själva. Vare sig Maud Olofsson eller Mona Sahlin kan eller ska hitta nya kunder åt oss. Det enda vi kan begära är sansade förutsättningar. Och att de i övrigt håller sig ur vägen.

Om badhus

I SvD och hos Gudmunsson, samt hos Svansbo uppmärksammas att det blir vanligare med könsseparatistiska träningspass och badpass.

Om detta kan man tycka mycket. För det första kan man vara för eller emot företeelsen som sådan. Utifrån ett likhetsperspektiv kan man vara emot, utifrån ett feministiskt perspektiv kan man vara både för (kvinnor behöver fredade zoner) och emot (likhet), utifrån ett sexualkonservativt perspektiv kan man vara för. Bland annat.

Men i allt detta tyckande är det en sak som har kommit bort: att det faktiskt inte är någon sexualkonservativ eller feministisk reglering som drivit igenom det här emot folks vilja.

Det är tvärtom vanligt folk som efterfrågat precis denna könsseparatism.

Man kan förfasa sig över deras bevekelsegrunder. Man kan vara arg på, och vilja motverka, den bakomliggande värdegrunden. Man kan underkänna giltigheten i deras analys.

Men man kan inte med gott samvete underkänna själva valen de gör. Av något skäl, som vi kan ogilla eller gilla, har dessa människor valt att för sin egen skull efterfråga något som berör just dem. Att låta dem få sin vilja igenom för något som gäller deras egna val och deras egna kroppar, borde vara en självklarhet.

Om man sedan inte gillar deras bevekelsegrunder och värderingar: men så angrip dem då! Det finns bara ett enda sätt att angripa värderingar på, och det är genom argumentation. Tvångsmedel, som t ex att förbjuda kommunala hallar att erbjuda könsseparatistiska alternativ, fungerar inte: People convinced against their will, have the same opinions still!

Träna på att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Jag ogillar din sexualsyn, men jag är beredd att slåss med näbbar och klor för din rätt att tillämpa den på dig själv.

INvändning: "Grundlagsdomstol minskar demokratin"

En invänding till:

"Vi ska inte ha någon grundlagsdomstol. En grundlagsdomstol är en domstol som kan ta bort lagar som folkvalda politiker stiftar. En grundlagsdomstol upphäver demokratin, eftersom den betyder att jurister bestämmer över vad folkvalda politiker får lov att bestämma."

Nej. Grundlagsdomstol innebär inte att jurister bestämmer över politiker.

Alla lagar skrivs och tas bort av de folkvalda politikerna. Även grundlagarna.

Skillnaden mellan grundlag och vanlig lag är bara TID: de lagar som reglerar själva demokratins grunder ska vara trögare att ändra på. Så att inte snabba nycker kan upphäva demokratin. Det ska vara ett val emellan, så att folket kan få säga sitt först.

Att se till att lagarna FÖLJS är juristernas uppgift. Politiker ska inte kunna gripa in i enskilda fall och styra och ställa. Det är slälva innebörden i att "Land ska med lag byggas". Politiker stiftar lagar, jurister uttolkar dem.

Det märkliga med Sverige är nu att vi inte har några jurister som ska se till att just grundlagarna följs. Tanken med grundlagarna är redan idag att de ska begränsa lagstiftarnas möjligheter att stifta vilka lagar de vill.

Det är hela tanken med grundlagarna, de ska skydda och bevara demokratin genom att hindra lagar som minskar demokratin.

För alla andra lagar har vi jurister som ser till att de följs. Det ger oss en större trygghet än om vi inte hade haft det.

Men för grundlagarna har vi inget sådant skydd. Jag tycker det är otryggt med ett land där ingen juridisk instans vakar över att grundlagarna följs.

Att en domstol förkastar en lag från riksdagen för att den är oförenlig med grundlagen är inget demokratiskt problem. Tvärtom.

Om folket inte håller med grundlagen, så kan folket genom sina valda ombud ÄNDRA på grundlagen.

Och om folket håller med grundlagen är det väl bra om den upprätthålls?

Och om folket tycker att grundlagsdomstolen dömer som de själva vill, emot grundlagarna, så kan ju folket avsätta domstolen.

Hur MINSKAR det demokratin?

Invändning: "Människan är i grunden en kollektiv v

Det finns en invändning mot liberalismen som ser ut ungefär så här:

"Liberalernas individualism tar inte hänsyn till människans behov av gemenskap."

Detta är fel.

Liberalism handlar inte om att gynna individualism på kollektivismens bekostnad, eller att framhålla att varje människa är en ö, eller att säga "sköt dig själv och skit i andra".

Liberalism handlar om att ha RÄTT att välja individualism om man VILL. Eller välja kollektiva lösningar om man VILL. Många olika sorters kollektiva lösningar om så är.

Så i den mån vi människor har behov av gemenskap och kollektivism (vilket inte är en orimlig tanke), så är vi fria att välja det. Vilket också kan observeras, fria människor väljer att ingå i en mängd olika frivilliga gemenskaper: fackföreningar, företag, sportklubbar, samfund, försäkringar, klubbar, mm mm.

Det vi däremot inte har rätt att göra är att tvinga andra att ingå en gemenskap vi själva vill upprätta. Förstås. Varför ska det finnas tvångsanslutningar till olika gemenskaper över huvud taget?

När man skrapar på ytan i denna kritik mot liberalismen, så visar det sig ofta att det är HÄR som problemet ligger. Inget i liberalismen hindrar gemenskap och kollektiva lösningar. Men det alternativ som liberalismkritikern vill lansera, är ofta ett kollektivistiskt alternativ som bygger på tvång.

Därför måste liberalismkritikern kritisera liberalismen, som ju vill förbjuda tvång så långt det är möjligt.

Det som liberalismkritikern BORDE göra är att framhålla sitt alternativ som så gott, att folk av egen fri vilja väjer det. Och, om folk inte skulle välja det av fri vilja, börja fundera på vad det i så fall kan vara för fel på egna alternativet.

Bondeförbundaren O. Berg

Nuså! Hemkommen från semestern låg ett kuvert i brevlådan där centern önskade mig varmt välkommen som medlem. En liten fin och grön broschyr fick jag, och där på sidan 33, under rubrikerna "Integritetsskydd" och "Vallöften" och "På gång" kan man läsa om hur vi centerpartister lovar att alltid verka för en integritetskonsekvensbeskrivning tillsammans med varje beslutat tvångsmedel (som till exempel avlyssning), och att vi vill ha en fristående nämnd som övervakar myndigheternas användning av övervakning, och att den som har blivit utsatt för övervakning har rätt att bli underrättad.

Men det är ju lysande!

Känns skönt att ha gått med i ett parti som så tydligt tar ställning för den enskildes rätt att slippa överilad övervakning!

Dagens ord: "Högern"

Tänkte tipsa lite om konsten att argumentera för vänsterpolitik.

Om man ska argumentera för vänsterpolitik får man det ibland lite besvärligt med motståndarnas sakargument. Det är ju inte alltid man kan bemöta dem på något bra sätt. Om man till exempel saknar sakargument som stödjer den egna vänsterpositionen.

Som tur är behöver man inte alltid använda sakargument. Istället kan man angripa motståndarens person. Till exempel utmåla motståndaren som tillhörande ett ruskigt gäng.

En sådant ruskigt gäng är "högern". Högern är nämligen något så fiffigt som ett samlingsnamn för ruskigheterna nazism, konservativism (gammal och ny), fascism, USA-imperialism, korporativism, kolonialism m. m. OCH (detta är det fiffiga) liberalism.

Alltså, kära vänsterargumentatörer, om ni inte kan hitta effektiva sakargument emot en liberal politik, så byt istället fot. Sluta angripa liberalismen, angrip istället "högern", för då kan du genast använda alla bra argument mot de andra ruskigheterna.

Och den stackars liberalen blir på något märkligt sätt tvungen att försvara allt som en liberal inte är eller står för (som t ex rasism, monopolkapitalism); och du slipper att bemöta alla besvärliga argument om marknadsekonomi som faktiskt fungerar, total opinionsfrihet, fri etableringsrätt för vård-, omsorgs- och utbildningsgivare.

Kanske... ett centeruppror?

Läste om centeruppro[p/r]et. Hur faktiskt flera centerdistrikt bestämt sig på tidigt stadium för att (c) faktiskt är emot FRA. Och hur de planerar att utkräva ansvar de som agerade som om det var något annat.

Hmm... kanske (c) ändå är något? Jag har bestämt mig för att inte kasta bajs på riksdagsmänniskors bloggar, och på att inte gnälla, utan istället göra något konstruktivt själv.

För bara några år sedan hade jag garvat mig sönder och samman på tanken att föra samman orden "bondeförbundet" och "konstruktivt" i samma mening, men time's getting older och det kanske är värt ett försök.

Om man skulle ta och bli bondeförbundare? Om inte annat så för att få lov att sluta upp bakom centeruppro[p/r]et?

Vi får väl se...